Drömmen om att skära upp en limpa bröd: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönika 24 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kiev, tisdag.

Ett rehabiliteringscentrum för veteraner med svåra amputationsskador. På en brits ligger en man på mage, benen stympade ovanför låren. En vårdare masserar hans rygg, trycker försiktigt på stela muskler. Det hörs att det gör ont men de andra i träningssalen reagerar inte, alla i samma sits, fullt fokuserade på att ta hand om sina egna lemlästade kroppar.

Under den senaste månaden har 80 nya patienter skrivits in här på centrumet, bara ett av många som öppnats i Ukraina sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig.

Exakt hur många som har tvingats genomgå amputationer i hela landet vet vi inte. Enligt en del inofficiella beräkningar kan det röra sig om mellan tio och femtio tusen, ett av landets mest svårhanterade problem i dag och en lång tid framöver.

Men här och nu måste soldater komma på fötter, bokstavligt talat, säger en av grundarna. De måste få en chans att återgå till ett så normalt liv som det bara går även om det är svårt när många också lider av psykiska trauman, och det blir inte bättre av att de känner sig begränsade i sin krop, fortsätter han.

Vid ingången sitter två unga män och pratar med varandra. En av dem, Mykola. Han håller i en petflaska med en svart robotarm fastskruvad i benet strax nedanför hans axel.

Det har gått drygt en vecka sedan han började öva med den här på centrumet och han har redan gjort stora framsteg. För att visa räcker han mig flaskan och släpper den mekaniskt i min hand: ”Det är min hobby numera, att greppa tag i saker och räcka dem till folk”, säger han.

Men det är att inte hans protes. Den han har på sig har han fått låna här på centrumet. Den ukrainska staten täcker bara ungefär halva kostnaden för den här typen av avancerade proteser, så för att få en egen, personanpassad arm, behöver det samlas in pengar och det kan i bästa fall ta flera månader.

Just den här gången väljer jag att inte fråga Mykola om omständigheterna, om allt det svåra han har gått igenom och kommer behöva handskas med i framtiden. För Mykola ler. Med sin konstgjorda arm lyckades han greppa tag i en penna och stoppa ner den i en vårdares jackficka. ”Snart klarar jag allt”, säger han.

Vad vill du klara?

Han funderar en stund. ”Jag vill kunna skära upp en limpa med bröd, helt själv, det drömmer jag om”, säger Mykola.

Lubna El-Shanti, Kiev
lubna.el-shanti@sverigesradio.se