Kina är inne på ”skräptid” – slutet närmar sig: Moa Kärnstrand, Peking

Utrikeskrönikan 3 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok tisdagInternationella pressfrihetsdagen infaller den 3 maj varje år. Jag tycker att det är en dag värd att uppmärksamma. För ett samhälle utan fri press är inte ett fritt samhälle.Vi lever i en tid när journalister får det allt svårare att verka fritt runt om i världen. Jag märker det genom att det blir allt svårare att få journalistvisum till dom de sydostasiatiska länder jag bevakar. Dagligen hotas, förföljs, trakasseras och mördas reportrar runt om i världen. Bara för att vi gör vårt jobb och för att vi vill berätta för dig om hur det ser ut i samhället och spegla orättvisor, korruption eller maktmissbruk.Det vi gör är att vi använder vår rätt till yttrandefrihet. En rätt och frihet som gäller alla världens invånare enligt artikel 19 och 20 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Tyvärr får allt färre den möjligheten. Jag är inte ensam om att tycka att det är en oroande utveckling. Pressfriheten gynnas heller inte av att vi har ledare runt om i världen som öppet hånar och talar illa om journalister som jobbar för oberoende medier. Det är oroväckande och påverkar press- och yttrandefriheten runt om i världen. Även i Sverige.När Reportrar utan gränser varje år presenterar sin lista över pressfrihetsindex i 180 länder ger det en tydlig bild över situationen för yttrandefrihet i världen.Jag bevakar länderna i Sydostasien och år efter år finns de länderna med i listans allra nedersta del. I det absoluta bottenskiktet finns Laos och Vietnam på 172.a respektive 175.e plats. Vietnam är det land i världen som håller näst flest journalister eller människorättsaktivister fängslade. Bara Kina håller fler bakom lås och bom.Länder som vi kanske tror har en relativt stor pressfrihet som Singapore, Filippinerna och Thailand ligger alla på den sämre halvan av pressfrihetsindex. Singapore ligger inte långt efter Kina när det gäller att kuva mediefriheten. Regeringen där är snabb med att stämma kritiska journalister, utöva påtryckningar med hot om att förlora jobbet. Man har till och med tvingat journalister att lämna landet. I Filippinerna har 5 journalister mördats de senaste 2 åren och under samma tid har flera oberoende mediabolag tvingats att stänga efter påtryckningar från regeringen och situationen för reportrar i landet blir allt sämre.I Thailand kan all kritik mot regeringen eller kungahuset leda till långa fängelsestraff som underlättas av en mycket sträng lagstiftning. Det har lett till en utbredd självcensur bland journalister och hotar på så sätt både yttrande- och pressfriheten i landet.Sedan militären tog makten vid en kupp i Myanmar förra året har all fri press, radio och TV stängts ned. Hundratals journalister finns på juntans lista över fiender mot staten och många av dom har tvingats fly landet eller håller sig gömda i djungeln.Det är en mörk bild av pressfriheten i Sydostasien som jag lägger fram, men det finns en ljuspunkt. Östtimor, den lilla unga nationen som slogs och besegrade Indonesien för självstyre. Där har den friapressen blomstrat sedan självständigheten.Så ägna gärna en tanke på pressfrihetensdag åt hur tacksamma vi ska vara i Sverige för att vi fortfarande har en oberoende och fri press. För om vi inte är på vår vakt kan läget förändras snabbt och Sverige kan snabbt rasa från sin tredjeplats på listan över pressfrihet i världen.Peder Gustafsson, Bangkok.peder.gustafsson@sverigesradio.se

3 Touko 20223min

Utrikeskrönikan 2 maj 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg måndagJag rör mig i ryska gränstrakter - i Norge, Finland och Baltikum. Platser där resor över gränsen och mötet med den närmsta grannen tillhört vardagen. Handel, idrott, kultur, familj och vänner har haft ett självklart utbyte mellan länderna. Nu är bilden en annan. Fenomenet är inte nytt. Vi har sett det förut. Två års pandemi gjorde oss varse om hur ett yttre hot snabbt kunde förändra situationen och stoppa ett gränsnära utbyte. Som Norgekorrenspondent har jag under pandemin sett och hört mycket om vad en stängd gräns betyder för människor i gränsbygder. Splittrade familjer, stora ekonomiska förluster och hur snabbt ett vi och dom-beteende uppstod.Men nu har hotet fått en annan dimension, något mer än ett virus. Grannen i öster har förändrats, bytt ansikte och står för en ny oförutsägbarhet. Människor i gränsbygder har fått en ny osäker situation att förhålla sig till. Jag möter det i nordnorska Kirkenes, bara ett stenkast från Ryssland. I 30 år har man jobbat här för ett ökat utbyte med närmsta grannen. I centrum är gatuskyltarna skrivna på båda språken, många har familj och vänner på båda sidor gränsen och handelsflödet har betytt mycket för området.Nu är det stopp. Stängt och tyst när det gäller utbytet med Ryssland.I estländska Narva är bron över till Ryssland bara 130 meter lång och den stora majoriteten av invånarna rysktalande. Många blev kvar efter den sovjetiska ockupationen och en misslyckad integration och dåliga språkkunskaper i estländska hos många äldre splittrar generationer i synen på kriget. Man undviker att prata om det för att inte bli ovänner. Och den enkla, vardagliga rörelsen över gränsen är borta. I finska karelen var gränsstationen i Nuijama, landet största gränspassage till Ryssland med 3 miljoner gränspassager om året före pandemin. Nu är det nere i 10 procent och de stora ytorna är tomma och öde.Sankt Petersburg ligger bara 20 mil in på ryska sidan och med omkring fem miljoner invånare, nästan lika många som i hela Finland innebär förlusten av ryska besökare ett stort ekonomiskt tapp. Men svårare och sorgligare än de förlorade inkomsterna är de mänskliga såren. Splittrade familjer, rysktalande som känner sig utsatta och återigen talas det om vi och dom. Rädslan som kommer när närmsta grannen i öst visar sig vara en annan än den man trodde. Jag möter en gnagande känsla och oro hos människor. Vad händer efter Ukraina? (I Baltikum är minnet av sovjetisk ockupation stark. )Pandemin stängde gränsen. Det var tufft men det kom ett vaccin och människor kunde återigen mötas och röra sig som förr.Nu är frågan - När kommer det ett vaccin mot krig?Carina Holmberg för P1 morgon

2 Touko 20223min

Utrikeskrönikan fredag 29 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Kareem är död.Han blev fyra år.Kareem dog för att vuxna män inte kunde komma överens.Han dog för att stolthet inte låter sig tummas på.Jag kommer ihåg Kareems stora nötbruna ögon, slangarna in i hans kropp.Hur han drog i mitt skägg med sina små fingrar.Han bodde 15 minuter från sjukhuset men eftersom krigande män kontrollerar olika delar av staden han bodde i och inte kunde komma överens om ens lättnader för vanliga civila, var han tvungen att göra en resa på sju timmar för att komma till sjukhuset han nästan kunde se från sitt fönster.Hans lilla kropp orkade inte.De nötbruna ögonen har slocknat, fingrarna stelnat.För Kareems familj är sorgen oändlig.Saknaden avgrundsdjup.Kareem blev ett av krigets offer i Jemen. Men han dog inte av bomber eller kulor, han dog av en annan sorts hänsynslöshet och avsaknad av respekt för mänskligt lidande, mänsklig värdighet.Det är ingen tom klyscha att de mest skyddslösa drabbas värst i krig.Inte bara de som dör i strider, också barn som förlorar sina föräldrar, sina syskon, sin framtid.Jag glömmer aldrig det lilla spädbarnet under Gazakriget 2014. Hela familjen hade dödats i ett bombanfall men den livlösa lilla kroppen kunde inte föras till ett bårhus utan förvarades i en glassfrys i väntan på begravning.Kontrasterna så brutala.Den färgglada glassfrysen vars bilder på läckerheter utlovade löften om njutning – men däri – under det genomskinliga locket – ett släckt liv. Ett barn, en framtid som aldrig blev.Eller pojken i Aleppo, jag minns honom så väl.Tunga tårar föll nerför hans dammiga kinder.Hela hans familj hade dödats i ett helikopteranfall. 11-åringen var helt ensam, utlämnad, ett lätt byte för illasinnade.Många av de barn jag sett fått betala krigets pris vill jag egentligen bara glömma.Vill inte påminnas om den ondska eller om det är likgiltighet som fått deras söndertrasade lemmar eller livlösa kroppar att etsas fast i mitt minnes mörker.Nu sker det igen.Utanför ett bombat bostadshus i Odessa ligger en hög av blommor. I mitten två rosa nallar. En i form av en sagohäst med garn som man. Nallar för att hedra en tremånaders bebis som tillsammans med sin unga mamma dödades av robotar avfyrade av mänskliga fingrar. Kalla fingrar.Men längre österut hedras ingen med nallar.I Mariupol trycker barn och mammor i ett stålverks källare utan att se dagens ljus. De försöker överleva och vet att varje explosion de hör, varje tryckande smäll som vibrerar i bröstet kan ha varit ytterligare liv som släcktes.Så även om de överlever, även om de lyckas fly kommer minnet av rädslan och de ångestbringande dödliga ljuden aldrig att försvinna.Men varför attackeras barn? Varför attackeras civila?Tja, det sägs att man vill bryta ner kampviljan. Men är det verkligen så? Skulle någon attackera mina barn skulle jag snarare explodera i raseri och kampvilja, för när det verkligen gäller, finns det inget som är så viktigt som våra barn – och kanske är det just därför de utsätts.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondentjohan.mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

29 Huhti 20223min

Utrikeskrönikan 28 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington torsdag morgon.I fredags fick vi ett sånt där sms som alla föräldrar här i USA bävar inför att få. En varning från barnens förskola om att något hänt, och skolan gått in i lockdown, ingen fick gå in eller ut och vi fick inte hämta barnen. Polisaktivitet i området stod det. Så kom ett meddelande från en annan förälder som berättade att det rörde sig om en active shooter. En pågående skjutning. Samtidigt utanför vårt hus, bara några minuter från förskolan, hörde vi polissirenerna och helikoptrarna som hovrade. Snabbt fick vi veta att skjutningen verkade pågå några kvarter bort från oss, vid en annan skola. Lättnaden över att det inte pågick en skjutning på våra barns förskola blandades med oron över att det kanske istället skedde bland andra barn i vårt område.Det skulle efteråt stå klart att det som hänt på Connecticut Avenue, en av de livligaste huvudgatorna här i Washington, var att en 23-årig man skjutit över 100 skott från ett lägenhetsfönster på femte våningen, rakt ned på okända människor och mot en mellan- och högstadieskola. Han sköt helt urskillningslöst mitt under rusningen en varm fredagseftermiddag då eleverna slutade och folk var på väg hem från sina jobb och på väg mot uteserveringarna. Fyra personer skadades, varav ett barn. Polisen hittade flera vapen och prickskyttsutrustning när de stormade lägenheten och säger att det är ren tur att inte fler skadades eller dödades. 23-åringen hade då tagit sitt eget liv, och man vet fortfarande inte motivet, bara att han gjort flera google-sökningar på olika masskjutningar i USA. Till exempel den i New Yorks tunnelbana för bara ett par veckor sen, då över 20 människor skadades.Även om det är ovanligt med en gärningsman som avlossar 100 skott mot folk från ett sniper’s nest, som polisen kallar det, så var skjutningen bara en av tio stycken under helgen i Washington. Och faktum är huvudstadsområdet precis som nästan alla storstäder i USA sett en kraftig ökning av antalet skjutningar de senaste två åren. Det beskrivs som att USA är mitt uppe i en allvarlig vapenvåldsepidemi. Så pass allvarlig att skjutvåld under 2020 gick om bilolyckor som den vanligaste dödsorsaken bland barn i USA, inklusive självmord och olyckor, enligt en ny studie från University of Michigan. En nyhet som nästan är svår att ta in. Och barn i utsatta områden drabbas som vanligt hårdast, den här epidemin är dödligast för dem.Vi fick efter ett tag gå och hämta barnen på deras förskola i fredags, en förskola i ett område där skjutningar inte är vanliga, där gängvåldet inte är vardag. På väg hem, förbi körsbärsträden som nu blommat över, kunde vi höra polissirenerna tjuta och helikoptrarna hovrade fortfarande ovanför oss. Barnen pekade nyfiket mot himlen.Cecilia Khavar, i Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se

28 Huhti 20223min

Utrikeskrönikan 27 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdag.Det var inte utan att jag studsade till så pass att jag petade en kollega i sidan och pekade. Vi var en handfull svenska journalister som lotsades genom förbundskanslerns tvättmaskinsliknande ämbetsbyggnad på väg mot pressträffen med Magdalena Andersson och Tysklands Olaf Scholz häromveckan.Och så hängde det plötsligt där, porträttet på Gerhard Schröder, Scholz' föregångare som socialdemokratisk förbundskansler. Till höger om honom Helmut Kohl, till vänster en tom yta där väl Angela Merkels porträtt är tänkt att hängas.Och genast blev det så tydligt, hur den förre kanslern som idag måste vara Vladimir Putins främsta försvarare i väst är en ofrånkomlig del av Tysklands moderna historia. Att socialdemokraternas partiledare bestämt sig för att hon framöver bara tänker kalla honom för affärsman, det blir en verklighetsfrånvänd, förnekande skönmålning. Men det är lätt att förstå frestelsen, för problemet Schröder, det växer för var dag som går.2005, bara 17 dagar efter att Angela Merkel avlöst Gerhard Schröder vid makten, blev han chef för projektet han själv drivit igenom, gasledningen Nordstream 2. Efter krigsutbrottet i Ukraina har han vägrat lämna sina lukrativa uppdrag i Kremls tjänst, trots att hans stab har sagt upp sig i protest, trots att det kostat honom hedersmedborgarskapet i sin hemstad och hedersmedlemskapet i sin älskade fotbollsklubb.Men det skulle bli värre.I helgen publicerades en intervju med Gerhard Schröder i New York Times. ”Mea culpa är inte min grej” kommenterade gammelkanslern det faktum att han inte uttrycker ånger utan istället fortsätter att tjäna miljoner på sina band till den ryske regimen. För många i hans parti var det droppen, nu vill minst 14 lokalföreningar utesluta Schröder ur SPD, en ledande socialdemokrat vill sätta honom på EU:s sanktionslista.Men frågan är om Gerhard Schröder är problemet eller bara dess mest extrema symptom. För socialdemokraterna var långt ifrån ensamma om att se handel och ömsesidigt beroende med Ryssland som stabilitetsskapande. Stora delar av det politiska Berlin har fått sina grundvalar pulveriserade och har tvingats inse att de som varnade för att beroendet av rysk energi gjorde Tyskland utpressningsbart hade rätt.Det är omvälvande att erkänna fel, smärtsamt att hantera fantomsmärtorna efter krossade övertygelser och svårt att erkänna sin egen roll i haveriet som är den tyska rysslandspolitiken.Den konservativa oppositionen sparar i iallafall inte på krutet, de kallar Schröder för en rysk legosoldat och ifrågasätter om hans porträtt alls ska få hänga där i raden av gammelkanslers på kanslerkontoret. De verkar enklast att glömma porträttet som än så länge fattas där på tavelväggen, det av kanslern från de konservativas egna led; Angela Merkel, som hade den yttersta makten i 16 år och fram tills så nyligen att färgen ännu inte hunnit torka på hennes avbild.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

27 Huhti 20223min

Utrikeskrönika 26 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn tisdag.Det danska kungariket är vidsträckt och långt ifrån drottningens slott här i Köpenhamn ser det helt annorlunda ut. Jag pratar om det ibland lite bortglömda Färöarna, en självstyrande del av den danska riksgemenskapen, på 18 öar långt ute i Atlanten. Fjärran från precis allt. Och ändå precis mitt i världspolitiken, har det visat sig. Men vi börjar i en annan ände. Att bila runt på Färöarna är som att åka i en gammal nordisk saga. Karga fjäll, stålgrå fjordar och små byar som klamrar sig fast på sluttningarna runt någon avlägsen havsvik. Vattenfallen, de suggestiva dimmorna över fjällen och lutande små stugor med grästak gestaltar sig ständigt nya varianter efter varje krök. Också fåren. Får överallt, fler än det finns människor på öarna. Och liksom för att understryka landets mytiska inramning så regleras landets fåruppfödning än idag av en lag som skrevs 1298. En kommun på Färöarna kan mycket väl ha färre än 100 invånare och landets premiärminister huserar i en röd timrad stuga med grästak. Här känner alla alla och här har väderbitna fiskare i ulltröjor försörjt sina familjer i kamp mot den rasande Atlanten i över tusen år. Men Färöarna är också ett modernt välfärdsland vars vältrimmade fiskeindustri säljer fisk över hela världen. Särskilt till Ryssland, som man utvecklat väldigt nära ekonomiska band till. Färöarna har till exempel en diplomatisk representation i Moskva, men ingen i Washington. Ryssland och Färöarna fiskar i varandras vatten, det ligger ryska skepp i varje färöisk hamn och Ryssland står för en fjärdedel av landets export. Eller stod, för krigets svallvågor sköljer nu även över denna avlägsna plats. De senaste månaderna har färingarna tvingats fundera ordentligt över vilka man vill vara. För ligger man mitt i det allt mer säkerhetspolitiskt heta Nordatlanten, så har det plötsligt blivit svårt att både vara kompis med Ryssland OCH vara med i den gemenskap vi kallar Västvärlden.Det har gnisslats tänder och slitits hår på Färöarna, men man har till slut valt Väst framför Ryssland. Ryska exporten är stoppad och man öppnar sitt land för NATO:s upptrappade närvaro. Snart byggs en militär radarstation på det annars helt avmilitariserade Färöarna. Men jag har en bestämd känsla av att man väljer sida med tungt hjärta. Kanske inte för att man hade velat fortsätta tjäna pengar på just Ryssland eller för att man förminskar de ryska grymheterna. Nä, snarare handlar det om att neutralitet och goda relationer med alla långt från storpolitiken alltid varit Färöarnas väg, och att man sörjer att deras värld blivit en plats där man måste välja. Som att ett helt land bryskt tvingats vakna upp ur sin småmysiga sagosömn och inse att världen blivit kall som en atlantvind. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

26 Huhti 20223min

Utrikeskrönika 25 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Caracas måndag. Det är första gången jag besöker Venezuela. Det första som slår mig på flygplatsen är de stora digitala reklamskyltarna - där står t ex Hugo Boss, med stora bokstäver. Ja, inte Hugo Chavez, som jag hade väntat mig, utan Hugo Boss.Samt reklam på Gucci, Mc Donalds och andra kapitalistiska ikoner.Det blir en överraskning, jag är ju i ett land där ledningen sagt att man bygger tjugoförsta seklets socialism, och utomlands jämför man gärna det med Kuba.Nej, Venezuela ser på ytan inte ut som Kuba.Till skillnad från Havannas gator som fylls av väggmålningar och stora skyltar som hyllar revolutionen så syns väldigt få såna här i Caracas.Jag frågar dem som bor här - nja, säger de, så var det förut, i början, under ledaren Hugo Chavez första år. Det finns inte mycket längre.Möjligen är det ett tecken på det som hänt här i Venezuela – den revolutionära yran från de första åren har dränerats av de tomma butikshyllorna och den svåra matbristen.Varför det blev så, beror på vem man frågar.De regerande chavisterna skyller på USA:s hårda blockad, som närapå strypt all handel med omvärlden, från den andra sidan säger man att det är socialisterna fel, korruptionen har inte upphört och regimen har satsat på lojala i stället för på kompetenta ledare på strategiska poster.Men de jag pratar med här, både chavister och oppositionella, säger att den svåraste tiden nu är över. Borta är nu hyperinflationen, som var flera tusen procent, idag är inflationen ”bara” 50 procent.Butikshyllorna börjar bli fulla igen och utländska investerare har åter börjat knacka på dörren.Och det kan bli ännu bättre snart, säger folk, nu när USA, som slutat köpa olja från Ryssland, vill ha den venezuelanska.Optimismen är alltså på väg tillbaka.Nicolas Maduro, ifrågasatt av USA och Europa, gnuggar sina händer, den mest radikala oppositionen är rasande på Joe Biden, som enligt dem håller på att rädda Maduro vid makten genom att köpa hans olja.Venezuelanen på gatan struntar för det mesta i de politiska bråken, de vill bara återgå till ett normalt liv.För att prata om allt detta åkte jag till en före detta industriminister, som bor på ett flott bostadskvarter i östra Caracas. För att släppas in i höghuskomplexet måste man identifiera sig vid en postering med två vakter, det är vanligt i de latinamerikanska metropolerna.De tar mina uppgifter och en av dem tar fram en påse med mangofrukt, en dollar styck, säger vakten med vädjande blick.Min intervjuperson, förre industriministern, förklarar viskandes: De säljer mango för att dryga ut kassan, deras lön räcker inte till, venezuelanen har tvingats att bli mycket kreativ.Ivan Garcia, Caracasivan.garcia@sverigesradio.se

25 Huhti 20223min

Utrikeskrönika 22 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Jag undrar hur det är med Aleksandra Nikolajevna, som stod i solskenet på en marknad i utkanten av Mariupol och sålde plasthinkar, sopborstar och råttfällor. Det var i januari i år och vi pratade om hotet från Ryssland. Aleksandra Nikolajevna hoppades på det bästa men hyste inga illusioner. ”Putin behöver en landväg till Krim”, den av Ryssland annekterade halvön. ”Och vägen dit går via oss i Mariupol. Det förstår vi mycket väl", sa hon. En bit bort, mellan husen på Olympiagatan där ordet "skyddsrum" stod skrivet som ett ont tecken på husväggen, promenerade Tatjana och Roman hand i hand. De önskade sig bort från Mariupol, så långt bort från Ryssland som möjligt. De ville inte tro på kriget då men ville bort i alla fall, till en värld av större friheter och möjligheter. Jag hoppas de har rest nu, att Aleksandra Nikolajevna inte heller är kvar i den stad som sedan vi sågs för drygt tre månader sedan har smulats sönder av ryska bomber. Jag tänker på Ilja Navalnyjs öde. En 61-årig man från Butja, förstaden till Kiev som blivit symbol för ryska soldaters grymhet. Ilja Navalnyj sköts i huvudet och bröstet när han gick ut för att röka en cigarett. Invid hans döda kropp låg ett uppslaget pass. Människor i Butja sa till journalister som besökte platsen att kanske sköts han bara av den anledningen att han bar samma efternamn som den fängslade ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj. Jag tänker på vad som verkar vara Vladimir Putins upplevda behov av att förinta sina fiender. Må det vara en Aleksej Navalnyj, som varit fräck nog att utmana Putin om makten eller landet Ukraina som tagit sig friheten att välja sin egen väg, bort från den ryska. Och hur han rättfärdigar sina handlingar genom att smeta ner sina fiender med begrepp som förrädare, nazister - och flugor.”Det är så vi, ryssar, gör med förrädarna”, sa Putin nyligen. ”Spottar ut dem likt flugor som av misstag förirrat sig in i våra munnar.” På väg ut till Olympiagatan i Mariupol, där Tatjana och Roman gick hand i hand och till marknaden där Alexandra Nikolajevna sålde plasthinkar och råttfällor, passerar man stålverket Azovstals jättelika fabrikskomplex. En plats som nu beskrivs som helvetet på jorden med såväl civila som ukrainska soldater fast därinne. Igår sa Vladimir Putin att Azovstal ska blockeras, så att inte ens en fluga kan ta sig ut därifrån. Jag frågade Aleksandra Nikolajevna där på marknaden i Mariupol vad hon tror Vladimir Putin är ute efter i Ukraina. Hon tvekade lite och sa sedan att ”tja, han vill nog ha hela Ukraina. Och människoliv, det har historien visat, bryr han sig inte om.”Johanna Melén, Rysslandskorrespondentjohanna.melen@sverigesradio.se

22 Huhti 20223min