Skogens svarta befolkning visade Thoreau vägen

Att frigöra sig från bekvämligheter är vägen till ett medvetet liv. Men de före detta slavarna i Walden saknade val. Selma Yousif Mesbah funderar över skillnaden mellan deras, sitt och Thoreaus liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hur lever man medvetet? Detta frågar jag mig när jag står böjd över ännu en grönsaksbädd som överhopats av ogräs. Tisteln sticks och svider när jag drar upp den. Roten skruvar sig ned i marken i en spiralform, som gör det svårt att få upp den utan att den går av och skapar nya skott att sticka sig på i framtiden. Arbetet i att för hand förbereda en bädd för plantering eller sådd tar tid och kräver inte bara tålamod, det kräver en förmåga att uppgå i ett meditativt tillstånd, likt det Henry David Thoreau ofta utforskar och beskriver i sin klassiska och ständigt aktuella bok Walden.

Thoreau flyttade till Walden Pond utanför Concord i Massachusetts i mitten på 1800-talet, inte bara för att undslippa det moderna samhället som han ansåg korrumperade människan, utan just för att ”leva medvetet”. Han ville inte vakna upp en dag på ålderns höst och upptäcka att han aldrig riktigt levt. En klassisk medelålderskris kanske, som fick honom att flytta ut till en till synes helt öde mark, en vild skog tom på mänsklig närvaro och där bygga sig en enkel stuga att leva i samröre med naturen i. Denna stuga har blivit en symbol för den frihet och den enkla livsstil som Thoreau förespråkar i Walden.

Vad de flesta inte vet är att stugan var inspirerad av de stugor som före detta slavar från Concord byggde, när de bosatte sig i Waldens skogar efter att de frigjorts eller köpt sig själva fria. Detta är inte något som Thoreau själv sticker under stol med, utan något som helt enkelt förbises i historieskrivningen och mytbildningen kring hans stuga.

Thoreau, som var en uttalad motståndare till slavhandeln, skriver i kapitlet Tidigare invånare och vinterbesökare om de slavar som kommit före honom och inspirerat hans enkla och motståndskraftiga liv i de fattiga markerna kring Walden Pond. Thoreau vill framhäva att Waldens skogar inte alltid stått tomma och inte alls var helt vilda. Han plockar äpplen från Brister Freemans äppelträdgård, vars frukter han tycker har en sträv smak, en före detta slav som samlade ihop pengar från andra slavar för att köpa sig en bit mark och bli självförsörjande.

Mer än att leva medvetet eller på riktigt självförsörjande, levde Thoreau ett slags filosofiskt experiment. I det ingick även att praktisera de tankar hans vän från Concord, filosofen Ralph Waldo Emerson presenterar i essän Självförtröstan. Emerson menade att man måste förlita sig på sin egen världsbild och självkänsla, och inte följa samhällets alla infall och trender. Att vara självförsörjande genom att lita på sitt eget omdöme, sin egen moral och sin egen känsla av mening, utan att låta sig påverkas av utomstående makter och påtryckningar. Detta rimmade mycket väl med Thoreaus egna tankar om att leva medvetet utanför ett samhälle han allt mindre förstod, både i ett motstånd och som en frigörelse.

Han inspirerades av de före detta slavarnas liv i Waldens skogar. Hur de klarade sig med så lite, hur de kunde överleva på sådant torftigt land, och med sådana dåliga förutsättningar. Även om många dog av undernäring eller tvingades flytta vidare för att söka mer fruktbara marker eller arbete någon annanstans. Särskilt deras ståndaktighet inspirerade honom; de som var utstötta från samhället, oönskade och helt utan status kunde ändå skapa ett liv för sig själva. Ett liv han kanske såg som meningsfullt.

Stugan som Thoreau byggde var inspirerad av slavkvinnan Zilpah Whites, vars gälla stämma brukade höras genom skogen när hon sjöng. Hennes lilla stuga kallades hydda av lokalbefolkningen och brändes en gång ner, av vem är omdiskuterat. Hennes katter, hundar och höns brann alla inne. Stugan fick hon bygga upp igen, hon hade inget val. Thoreau beskriver hennes liv som hårt, ”omänskligt på något sätt”. En äldre man berättar för honom hur han gått förbi Zilpahs hus, där hon suttit med en gryta över öppen eld och sagt ”ni är ben allihopa, inget annat än ben!”

Efter två år, två månader och två dagar i Walden flyttar Thoreau från sin lilla stuga och in i Emersons betydligt större och bekvämare hus, där han lever sina sista år i livet med att fortsätta sin intellektuella gärning. Precis som Thoreau kunde resa sig från ogräsrensningen av sin bönodling, kan jag resa mig upp, borsta jorden från händerna och gå in i mitt hus där datorn med bredband väntar. Mitt försök att leva självförsörjande och medvetet misslyckas ständigt, och jag kan inte låta bli att tänka att det beror på att jag aldrig riktigt har kniven mot strupen, att jag har valet att återvända till det mer bekväma arbetet vid ett skrivbord, och att jag mycket hellre föredrar det framför det osäkra och hårda, ja det omänskliga i att leva av landet.

Att leva medvetet var för Thoreau att frigöra sig från bekvämligheterna och se det som faktiskt var viktigt, något jag tänker mig underlättades av att han verkar ha fått hjälp med mat och tvätt från sin mamma. Han valde ändå bort det medvetna livet för det mer bekväma. Jag kommer på mig själv med att ofta undra varför, varför lämnade han en tillvaro han fann så meningsfull för att åter sälla sig till samhället han föraktade så? Räckte det för honom att under två år verkligen känna att han levt, för att stilla sin hunger efter mening? Gick krisen därmed över? Eller var det helt enkelt för hårt, för omänskligt att leva i marginalerna, som de som föregick honom i praktiken gjorde. Kanske var det främst självförsörjningen i den bredare meningen som knäckte honom, att helt gå emot samhället och gå sin egen väg var kanske det som var hårt, som var omänskligt.

Även i historieskrivningen har Concords och Waldens svarta befolkning förpassats till marginalerna eller helt glömts bort. Men det utsuddade börjar återigen bli synligt. I sin bok ”Black Walden” från 2019 visar litteraturprofessorn Elise Lemire att innan det blev en internationellt känd grön plats, var Walden en svart plats. Hennes bok och engagemanget från flera lokala medborgarrättsrörelser och litterära sällskap har satt spår i skogen, som numera är ett välbesökt turistmål. En bänk har satts upp i Brister Freemans ära, en sten med citatet som beskriver hans äppelträdgård med de sträva frukterna finns också på plats. Små, men betydelsebärande spår från de som agerade inspiration för ett medvetet och meningsfullt liv bortom privilegiernas bekvämligheter. Ett liv som jag och många andra fortsätter att inspireras av, även om vi sällan lyckas leva det fullt ut. Möjligen för att vi inte måste. Men det är å andra sidan kanske bara en tidsfråga.

Selma Yousif Mesbah, skrivpedagog och skribent