Det är inte viktigt att du inte längre existerar

Vi är inte en individ genom livet utan en mängd. Vissa är till och med två genetiska individer på samma gång. Vincent Flink Amble-Naess funderar över jagets förvandlingar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Lydia Fairchild var 26 år gammal och gravid med sitt tredje barn, när hon skilde sig från Jamie. Hon hade förlitat sig på hans inkomst, men nu ville han inte betala. Först krävde han att barnen skulle genomgå ett faderskapstest. Resultatet blev minst sagt oväntat. Jamie var visserligen far till barnen. Men Lydia – som hade fött dem – tycktes inte vara deras mor.

Snart kom svaren till myndigheternas kännedom. Det hela gick sedan mycket snabbt. Några veckor senare – och efter ytterligare tester – yrkade distriktsåklagaren på att Lydias barn skulle tas ifrån henne. Man utgick ifrån att hon var en bedragare. Eller kanske var hon psykiskt sjuk, eftersom hon i förhören vägrade erkänna var hon hade hittat barnen, trots att man hotade med fängelse. Och viktigast av allt: ingen visste vem barnen tillhörde. Ingen utom Lydia, förstås. Och så Jamie, som hade hållit hennes hand under värkarna.

Man kan fråga sig vad Fairchild tänkte under dessa månader. En man kan i mörka stunder tveka på sina barns härkomst, men för en kvinna är saken enklare; hon har burit dem inom sig och fött dem under smärta. Modern är alltid känd, som det heter i den romerska rätten: mater semper certa est. För Lydia var frågan bara hur hon skulle övertyga domstolen. När hon skulle föda sitt tredje barn, fick en representant för domstolen närvara i förlossningsrummet. Där observerade han hur barnmorskan samlade blod först från Lydia och sedan från den nyfödda pojken. Men inte heller denna gång kunde moderskapet beläggas.

Myndigheterna slöt sig till att Lydia hade agerat surrogat och fött en annan kvinnas barn för pengar, ett allvarligt brott i staten Washington. Vad man emellertid hade svårt att förstå var varför Lydia i så fall hade gått med på faderskapstestet, när hon visste att hon skulle avslöjas. Men det fanns ingen tid att begrunda saken. En rättsprocess inleddes mot Fairchild, som anklagades för människohandel. Det var då hon träffade försvarsadvokaten Alan Tindell. Under sina förberedelser inför rättegången hörde han talas om ett liknande fall i Boston, Karen Keegan. Också hon hade fått sitt moderskap ifrågasatt. Men tids nog hade det visat sig att provsvaren var missvisande, eftersom Keegan led av en ovanlig, genetisk sjukdom. Hennes läkare hade skrivit om fallet i New England Journal of Medicine. Tindell la fram artikeln som bevis i målet. Nu krävde han ytterligare ett test, denna gång från Lydias livmoderhals. Och resultatet var mycket riktigt annorlunda: Barnen var hennes.

Vem var egentligen Lydia Fairchild? Frågan om den personliga identiteten har engagerat människor sedan antiken. Den kanske mest originella tänkaren på området är den engelske filosofen Derek Parfit. Han ansåg att människors jaguppfattning var förlegad. Man förnekar själens existens, men betraktar sig ändå som just besjälade. Att man är samma person som den på fotografiet från barndomen anser de flesta är självklart. Men i kraft av vad skulle detta vara möjligt? Kroppens celler byts ju ut under livets gång. Och vad förblir detsamma?

I sin bok ”Reasons and Persons” föreslår Parfit olika svar på den frågan: minnet, den rumsliga kontinuiteten, den psykologiska kontinuiteten, och så vidare. Men alla lider de av olika brister, som inte går att åtgärda. Den personliga identiteten är en social konstruktion, konkluderar han därför.

Parfit skriver visserligen att han inte förnekar existensen av personer, men den bild han ger skiljer sig så mycket från det vi talar om till vardags att man som läsare undrar om han verkligen menar vad han säger. Hans ståndpunkt är att vårt jag kanske i en mening existerar, men att det hur som helst är oviktigt. It is not what matters, som han uttrycker det. Det är inte det viktiga. Den kontraintuitiva slutsatsen – som avslutar en vindlande serie av argument – är att det viktiga istället är detta: att någon i framtiden existerar som påminner om mig. Huruvida denna person också är jag är mindre viktigt, eftersom det är en definitionsfråga. En något oväntad följd av detta är att skillnaden mellan oss och våra medmänniskor blir mindre; på vissa sätt är jag mer lik mina vänner idag, än mig själv i en avlägsen framtid. Vid det laget har jag kanske flyttat från stan, förlorat min humor och – Gud förbjude – börjat rösta på ett annat parti.

I en oförglömlig passage beskriver Parfit denna upplevelse av hur jagets gränser luckras upp när man tänker på dem:

”Mitt liv framstod som en glastunnel genom vilken jag färdades allt snabbare för varje år, och vars slut var mörker. När jag ändrade uppfattning försvann väggarna från min glastunnel. Nu lever jag ute i friska luften”.

Slutsatsen är svår att acceptera. De flesta av oss är övertygade om att vi är unika individer, som förblir desamma från vaggan till graven. Denna intuition är, tror jag, omöjlig att undkomma. Men man kan förklara den på olika sätt. Ibland beskrivs den i genetiska termer. Vårt DNA sägs kunna förklara alltifrån vår personlighet till vilket yrke vi lämpar oss för och huruvida vi är benägna att begå brott. Våra barn ärver delar av vårt genetiska material och på så sätt lever vi vidare genom dem. Det är ett sätt att klä vår känsla av identitet i en naturvetenskaplig språkdräkt, som i vissa sammanhang kan skänka den legitimitet. Men faktum är att våra gener inte fungerar så. Vårt DNA är inte ett uttryck för en unik identitet, utan ett material som kan blandas, förändras, böjas och vridas. Och det för oss tillbaka till den fråga som aldrig besvarades: Vem var egentligen Lydia Fairchild?

Lydia var en så kallad chimär. I den grekiska sagovärlden betecknar ordet Χίμαιρα ett väsen med ett lejons kropp och tre huvuden: ett lejons, en gets och en eldsprutande ödlas. I överförd bemärkelse kan det syfta på en drömbild eller ett hjärnspöke. Men inom vetenskapen är innebörden mera teknisk. En genetisk chimär är en organism som består av mer än en uppsättning DNA. Så här gick det till: Lydias mor hade blivit gravid med tvillingar, men de befruktade äggen hade smält samman i livmodern och givit upphov till en enda individ. Lydia var alltså – i genetisk bemärkelse – sin egen syster. Vissa delar av hennes kropp hade en uppsättning gener och andra delar en annan. Därför visade proverna olika resultat. Tillståndet är ovanligt; endast cirka 100 fall har bekräftats globalt.

Berättelsen om Lydia utmanar vår jaguppfattning. När hon till exempel ammade sitt nyfödda barn – som också var hennes systerson – var det då samma person som kände barnets läppar mot bröstet som den som höll honom i famnen? Eller fanns det i själva verket bara en kvinna och inte två? Eller var Lydias identitet – liksom vår egen – en chimär också i den bildliga betydelsen, en förlegad tankefigur och en illusion? Jag vet i varje fall vad Parfit hade svarat. It is not what matters.

Vincent Flink Amble-Naess
läkare och skribent