Det var Goethe som hittade på det vi kallar kärlek

Esther Etty Hillesum sökte efter en kärlek bortom ha-begäret. Helena Granström följer den andliga utvecklingen i Hillesums berömda dagböcker och funderar över begärets och kärlekens djupa innebörd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den där intensiva känslan av att vilja äga. Du står inför ett vackert landskap, ett landskap vars storslagenhet du inte var beredd på. Det väcker något till liv inom dig som du knappt kan uthärda. Du vill klamra dig fast vid det; det enda sättet att stå ut med att så mycket skönhet existerar, är att göra den till din. Du står inför ett ting, och allt du kan tänka på är hur detta ting ska kunna bli ditt, som om det vore en sedan länge förlorad kroppsdel som äntligen återfunnits. Du vill ha det, just i den stunden är du säker på att du behöver det för att vara den du borde vara, för att vara hel. Eller: Du står inför en annan människa. Ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera den förlusten, måste istället förneka den. När Etty Hillesum, en 27-årig holländsk-judisk jurist och översättare, möter den drygt 50-åriga psykoanalytikern Julius Spier är det denna känsla som infinner sig: Viljan att ha honom, och att ha honom för sig själv. De träffas på hans praktik, där han bedriver en okonventionell form av analys, som inbegriper såväl brottning som att han läser i hennes händer, i det han kallar för ”hennes andra ansikte”. Deras relation överskrider snart de terapeutiska ramarna, och kommer att utgöra motor för en intensiv inre utveckling hos Hillesum. I dagboken skildras hennes kluvna känslor inför Spier, de tvära kasten mellan tungsinne och lycka, åtrå och förtvivlan som hon upplever under 1940-talets första år – allt medan förföljelse och misär stegras i världen utanför, och snart tränger in också i hennes egna inre rum. Begär hon honom? Inte som en man, skriver hon, men som en människa; ändå är det sinnliga ständigt närvarande, inte alltid som åtrå men hela tiden som en vilja till intimitet. Och som klangbotten för denna längtan finns strävan att släppa taget om livet för att på så vis kunna leva det fullt ut, viljan att kunna nå fram till Spier på samma sätt. Här måste också det konstnärliga skapandets drivkrafter utsättas för prövning: Att skriva är, menar Hillesum, bara ”ett annat sätt att 'äga'. Det är att med ord och bild dra föremålen till sig och på så sätt ändå äga dem. Att i all stillhet smyga sig undan i ensamhet med alla skatter jag samlat mig, och skriva ned alltihop, behålla det och avnjuta det för mig själv.” All skönhet är plågsam, eftersom ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera den förlusten, måste istället förneka den. Det sexuella begäret utgör förstås en alldeles egen sorts habegär, nog så omutligt när det uppstår, men utan verkligt djupgående ägandeanspråk. Men det finns en annan känsla, ännu girigare, ännu mer glupande, som i högre grad än den direkta, situationsbundna lusten kräver fullständig kontroll över sitt objekt: Du ska tillhöra mig. Du är bara min. Du ska se, åtrå, älska bara mig. Är det denna känsla som vi ibland kallar kärlek? I alla händelser är det den som Hillesum, vägledd av Spier, strävar bort ifrån, i riktning mot en urskiljningslös kärlek till mänskligheten. Han säger, skriver Hillesum, att kärleken till alla människor är mer än kärleken till en enda. För kärleken till en enda människa är strängt taget bara egenkärlek. Den sanna kärleken, har det sagts, har ingen annan avsikt än att älska. Men begäret har ingen annan avsikt än att söka sin tillfredsställelse, och denna tillfredsställelse är i sista instans en inre, kanske till och med en inåtvänd, upplevelse. Den förälskades intensiva upptagenhet av föremålet för förälskelsen, är den inte lika mycket en upptagenhet vid det egna tillståndet, en vilja att hålla kvar de jublande känslorna av upprymdhet och lycka? Och ändå är det från denna källa som drömmen om ömsesidighet hämtar sin näring, drömmen om ett möte där min egen vilja förenas med den andres: Något i honom svarar mot något i mig, något mellan oss gör distinktionen oviktig. Men kanske är en förutsättning för varje egentligt möte – erotiskt eller annat – en beredvillighet att släppa taget om allt man tror sig ha Upplevelsen av en sådan korrespondens gör det möjligt att undkomma föreställningen om det erotiska mötet som en transaktion, två individer som använder varandra för att stilla sina respektive lustar. För ett ögonblick gör den det möjligt för mig att tro att verklig ömsesidighet existerar, och dessutom är inom räckhåll; att det finns ett vi, som inte bara är resultatet av förhandlingar mellan två hungriga jag. Men kanske är en förutsättning för varje egentligt möte – erotiskt eller annat – en beredvillighet att släppa taget om allt man tror sig ha, till och med allt man tror sig vara. Under det dryga år som Hillesums relation till Spier utvecklas, utvecklas också hennes relation till det hon kallar Gud – men denna Gud tycks inte vara en yttre kraft, snarare något i kärnan av det egna jaget: ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud.” Att uppgå i Gud blir kanske därför detsamma som att lyckas bli den människa som man burit gömd inom sig själv, vilket i sin tur kan betyda att omfatta en kärlek som inte längre kräver att få äga sitt objekt. Att acceptera alltings flyktighet: förälskelsens, skönhetens, den egna identitetens och slutligen också själva livets. Jag kommer att tänka på psykologen Erich Fromm, som i sin bok Att ha eller att vara? ställer ägandet mot varandet, och konstaterar att den som vill slippa dödsskräck inte bör lägga sina krafter på att förbereda sig för döden, utan på ”en fortgående ansträngning att inskränka ägandets livsform och utvidga varandets”. Den som inte tror sig äga något, har inte heller något att förlora. Först när denna insikt verkligen är vunnen, kan vi sluta klamra oss fast vid världen, och först då kan vi erfara den rent och fullt, utan att erfarenheten grumlas av smärta, längtan och sorg. ”Mitt liv”, skriver Hillesum, ”har så att säga utvidgats till att inbegripa döden […] Genom att utesluta döden ur sitt liv har man inte ett fullständigt liv, och genom att räkna med döden utvidgar och berikar jag mitt liv.” Man skulle kunna se denna hållning som en form av kapitulation – att själv välja att släppa in döden i sitt liv kan låta vackert, men för den som vilken dag som helst kan deporteras till ett koncentrationsläger, är det inte bara en förskönande omskrivning? Den död som man tror sig har bjudit in, har den inte alldeles på egen hand sprängt dörren och intagit ens hem, ditsänd av en främmande och okontrollerbar makt? Med ett sådant förhållningssätt förlorar också överlevnaden sitt självklara egenvärde, den är i sig själv inte nog: ”När vi inte har mer att erbjuda en utblottad efterkrigsvärld än våra till varje pris räddade kroppar och ingen ny mening, som är sprungen ur de djupaste brunnarna av vår nöd och vår förtvivlan, då kommer det inte att räcka till.” Att undvika döden tycks för Hillesum mindre viktigt än att lära från den. Det kan framstå som att lättvindigt släppa taget om livet – men skulle lika gärna kunna vara att insistera på dess djupaste innebörd. Kanske kan det till och med förstås som uttryck för en innerlig kärlek, storsint nog att ge upp också det som den älskar mest. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Etty Hillesum: Dagböcker och brev i urval. Översättare: Brita Dahlman och Olov Hyllienmark. Faethon 2018.

1 Heinä 20199min

Vad händer när man ständigt väver samman historik och skönlitteratur? Dan Jönsson reflekterar i dagens essä över Jorge Baradits bok Diktaturen, och över Chiles många historiemutationer Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Tänk dig att du en dag när du är ute och går på stan plötsligt blir omringad av ett par poliser. Utan förklaring bara står de där och spärrar vägen. Vad du vet har du inte gjort något olagligt. Men kanske kan det vara något du har sagt. Kanske något en vän har gjort, eller en släkting. Medan du försöker förstå vad det handlar om börjar de släpa iväg med dig, bort från gatan, in på en bakgård av något slag, och i samma ögonblick som skräcken bryter fram får du en spark i ryggen som fäller dig till marken. Sedan kommer nästa spark, och nästa, och medan du försöker skydda huvudet med händerna får du något blött över dig: du känner igen lukten, det är bensin. Du ser upp, vad är det som händer? En av poliserna står där med en tändsticksask i handen och du tänker att det måste vara som de försöker skrämmas, snart kommer de att brista i skratt åt ett lyckat skämt. Men nej, polisen stryker faktiskt eld på tändstickan och slänger den på dig. Lågorna flammar upp på ett ögonblick. Försök föreställa dig detta: dina kläder som fattar eld och brinner upp på ett par sekunder. Huden som börjar smälta. Skräcken och den vansinniga smärtan. Du förstår fortfarande ingenting. Den här inlevelseövningen är en av många som den chilenske författaren Jorge Baradit inbjuder till i sin bok ”La dictadura” – Diktaturen – den fjärde och sista delen i hans projekt ”Historia secreta de Chile.” Chiles hemliga historia, alltså – som om rättslösheten och brutaliteten under Pinochetdiktaturen inte skulle vara allmänt känd? Som om inte hela världen visste vad som pågick? Episoden med tändstickan inträffade i verkligheten 1986; de båda ungdomar, nitton och tjugo år gamla, som råkade ut för den forslades svårt brännskadade ut ur Santiago och dumpades på en åker. Den ena dog av sina skador, den andra överlevde. I Chile under Pinochet var sådana händelser om inte vardag direkt, så något man fick räkna med om man hade ens en omedveten beröring med oppositionen. Och ändå – för många chilenare kom sanningen, när den väl uppdagades, som en chock. Baradit berättar att hans mamma en gång i slutet på åttiotalet, i samband med folkomröstningen som till slut blev Pinochets fall, försökte övertyga sina arbetskamrater om att morden och tortyren var verklighet. De trodde henne inte. Inte förrän en av kollegorna, själv gift med en marinsoldat, intygade att vartenda ord var sant. Och det blev alldeles dödstyst i fikarummet. Jorge Baradits fyra böcker har blivit det senaste decenniets stora kioskvältare i Chile. Första delen, som kom ut 2015, är en underhållande och fascinerande samling exempel på vilken central roll just vissa hemliga sällskap och ockulta idéer har spelat i landets historia, inte minst kring självständigheten på 1820-talet. Som att nationalflaggans stjärna i själva verket är en frimurarsymbol – eller att Arturo Prat, en av hjältarna från Stillahavskriget på 1870-talet, var en övertygad spiritist som trodde på själavandring och brukade föra samtal med sina avlidna släktingar. I de följande delarna fortsätter Baradit att krossa patriotiska myter och lyfta fram glömda och undanträngda berättelser. Den om Salvador Allendes hemliga och visionära internetprojekt SYNCO till exempel; eller den om den ockulta utbrytarmonarkin i södra Chile, där trollkarlar regerade med hjälp av magiska förbannelser under några årtionden på 1800-talet. Och kanske fortfarande gör det. Succén för Baradits projekt har skapat ringar på vattnet i resten av Latinamerika. I Peru har historikern Fred Rohner skrivit en – också mycket framgångsrik – ”Historia secreta del Perú” som på ett liknande sätt punkterar gamla sjuka vanföreställningar och ifrågasätter sådant som att alla peruanska nationalhjältar är vita eller den offentliga kulten av historiska reliker med tvivelaktig proveniens. Den här sortens böcker skrivs förstås lite varstans i världen – ändå kan man nog säga att just i Latinamerika har historieskrivningen alltid stått skönlitteraturen nära. Faktiskt rentav varit en del av den – man kan tänka på en författare som Octavio Paz och hans brottningar med den mexikanska historien i ”Ensamhetens labyrint”; på Eduardo Galeanos väldiga syntes av den sydamerikanska historien i ”Eldens minne”. På diktatorsromanerna av den latinamerikanska boomens stora författare: ”Jag den högste” av Roa Bastos, ”Patriarkens höst” av García Márquez, Alejo Carpentiers ”Metoden” och Mario Vargas Llosas ”Bockfesten”. Och så vidare. I de här romanerna är historisk och litterär sanning svåra att skilja från varandra. Drömmar och myter, skrönor och legender vävs in i den historiska ramen på ett sätt som ofta gör det omöjligt att veta vad som är vad och får hela historien att framstå som en sorts kollektiv hallucination. Denna vision av historien som en gemensam fantasi, ett flöde av parallella sanningar blir, tänker jag mig, särskilt intensiv på en kontinent där de nationella berättelserna gång på gång bytts ut och reviderats i takt med att regimer faller, hemliga arkiv öppnas upp och den kollektiva tystnaden bryts. I Chile har den processen varit mer omständlig och omtumlande än på de flesta håll. Det var inte förrän långt efter diktaturens fall, när kuppgeneralerna själva började berätta och, framför allt, när USA:s hemliga polis CIA äntligen släppte på sekretessen, som det visade sig att den verkliga historien var en helt annan än de flesta hade trott. Att Augusto Pinochet egentligen inte alls stod i spetsen för kuppen, utan gav sitt samtycke högst motvilligt bara några dagar innan allt satte igång. Att det militära maktövertagandet i själva verket började planeras redan innan Salvador Allende hade hunnit tillträda sin första presidentperiod 1970. Hur omsorgsfullt allt förbereddes, och med vilka väldiga resurser, främst från USA, som ekonomin destabiliserades och regeringens reformprogram saboterades i avsikten att skapa det politiska kaos som bäddade för militärkuppen. ”Chiles hemliga historia” är i sin tur en produkt av dessa ständiga historiemutationer. Kanske inte så överraskande då att Jorge Baradit förstås också är romanförfattare – bland annat till en kontrafaktisk berättelse om, just, Allendes visionära internetsystem. Och det är alltså inte förrän i den fjärde boken han griper sig an med det som nog hela tiden var projektets verkliga mål, statskuppen 1973. Baradit, som själv växte upp med Pinochetdiktaturen, berättar personligt, sakligt och med återhållen vrede om lögnen, mytologiseringen, förnekelsen; om hur det är möjligt att många år efter diktaturens fall träffa på till synes kultiverade människor som mitt i en konversation säger med ett leende att Pinochets största fel var ”att han inte gjorde sig av med er allihop”. Möjligt – eftersom någon riktig uppgörelse med historien aldrig har gjorts, eftersom inga höga militärer har ställts till svars för sina brott, eftersom Pinochets illegala konstitution, införd 1980, är den som fortfarande är i kraft. Eftersom – för att citera den berömda inskriften på Santiagos Nationalstadion, där tiotusentals människor fängslades, torterades och mördades hösten 1973: ”El pueblo sin memoria es el pueblo sin futuro”. Ett folk utan minne är ett folk utan framtid Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur: Jorge Baradit, La Dictadura: Historia secreta de Chile, 2018, SUDAMERICANA

18 Kesä 20199min

Den så kallade alt right-högern använder antiken för att sprida misogyna idéer. Latinforskaren Anna Blennow berättar om akademikerna som tar striden och om vikten av att hålla historien levande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Jag ser antikens människor utan att böja knä för dem. De är stora, det är sant, men de är människor som vi.” Raderna ingår i en dikt som författaren Charles Perrault läste upp vid en sammankomst i Franska Akademien år 1687. Den skulle ge upphov till ett kulturbråk som kom att kallas ”La Querelle des Anciens et des Modernes” – striden mellan de ”gamla” och de ”moderna”. Den grekiska och romerska antiken har långt in i modern tid haft ett så totalt dominerande inflytande på Västerlandets litteratur, kultur och samhälle att det ter sig närmast obegripligt. Vid tiden för Perraults omstörtande diktuppläsning hade idén om antikens kulturella överlägsenhet knappast utmanats under de mer än tusen år som förflutit efter Västroms fall. Men nu ifrågasattes på allvar den förhärskande litterära praktiken av imitatio och aemulatio, att försöka efterhärma, och i bästa fall mäta sig med, de stora grekiska och romerska förebilderna. Vår tid är nu, i solkungen Ludvig XIV:s moderna tidevarv, menade Perrault. Två läger bildades: ”Les Modernes”, som slöt upp kring Perrault, och antagonisterna ”Les Anciens” – där bland annat fabelförfattaren Jean de la Fontaine och dramatikern Jean Racine ingick. Debatten gällde framför allt litteraturen. Fick man till exempel redigera eller förkorta ett antikt verk för att göra det mer tillgängligt för en samtida publik? Nej, menade filologen Anne Dacier, som översatt både Iliaden och Odysséen till franska runt år 1700. Det skulle vara en total korruption av den goda smaken om man frångick en så texttrogen översättning som möjligt, ansåg hon. Antikens texter var helgade – och god smak var synonym med den klassiska traditionen. Den franska striden rann så småningom ut i sanden, men antiken som ideal och modell fortsatte att spela huvudrollen i europeisk kulturdebatt. Och nu flyttades fokus gradvis från litteraturen till konsten och till identiteten, medan kompassnålen alltmer entydigt pekade mot Grekland. I den tyska nyhumanismens 1800-tal blev antiken, särskilt den grekiska, projektionsyta för idéer om en idealiserad folksjäl, ”Volksgeist”. Arvtagarna till den grekiska folksjälen ansågs vara främst fransmän och tyskar – särskilt tyskar. ”Arma Hellas! Sörj inte bekymrat! Lyft glad ditt gudagenomströmmade sinne! Bara du sjöng i musernas gudaskaror, Bara du härskar i människornas bröst!” De tröstande verserna är författade av den tyske nyhumanisten Wilhelm von Humboldt, och anspelar på hur grekerna, trots att de besegrats av Rom, ändå behöll sitt eviga världsherravälde genom ordet och anden. 1800-talets första decennium präglades av Napoleonkrigen, något som bidrog till att man från tyskt håll identifierade sig såväl med Greklands nederlag som med dess ande. Tyskarna skulle som grekerna regera genom sin kultur, och övervinna de riken som likt Rom vilade på vapenmakt. Men under det sekel som passerat sedan den franska akademistriden hade någonting hänt. Det var inte längre någon tvekan om att den moderna tiden faktiskt var inne. Att återvända till antiken och att bli greker var inte ett alternativ, trots poeten Shelleys citat ”Vi är alla greker” ur det lyriska dramat Hellas, inspirerat av 1820-talets grekiska befrielsekrig. Det var in i en ny tid man ville föra med sig de antika idealen. ”Ger hon dig inga [kyssar], så ta! Möjligen spjärnar hon emot till en början och ropar: ’Du stygge’! men att besegras hon själv önskar i striden ändå.” Det går en tämligen obruten linje från dessa rader ur Ovidius ”Konsten att älska” till Donald Trumps mera prosaiska yttrande ”Jag attraheras automatiskt av vackra kvinnor – jag börjar bara kyssa dem. Jag väntar inte ens.” (”I am automatically attracted to beautiful women – I just start kissing them. I don’t even wait”). Tillbaka till antiken, alltså, även om Trump inte uttryckligen anspelat på de historiska rötterna till sin utsaga. Det gör däremot representanterna för flera nätbaserade amerikanska mansrörelser, med namn som Red Pill och the Manosphere, knutna till de politiska grupperingar långt ut på högerkanten som brukar kallas Alt-Right, och som fått stor spridning bland annat via sociala medier som Facebook. Klassicisten Donna Zuckerberg kartlägger deras antikbruk i boken ”Not all dead white men” (”Inte alla döda vita män”) från 2018. Gemensamt för dessa grupper är att de uppfattar feminism och jämlikhetstankar som ett akut hot mot den biologiskt betingade manlighet som är väsensskild från standardiserad kvinnlighet. Den moderna tiden har gått för långt – och motmedlet blir att ställa tillbaka klockan till antiken. Framför allt från stoisk filosofi hämtas utsagor om hur förnuft och rationalitet är det som skapar världen. Därifrån är steget inte långt till nästa slutsats: män är mer lämpade att leda och regera än känslostyrda kvinnor, och patriarkal kontroll såsom den utövades under antiken är nödvändig såväl offentligt som privat för allas bästa. Men Alt-Right-männens tolkning motsäger till viss del den antika stoicismens idé. Även kvinnor ansågs i teorin kunna nå vishet, och ha del i ”logos”, förnuft. Stoicismen ses därför ibland som proto-feministisk, men som Zuckerberg visar hittar man likväl hos antika stoiska författare som Seneca och Cicero idéer om att kvinnor är svagare och har mindre självkontroll än män. Alt-Right-männen bidrar alltså indirekt, genom Zuckerbergs analys, till att sätta antikens texter i ett nytt och avslöjande ljus. Även den ny-manliga gruppen ”pick-up artists”, vars game är att förföra så många kvinnor så snabbt och effektivt som möjligt, hämtar sina kärnvärden från antiken. Ovidius kärlekshandbok ses av dem som en perfekt manual, även om den ofta råder till handlingar som idag skulle betraktas som sexuella övergrepp. Brist på samtycke är bara ett hinder till för att forceras. Genom ett utbrett bruk av krigsmetaforer blir kvinnor fienden som ska besegras. ”Månen såg det hända men vände bort sin blick Bortom skydd från stjärnor Jag vet, jag vet – stjärnorna skiter väl i mig Nattens sista timme Jag andas knappt, jag ligger still, men jag längtar bort” Texten kommer från Jenny Wilsons skiva Trauma, som tillkommit just i traumat efter en våldtäkt. Raderna drabbar mig med dubbel kraft när jag ser det tematiska släktskapet över nästan tretusen år med ett av Sapfos diktfragment: ”Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam.” Jag har alltid läst Sapfos rader som fridfulla, om än i ensamhetens smärtsamma skugga. Vi vet ingenting om bakgrunden till dikten, och det kommer vi aldrig att få veta. Men Jenny Wilsons ord öppnar ett bråddjup under diktens fötter och får de båda ögonblicken, då:ets och nuets, att lysa än starkare och skoningslösare. Det är inte från antiken vi kan få svar på vad som är rätt och fel. Men händelser i modern tid kan öppna för nya historiska perspektiv. När Alt-Right-rörelsens ensidiga antiksyn snabbt sprids via nätet är det viktigare än någonsin att läsa de antika källorna för att fördjupa diskussioner om genus och identitet istället för att förenkla eller förvränga. Nättidskriften Eidolon, som Donna Zuckerberg ger ut, verkar för precis detta. En motrörelse som komplicerar och analyserar istället för att oreflekterat sprida myter, till skillnad mot vad som sker på exempelvis Facebook – som för övrigt grundats av hennes bror. Anna Blennow, latinforskare Litteratur: Charles Perrault, Le siècle de Louis le Grand, 1687. Anne Dacier, Des causes de la corruption du goût, 1714. Wilhelm von Humboldt, Rom ur Gesammelte Schriften band IX, Berlin 1912. Percy Bysshe Shelley, Hellas, 1822. Publius Ovidius Naso, Konsten att älska, översättning Elias Janzon, 1977. Donna Zuckerberg, Not all dead white men. Classics and misogyny in the digital age, 2018. Jenny Wilson, Trauma, 2019. Sapfo, diktfragment 168 B.

12 Kesä 201910min

Alla utredningar hyllar läsningen, som gör barn till goda människor. Men hur får man alla att läsa? Litteraturforskaren Jimmy Vulovic saknar klass- och genusperspektiv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vägen går genom en ekdunge. Träden är klädda i vit väv. De en gång ståtliga ekarna står som tysta skrämmande spöken. Här bor nog både troll och häxor, tänker Mia oroligt när mamman följer henne till skolan. Det är dags för inskrivning igen. Hur ska det bli när jag måste gå här alldeles ensam, fortsätter hon, spöken är ju speciellt ute efter barn. Vill mamma bli av med mig? Scenen är hämtad från Moa Martinsons Kyrkbröllop. Den publicerades 1938 som den andra delen i författarens självbiografiska romansvit om arbetarflickan Mia Stenman i Norrköping. Den inledande romanen Mor gifter sig gavs ut 1936. Kungens rosor avslutade trilogin 1939. Promenaden genom ekdungen kan läsas som en gestaltning av ett barns, en blivande författares, fantasi och tidigt utvecklade litterära blick. Där andra bara ser träd klädda i tusentals larvers väv tänker sig Mia en hel värld full av skrämmande krafter som är ute efter barn. En sådan tolkning motiveras av att det är en författares uppväxt som skildras, hennes väg mot författarskapet. Samtidigt uttrycker den skrämmande promenaden mycket mer än ett enskilt exempel. Den illustrerar en i arbetarlitteraturen vanlig tematik om klassresans pris. Promenaden gestaltar den smärta det innebär att bli någon annan än den man var, något annat än det föräldrarna är. Bortom ekarna finns skolan. Det är en helt annan värld än den modern lever i, än den Mia föddes in i. Ekdungen kan därför tolkas som en skiljeväg i deras liv. Och när hon några år senare lyckligt konstaterar att ingen skolväg någonsin skulle kunna bli för lång att gå, förstår läsaren att dungen nog också var en skiljeväg inom henne. Den rädsla som skolan tidigare förknippades med är då borta. Vid det laget har hon börjat i en skola där det finns en varm och medmänsklig lärare som inte gör skillnad på fattig eller rik. Det är en skola och en lärare bortom klassamhället. Och som hon läser där, överallt och alltid. Mias resa från obildad underklass till att bli en ivrig läsare skulle nog kunna få vilken utbildningsminister som helst att darra av entusiasm. Men hon är långt ifrån ensam. I svensk arbetarlitteratur vimlar det av personer som vår tids läsfrämjare skulle kunna lära sig väldigt mycket av. Autodidakternas romaner om tiden kring förra sekelskiftet är nämligen påfallande ofta gestaltningar av hur de mot alla odds blev läsare. Fast utan det naivt läsningsromantiserande klass- och genusblinda perspektiv som tyvärr ofta präglar läsfrämjarnas beslutsunderlag. I skönlitteraturen finns det värdefull kunskap. Därför ska fler bli bättre på att läsa. Det är en återkommande tanke i de flesta utredningar om läsandets betydelse. Exempelvis slår Läsdelegationens betänkande Barns och ungas läsning från 2018 fast den saken. Där listas även läsningens fördelar, att det är nyttigt och utvecklande för både individen och samhället. Det är naturligtvis svårt att påstå något annat. Av betänkandet framgår även att förbättringspotentialen främst gäller barn i socioekonomiskt svaga familjer, alltså barn som Mia, och barn med annat modersmål än svenska samt pojkar mer generellt. I Eyvind Johnsons Romanen om Olof, som gavs ut mellan 1934 och 1937, tänker sig Olof ofta livet ”i det riktiga Sverige” som något helt väsensskilt från hans egen fattiga tillvaro i Norrbotten. För honom är landet Sverige en avlägsen plats där man har det bra och talar ”stadssvenska”. Och Olofs dialekt kontrasteras ofta effektfullt mot stadssvenskan för att betona hans utanförskap i ett land som han rent geografiskt visserligen lever i men inte tillhör. Parallellen i vår tids utanförskapsområden är uppenbar, där gångtunneln under vägen mellan hyreslägenheterna och villorna utgör en minst lika skarp gräns som den Eyvind Johnson upplevde för drygt 100 år sedan. ”Det är länge sedan barn uppmanades att gå ut och göra något vettigt istället för att hänga med näsan i en bok.” Så inleds Kulturrådets rapport Främja läsning från 2019. Tyvärr speglar det mer Kulturrådets egna värderingar än verkligheten. Föreställ dig hyreshuspojken som förklarar för kompisarna att han hellre läser en bok än hänger med dem. Eller hur han, patriarkalt fostrad, säger samma sak till sin far. Då förstår du att Kulturrådets formulering inte stämmer. Läsningens pris är fortfarande högt i en icke-läsande miljö. Olof betraktar det som ”ett slags förräderi” då han genom läsning gör de andras språk till sitt, deras värld till sin. Och det gör honom till en främling bland dem han tillhörde. Han blir, liksom Mia, ett undantag. Vilhelm Moberg är ytterligare ett undantag som skickligt har gestaltat läsningens pris. I Sänkt sedebetyg från 1935 skildras Knut Torings väg från en småländsk bondekultur in i litteraturens värld. Den följdes 1937 av Sömnlös och Giv oss jorden! 1939. I berättelsens början finns den djupt olycklige vuxne Knut. Han är en intellektuell stadsbo, men minnet av ett tidigare liv ekar inom honom. Den vuxne Knut sitter fast i ett mellanförskap. Han är en halvhet, ”varken bonde eller stadsbo, varken det ena eller det andra”. Det är den oförklarliga, ofta plågsamma, driften att läsa som har fört honom dit. I barnet Knuts liv finns två sorters läsning. Å ena sidan en nyttig läx- och bibelläsning som uppmuntras av föräldrar och skola, i lagom mängd. De vill att han ska lära det som finns att lära i skolan och att han ska bli en god kristen. Sedan får det räcka. För mycket litteratur är inte bra, resonerar föräldrarna. Å andra sidan finns den läsning som Knut vill ägna sig åt, förströelseläsningen, och jakten på den tydliggör läsandets höga pris. För den gör honom, liksom Mia och Olof, annorlunda. Han blir någon som inte passar in i sitt eget liv. Föräldrarna tycker att Knuts läsande är sjukligt och gör allt för att hindra det. När han ber om en tvåkrona till böcker så blir svaret blankt nej. Pengarna i sig är inget problem, förklarar fadern, Knut kan visst få dem, bara han lovar att inte köpa böcker. Sonen förbannar föräldrarna för grymheten att neka honom böckerna och sig själv för driften att läsa. De andra kunde vara glada för att de inte var som han, tänker Knut desperat och därmed synliggörs gränsen mellan honom och hans allra närmaste. Han är ensam. Det är priset han betalar för sin läsning. Så hur gör vi barn till avvikare? Hur får vi Mia att hitta skiljevägen, Olof att förråda sin krets och Knut att välja ensamheten? Frågorna borde vara centrala i varje utredning om hur icke-läsare ska bli läsare. För det är i princip vad barnen ombeds göra varje gång en läsfrämjare räcker dem en bok. Men svaren står att finna någon helt annanstans än i hur pass skickligt enskilda lärare och bibliotekarier utför sina jobb. Arbetarlitteraturen lär oss att avståndet till ”det riktiga Sverige” påverkar hur många som vill och vågar resa dit. Med Mia, Olof och Knut ser vi hur undantag kan skapas. Dessutom ger de en viktig förståelse för att somligas läsning alltid är förknippad med både vinst och förlust, med både njutning och existentiell smärta. Jimmy Vulovic, forskare och journalist

11 Kesä 20199min

Katarina Wikars vänder och vrider på sorl, brus och kallprat och försöker få fatt i tystnaden. Måste man betala för den? Är det ultimata inför ålderdomen att hitta någon att våga vara tyst med? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är tystnaden något eftersträvansvärt eller är det döden? Tyst som i graven, heter det ju. När barnen har flyttat ut lägrar den sig, tystnaden. Jag minns när de var små och larmade runt hur irriterad jag kunde bli på stojandet. Ibland var det föräldrajour på förskolan och jag var alltid helt förundrad över att fröknarna, som det hette på den tiden, inte fick psykbryt redan på förmiddagen av ljudnivån. Det sägs att de ljud man inte själv kan kontrollera är de mest stressframkallande. Grannarnas fest är alltid mer störande än ens egen. Det lågfrekventa brusandet i rören. En köksfläkt som inte går att stänga av kan få en tidigare relativt stabil väninna att gå i taket, balansera på stegar, skruva på baksidan av något bara för att få det tyst, ringa jourreparatören mitt i natten. Om man är radioreporter och kommer in i ett rum där man inte har varit tidigare ska man vända öronen utåt och lyssna hur rummet låter. Är där en fläkt? Ett kylskåp som surrar? Vägarbete på gatan utanför? Ibland måste man flytta runt både människor och möbler. Ett konstant irriterande bakgrundsljud är värre än tillfälliga hammarslag. Ett rum mot gården brukar betyda lugn och ro. Det man förlorar i gatans eventuella puls och utsikt vinner man i en sövande tystnad men de gamla gårdshusen och det inte bara i Berlin brukar ha enbart sand i mellanväggarna. Otaliga är de som från början ofrivilligt men sedan allt mer kontrollerat lärt sig att lyssna efter de där ljuden från andra sidan väggen som man vet ska komma. Grannarnas gräl och samlag. En ensam telefon som ringer i en tom lägenhet. Det är som att bo i ett dockskåp, ett hus i genomskärning där själva fasaden är nerplockad. Jag har haft en återkommande dröm om nätterna om ett flerfamiljshus där väggarna mellan lägenheterna är borta. Man måste gå genom andra människors bostäder för att komma hem. Ett sovrum är nästan inne i grannens vardagsrum. Så måste det vara i ett temporärt boende för många nyanlända, som i en gymnastiksal med lösa skärmar, där privatliv en lyx man inte ens vågar drömma om. En tvåa på trettiotalet ansågs lagom till en barnfamilj. Man fällde samman sängarna om dagarna, drog ihop utdragssofforna. Min pappa hade nio syskon och från april till oktober fick han och två av bröderna sätta på sig toppluvorna och vantarna och gå ut och sova i vedboden. Det är väl med tystnaden som med resten av klassamhället. Det är något som det går att köpa. Slippa belamrade badstränder. Trånga trappuppgångar. Lövtunna väggar. Ha möjlighet att sätta mobilen på ljudlös. Förr i världen hade man telefon för att någon skulle ringa på den, för att komma i kontakt, höra en annan människas röst på linjen. Nu vill man inte bli nådd. Det är den ultimata friheten. Tala är silver, tiga är guld, det är ett typiskt svenskt ordspråk från förr. Man skulle inte gå runt och sladdra. Låt maten tysta mun är ett annat. Betydde det att all konversation vid middagsbordet var förbjuden? Här koncentrerar vi oss på att äta. Man kan se sådana par på restaurang ibland, de säger inte ett ord till varandra under en hel måltid. Har de inget att prata om eller har de levt så länge med varandra att de vågar vara tysta? För det finns också något som heter kallprat, det som bara pågår och som ingen lyssnar till, det ligger som en matta över den där tystnaden man både längtar till och räds. Vad skulle hända om vi bara satt här alldeles tysta? Skulle det bli farligt då? Vad var det för tystnad som Doktor Murke i Heinrich Bölls roman samlade på och beslöt sig för att klippa ihop? Hur låter tystnaden mellan orden? Ibland har den fått status av ett musikstycke. Ibland är den instängd i ett dödsdämpat rum helt utan akustik. Den brasilianska författaren Clarice Lispector skrev i sin allra sista roman den här bruksanvisningen: : Jag vet hur man skapar tystnad. Det går till så här: jag sätter på radion riktigt högt – så stänger jag plötsligt av den och så får jag in tystnaden. I Maria Stepanovas Minnet av minnen skriver hon om avfärderna förr. Hur man tillsammans teg ett par minuter så att uppbrottet kunde samla på sig sitt slutgiltiga allvar. Och det där väl därför som det finns kollektiva obligatoriska tysta minuter. Vi är tysta nu, många tillsammans. Där att sörja, för att hedra minnet. För att finna ron. Alltfler åker också på retreat, betalar för att vara tysta, för att slippa mobilerna, kallpratet, för att slippa konversera, bli nådda. Vad finns det då i tystnaden? Ligger det en liten insikt och halvslumrar bakom allt fladder, eller ett lugn till förväxling lika döden? När man säger att man måste prata om det kan det vara en tystnad över flera generationer som måste brytas. Något man har sopat under mattan i familj ett helt liv eller i ett samhälle i tusentals år: Vi har inte pratat om alkoholismen, övergreppen, otroheterna, den psykiska ohälsan enligt modellen om vi tittar åt andra hållet och inte låtsas om så finns det inte. Och när någon tar tag i den kvava tystnaden och liksom vädrar ut den kan det orsaka sår och splittringar och livslång osämja. Min luft mot dina igenklistrade fönster. Det är livslögnen som dramatiken lever av. En poet sa till mig att det var överskattat att tala. Att han alltmer som vuxen hade börjat respektera föräldrarnas tystnad. Det går inte att tala om precis allt. Visst kanske måste sjunka mot botten, bäddas in i glömskan. Min egen mamma låtsades att hon inte hörde när jag i tjugoårsåldern ville få svar på vissa besvärliga frågor, som om simulerad dövhet kunde vara lösningen. Och jag har faktiskt en större förståelse nu än förr för det tilltaget. Jag minns när mamma låg på sjukhus den sista hösten och jag kom hem till det gamla huset på kullen, hur tomt det var. Hon hade alltid varit den som varit hemma, som jag hade kunnat mäta min rörelse bort utifrån, nu var det nedsläckt och när jag kom in märkte jag att där var stora, loja vindsflugor överallt på övervåningen, de hade krupit in i värmen för att övervintra, och jag tog en flugsmälla, klättrade på stolarna, dräpte den ena efter den andra, säkert femtio stycken. Till slut var det bara en kvar, som surrade runt mitt huvud, liksom retfullt, inte lät sig nås. Jag stod på en målarpall och försökte skaka den ut ur taklampan. Så äntligen fick jag den. Smack. Och då blev det fullständigt tyst. Inte en enda vinterfluga kvar. Nu var jag alldeles ensam. Det var så här den lät. Tystnaden. Det kan vara så att man har fått en ranson ord utmätt åt sig och förr eller senare tar det stopp. Att inte orka berätta om sitt liv, sina semestrar och tillkortakommanden för ännu en människa. Visserligen förvandlas det mesta med åren till färdigförpackade anekdoter enligt modellen jag minns bara orden jag använder när jag berättar men tänk så skönt att ha en livsmänniska att tiga sig genom en måltid med, lugnet i att veta vad vederbörande skulle säga om munnen öppnades, att kunna avge det slutgiltiga omdömet om en kärlek eller stark vänskap: vi teg bra ihop. Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

10 Kesä 201910min

Vad säger det svenska språket om Sverige? Författaren Mara Lee försöker besvara frågan med hjälp av de sammansatta orden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På senare tid har det funnits ett ganska stort fokus på svenskhet, och i synnerhet svenska värderingar och svensk kultur. Oavsett om vi avfärdar tanken på någon ursprunglig svenskhet eller ej, kan det i sammanhanget vara viktigt att visa på en plats, mitt i det svenska, där skillnader är avgörande, utan att det betyder att något är mindre eller mer värt än något annat. Vad är detta för plats? Jo, det svenska språket. Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat? Vi som arbetar med språk kan inte låtsas som om skillnader inte finns. De inte bara finns: de är avgörande för att betydelser ska uppstå. Ljudet k betyder inget i sig, förutom att det inte låter som h eller några andra ljud. Katt betyder katt för att ordets begynnelsebokstav skiljer sig från begynnelsebokstaven i ordet hatt. Och det är så vi skiljer mellan vårt favorithusdjur och plagget vi bär på huvudet. Utan skillnader kan vi inte heller urskilja mening. Men detta betyder inte att ordet katt skulle vara mer värt än ordet hatt. Båda orden är väsentliga för att språket ska fungera. Författarens främsta redskap är språket. Och för en svensk författare är det det svenska språket som står i fokus. Jag tänkte därför beskriva ett par företeelser som framstår som typiska för svenskan, jag skulle rentutav kunna beskriva dem som språkliga, nationella särdrag. Genom att belysa och benämna dessa försöker jag inte nedvärdera andra språk eller kulturer. Det enda jag säger är att det finns skillnader. Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat? Trots att de låter olika: mjau, miole. Många litterära författare har ett ambivalent förhållande till språket. Fler än man kan ana är dyslektiska, och vissa kanske lärde sig läsa och skriva ovanligt sent, eller ovanligt tidigt. Det har också sagts att svenska språket är svårt att lära sig för utlänningar. En poet som jag känner, som kom till Sverige som vuxen från Colombia, berättade för mig att det svåraste svenska ordet hon visste var "tvättstuga". En annan vän från Los Angeles, som flyttade hit för fyra år sedan, berättade att hennes svenska favorituttryck var "fuffens", och på andra plats kom "sunt förnuft". Vad som anses svårt respektive enkelt i ett språk beror på vad vi är vana vid. Våra tungvrickande konsonanträckor - kvastskaft, skridskoinstruktör - kan te sig oöverstigliga för någon med spanska som modersmål, och vårt muttrande lilla korta u-ljud - uh - unikt för svenska språket - kan låta gulligt och exotiskt för amerikanska öron. Om de bara visste hur många av våra svenska fulord som kröns av detta ljud. Svensk poesi låter mycket, den har - kanske på grund av det svenska språkets relativa ordfattighet - en klangrik ljudbild. Det vill säga att den förmedlar mening inte bara via ordens betydelse, utan också genom hur den låter. Svensk natur, till exempel, är ofta enstavig: skog, mark och äng; asp, lönn, och björk. Den enstaviga naturen går igen i en lång tradition av manlig svensk lyrik, från Gustaf Frödings "Gråbergssång" som nästan bara består av enstaviga ord (och som dessutom domineras fullkomligt av vokalljudet - å) till den samtida poeten Joar Tiberg, som lyckades med konststycket att skriva en naturlyrisk dikt enbart bestående av bokstaven "i". Men svenskan är förstås inte bara enstavig och enslig. Den är också uppfinningsrik, och lånar sig gärna till nyordbildningar, pleonasmer och kreativa utbrott.  Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra Ett av de viktigaste verktygen för detta slags kreativitet, är en så till synes trivial sak som vår förmåga att skapa sammansatta ord. Genom dessa kan vi skapa kombinationer av olika led som inte har så mycket med varandra att göra. Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra. Men lika ofta blir det klumpigt, överlastat. De sammansatta orden låter inte sällan lika konstruerade som den betydelse som förmedlas av dem: revisionsberättelsemall, ledarskapscoachutbildning. Men är de sammansatta orden bara av ondo? Inte nödvändigtvis. Man kan visserligen tycka att ett ord som kontinentalsockelförordning är lite otympligt, men det är ändå betydligt snärtigare än den engelska motsvarigheten "Proclamation concerning the Application of the Act on the Continental Shelf". För ett substantiv väger trots allt lite tyngre än en massa lösa ord som flyter omkring. Men den allra viktigaste aspekten av de sammansatta orden är att de snabbt kan implementera nya idéer och tankar, i form av regelrätta substantiv. Ordet funktionshinderombudsman är ett långt krångligt ord, men det är för att det också speglar en komplex verklighet. Och jag lever hellre i ett land där ordet funktionshinderombudsman finns, än i ett land där det inte finns. Många av våra långa sammansatta ord, som till exempel antidiskrimineringsverksamhet, jämställdhetsintegreringsprogram, samtyckeslagstiftning, vittnar om ett socialt klimat som försöker adressera svåra frågor utan att ducka. Detta skulle vara svårare att göra om vi inte hade haft ord för dem. De sammansatta ordens speciella status i svenska språket har också fått genklang i litteraturen. Hos poeten Gunnar Ekelöf till exempel förknippas de med en specifikt folkhemsk fyrkantighet, och han illustrerar sin motvilja med ord som "kommunalbarnjungfrur" och "frisportarskogar". Även en poet som Katarina Frostenson har uppmärksammat de sammansatta orden. Men i Frostensons diktning råder ett mer kluvet förhållande till dem: de tycks väcka både kärlek och motstånd; en viss ambivalens. Ja, vissa skulle kanske till och med säga inkonsekvens. I det vanliga livet är inkonsekvens för det mesta ett skällsord. Men hur är det i poesin? Ett möjligt svar ges av den Berlinbaserade svenske poeten Malte Persson, som i en krönika om nationalskalder sjunger just inkonsekvensens lov när det kommer till poesi. Han konstaterar att våra bästa poeter visserligen hyllar moder Sveas bistra kyla, men de drömmer om sol. Det som nästan alla svenska poeter har gemensamt, är deras tusen nyanser av "nej" Att konstnärlig storhet oftast drivs av konflikt och motsägelser, är varken nytt eller särskilt konstigt. I diktens värld sätts våra vanliga levnadsregler ur spel, och om dikt skulle blåkopiera de normer som gäller i det vanliga livet, som till exempel "att leva som man lär", skulle konsten dö en snabb och säker död. Nej, ett litterärt språkligt arbete handlar aldrig om att endast spegla verklighet, det handlar om att skapa verklighet. Detta görs genom att tänja på gränser, att inte bara bekräfta det rådande, utan också gå emot det. Det som nästan alla svenska poeter har gemensamt, är deras tusen nyanser av "nej". Med detta "nej" knådar de svenska poeterna fram visionen av ett land, eller som man säger nu förtiden - en Sverigebild - som omfattar både kärlek och dess motsats. För poeterna vet, att i äkta kärlek försöker du inte täcka över skavankerna och bristerna. I äkta kärlek blundar du inte för såren och svagheterna. Kanske är det rentav det bristfälliga som förutsätter det storslagna. Kanske är det genom såren som styrkan och modet möjliggörs. Och detta, menar jag, gäller både dikt och liv. Detta gäller också, vill jag hävda, både kärleken till vår nästa och till vårt fosterland. Mara Lee, författare (Essän sändes för första gången i november 2016).

6 Kesä 20199min

Walt Whitman kallas USA:s nationalpoet, men fortsätter att provocera. Göran Sommardal reflekterar över Whitmans poesi och över varför han älskade sina medmänniskor mest när de sover. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. [Louis Armstrong: Nobody knows the trouble I’ve seen] Man borde inte börja en OBS-essä med sång och musik. Men skälet till att jag inte kan låta bli musik­en och sången är att mötet med de dikter som Walt Whitman har kallat Leaves of Grass, eller det urval som Gunnar Harding har kallat Jag hör Ame­ri­ka sjunga, får mig att höra, om jag skulle höra Amerika sjunga, inte alla de sånger som Walt Whitman radar upp redan i den inledande dikten – utan allra först det här. [Mahalia Jackson: Let my people go] Så här låter Whitmans sång: Jag hör Amerika sjunga, en mångfald av sånger hör jag/mekanikernas sånger, var och en sjunger sin muntert och/ starkt som sig bör,snickaren sjunger sin medan han mäter sin planka eller bjälke,[...]moderns underbara sång, eller den unga hustruns vid sina/ sysslor, eller flickans där hon syr eller tvättar,/var och en sjunger om vad som hör till honom eller henne/ och ingen annan,/dagen om vad som tillhör dagen – om natten en samling/ unga grabbar, robusta, vänliga/och de sjunger för full hals sina starka, melodiska sånger.... I stället för att låta de ohörda kollektivens och de förvisade folkliga gemenskap­ernas sånger runga i sin dikt avlyssnar Whitman, alltså, de enskilda amerikanernas ton­arter och sångstilar. Och jag vet att denna invändning mot Walt Whitmans allomfattande och alltomfattande individualism kan förefalla historiskt orättvis. Han var ju emot slaveriet, om än tidvis en något vacklande abolitionist. Han uppmärk­sammade de amerikanska ursprungsinvån­ar­na, han såg till både män och kvinnor – alla den nya kontinentens själar ägde sam­ma hemortsrätt på Den stora landsvägen, som får sägas vara poetens favorittillhåll i dikten. Och riktningen i hans litterära politik var alltid demokratins. I sin essä om Whitman i sina Studier i klassisk amerikansk litteratur kallar D.H. Lawrence honom "den första vite infödingen". Om Dickinson lock­ar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgör­ande brist på poetiska hyfsning. Det kan vara upplysande att jämföra Walt Whitmans poesi och plats i den ameri­kans­ka litteraturhistorien med den tolv år äldre Henry Wadsworth Longfellow, som vid tiden för Whitmans debut 1855 var den dittills överlägset mest kän­de ame­ri­kanske poeten, hyllad på båda sidor av Atlanten. Och på sin tid flitigt utgiven och översatt, också till svenska, och beundrad av europeiska stor­het­er som Dickens och Baudelaire. Longfellows hexameterepos Evangeline skildrar en romantisk-tragisk historia baserad på en historia om brittisk etnisk rens­ning av franska ättlingar i Nova Scotia. Hans mytologiska The Song of Hiawatha är en hyllning till "den ädle vilden" och hans valhänta och aldrig riktigt realistiska skildringar av slaveriet i Poems on slavery är helt i linje med hans starka enga­gemang för abolitionismen. Men trots att Longfellow på många vis intog en mer progressiv och klargörande ställning i frågor om slaveri och fördrivning och exploatering av Amerikas urinnevånare, så har tidens gång förvandlat hans euro­- peiskt de­signade humanism i kombination med hans akade­mis­ka välmenande vers till obligatorisk kurslitteratur, medan Walt Whitmans fria och orim­made verser, fräcka och förföriska, ofta skabrösa och frispråkiga, med kärlek så­väl mellan män och kvinnor som mellan män och män – den har blivit, och förblivit, också den obligatorisk kurslitteratur men i ett avgörande tillägg ett källsprång för läsare och efterföljare. "Whitman, den ende man som gått fram på helt oba­na­de stigar", så skriver D.H. Lawrence vidare om Whitman i sin essä. Och för vår europeiska räkning kunde han ha tillagt: US-amerikanska stigar. Och så är det. Walt Whitman, jämsides med Emily Dickinson, har kommit att utgöra den amerikanska poesins ojämförliga moderna källflöde. Om Dickinson lock­ar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgör­ande brist på poetiska hyfsning. Och många, inte bara amerikanska, poeter har följt i hans fotspår.I denna generositet ingår en idé om mänsklig förbrödring, ty så får man ända karaktärisera ingivelsen hos en poet som gärna inledde sina dikter med ett Allons!, alltså det "Allons enfants...", som inleder Marseljäsen, den franska revolutionssång­en som mer än någon annan kommit att musikaliskt förkroppsliga Frihet, jämlikhet, broderskap. Jag föreställer mig gärna att hållbarheten och livaktigheten i arvet efter Whit­man till stor del också har göra med att han i någon mening förblivit kontro­versiell och aldrig riktigt enkelt kanoniserbar. Hade det bara varit för hans proklamerade världsmedborgarsolidaritet som Bror Hjort tolkade den i sin målning "Kärleken, freden, arbetet", med Whitman själv, "Jesus den härlige" och Sokrates, därtill bröder och systrar, svarta, röda, gula och vita tillsammans i fröjd och gamman, då hade hans verser kunnat pryda vilken som helst sön­dags­skola. Som det står i inledning till dikt 8 av sviten "De sovande": asiaten och afrikanen hand i hand, europén och amerikanen hand i hand/lärd och olärd hand i hand, och man och kvinna hand i hand Men i botten av denna inlevelsefulla själarnas gemenskap som Whitman målar upp åter­finner vi, alltid, det Lawrence i sin Whitman-betraktelse hänvisar till som hans "obän­diga livskraft", och han citerar: Jag är den som anfäktas av köttslig lusta/Graviterar inte jorden, dras inte all materia till all annan, åtrår den?/Så dras min kropp till allt och alla som jag möter eller ser. Det är i diktsviten Children of Adam som Whitman mest oförblommerat och envetet ger uttryck för kropparnas sinnliga möten. Och i Calamus tillkommer det för tiden ännu mer "chockerande": homoerotik. Whitman bjöd på en frisprå­kighet som på sin tid något lättare fann fristad i Europa än i det ännu bigotta USA. Hos Whitman hålls ingen "Själarnas maskerad" som hos Pär Lagerkvist, sna­rare en kroppar­nas maskerad. Hos Whitman har Terentius urhumanistiska ”Intet mänskligt är mig främmande” transformerats till ”Allt kroppsligt är mig kärt”: stammaren, sjuklingen, den välbyggde, den anspråkslöse,/den kriminelle som stod inför skranket, domaren som satt och dömde honom,/de vältaliga advokaterna, juryn, åskådarna,/skrattaren och gråtaren, dansaren, änkan vid midnatt, den röda squawen,/den lungsiktige, den rosfeberdrabbade, idioten, han som förorättats,/ motsatserna, och var och en mellan det här och dem i mörkret,/jag svär att de är utjämnade nu – ingen förmer än den andra,/natten och sömnen har gjort dem jämlika och återupprättat dem. Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En. "Hans dikter", här citerar jag på nytt D.H. Lawrence, "Demokrati, En masse, Allenheten, är långa additions- och multiplikationstabeller, där slutsiffran alltid blir JAG SJÄLV."Sannolikt är det i denna allomfattande men enkelriktade individualism som Walt Whitman blir bäst definierad. Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En. Inga klasser, inga kulturskillnader- och gemenskaper, inga fackföreningar, och inget behov av fackföreningar, ingen UNION. Därför älskar Whitman sina människor mest när de sover: De sovande är mycket vackra då de ligger avklädda,/de flyger hand i hand fram över hela jorden från öster till väster då de ligger/avklädda Här skymtar Whitmans utopi, lika lockande än idag, och för alltid lika skrämmande. Vår tids ideologiska städmani: att göra rent hus: Ur vägen allt för själarnas framåtskridande, all religion, alla fasta föremål, konstarter, regeringar – allt det som var eller är synligt på detta klot eller något annat klot faller i nischer och vrår inför själarnas procession längs universums väldiga vägar. Göran Sommardal Litteratur Walt Whitman: Jag hör Amerika sjunga, övers. Gunnar Harding, Ellerströms 2019. Walt Whitman: Leaves of Grass, Penguin Classics 2017. Longfellow: Poetical Works, London 1973 Henry Wadsworth Longfellow: Hiawatha, övers. Helmer Linderholm, Tidens förlag 1978 D.H. Lawrence: Studier i klassisk amerikansk litteratur, övers. Harry Järv, Cavefors 1964 Göran Sommardal

30 Touko 201910min

I både historieskrivning och populärkultur beskrivs USA:s ursprungsbefolkning ofta som en grupp som inte klarar av den moderna världen. Författaren Mattias Hagberg vill göra upp med den myten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det svartvita fotografiet, från den 30 januari 1890, är makabert. I den smutsiga snön ligger det stelfrusna liket av den åldrade och obeväpnade siouxhövdingen Big Foot – skjuten till döds av amerikanska soldater av en enda anledning: han och hans stam var i vägen för den nyfödda nationens utbredning från öster till väster. Massakern vid Wounded Knee, i det som i dag är South Dakota, är ett av de mest brutala dåden i den amerikanska historien. Över 200 män, kvinnor och barn sköts till döds eller lämnades, svårt skadade, att frysa ihjäl i snön. De skoningslösa morden var kulmen på mer än hundra år av stridigheter mellan den amerikanska ursprungsbefolkningen och den expanderande amerikanska staten. De så kallade Indiankrigen bar drag av folkmord. I sin jakt på lebensraum drog sig den amerikanska statsmakten inte för att utrota sina motståndare – även om målet aldrig var lika tydligt uttalat som hos de tyska nazisterna. Efter Wounded Knee fanns bara spillror av den ursprungliga befolkningen kvar; knappt 250 000 själar, hopfösta i olika reservat, utan några möjligheter att försörja sig. De betraktades som en halvdöd rest, som en samling reliker dömda att leva på minnen. Vid 1800-talets slut hade den process som började med Christofer Columbus 1492 nått sin slutpunkt. Den ödesbestämda expansionen – ja, det var så många företrädare för den nya staten såg på sin krigföring – hade nått sitt oundvikliga slut. De ”underlägsna indianerna” hade fått ge plats åt de ”överlägsna amerikanerna”. Massakern vid Wounded Knee blev tidigt en symbol. Den kom att beteckna slutpunkten för hela den värld som föregått den europeiska kolonisationen. Symbolvärdet blev så starkt att de flesta beskrivningar av ursprungsbefolkningens kultur och historia kom att sluta just där, vid det stelfrusna liket av Big Foot. Det var alltså ingen slump att historikern och romanförfattaren Dee Brown gav sin klassiska och ständigt återutgivna skildring av USA:s kolonisation under andra halvan av 1800-talet titeln ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee”. Tvärtom. Det var en logisk konsekvens av folkmordspolitiken, även om hans ärende var det rakt motsatta. Dee Brown ville upprätta ursprungsbefolkningen. Han ville berätta om Indiankrigen ur deras perspektiv, men föll ändå in i erövrarnas jargong. Dee Brown satte undergången i centrum. För honom handlade det om en total ”ödeläggelse av de nordamerikanska indianernas kultur och civilisation”. Efter Wounded Knee fanns inget kvar; allt det vackra var utplånat; allt det storslagna söndertrasat. I sitt förord från 1970 skrev han: ”Skulle sedan läsare få se fattigdomen, hopplösheten och smutsen i indianreservaten av idag, hoppas jag att han begriper vilka det är som bär ansvaret för denna tragedi.” Ja, så har den dominerande bilden av den amerikanska ursprungsbefolkningen sett ut, såväl till höger som vänster, allt sedan slutet av 1800-talet. Deras liv har blivit synonymt med fattigdom och hopplöshet, med smuts och förfall. De har, i bästa fall, betraktats som levande fossil, som intressanta rester av något förgånget. Och i värsta fall som spöken, som gengångare. Men det finns också ett annat narrativ, en annan historia, som fokuserar på liv istället för på död; på överlevnad istället för på undergång. Det är en historia om motståndskraft – och om modernitet. Det är en berättelse som tar fasta på det faktum att den amerikanska statsmakten aldrig lyckades utrota den amerikanska ursprungsbefolkningen, trots upprepade försök. Under de senaste åren har denna motberättelse vuxit sig starkare. Framför allt har en ny generation av författare, konstnärer och akademiker med rötter i ursprungskulturen börjat ge sin bild av verkligheten. Ett av de mest intressantasta och mest uppmärksammade exemplen på denna trend tar, precis som Dee Brown, avstamp i massakern vid Wounded Knee, men gör en helt annan tolkning. I boken ”The Heartbeat of Wounded Knee”, av författaren och antropologen David Treuer, står inte undergången utan återkomsten i centrum. Han tecknar den amerikanska ursprungsbefolkningens hela historia, från de första arkeologiska fynden och framåt, men med fokus på tiden efter 1890. Det är ett effektivt grepp som i ett enda slag förskjuter perspektivet och visar upp en mycket mer komplex amerikansk historia än den gängse. I denna berättelse blir utrotningsförsöken en parantes, ett mycket mörkt kapitel, i en annars brokig historia om kultur och civilisation. Framför allt erbjuder David Treuer, och flera med honom, en effektiv uppgörelse med en av de mest långlivade myterna i det amerikanska samhället; föreställningen att den amerikanska ursprungskulturen inte går att kombinera med det moderna; det vill säga att det är omöjligt att på en och samma gång tillhöra en stam och vara en del av det samtida USA. Siffrorna talar här sitt tydliga språk. Dagens ursprungskultur är urban, modern och på tillväxt. Runt fem miljoner amerikaner identifierar sig i dag som ”native”, och de flesta av dessa amerikaner lever i någon storstadsregion, som Los Angeles och New York. Eller, som David Treuer uttrycker det: ”Vi finns numera överallt i det amerikanska samhället, och vi sysslar med det mesta.” Det som David Treuer, och andra med honom, understryker är alltså detta: Trots århundraden av förtryck och förföljelser har den amerikanska ursprungsbefolkningen överlevt, ja, mer än så, den frodas igen. Men för att se detta krävs nya berättelser och nya perspektiv på historien. Det gäller att tänka bortom 1800-talets brutala krigföring; bortom massakrerna, reservaten och utsvältningen; bortom de svartvita bildarna av de döda kropparna i Wounded Knee. Och bortom samtida bilder av ursprungsamerikaner som fattiga och försupna bidragstagare. David Treuer och flera av hans samtida pekar på behovet av att ständigt aktualisera det förgångna för att bearbeta det på nytt. Vi blir, så att säga, aldrig färdiga med historien. Eller, för att tala med Walter Benjamin: ”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse ’hur det egentligen var’. Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde. […] I varje epok måste samma försök göras på nytt för att rädda traderingen av det förgångna undan konformismen, som står i begrepp att slå den under sig. […] Bara den historieskrivare besitter gåvan att tända hoppets gnista i det förgångna, som är genomsyrad av insikten att inte ens de döda kommer att gå säkra för fienden om han segrar. Och denna fiende har inte upphört att segra.” Med andra ord: Olika ingångar, perspektiv och tidsskalor förändrar alltid det vi ser. I detta finns en bred och allmängiltig insikt: Historien är inte, den blir. Den skapas av sitt sammanhang, av de frågor vi väljer att ställa till det förflutna. Det är en insikt som gäller långt bortom Wounded Knee, i alla samhällen och alla tider. Det förgångna måste ständigt artikuleras på nytt. Mattias Hagberg, författare Litteratur Dee Brown: Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, Karneval förlag, 2008 David Treuer: The Heartbeat of Wounded Knee, Hudson Street Press, 2019

29 Touko 201910min