Långessä: Min inhyrda Instagrampojkvän tar snygga bilder av mig och lajksen trillar in

Poesin är det som försvinner vid översättning, sägs det. Men översätter vi inte alla hela tiden? Jonas Rasmussen söker efter ett gemensamt modersmål. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Från radion i köket kommer dagligen nyheter om konflikter världen över. Och mitt i allt det här tänker jag på något så banalt som träd.När jag hör eller läser ordet ”träd” tänker jag på björken vid vägen utanför mitt barndomshem – hur vi klättrade i den; hur den svartvita barken kändes mot fingrarna; hur det svajade när man var 15 meter upp och kunde se vårt hustak uppifrån. En skogsbrukare gör sig säkert helt andra bilder i huvudet: för hen är ett träd kanske lika mycket en kapad stam redo att förädlas till virke. Och en arborist får säkert helt andra associationer.Jag arbetar som översättare och det brukar sägas att översättning handlar om att överbrygga språkliga, kulturella och nationella gränser, och det är förstås sant. Men kanske är översättning både någonting mycket mer personligt och komplext än så, och samtidigt något omedvetet som alla på jorden går runt och ägnar oss åt hela tiden. Och själva strävan efter att söka kunskap och försöka förstå andra än den egna gruppen verkar ligga inbäddat i människans DNA.Den danska poeten Inger Christensen lär ha sagt att översättning av en dikt är som att göra ett färgfoto till svart-vitt, och den amerikanske poeten Robert Frost har uttryckt det som att ”poesin är det som försvinner vid översättning”.Men även inom ett och samma språk finns en bedräglig mångtydighet och väldiga begränsningar i vad man faktiskt kan uttrycka. Ett av de allra första orden man lär sig som barn brukar vara ”lampa”. Men liksom med ordet ”träd” är jag ganska säker på att någon nu ser en kökslampa framför sig, någon annan läslampan vid sängkanten. Så vad är egentligen en ”lampa”, och förstår vi ens varandra, även om vi talar samma språk och använder så basala ord som ”lampa” och ”träd”?På ett seminarium på Köpenhamns universitet 2017 höll översättaren, skådespelaren och regissören Peter Eszterhás ett föredrag där han satte fingret på någonting som jag länge hade anat, men inte själv hade lyckats formulera. Vid flera tillfällen återkom han till meningen ”modersmålet heter översättning”. Ja, utsagan kräver lite eftertanke. Eszterhás föddes i Ungern och kom redan som barn till Danmark, men det här har inte med hans eget modersmål att göra, utan ska, som jag tolkar honom, förstås mer universellt. Som att modersmålet är ett språk som hela jordens alla nationaliteter använder, och det språket är en praktik som han alltså kallar översättning.Vi människor står inte ut med att något saknar mening. Visst har också du stått och sett ett moln på himlen bilda en kamel, ett ansikte eller något helt annat, fullt medveten om att det bara är slumpens och vindarnas lek med vattenånga, och dina egna fantasier, som skapar bilden. Det samma gäller när vi betraktar abstrakt konst. Om vi presenteras för en målning med ljusa prickar på en mörk bakgrund ser någon en stjärnhimmel, någon annan en blomsteräng på natten. Vi nöjer oss inte med att det är prickar på en mörk bakgrund, utan helt instinktivt omvandlar vi det tillsynes obegripliga till något begripligt genom att relatera det till våra egna, subjektiva erfarenheter.Och när vi ser en slumpmässigt genererad teckensallad av bokstäver, eller läser en dikt där nästan vartenda ord hade kunnat bytas ut mot något annat, då kan vi inte låta bli att ändå försöka uttolka ett meddelande, en mening, i texten – något som hakar in i våra egna liv och minnen.För att göra vår omvärld begriplig för oss själva använder vi våra sinnen. Det är tillexempel ren överlevnadsinstinkt att kunna bedöma en bils riktning och hastighet för att inte kliva ut i gatan vid fel ögonblick. Vi avläser också ständigt våra medmänniskors ansiktsuttryck och kroppsspråk. Och som de sociala varelser vi är så har det verbala språket här en särställning. När en vän ringer till dig och säger: ”Jag har det inte så bra just nu”, då betyder det förmodligen att hen skulle behöva prata med dig. Kanske är det tillochmed ett sätt att fråga om du har tid att ses snart för ett allvarligt snack, även om det inte är det som faktiskt uttalas. Vare sig vi vill eller ej måste vi alltså dagligen tolka en otrolig mängd intryck för att göra vår omvärld begriplig och meningsfull.Och om vi vänder 180 grader på perspektivet så måste vi själva också tolka vårt inre för att göra oss förstådda och för att själva kunna fungera i omvärlden. Det är livsavgörande att kunna förstå och reagera på signaler som tillexempel att kroppen fryser eller är hungrig. Och för att överhuvudtaget kunna interagera med våra medmänniskor måste vi ge uttryck för våra egna affekter, känslor, tankar och idéer. Och de här inre, subjektiva faktorerna är inte ursprungligen formulerade på ett begripligt språk, inte ens för oss själva. Vi måste därför översätta våra egna tankar och känslor till ett språk som är någorlunda begripligt för vänner, bekanta och dem vi älskar.När Tomas Tranströmer mottog Neustadt-priset 1990 sade han i sitt tacktal bland annat följande: ”En dikt är en representation av en annan, osynlig dikt, skriven på ett språk bortom det vanliga språket. Därmed är även originaldikten en översättning.” Här finns alltså en tydlig parallell till Eszterhás tanke om ”modersmålet”. Som jag förstår Tranströmer menar han att de känslor, idéer och tankar vi har inom oss finns i oss på ett allmänmänskligt språk – bortom geografiska, kulturella och nationella gränser. Och dessa tankar och idéerna översätts av poeten till ett språk som kan läsas av andra.Och det är på den arenan konsterna verkar. Hade det varit möjligt att, i en fullt begriplig och empiriskt verifierbar facktext, uttrycka tillexempel ångest; hur det känns att vara förälskad; eller bara upplevelsen av att klättra i en hög björk, då hade mänskligheten förmodligen aldrig utvecklat skönlitteraturen och poesin, eller de övriga konstformerna. Men unikt för just skönlitteraturen, och framförallt poesin, är att den använder just språket för att uttrycka sådant som inte kan uttryckas med språket.Jag tänker igen på ordet ”träd”, och på att arboristen förmodligen ser en levande organism framför sig, där det osynliga rotsystemet är lika betydelsefullt som stammen och kronan. Jag tänker på det som finns under, bortom språket och som behöver språket för att bli synligt och få människor att förstå varandra över tid och rum. Och det ger mig hopp, hopp om att någonting djupt inuti mig också resonerar i någonting djupt inuti alla andra, oavsett religiös, kulturell eller nationell tillhörighet. Om språket missbrukas kan det förstås också användas för att söndra och splittra och ställa folkgrupper mot varandra. Och delvis är det nog resultaten av det jag fortfarande hör när radion i köket rapporterar om alla konflikthärdar. Men språket som sådant, och översättningen av språk, kan också användas till att få oss att förstå och känna samhörighet med andra kulturer och individer, och dessutom, i förlängningen, ge oss en klarare blick på vår egen kultur och oss själva. För bortom det där vanliga språket som vi kommunicerar med, och som ni, just nu, hör mig tala, så delar vi ett gemensamt språk; ett modersmål som heter översättning.Jonas Rasmussenöversättare och författare Källor:Peter Eszterhás. Föredrag om översättning vid Köpenhamns universitet 6/10 2017Tomas Tranströmers tacktal vid utdelningen av Neustadtpriset. ”Laureate’s Words of Acceptance” kan läsas här: https://www.neustadtprize.org/a–swedish–poet–in–oklahoma–remembering–tomas–transtromer/ (min översättning från eng.)

8 Loka 20259min

Stor i Tyskland och bannad i Sverige, på tvärs mot sin tid och typiskt för densamma. Ann Lingebrandt reflekterar över den motsägelsefulle Ola Hansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Våren 1901 skriver Ola Hansson ett anklagande brev till prins Ludwig av Bayern, den blivande Ludwig III. Det inleds en utredning, som kommer fram till att brevskrivaren är ”ofarlig”. Men det fortsätter postas klagomål från den skånske författaren och hans hustru Laura Marholm, med beskyllningar om svek, spionage och konspirationer. Kungligheter har gaddat sig samman för att ruinera paret Hansson; ett påvligt sändebud ska rentav ha försökt förgifta författaren. I en polisrapport stämplas både mannen och hustrun som sinnessjuka och det konstateras att de knappt har pengar till mat, men dricker 8 liter öl om dagen. Så småningom, sedan Laura Marholm först tvångsinternerats, utvisas de ur Bayern. Deras folie-a-deux blir föremål för en tysk fallstudie i samtidens psykiatriska litteratur och diagnostiseras som ”kombinatorisk paranoia”.Hur kunde det gå så här illa? Det såg ju ändå ganska ljust ut – efter att Ola Hansson 1889 flytt Sverige och gett sig på att erövra Tyskland. Han lyckades faktiskt bli så inflytelserik att en skeptisk tysk kritiker tog sig för att lansera begreppet ”hanssonism”. Unga beundrare samlades i parets hus i Friedrichshagen i Berlins utkant, där också Strindberg bodde ett tag. Särskilt som essäist gjorde sig Ola Hansson ett namn och han introducerade inte bara skandinaviska författare. Med hjälp av lite fulspel blev han den som sålde in det tyska geniet Nietzsche hos tyskarna.Men den tillbakadragne bondsonen från Hönsinge hade svårt att hålla sig vän med folk särskilt länge. Snart vände vindarna, också i Tyskland fick han allt svårare att publicera sig, och till slut måste han försörja sig på att skriva humoresker.Att vara ett Ola Hansson-fan kan vara en prövning. Visst är det lätt att ömma för en nyskapande författare som gick i otakt med sin samtid. Som hypersensibel stämningslyriker stod Ola Hansson ganska ensam i realismens och samhällsdiskussionernas artonhundraåttiotal. Istället för att, som idealet löd, sätta problem under debatt skrev han svindlande vackra dikter där natur och sinnestillstånd flöt samman. I Notturno hittade han på nya ord, som ”drömsövd” och ”eldstårar”, prövade på fri vers och blommade ut som svensk prosadiktpionjär – och blev som tack hånad av kritikerna. Men han sög också åt sig av tidens allra grumligaste idéer. Den som plöjer hans prosa möter en säregen stilist som kunde skriva mästerliga noveller, men får även vada i svulstiga övermänniskotankar, grova antisemitiska utfall och kvinnofientliga attacker, och det osar ofta av bitterhetens gift.Det går att söka efter sociala och psykologiska förklaringar till Ola Hanssons fall. Men man kan också följa ett litterärt spår. Litteraturhistorien framställs ju ofta som en rak väg framåt, där djärva utmanare på sikt triumferar över konservativa losers. Men den är förstås också full av sidospår, sjaskiga bakgator och – återvändsgränder.För Ola Hansson befann sig den svenska litteraturen hopplöst i bakvattnet och med utblick mot kontinenten hade han ambitionen att modernisera den. Hos franska författare som Guy de Maupassant och Paul Bourget tyckte han sig hitta ”det fundamentalt nya”. En psykologisk konst, som borrar sig ned i individens djupaste schakt. Nu skulle naturalismens människouppfattning, med sin enkla summering av arv och miljö, väck!Den känslige skildraren av senhöstbladens skälvande nerver vände så sina instrument mot människans hemliga inre processer. Och för den uppgiften kunde författaren likna sig vid en vetenskapsman, som lägger upp sina studieobjekt på ett dissektionsbord.Detta gjorde han i den svenska litteraturens kanske mest dekadenta och definitivt mest utskällda verk, Sensitiva amorosa från 1887. Här beslutar sig en relationsfobisk berättare att, istället för att inlåta sig i verkliga förbindelser, på distans ”studera och njuta könet”. ”En litterär smutsfläck”, blev kritikernas dom. Och efter det kunde Hansson inte längre publicera sig i Sverige ens om han betalade ur egen ficka.I sin nästa novellsamling Parias var det de irrationella impulserna till kriminella handlingar han sökte svar på, i en blandning av true crime-spekulation, pseudovetenskaplig protokollprosa och ett starkt stråk av mystik. August Strindberg blev så begeistrad att han skrev en enaktare utifrån en av historierna – typiskt nog blev den mer känd än förlagan.Hansson grunnade på hur han skulle kunna driva sin själsanatomi än längre. Resultatet blev en bukett psykologiska betraktelser, som skrevs 1891 men inte kom på svenska förrän 1914 under titeln ”Tidens kvinnor”. Här vänder han blicken mot före detta vänner och bekanta. Mer eller mindre maskerade skärskådas de moderna kvinnorna som exempel på den fördärvliga tidsandan, med ingående spekulationer kring deras erotiska liv.Tanken var att berättandet skulle fungera som ett ”sänklod” in i personlighetens centrala punkt, och det krävde en radikal estetisk form. Bort med dialog och intrig, men däremot gärna långa utläggningar utifrån en ”psykofysiologisk mystik”: idén att man genom en persons yttre kan avläsa hennes inre historia.Med författaren i rollen som forskare testade Ola Hansson gränsen för hur långt litteraturen kunde sträcka sig in på vetenskapens, och verklighetens, område – han var själv en smula osäker på i hur hög grad han lyckades.Vad han nådde fram till är i en sentida läsares ögon kanske framför allt tidstypiska fördomar, tarvliga fantasier och inte minst ett spritt språngande kvinnohat. Misogynin slår ut i full blom i en grotesk slutvision där kvinnorna, håriga som djur, nakna och jamande, firar häxsabbat.Tiden brukar mildra det skandalösa i litterära personangrepp. Men ”Tidens kvinnor” ångar otäckt efter mer än ett sekel – vilket förstås inte gör den mindre fascinerande. Att Ola Hansson med sitt intresse för psykets irrvägar själv skulle bli föremål för en psykologisk fallstudie är såklart en ödets ironi – eller kanske predestinerat, som han själv skulle ha kunnat anse. Trots sina högt ställda ambitioner skrev han in sig i en både konstnärlig och personlig återvändsgränd. Men med sitt försök att lägga könet under lupp gav han en avslöjande spegelbild av fin-de-sièclets föreställningar om kvinnor på väg mot frigörelse. Och han blickade samtidigt framåt, mot Freuds fallbeskrivningar några år senare, och, med sitt hänsynslösa sätt att använda verkliga personer som litterärt material, rentav mot 2000-talets autofiktion. Ja, hans spekulativa nyckelporträtt kan få vår tids verklighetslitteratur att framstå som finkänsligheten själv. Det ligger i experimentets natur att det kan misslyckas. Ola Hansson försökte tänja litterära gränser och betalade ett högt pris för det. I sin tid blev han en paria, i litteraturhistorien har han hamnat i ett smått undanskymt hörn. Men det är inte alltid den tidlösa och klanderfria konsten som säger mest om det trassliga mänskliga livet.Det finns en hel del att förundras över också i återvändsgrändernas skuggor. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker och producent för Dagens dikt i P1

7 Loka 202510min

Om dagens bokmarknad metadels består av 1800-talsromaner, vad är då en modern roman? Mattias Hagberg försöker skilja äpplen från päron. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det börjar med en röst, en röst som förefaller komma ur tomma intet: ”Jag är en sjuk människa… Jag är en ond människa. En frånstötande människa.”Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, om en namnlös, ensam och bitter man, är omöjlig att värja sig mot. Monologen är påträngande och andfådd; orden väller fram över sidorna; budskapet är svårfångat och motsägelsefullt, men rösten är ändå, på något märkligt sätt, övertygande. Stämman, som kommer mot mig som läsare, är självisk och karaktärslös, den koketterar gärna med sina egna tillkortakommanden och med sin förkärlek för det låga, lidelsefulla och irrationella.Dostojevskij slår an en ton som på en och samma gång känns uppriktig och lögnaktig, intim och främmande. På ett ställe utropar den namnlösa romanfiguren: ”Men nu räcker det… Vad har jag lyckats förklara med dessa ordanhopningar?” Och på ett annat: ”Jag vill här varken försvara lidandet eller välståndet. Det jag försvarar är… mina egna infall och en garanterad rätt att följa dem, närhelst det känns nödvändigt.”Ja, vad är detta egentligen för en text? Vad vill den? Ett intressant svar på dessa frågor finns hos den amerikanske kritikern och tidskriftsredaktören Edwin Frank i hans uppslagsrika studie ”Stranger than Fiction: Lives of the Twentieth-Century Novel” från 2024, ett svar som pekar fram mot en samtida diskussion om litteraturens roll och betydelse.Med Dostojevskij, skriver Edwin Frank, börjar den moderna romanen. Här möter vi för första gången en text som inte utger sig för att vara något annat än just litteratur, men som samtidigt undflyr alla försök att inordnas. Romanen förefaller, med Edwin Franks ord, att handla om ”allt och ingenting”. Här finns ingen entydig handling, ingen början och inget slut, inga distinkta karaktärer, bara en röst som mal och mal, som talar utan att bry sig om ifall någon lyssnar.Visst, ”Anteckningar från Källarhålet” hade föregångare, texter som rörde sig mot det subjektiva och irrationella, men ingen annanstans hade anslaget varit så tydligt och så konsekvent genomfört som hos Dostojevskij. Titeln på Edwin Franks bok, det svåröversatta engelska uttrycket ”stranger than fiction”, är talande. Det bär på en hel teori om litteratur som det kan vara värt att dröja vid; det vill säga att den moderna romanen, den som uppstod med Dostojevskij och fortsatte med författare som Franz Kafka, Gertrude Stein och Virginia Woolf, inte i första hand bygger på fiktion, utan på något mycket märkligare, något mycket mer udda och undflyende.För Edwin Frank är fiktionen intimt förknippad med det tidiga 1800-talet. Fiktionen var romantikens och realismens verkningsfält. Författarna i denna tradition ville avbilda och underhålla, berätta och gestalta, de ville spegla verkligheten eller få den att framträda på nytt med fantasins hjälp. Men även om de bröt ny mark, riktade blicken mot nya områden och nya företeelser, var de fast förankrade i sin form – i den klassiska berättelsen, med sin tydliga början, mitt och slut. De ville förmedla en känsla av trovärdighet. Läsaren skulle bjudas in i en värld som kändes sammanhängande och förståelig. En form som numera dominerar bokmarknaden, och som i dag kanske bäst beskrivs med orden kommersiell realism.Den moderna romanen däremot, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, ville något annat, eller rättare sagt något mer.Men vad?Edwin Frank svarar med en katalog, eller en konstellation, som han själv uttrycker det. I ”Stranger than Fiction” lyfter han fram ett trettiotal romanförfattare som verkat i Dostojevskij efterföljd, från André Gide till W. G. Sebald, och deras verk.1900-talsromanen är för Edwin Frank inte en form utan ett förhållningssätt. Den vill inte inordna sig, eller underordna sig någonting, eftersom den inte är intresserad av samma saker som sina föregångare; den vill inte bygga världar, den vill inte gestalta, den vill inte kommunicera. Den är reaktiv i stället för formativ – det vill säga: den moderna romanen är ett subjektivt svar på en upplevelse eller en erfarenhet, inte ett objektivt sätt, en objektiv form, för att gestalta en situation. Därmed blir också själva språket, det personliga uttrycket, en naturlig del av denna reaktion. De författare som Edwin Frank lyfter fram är inte i första hand intresserade av att sända begripliga budskap till sina läsare. Nej, de svarar med de ord de har till hands, med det språk som är möjligt i just deras situation. De prövar sig fram. Undersöker och testar. De försöker. Ja, ordet försöker är centralt. Den moderna romanen, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, är en anstas.Hos Dostojevskij är detta tydligt, det räcker med att läsa de första raderna ur ”Anteckningar från källarhålet” för att förstå att här arbetar en författare som reagerat starkt på sin samtids övertro på förnuftet och framsteget, och som gör det på sitt alldeles egna sätt, såväl språkligt som innehållsmässigt. Men det skulle så klart gå lika bra att exemplifiera med någon av de andra romanerna ur Edwin Franks katalog, som Ralph Ellisons reaktion på rasismen i den bitvis absurda ”Osynlig man” från 1952, eller Chinua Achebes svar på kolonialismen i ”Allt går sönder” från 1958, eller Elsa Morantes uppgörelse med den moderna historieskrivningen i romanen ”Historien” från 1974. I debatten om litteratur är det vanligt att göra en distinktion mellan fin- och fullitteratur, mellan det som är bra och det som är dåligt – som om litteraturen var en produkt en på en marknad, där det gällde att göra rationella val. Inrättandet av en kanon handlar om just detta, liksom betygsättning av litteratur, eller listor över de bästa böckerna just nu.Men det finns ett annat synsätt, ett annat språk för att tala om litteraturen i allmänhet och romankonsten i synnerhet. Som inte är intresserat av värdering i traditionell bemärkelse, utan av litteraturen som ett levande förhållningsätt till en värld i ständig förändring. Ur denna blickpunkt växer litteraturen ur ett existentiellt behov av att reagera på sin omgivning. Den är inte bra eller dålig. Sann eller falsk. Den är responsiv. Den är ett genuint försök att svara på en verklig erfarenhet – ett försök som dessutom, i kraft av sin originalitet och sitt språk, kräver ett gensvar av den som läser. Mattias Hagbergkulturjournalist, litteraturkritiker och författare, samt universitetslektor i litterär gestaltningLitteraturEdwin Frank: Stranger Than Fiction – Lives of the Twentieth-Century Novel. Vintage publishing, 2024.

6 Loka 20259min

Hur är det att vara ryss i Sverige i dag? Gabriel Lindén synar sin kulturella identitet i sömmarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Jag förstår ingenting av det prästen säger. Det har jag aldrig gjort. Trots att jag stått här i drygt 30 år nu. Rökelser och obegripliga psalmer yr omkring mig. När min mormor kom till Stockholm var detta den plats som tog emot henne.Det var här, i en anonym källarlokal på Birgerjarlsgatan i Stockholm, som hon hittade tillbaka till sitt modersmål och samtidigt började navigera genom 1950-talets Sverige. Platsen är även känd som Kristi förklarings ortodoxa kyrka. Eller som vi alltid sagt i min familj: ryska kyrkan.Jag kommer tillbaka hit för att tända ett ljus för mormor ibland. Oftast står jag med huvudet nedböjt mot prästen för det är så alla gör. När jag var liten brukade mormor väsa ”böj” och trycka ned mitt huvud snett uppifrån.Jag sneglar på männen i rummet och ser flera i min egen ålder. Jag slås av hur lika vi är. Skillnaden mellan mig och dem är att jag kan välja när jag vill berätta om mitt ryska arv. Det är en frihet vi har, vi i fjärde generationens diaspora. För de som nyss kommit till Sverige, eller har familj kvar i Ryssland, måste det vara svårare. Jag undrar hur det är att vara ryss i Sverige idag. Tänk på deras middagsdiskussioner till exempel. Vissa är säkert för kriget. Vissa kanske har varit i kriget?Någon, som den unge mannen utan skäggväxt, är säkert underrättelseofficer. FSB, GRU och allt vad de heter måste rimligtvis ha god kunskap om platser som denna – en mötespunkt för Sverigeryssar, som med Natointrädet nu ligger i fiendeland. Andra, kanske hon där borta, har arbetat på en oberoende radiostation och nu tvingats lämna Ryssland efter sin rapportering om en korruptionsskandal djupt inne i den ryska statsapparaten. Min idé om ryssar i Sverige är en rad schablonbilder, och jag är i gott sällskap.Strax efter invasionen 2022 får en vän syn på en ryskregistrerad bil i Stockholm. Hon har lust att repa den med sin hemnyckel, erkänner hon lite stolt för mig. Det behöver hon aldrig. Nästa morgon har någon annan gjort det. Några månader senare äter jag glass med en kollega. En grupp ryska turister passerar oss med hörsnäckor, guide och allt. ”Jag förstår inte hur de kommer in och att vi släpper in dem överhuvudtaget”, säger han uppenbart irriterad.En annan gång sitter jag och äter en smörgås på Kulturhuset i Stockholm. Jag sitter på entréplan. Plötsligt får jag syn på en man i rulltrappan. Han kommer ovanifrån och vinkar mot mig. Det kan inte vara till mig, tänker jag, och ignorerar honom. Han insisterar, fortsätter att vinka och le mot mig. Inte hysteriskt, men tydligt. Jag ler och vinkar tillbaka lite osäkert. Mannen rullar ned på mitt våningsplan och går fram till mig. – Vladimir? – Nej, svarar jag. Mannen börjar tala ryska. – Jag pratar inte ryska, säger jag. Mannen avbryter sig själv och växlar till svenska: – Förlåt, men visst är det du som är Vladimir? – Nej, svarar jag. – Oj förlåt, du är så lik Vladimir som jag brukar spela schack med där uppe. Mannen pekar mot rulltrappan. – Det är inte jag, säger jag. – Okej, ursäkta, säger mannen.Mannen försvinner mot utgången och jag har redan listat ut vad som hänt. Det här handlade inte om en förväxling mellan mig och en rysk schackentusiast. Det var inte ett oskyldigt försök till småprat med en främling. Nej, det här var såklart ett rekryteringsförsök. Mannen – tillika underrättelseofficeren – testade min öppenhet, min vilja att möta honom, bjuda in honom att slå sig ned. Det är ingen slump att han valt just mig eftersom han gjort noggranna efterforskningar. Han vet att jag har ryskt påbrå. Han vet att jag har arbetat i den svenska myndighetsvärlden. Han vet säkert något mer som jag själv inte vet.Det här är inte okej. Jag skriver en incidentrapport till säkerhetsavdelningen hos min tidigare arbetsgivare. Det går några minuter och ganska snart känner jag mig som en tönt. Vem tror jag att jag är? Min flickvän verkar hålla med. Jag skickar ett SMS och berättar vad som hänt. Hon undrar om jag inte läser in lite för mycket.Min vän Oscar brukar skämta om att jag är rysk spion. Det började han med långt innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Jag tycker det är lite roligt. Nästan värms av hans kärleksfulla retstickeri, eftersom han vet att detta ganska avlägsna ryska arv ändå betyder mycket för mig. Frågan är om allmänhetens rysskräck i Sverige kommer nå en punkt då jag inte tycker det är roligt längre.Flera här inne i kyrkan har säkert redan nått den punkten. Prästen till exempel. Jag föreställer mig vad han utsätts för när han kliver upp på morgonen, går ut från prästbostaden, ned för trapporna och ska öppna kyrkan i samma byggnad. Vad möter honom där? En kyrkport nedklottrad med ”Ryssland ut ur Ukraina”, insmetad i hundbajs? Kanske vill jag inte veta. Det enda jag vet är att prästen känner sig tvungen att sätta upp en skylt. Där står det:”DENNA KYRKA HAR INGENTING MED RYSSLANDS POLITIK ATT GÖRA. VÄNLIGEN KLOTTRA EJ. TACK!”Jag ser mig om i församlingslokalen. En kvinna ställer sig tätt bakom mig. Som vanligt är syret sedan länge på väg att ta slut. Det sticker i näsan av all rökelse. Någon går ut. Fler kommer in. Jag tänker att jag också ska passa på att gå eftersom ryska gudstjänster har en förmåga att aldrig ta slut.Det är då prästen med sitt släptåg av korsbärare och körsångare plötsligt går rakt in i rummet, mitt ibland oss. Alla backar. Det bildas en ring runt prästen som sveper med sina attiraljer i silver, psalmböcker och biblar. Bröd läggs upp på ett bord i höjd med mina knän. Mer rök, fler korstecken, psalmer och huvudböjningar. Någon släcker taklamporna. Stearinljusen börjar fladdra längs väggarna och jag inser att nu, nu kan jag inte gå härifrån.Gabriel Lindén, skribent och diplomat.

2 Loka 20258min

En plats kan vara lika betydelsefull som relationen till en människa. Nazanin Raissi hittar ett ord som uttrycker smärtan i att älska en plats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om eftersommaren är nätterna klara och luften ren. Formationer av flyttande fåglar drar fram över utspridda gråa tegelhus med platta tak. I ravinerna nära källorna växer snår av träd – cypress, en och poppel. Torra dalgångar och karga klippor omsluter kransar av fruktträdgårdar. Horisonten är bruten och det högsta berget är en utslocknad vulkan. Det är 810 kilometer till havet. Jag minns ljuset, stenarna och färgerna – kalkvit, malakitgrönt, bergblått och matt turkos. Min första kärlek var en plats, som inte går att återvända till.Vi är omgivna av dem, platserna skriver filosofen Edward S Casey. Vi lever i dem, delar dem med andra, förlorar dem och dör i dem. Men vad är ens en plats? Är det ett landskap? Är det en gata? Är det latituder, longituder, grader, minuter och sekunder som möts? Är det en unik sammansättning av natur och kultur eller vad? En plats är ett bestämt läge med särskilda drag. En plats kan vara i nästan vilken skala som helst – från ett hörn i ett rum till en hel stad – beroende på hur vi väljer att rikta våra avsikter och vår uppmärksamhet. En plats kan vara ett tryggt hem, en tragedi eller leda och tristess som en bara vill komma bort ifrån. En plats rymmer en variation av betydelser och identiteter som inte är underkastade strikta klassifikationer. Framförallt är en plats, framhåller geografen Edward Relph, en specifik, djup och komplex del av människans existens, lika nödvändig och betydelsefull som relationen till en annan människa. Fotografen Sally Mann tar hjälp av det suggestiva och gäckande walesiska ordet “hiraeth” /hi-rajth/ för att beskriva den “navelsträngsliknande anknytningen till en plats”. Hiraeth är särdeles finkornigt och svåröversättligt. I ett enda ord förenas hemlängtan och vemod, melankoli, saknad och förlust över en oåterkallelig plats, verklig som imaginär. Ingen vet med säkerhet när det började användas men det uppstod ur behovet av att uttrycka smärtan i att älska en plats. Mann kallar det “platssmärta”. Ett språkligt påhitt som ger tillträde till känslor som annars inte nås så enkelt. Det är platssmärta som driver henne. Med en jättelik storformatskamera, ett transportabelt mörkrum och en samling esoteriska och explosiva kemikalier nålar hon fast den amerikanska söderns platser i sepia och svartvitt, igen och igen i decennier. Edward Relph menar att det behövs ett språk som gör det möjligt att identifiera den betydelse som människa och plats har för varandra. Han använder därför begreppen “Insideness” och “Outsideness” Två flytande zoner som representerar ett innanför åtskilt från ett utanför, ett här separerat från ett där, “kosmos istället för kaos” och som påverkar hur människan förhåller sig till sin omvärld. Skiljelinjerna mellan innanför och utanför är många – stadsmurar, nationsgränser, dörrar, portar och trösklar som inte bara markerar gränsen mellan insida och utsida utan möjliggör en passage där emellan. Zonerna utgör platsens essens och kan förstås utifrån människans upplevelse av tillhörighet, trygghet och omsorg om platsen. Förflyttningen från innanför till utanför är som att ryckas bort från cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna in i ett fotografi av fotokonstnären Annika Elisabeth von Hausswolff med titeln, Okänd Plats. Att plötsligen stå i ett övergivet grustag beväxt med björksly, tall, gran och gräs någonstans, varsomhelst, uppe i Norden.Den mest djupgående upplevelsen av plats beskriver Relph som ett tillstånd av omedveten men ändock laddad samhörighet och förankring i platsen. Ett existentiellt centrum som är en del av ens varande med vissheten om att det är här jag hör hemma. Är det kanske därför världen är beströdd av lånade ortsnamn – Lilla Mogadishu i Nairobi, Karlstad i Minnesota, Granada i Filippinerna. Spår av rörelser, erövringar, makt och längtan hem. Eller en tro på att namnen, likt magiska tecken, skulle kunna tämja allt det främmande. Edward S. Casey resonerar att plats så ofta tas för självklar att den överskuggas av tid och rum. Men den bör ses som något i sig självt, inte ett ogripbart fenomen utan konkret och levd. För människan har sitt hem i en värld med djup och horisonter, porösa gränser, märkliga utbuktningar, fåror, rännilar, plana ytor, och utkanter, fortsätter han. Det är genom platserna vi upplever och förstår tiden, rummet och oss själva. För platser har en förmåga att samla liv och inre saker – tankar, minnen, drömmar, språk och historia. Kanske är platsen inte bara scenen för dessa skeenden utan en förutsättning för att de alls ska kunna bli till. Vad annat bär på en sådan kraft?“Känslan av plats, den påtagliga känslan av plats, den med ögonen slutna känslan av plats” skriver konstnären Roni Horn om Island, dess glaciärer, strandlinjer, lavafält, vikar, floder och intensiva stillsamhet. I Horns pågående encyklopedi med titeln To Place, har Island blivit ett verb, en händelse och tidsbärare. Ja, något som likt en ömsesidig relation formas snarare än något statiskt och givet. I fotografiska verk med titlar såsom “Becoming a Landscape” “Att bli ett landskap” gestaltar Horn hur förståelsen av plats förvandlades av mötet med Island. Att platser inte är fixerade punkter på en karta utan något lika levande och föränderligt som människorna som bebor dem. Det är härifrån jag har den klaraste bilden av mig själv och min relation till världen, säger Horn. Tiden borde göra att anknytningen till en förlorad plats bleknar, men det tycks vara tvärtom. Varför är det så? Våra personliga geografier bor i våra kroppar även när det inte längre finns något att komma tillbaka till. Likt konstnären Sophie Ristelhuebers fotografiska serie med den tvetydiga titeln “Eleven Blowups”, alltså Elva förstoringar eller Elva explosioner, som visar digitalt bearbetade bilder av platser i Turkmenistan, Syrien, Irak och Västbanken. Platser som till följd av våld och konflikter kollapsat. Kvar är kratrar och bottenlösa håligheter i marken. “Kroppar och platser delar ett ödesdigert band” skriver Casey. Den ena existerar inte utan den andra. Våra kroppar är alltid placerade någonstans – bundna till platser som vi lutar oss mot, griper tag i, “går över och färdas igenom”. Vi minns dem, åkallar dem i deras frånvaro. De äger en sorts emotionell varaktighet. Långt efter sin kollaps vibrerar de fortfarande. Varför skulle annars cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna fortsätta orsaka smärta likt en förlorad arm; platssmärta. En fantom av platsens närvaro. Nazanin Raissi, psykolog och konstnärProducent: Ann Lingebrandt Litteratur:Edward S Casey: The Fate of Place: A Philosophical History. Berkeley: University of California Press, 1997. Paperback ed., 2013.Roni Horn: Island Zombie: Iceland Writings. Princeton, NJ: Princeton University Press, 2020.Roni Horn: To Place: Becoming a Landscape. Denver, CO: Ginny Williams, 2001. Artist’s book.Roni Horn: “‘Iceland Could Have Been Anywhere’: Roni Horn on How to Be Present Amidst Shifting Landscapes.” Interview by Jan Howard. Artspace, July 14, 2017. https://www.artspace.com/magazine/interviews_features/book_report/roni-horn-phaidon-54896. Accessed August 21, 2025.Sally Mann: Hold Still: A Memoir with Photographs. New York: Back Bay Books/Little, Brown and Company, Hachette Book Group, 2016.Edward Relph: Place and Placelessness. London: Pion, 1976. Reprint, 2008.Sophie Ristelhueber: Eleven Blowups. Paris: Bookstorming, 2006. Artist’s book.Annika Elisabeth von Hausswolff: Alternative Secrecy. Stockholm: Moderna Museet; Köln: Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König, 2021. Exhibition catalogue.

1 Loka 20259min

Emily Dickinson (18301886) är berömd för sitt instängda liv och sin vidöppna poesi. Ulf Karl Olov Nilsson tolkar mångtydigheten i hennes slutord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är maj månad 1886 och amerikanska poeten Emily Dickinson ligger på sitt yttersta. Hon har just skrivit sitt livs allra sista brev. Det består av några ynka ord och skickas med postgången till hennes kusiner, systrarna Norcross. Brevet lyder i sin helhet: ”Dear Cousins, Called back, Emily”.Called back, hur översätter man det? ”Kallad tillbaka” kanske, även om det saknar all poetisk finess. Samma två ord är för övrigt inristade på poetens enkla gravsten. Kallad tillbaka till vad? Och från vad? Kände hon sig i ett vitalt ögonblick kallad tillbaka till jordelivet efter att ha närmat sig eftervärlden? Eller ville hon meddela kallelsen tillbaka till oändligheten, det tillstånd som finns innan livet? Till och med i sina sista stunder hade poeten öga för det flertydiga.Men orden Called back har också en populärkulturell förlaga. Det är titeln på en bästsäljande romantisk deckare skriven 1883 av pseudonymen Hugh Conway. Den handlar om en blind man som blir vittne till ett mord och sedan gifter sig med en kvinna som lider minnesförlust. Båda blir called back i bemärkelsen att mannen återfår synen och kvinnan sitt minne. Dessutom löser de i god Sherlock Holmes-anda mordmysteriet. Dickinson läste boken och var, som hon skriver i ett brev, ”mycket imponerad” av denna ”gripande |haunting] berättelse”.Emily Dickinson föddes 1830 i Amherst, Massachusets, och dog på samma plats. Under sitt liv publicerade hon endast nio korta dikter, de flesta mot sin vilja. Efter hennes död hittade systern Lavinia fyrtio häften med Dickinsons poesi i en kista, okänd för omvärlden. Först fyra år efter hennes död publicerades ett första urval av de sammanlagt 1789 dikterna från hennes penna.Dickinson kom från en välbärgad familj med en socialt och politiskt betydelsefull plats i det lilla puritanska samhället. Hon läste exceptionellt mycket: naturvetenskap, King James Bibel, Shakespeare, dagstidningar och samtida skönlitteratur – favoriter var Elizabeth Barrett Browning, systrarna Brontë, George Eliot och Wilkie Collins roman The Woman in White – till en av många myter om den tillbakadragna och excentriska Dickinson hör att hon alltid gick klädd i vitt. Emily Dickinson kom att leva som ogift i sitt fäderneshem, men när hon var i 20-års åldern blev hon djupt fäst vid, och sannolikt förälskad i, sin väninna Susan Gilbert, som emellertid gifte sig med Austin Dickinson, poetens egen bror.Med tiden kom hon att isolera sig alltmer, hon stannade på sitt rum för att läsa och skriva och gick endast ut på nätterna för att vattna blommor i trädgården. Samtidigt upprätthöll hon en omfattande korrespondens – förunderligt vackra och förtätade brev – med vänner och litterärt betydelsefulla personer i trakten, tidskriftsredaktörer, präster, politiker, författare.Emily Dickinson levde ytterligare en vecka efter sitt allra sista brev. Hennes syster satt troget med henne vid dödsbädden. Brodern kom och gick. Hennes läkare Dr Bigelow gav henne den förmodligen felaktiga diagnosen Brights disease, en diffus njursjukdom. Sannolikt dog Dickinson av högt blodtryck vilket bland annat ledde till stroke. Enligt hennes brorsdotter Martha Dickinson Bianchi blev hennes sista ord: ”I must go in; the fog is rising”. ”Jag måste gå in; dimman stiger, dimman väller in.”Dessa slutord är vid närmare betraktelse nästan ordagrant hämtade ur ett brev som Dickinson skrev till samma kusiner, systrarna Norcross, två år tidigare. Där berättar hon om hur hon svimmat för första gången i sitt liv. Hon skriver: ”För åtta lördagkvällar sedan bakade jag en kaka med Maggie när ett stort mörker kom över mig. När jag vaknade stod Lavinia och Austin och en underlig läkare böjda över mig och jag antog att jag höll på att dö, eller att jag redan var död. Alla var snälla och vördnadsfulla och doktorn sa att sjukdomen var ’nervernas hämnd’.”Men sedan byter Dickinson helt utan förklaring spår i brevet och skriver: ”Den lille pojken vi la i jorden viker aldrig från min sida, hans dunkla sällskap är med mig, ännu. Men daggen kommer och jag måste gå in. Minnets dimma väller in.” Här kan vi alltså höra hennes slutord. ”I must go in. Memory's fog is rising.” Och omständigheterna är inte oviktiga.Den lille pojke som omtalas i brevet hette Gilbert och var son till brodern Austin och den älskade Susan Gilbert Dickinson. Dickinson själv var på intet sätt känd för att ha varit speciellt intresserad av barn, inte ens sina syskonbarn, men just lille Gilbert kom hon att älska djupt. Men det ohyggliga inträffar, gossen insjuknar åtta år gammal, i tyfoidfeber och natten han dör lyckas den hembundne Emily med en enorm kraftansträngning ta sig till huset där Susan och Austin bor. Trots att de är grannar har hon inte varit där på femton år! På natten drabbas hon av ohygglig huvudvärk och kräks. Efter pojkens död blir hon sängliggande i två månader och får diagnosen ”nervös utmattning”. Hon är förkrossad, hennes hälsa återhämtar sig aldrig.Varför kom den lille gossen att betyda så mycket för henne? Och hur kunde hans död så till den grad bryta ned hennes livskraft? Den lika freudianske som amerikanske psykiatern John Cody föreslår i en psykobiografi från 1971, After great pain, the inner life of Emily Dickinson, att det hade med poetens egen mor att göra: Gilbert föddes i samband med att modern fick en förlamande hjärnblödning och moderns hjälplöshet och behov av omvårdnad, argumenterar Cody, gjorde att Dickinson själv för första gången kunde känna moderliga känslor. Själv vill jag snarare tro att det, förutom gossens omvittnat obestridliga charm, också hade med hans namn att göra, alltså Gilbert, som alltså var den älskade Susan Gilberts flicknamn.I de sista orden ”I must go in; the fog is rising”, som jag tolkar det, ligger alltså en hälsning fylld av kärlekssorg till pojken och hans mor. I sin tillgivenhet till gossen fick Dickinson utrymme för en ren, och denna gång enklare, kärlek till den adressat som hon skrivit så många förtätade brev, och skickat så många dikter. Ja, till Susan Gilbert skickade hon fler dikter än till någon annan, 276 stycken. Och i ett brev från 1875 fick Gilbert den kanske största kärlekshyllning som överhuvudtaget går att tänka sig, åtminstone om man är poet på allvar: ”Med undantag av Shakespeare, har du skänkt mig mer kunskap än någon levande varelse”.Ulf Karl Olov Nilssonförfattare, psykoanalytiker och översättare av bland annat Emily Dickinsons poesi

30 Syys 202510min

Han var intolerant mot faktafel, men kunde konsten att skratta åt perfekta byxor. Jenny Teleman minns en sträng humanist till far och hans sista protest mot en obildad omgivning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-12-03.”Hej.” Det blev det sista ord min pappa sa i livet. Till mig. Det känns som en kafferast sedan. Eller ett halvsekel eller en hösttermin ungefär. Sensommar var det i alla fall. Eller sommar och sommar, sen och sen, ganska oprecist som period betraktat. Min pappa dog i den trettioåttonde årstiden skulle man också kunna säga. Om man använder den japanska mikrokalendern. Och varför skulle man inte göra det? Den delar in året i inte mindre än sjuttiotvå förunderligt pregnanta poetiska årstider på bara ett par dagar vardera.Augusti blir då detta8–12 augusti: Svala vindar blåser.13–17 augusti: Kvällscikadorna sjunger.18–22 augusti: Tät dimma glesnar.Så håller den på. Den är så vacker den där gamla högkoncentrerade naturalmanackan att man skulle kunna läsa hela och bara köra programslutjingeln och alla skulle var lyckliga med det. Men nu skulle det ju handla om ett mer svävande ”Hej”. Så. Har varit väldigt glad hela tiden att jag hann upp till sjuksängen på Karolinska den 17 augusti, i trettioåttonde årstiden, så att jag fick detta, den noggranne ordmannens rosslande glada hej genom ciggpajade lungor. För det kom inget mer sen. Jag var sist in på salen så möjligen hade han rosslat nåt med familjen före dess. Men sista ordet blev bara denna lilla vaga, heta hälsning till mig. Det sista denne bildade sure konstkritiker gjorde däremot, det gjordes en bit in i hans döende förmiddag och var likt honom. Nämligen att höja armen ur sjuksängen i protest. Mot sina åldrande barns och okunniga barnbarns desorientering i svenska historien, ett sista frustrerat vift mot slapp tidsuppfattning.Ty absolut minimum för att överhuvudtaget bli tagen på allvar som människa av denne dryge humanist var nämligen att inte på ett larvigt sätt vingla runt i historieboken, och helt avgörande var att kunna pricka in när Karl XII levde och dog. Detta hängde helt ihop med en nästan fnissig förälskelse i hans likfärd. Nämligen konstnären Gustaf Cederströms dramatiska, detaljdyrkande gråpompafantasi, den från 1884 som hänger på Nationalmuseum. För att stå och titta på den jättemålningen med sina sorgsna jägare och konungen med bandage över pannan och sen inte veta var liket placerade sig i konungalängden, det var precisionslättja enligt honom. En historiestarr som dömde dig halvblind för all konst, överallt, alltid, vilket man borde bli retad hårt och länge och noga för. Vilket man blev. Många var det som föll på ”Karl XII 1682–1718”-testet. Konsekvensen blev att farsan såklart hade noll kompisar. Men det fick det vara värt.En attityd till tid detta som då också kom att prägla hans allra sista handling. Den kom senare än hans allra sista ord. För efter hans rosslande kärlekshej till mig denna sommarmorgon satt vi andra och diskuterade författaren Fredrika Bremer som väl levde nån gång mitten av 1700-talet, in på 1800-talet, eller hängde hon med ända in mot sekelskiftet 1900? Medan han föll i halvkoma bredvid, för vad gör man? Tills han bara lyfte armen, ur sin vita sjukhusskjorta, flaxade orimligt irriterat med kritikerfingrarna i den enda nu fungerande handen i en gest som bara kunde betyda: ”Fredrika Bremer, född 1801, död 1865”. Idioter. Kanske en deciliter syre kvar. Så det blev det sista han gjorde: Fixa lite med epok-yrseln kring Fredrika Bremer. Och då gillade han inte ens Fredrika Bremer. Inte alls som han gillade till exempel Carl Larsson. Eller Cederström. Men han gillade mig. Så kan det bli.Han var inte bara sur dock. Ofta grät han av ren förnöjelse över saker som helt enkelt bara var bättre förr. Så det sista vi gjorde tillsammans var att gråta över extra välgjorda vinterkläder. På den allra sista utställningen vi såg ihop, Nordiska Museets ”Om livet i arktiska områden genom tiderna”. Långt inne i den, i en mjukt upplyst monter med mindre harpuner, hängde ett par enorma handsydda antika isbjörnspälsbyxor. Eller nej, inte byxor – ett hårblankt maktslott till benkläder var de. En skulptur av självförtroende till skrädderi, långt före varje industriell idé om dubbelskiktade termolager. Troligen de varmaste byxor som någonsin gjorts! Efter dessa byxor behövdes inga andra byxor! väste han och skrattgrät som han brukade när nåt verkligt tidlöst dök upp. För det gillade han också. Tidlöst. Onödigt att tidsbestämma på grund av bäst konst helt enkelt. Som till exempel Goyas svartglödande krigsskildringar, eller som här, där vi stod inför början och slutet för alla byxor. Sen grät vi lite av lycka.Det blev alltså det sista vi gjorde mer tillsammans.De sista presenterna blev de som rann ur hans hylla med konstböcker jag tömde sen. Han behövde dom inte längre eftersom han dog i den trettioåttonde årstiden. Ur den rann fotografen Sally Manns numera otänkbara bilder på sina oroande nakna barn. Hennes smutsiga sega barnavilddjur i en oändlig loj, ruttnande amerikansk-södern-sommar ligger nu sked i min hylla med den svenske fotografen Lars Tunbjörks nästan förstummande ångestladdade vinterbilder i fotoboken Vinter. Studera gärna till exempel snögubben på sidan 77 där, halvsmält av tristess, vinglande i januarimörkret, täckt i en kappa av gamla avgaser, blickar den sinnesrubbat vinterlåg, snedflinande in i kameran. Så tidsindelas begreppen sommar och vinter i minneshögen från farsan.Man kan ju tillägga att sådär känns inte alls den pyttekorta period som utgörs av den japanska årstiden ”Vetet gror under snön”, 1–4 januari. Men är ju inte är mindre tidsprecis vinter för det och farsan brydde sig inte om Japan tyvärr. Underst ligger i alla fall svensk affischkonst 1968–1978 där tiden stannat helt i orange och rosa hippiekurbitsbokstävers säkra ”Ned med…!” , ”Bort med …!”, ” Fram med …!” Så tidstypiska att han grät igen av förnöjelse.Fast han tyckte ändå mest om Tunbjörk. Som också är död.Jag vet inte vad som blev hans sista ord – hej bara blev konstkritikerns – men somliga upplysta vill hålla sig exakta ända in i sista. Då kan man skriva en dödögonblicksdikt.Lyriken tillhör en zen-buddistisk tradition med rötter i 800-talet som man kan läsa om i boken Diamantfjellene. Där har poeten Erling Kittelsen översatt till norska de sammanfattande livsrader avancerade munkar läste just innan de dog. Ett sista pregnant adjö.Så här blev Wuzhun Shifans, född 1178, död 1249, slutdikt i svensk hemmagjord översättning:Jag kom med tomma händerfortfarande går jag naken runt.Har du fler frågor svarar jagterrassbergs-stenhuvudet.Älskar det här lite, men man lär sig mer av sin far. Så jag har skrivit ned alltihop:Isbjörnspälsbyxor är konst för att de vann materialkampen för bästa vinterkläder innan den ens börjat, så på det sättet svävar de lite bakom, eventuellt framför historien. Tidlösa. Bra.Fredrika Bremer är däremot inte alls flyttbar, hon levde exakt 1801–1865. Och börjar man jonglera med hennes plats i litteraturhistorien har man snart tappat greppet om Gutenberg och då är steget inte långt till Cederström och då är det över. Ridå. Finito. Historielöst. Inte bra.Möjligen är det också bra, tänker jag, att ändå inte vara för noga med det sista man ska säga. För då missar ju kanske ett älskat särkullsbarn sitt dyrbara, dyrbara slut-hej till just sig. Någon gång på tjugotalet.Jenny Telemanteaterkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

29 Syys 202510min

Vad är en poets slutord? Dikterna eller ett sms som skickas från sjukhuset? Håkan Sandell berättar om orden som gav frid åt ett land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En sensommarkväll 2013 rullar en ambulans med påslagna blåljus genom Dublin, bort från teaterdistriktet, söderut i riktning Englandsfärjorna, på väg till Blackrock-sjukhuset. På britsen ligger Seamus Heaney. Irlands mest namnkunniga poet efter Yeats. Nobelprismottagare 1995. Hans sista ord från sjukhuset följande morgon, blev tystare än en viskning, ord skickade som ett sms, till hustrun Marie Devlin Heaney. Orden löd: Noli timere. Vi skall återkomma till deras betydelse, men latin var normalt för Heaney, som 12 år gammal getts ett stipendium till den katolska internatskolan S:t Columbs College. Marie hade lärarutbildning och som ännu obligatoriskt tidigt 1960-tal, gymnasielatin. Ordalydelsen, kanske avsedd att lugna henne, har hon själv i efterhand beskrivit som ”extraordinary”. Båda makarna kom ur Nordirlands katolska minoritet. Hon ur lärarfamilj. Medan hans far var bokskaphandlare, av det resande slaget, och hade enligt poeten nog sett sig som ”mer herre över sitt liv, än som arbetare”. De gifte sig tidigt, körde en begagnad folkvagn. I intervjuer berättar poeten att sina första - citat - ”äkta dikter” skrev han någon månad efter att ha träffat Marie. Debutdiktsamlingen på Faber and Faber - Eliot är fortfarande redaktör - överöses av litteraturpriser. Det kom att ge ett mindre anonymt liv än den universitetstillvaro som legat utstakad. Noli timere är i den gamla latinska bibelöversättningen en ofta återkommande sentens. Det är - i Matteus - Jesu ord till lärjungarna när det blåser upp till storm kring båten. Och det är ängeln Gabriels lugnande ord till Maria, ja, närmast änglars normala inledande tilltal i Bibeln. Efter sin förekomst även i Gamla Testamentet har orden tolkats så som yttrade inför det nakna varats ångest, eller inför Guds överväldigande närvaro. Noli timere: var inte rädd, frukta inte!Efter Seamus Heanyes död dyker dessa hans sista ord snart upp som graffiti på husväggar i Dublin. Det mest kända exemplet är på en husgavel i Portobello utförd av graffitikonstnären MASER. Detta är i Dublins södra innerstad, bland de gamla tidigare judiska kvarteren. Men varför har då orden, kanske bara avsedda för hustrun, fått den enorma genomslagskraften i det irländska samhället? Trovärt är att det omfattar Irlands stora förändringar under Seamus Heaneys livstid. Övergivandet av det lantbrukssamhälle vars torvmarker i norr Heaney själv kom från. Decenniernas gång, från den katolska medborgarrättsrörelsen i Nord-Irland, genom ”The Troubles” och de inbördeskrigsliknande förhållandena under IRA:s kampår, fram till det EU-medlemskap som ungefär sammanfaller med den katolska kyrkans förlorade grepp om de irländska själarna. I sin tur en följd av de sexövergreppskandaler som tilltagande kom upp i ljuset under 1990-talet. Jag var själv på plats. 1995 till 1996 bodde jag på Irland. Nobelpriset i litteratur till Heaney mottogs med samlad nationell stolthet på ön. Men det var också åren för den kyrkliga skandal som till sist fick bägaren att rinna över. En händelse som ledde till nedläggning av den gamla 1600-tals-nunneorden Sisters of Mercy - och då alltså inte rockbandet med samma namn. De första vittnesmålen, från två tidigare barnhemsflickor där, bemöttes av beklagande ord från Katolska kyrkan på Irland, med yttrad omtanke om de stackars flickornas psykiska hälsa. Men denna gång tillkom fler vittnen, de blev 40, och de blev fler. Vittnesmålen tycktes hämtade ur Marquis de Sades romaner. Detta var inte den kultur-katolicism som mött mig och andra under soliga Italien-resor. Skeletten snubblade fram ut garderoberna. Med allt från de så kallade Magdalena-hemmen för ogifta mödrar, till förbudet mot sexualkunskap i skolorna, oupplysthet i arbetarklassen. Känslan av att ha hållits nere. Min irländske bästevän Patrick berättade om våld från munkarna i hans katolska skola på 1970-talet. Min jämnåriga granne Mary berättade i sin tur om hur alla kyrkliga processioner undvikit att passera deras hus för att hennes mor varit den första skilda kvinnan där. Något som har krävt god planläggning i en småstad med endast två huvudgator. Först verkade det, där i mitten på 90-talet, som att kyrkans hastigt förlorade ställning på Irland skulle ersättas av narkotika eller av New Age-liknande uttryck. Efterhand visade sig istället, både överraskande och enastående, vad som måste kallas: en spirituell kristendom utan kyrka. Med mycket av de rostiga nationella symbolerna bortlagda så har Seamus Heaney med sin lugna person och med sin sökande poesis högre ståndpunkt kommit att bli ett slags samlande gammelmorfar för ett Irland som söker ny identitet och önskar begrava sina historiska spöken. Heaneys sista ord verkar att ha uppfattats som en form av välsignelse, över landet. I en stund när allt är förlorat för honom själv, hans kort på handen synade, i dödens och sanningens avklädda ögonblick. Och som då fäller orden, Noli timere, ett Var inte rädda. Vilket ute bland folk tolkats som: Tillsammans kan vi överkomma allt. Vårt Irland har en framtid. De sista orden från en betydande poet, burna vidare. Det kunde annars hävdas att det är dikterna som utgör en poets slutord, dikterna eller alla de läsningar och tolkningar de lever vidare i. De diktade rader som överlever, så som poesi kan överleva. Överleva i tretusen år, eller så. Håkan Sandellpoet

25 Syys 20259min