Människan är en bunden bindare  – Giordano Brunos magiska renässansfilosofi

Den mångbegåvade renässanstänkaren Giordano Bruno brändes på bål för sina kätterska idéer. Filosofen Jonna Bornemark tittar närmare på ett av hans magiska verk Om band i allmänhet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad: 2019-10-29.

Magi är något som många av oss förknippar med barn- och populärkultur, med tillbehör som trollspön, formler och trolldrycker som gör det möjligt att bryta mot naturlagarna. Eller så kanske vi får någon vag tanke om förvetenskapliga, vidskepliga försök att kontrollera naturen med besvärjelser. Men frågan är om vi alls vet vad magi är för något. För sällan går vi tillbaka till texter från den tid då magin var en central del av vår förståelse av världen. Sällan går vi till källorna.

Därför bör vi ta vara på chansen när den kommer, som när ett intellektuellt spänstigt förlag som Eskaton ger ut Giordano Brunos text ”Om band i allmänhet”, i fin översättning från latin av Gustav Sjöberg. Texten är från 1590-talets början och antagligen det sista Bruno skrev, innan han brändes på bål tio år senare.

En första genomläsning kan dock kännas mycket förvirrande. Vad är egentligen detta ”band” han pratar om? Temat verkar pendla mellan politik, kärlek, statsförvaltning, sedvänjor, metafysik, etik och religion.

Att ”binda” tänker vi ofta på som något konkret, vi binder böcker och midsommarkransar. Men vi talar ju också om familjeband och om att binda ett abonnemang, och då börjar vi närma oss det som Bruno är ute efter; det som gör att han både kan tala om hur populistiska politiker kan tillskansa sig makt och om kärlekens villkor.

För allt detta handlar om relationer som präglas av bindande. Det är band som kan vara både gynnsamma och destruktiva. ”Vi har ett starkt band,” säger vi. Men också: ”Jag känner mig bunden.”

Dessa relationella band väver samman något. Knyter ihop det ena med det andra. Och sådana knutar är av avgörande betydelse; de gör vissa saker möjliga och andra omöjliga, de stakar ut en viss framtid.

Bindandet har inte bara, som man kanske kan tro, att göra med medvetna beslut, utan tycks vara en del av hela vårt sätt att vara. Genom synen, menar Bruno, blir vi bundna till former och rörelser, som när vi attraheras bröstens rundning eller ett schysst dansmove. Genom hörseln kan vältalighet, en överraskande vändning eller en ilska vi delar strömma in i oss och binda oss till sig.

En modern människa kan fråga sig vad detta superbegrepp, som användas på så många olika typer av fenomen, fyller för funktion. Vi är ju vana vid att dela upp och skilja saker från varandra, inte betrakta dem utifrån en och samma princip. Men kanske kan Brunos renässansfilosofi med magiska inslag, hjälpa oss att förstå ett i vår tid alltför välkänt fenomen, nämligen det som brukar kallas post-sanning och alternativa fakta.

Intellektet, menar nämligen Bruno, har en vana att binda oss till uppfattningar och sedvänjor, men också till förnuftet. Skillnaden mellan uppfattning och förnuft är att den förra har dolda motiv, till skillnad från förnuftet som är öppen med sina orsaker. När vi blir bundna så blir vi inte det per automatik av det goda, utan av uppfattningen av det goda. Det viktiga för bindaren är därmed inte att säga det sanna eller goda, utan det som den som ska bindas uppfattar som sant eller gott.

I samma anda beskriver Bruno ganska krasst vad som kan vara viktiga tekniker när man ska binda något, till exempel att man binder någon starkare om denne rycks bort från andra band. Något varje sektledare vet. I sådana passager har texten starka likheter med Machiavellis Fursten, som publicerades 60 år tidigare.

Om magin består av sådana praktiker, är då magikern bara en manipulatör och maktspelare? Nej, ännu oftare betonar Bruno att bindandets magi kräver ett lyssnande och en ömsesidighet – och därmed syftar till att ordna en värld som fungerar för oss alla. Därför måste bindaren låta sig själv bindas för att kunna binda. Bindaren måste till och med underkasta sig den som ska bindas.

Alla binds olika så bindaren måste ha en känslighet för just det hen önskar binda. Och dessutom en känslighet för situationen. Före och efter orgasmen ser världen olika ut och binds av olika saker. En sådan situationskänslighet är nödvändig eftersom världen är mångfaldig och inte kan förenklas om bindandet ska fungera. Bruno säger ”Hela skönheten och godheten hos ett visst släkte bör endast eftersträvas i hela arten, genom hela evigheten och genom alla individer tagna för sig.” Mångfalden är skönheten, och varje individ är i sig ett sådant mångfaldigt universum. Denna mångfald är alltså bra och magikern måste respektera den, lyssna noga och binda olika. Dåtidens trollformler och samtidens manualer är förenklingar som kan vara ett stöd, men aldrig ensamma kan tala om hur vi ska handla, bindandet kräver ett omdöme.

Här träder också en helt annan paradox fram. Det levande skyr stillaståendet men samtidigt är bindandet bara möjligt eftersom allt strävar efter att bestå. Allt levande vill ju fortsätta finnas, det har en egenkärlek och utan den hade det levande inget att förlora och skulle inte kunna bindas, något vi idag skulle kalla depression. Egenkärleken innebär nämligen inte bara att vi älskar oss själva, utan att vi bejakar våra begär: att det finns saker och varelser att älska. ”Ty den som inte älskar något har inget skäl att frukta eller hoppas,” säger Bruno. Begär är inget vi ska göra oss av med, utan det som gör världen meningsfull. En meningsfull värld är alltså något som det levande har, men till exempel en dator aldrig kan ha.

Kärleken är därför inte ett band bland andra. Det är bandens band och går bortom gott och ont. Cupido får allt att bestå, och det nya att komma. Begären gör så att ting avviker från sig själva, eftersom de vill till det älskade, de upplöser, uppenbarar och öppnar världen. Kärleken gör oss till en, till en knut i materian som vill sig själv, men en knut som bara finns genom att vara bunden av annat och sträva mot det älskade. En knut på ett rep som löper vidare till en annan knut. Bara knuten, utan rep, finns inte, och en knut där repet skärs av i båda ändar blir meningslös. Eller med Brunos ord: ”Bandet är således det genom vilket ting vill vara där de är och inte förlora vad de har. Emellertid vill de också vara överallt och ha det som de saknar”. Bandet, fortsätter han ”kopplar samman det som griper med det som blir gripet, det som ger med det som blir givet, det bindbara med bindaren, det aptitliga med det som har aptit.” Människan är inte skild från naturen, eller satt att härska över den, utan del av detta trassel av band och knutar, relationer och blivanden, vilka vi kallar liv.

Bruno uppmanar oss att ”fatta mod, bryta fram, uppbåda alla krafter och inte ge upp.” Att vara magiker är att vara handlingskraftig, att påverka sin samtid och styra vart den är på väg, att binda oss till en framtid och undvika andra. Det är att lyssna noga på den konkreta situation vi befinner oss i och påverka den. Att vara magiker är att tro att vi kan påverka världen. Men att vara magiker är också att vara medveten om att magins kraft kan användas till så väl gott som ont, och att det är upp till oss att välja den vita före den svarta.

Jonna Bornemark, filosof och författare

Litteratur

Giordano Bruno: Om band i allmänhet. Översättning av Gustav Sjöberg. Esakton, 2019.