Excentrikern Robert Owen förändrade världen

Fler än hälften av alla konstverk som byter hand tros vara förfalskningar, men straffet är inte särskilt hårt och brotten inte prioriterade. Lars Hermansson funderar på att själv skapa en äkta kopia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer ibland att jag får ett starkt begär till konstverk. Jag vill ha dem i mitt hem och titta på dem, länge, kanske hela livet. Det är sällan de bråkiga, fulsnygga, provocerande verken jag vill ta hem, utan de lite lugnare, meditativa, gåtfulla. En Mark Rothko, en Håkan Rehnberg, på sin höjd en Mamma Andersson. Men jag har förstås inte råd. Därför har jag ibland lekt med tanken att göra kopior. Eftersom jag inte kan måla är urvalet verk begränsat till vissa objekt och assemblage. Hur svårt kan det vara ett göra en tillfredställande kopia av en Clay Ketter – lite oljefärg, lite byggnadsmaterial, lite kartong, jag föreställer mig att det skulle gå om jag fick hålla på ett tag.På sistone har jag börjat sukta efter ett verk av Zsuzsanna Larsson Gilice. Det heter Lexikon och är just ett lexikon, ett ungersk-svenskt råkar jag veta, där varje sida, inklusive pärmarna, är helt och hållet täckta av stanniol. Det ser ut som en silverbibel liggande på en glasskiva svävande i rummet. Jag tror att jag skulle kunna göra en rätt bra kopia av det där verket. Zsuzsanna och kanske några till skulle se skillnaden, men jag skulle kunna lura nästan vilken potentiell köpare som helst. Men jag skulle inte försöka avyttra kopian, jag skulle ha den hängande i ett soligt fönster och bara titta på den, ofta.Men vad händer med originalet om det finns en kopia ute i världen? Ingenting så länge ingen vet om den. Förstås. Fast i det här fallet vet ju jag om den, och redan nu, innan jag ens har börjat slå in boksidor i stanniol, känner jag hur begäret till originalet minskar. Det blir liksom profanerat vid blotta tanken på mina taffliga försök att göra likadant som Zsuzsanna, som om verket bara handlade om ett hantverksmässigt förfarande, som om det inte hade en själ. Men om verket går att kopiera så att ingen ser skillnad på original och kopia, har då originalet en själ som kopian inte har? Var någonstans skulle den ha sitt säte, om inte i verkets materiella egenskaper?Hos betraktaren kanske. Konstkritikern Ulf Linde menar i en essä att om en målning som utger sig för att vara en Rembrandt gjord i Rotterdam i mitten av 1600-talet, istället visar sig vara en förfalskning målad i till exempel Belgrad 1910, slocknar målningen för honom, hur vacker den än är. Linde skriver: ”I ett slag töms den på all autenticitet, trots att ingenting i själva målningen förändrats – den säger detsamma, men det som sägs når mig från fel tidpunkt och rum.”Hmm. Linde tillverkade ju själv inför en utställning på Moderna muséet i Stockholm 1963 kopior av några av Marcel Duchamps berömda ready- mades, med tillåtelse från konstnären förstås. Varifrån talade de verken? Från 1960-talets Stockholm eller 10-talets Paris? Jag föreställer mig att Linde skulle svara 10-talets Paris, eftersom han hade Duchamps välsignelse. I och med den bibehålls, tänker jag mig, Lindes omhuldade autenticitet i kopiorna, eftersom den, autenticiteten alltså, i det här fallet är ett koncept, en idé. Med måleri och skulptur är det annorlunda, där kommer man inte förbi det där med handens beröring och signaturens äkthet. Och kunnandet förstås, den äkta genialiteten. När man tar del av intervjuer och biografier över berömda förfalskare i konsthistorien, får man intrycket av att nästan alla är tekniskt briljanta, men av konstmarknaden oupptäckta målare och skulptörer. Och att beslutet att börja ägna sig åt förfalskning är ett slags hämnd på denna marknad. En relativt riskfri sådan, berättar Carl Johan Svensson, lektor i historiedidaktik vid Jönköpings universitet, i sin bok Äkta och oäkta förfalskningar. Straffen för tillverka och sälja falsk konst är relativt låga. Och det finns inte en enda polis i landet som sysslar på heltid med dessa brott, trots att uppskattningsvis 60 procent av all konst som byter ägare i världen antas vara förfalskad, enligt konstexperten Claes Moser som skrivit förord till boken. Den första lagen mot konstförfalskning tillkom i Frankrike 1895. Innan dess var det vanligt att sympatin hamnade hos bedragaren snarare än den bedragne. Och i viss mån är nog så fortfarande.Men den stackars konstnären då, den vars verk kopieras, eller, kanske än värre, pasticheras? Det vill säga att någon försöker kopiera eller härma den stil som utmärker ditt konstnärskap, inte nödvändigtvis de faktiska målningarna eller skulpturerna. Ordet pastisch kommer från italienskans ”pasticcio” som betyder pastej eller blandning, i dagligt tal också ”en salig röra” eller liknande. Ordet har alltså en lätt pejorativ, skämtsam klang. Och visst är det väl ett milt våld pastischören utövar mot konstnären eller författaren, även när pastischen är som det heter ”kärleksfull”, och alltså inte karikerar eller uttryckligen driver med upphovspersonens speciella stil. Alla som någon gång blivit utsatt för härmning, av till exempel sitt sätt att gå, klä sig, skratta, vet att det är rätt obehagligt. Du känner dig förfaddad, tillblurrad, som om härmaren, på lek dessutom, försökt ta din själ.Jag antar att det är så man känner sig som pastischerad författare eller konstnär. Så om du nödvändigtvis måste göra en pastisch, eller på annat sätt exploatera en känd förlaga, välj gärna en död upphovsperson. Som huvudpersonen i Jorge Luis Borges fiktiva essä, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, som i början av 1900-talet bestämmer sig för att skriva Miguel de Cervantes riddarroman från 1600-talet utan att titta i boken som han läste i tolv–, trettonårsåldern och sedan dess inte läst om. Alltså inte kopiera Cervantes roman, utan själv skriva den, ord för ord.Först tänker Menard att detta vore möjligt genom total identifikation med författaren, att alltså bli Cervantes, genom att lära sig sextonhundratalsspanska, återta den katolska tron, studera i Valladolid och Sevilla, kriga mot morerna, och sedan helt enkelt försöka glömma Europas historia mellan 1602, då Cervantes ska ha påbörjat sin Don Quijote, och 1918 då Menard påbörjade sin. Men han avvisar denna metod som alltför enkel. Han ska skriva Don Quijote utan att identifiera sig med Cervantes. Hur det gick? Tja, ganska bra. Läs själv.Vad som förenar Borges Pierre Menard med verklighetens härmare, förfalskare och pastischörer, är, tror jag, en till milt förakt förklädd avundsjuka, eller om det är misantropi. Menard har inte valt att skriva sin Don Quijote för att Cervantes roman skulle vara särskilt bra, utan bara för att bevisa att han kan, för att leverera ett styrkebesked. Naturligtvis på Cervantes bekostnad. Litegrand som de tekniskt briljanta på konstbranschen besvikna förfalskarna av Vermeer, Bracque och Rembrandt. Alltså van Meegeren, Beltracchi och Keating, som alla säger, när de till slut avslöjats: Det var inte svårt. Det är bara att lära sig måla. Underförstått: Men det är väl ni alldeles för obegåvade för att klara av.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturCarl-Johan Svensson: Äkta och oäkta förfalskningar – en konstskatt i polishusets källare. Carlssons bokförlag, 2019.

18 Tammi 20239min

Lotta Lotass litteratur är en egen motståndsrörelse mot berättelsens hegemoni. Maria Edström läser en författare som upprättar ett äldre språk för att skapa ett nytt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad i en längre version 2014.Övertron på berättelsen är ingenting nytt, såväl politiker som journalister och allsköns experter har i flera år låtit som pr-byråer. Minsta kafé eller hamburgerbar ska ju ha en berättelse som om vi liksom inte begriper någonting om det inte förpackas som i en saga, som ginge vi alla under utan en bärande myt om vad vi ska konsumera, rösta på, tro på. Problemet med dessa "berättelser" är naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och riskerna för ren demagogi. Ju enklare berättelser ju slagkraftigare och det kanske är ett mindre problem om det gäller var vi ska dricka vårt kaffe men definitivt ett större om det handlar om hur vi ska förstå världen.Vad har nu det här med författaren Lotta Lotass författarskap att göra frågar sig vän av ordning? Jo, även inom litteraturen där man ju i och för sig kan tycka att berättelsen har en given plats, så har den även här lyfts fram som ett eftersträvansvärt föredöme och då talar vi om den lättillgängliga, begripliga, episka, händelsedrivna berättelsen. Och det är någonting som skaver runt allt detta ”berättardriv”, där en svårtydd, mångfacetterad och motsägelsefull värld till varje pris måste göras enkel, lätt att tyda och lätt att tillägna sig. Och där kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som en motrörelse med ett helt annat sätt att utöva och att se på litteraturen och dess uppgift.Lotass gav 2007 ut första delen i en trilogi ”Den vita jorden” i en lite ovanlig form, 148 tunna häften i en vit liten papplåda att läsas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000 med romanen ”Kallkällan” alltmer kommit att experimenterat med form och distribution och skulle så fortsätta. Nästa bok efter debuten var som en del i ett uppslagsverk ”Band II Från Gabbro till Löväng”, sen följde en förstautgåva i pocket, romaner bestående av en enda lång mening, labyrintiska texter med rumsbeskrivningar, dikter enkom på nätet publicerade tillsammans med bilder av amerikanska redwood-träd, amerikanska sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lång dikt på en filmad telexremsa.Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa – det har handlat om fattighjon på hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska seriemördare, bibliska ökenvandringar, första världskrigets skyttegravar, arktiska utfärder. Ofta i en värld som känns som ett parallellt universum eller i en skapad värld, ett slags scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av hennes mest ifrågasatta böcker ”Den svarta solen” som kändes som att läsa ett märkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i 342 numrerade stycken där man ständigt skulle välja väg efter varje och riskerade att bli ”fast” i spelet/texten för evigt. Lotass trilogi om kriget, dess historieskrivning, minnen, krönikor påbörjades 2010 med ”Sparta” och efter ”Mars” avslutades den med ”Örnen”. Små nätta volymer, en vit, en grå och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar – ungefär så stor som min läsekrets är, har Lotass förklarat och även detta har nog retat upp i ett kulturklimat där masseffekt alltid verkar vilja uppnås.I den första ”Sparta” befinner vi oss i ett slags antikens krigarstat eller är vi i minnet av den?”Stensoldater. Stensoldater. Vi är väntan. Vi är tystnad. Vi är tyngd och stillhet. Vi är ordhållighet, visshet, återstod.” Så blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit till historia, till sten. Och så finns W – gamle ”double-w” – kommentator och spelledare, en som raserar gamla världar och bygger nya ”Snart skall inget återstå.” och han fortsätter ”Allt kan brukas till att bygga världen.”I den andra ”Mars” är legionen på marsch i ett landskap likt den röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden Mars. Den gamla myten om ansikten och spår av liv och kulturer i sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstäder på den främmande planeten handlar också om vår planet och dess lager av tider, förstörelse och glömska.Lotass är på inga vis en modern språkförstörare, tvärtom skulle jag vilja kalla henne för ett slags språkupprättare, i den meningen att hon återupprättar ett gammalt språk, ett ibland närmast bibliskt språk, ett språk där verktyg, fågelarter, adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och flarn, uppräkningar av saker som till slut låter som musik. Lotass språkradikalism ligger kanske snarare i att just undvika alla de ord och uttryck som vår samtid klär sig i. Däremot är hon i allra högsta grad en berättelseförstörare, problematiserar hela idén om en berättelse, frågar sig hela tiden – om vad berättas det, vem berättar, när berättas vad det nu är som berättas?Det finns alltid denna osäkerhet hos Lotass och däri ligger hennes ständiga obstruktion mot en den tidstypiska och tillrättalagda berättelsens idé. Däremot avisar Lotass inte alls ett slags samtidsavkänning – vem är väl den gamle W med alla sina krig, med sitt skapande av nya världar?I den sista delen ”Örnen” så är vi som från början i en artefakt, ett teatralt minnesrum – ”Invid horisonten reser sig bergskedjor av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten. Ståltrådstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rämnor. Stift och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering”. Våra hågkomster är alltid en konstruktion, en reproduktion tycks Lotass mena – ”Ridån går upp. Spelet kan börja.” så slutar första kapitlet. Och ”Örnen” den emblematiska titeln där örnen som symbol går igen i de många av världens stora riken; det romerska, det amerikanska, det nazistiska, och där jag möjligtvis tror att bokvolymens bruna färg faktiskt betyder något.Och kanske är alltihop ett barn som leker med sina tennsoldater – ”Mor, var är du?” utropas på en sida och ingen enskild tolkning göras till den bestämmande. ”Örnen” blir också med sin flerskiktiga teknik en på sitt sätt skrämmande förevisning i hur det förflutnas reminiscenser återskapas, ges ny dräkt, inte känns igen utan tolkas som nya.Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare, ett slags civilisationskritiker som vår tid inte riktigt verkar ha förmåga att ta till sig annat än i mindre kluster. Men för den som tar sig tiden väntar en sällsam läsupplevelse som för alltid vaccinerar mot förenklade ”berättelser” var de än uppträder.Maria Edström, kritiker och tidigare medarbetare på kulturredaktion

17 Tammi 20239min

Registret står inte särskilt högt i kurs i Sverige, men i England finns ett eget skrå för indexmakare. Fredrik Sjöberg gör några nedslag i bokregistrets fascinerande historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den amerikanske författaren Norman Mailer sägs ha varit både fåfäng och självupptagen. Alla som känner någon författare vet att egenskaperna i fråga inte var unika för just honom, men möjligen var han ändå värre än andra. Så berättas till exempel att han brukade börja läsningen av nya böcker med att leta i registret efter sitt eget namn, vilket för yngre lyssnare kan jämföras med att googla sig själv, alltså en vederbörligen skambelagd form av självbefläckelse.Detta visste Mailers kollega William Buckley, så när han en gång på 1960-talet skickade en av sina många böcker till Mailer, skrev han ingen dedikation på försättsbladet, sådär som man brukar göra. Istället slog han upp sidan 339, tog fram sin röda kulspetspenna och plitade dit ett hurtfriskt ”Hi there!”, intill registerordet ”Mailer, Norman”. Hur denne uppfattade tilltaget är inte känt, men eftersom han behöll boken livet ut får man anta att han tog det med fattning.Själv skriver jag dedikationer med blyerts, helt enkelt av hänsyn till mottagarna. Alla äger ett suddgummi och ibland är dedicerade böcker bara ett kvitto på att ingen brydde sig om att köpa dem, varför upphovsmannen tvingades ge bort dem. Zoologen Olof Ryberg, även kallad Lopp-Olle, är ett bra exempel. Hans avhandling om de svenska fladdermössens parasitfauna är väldigt svår att få tag på utan dedikation; ibland är det flera stycken, för när böckerna kom ut på andrahandsmarknaden köpte han dem själv och gav bort dem igen.Men vi kommer bort från ämnet, som inte är dedikationer, utan själva registret, vars utveckling från medeltiden och framåt visar sig vara en intressant historia. Den som en vacker dag gör sig omaket att röja upp i mitt efterlämnade bibliotek ska upptäcka att nästan allt är fackböcker i vitt skilda ämnen, men med en sak gemensam: i alla finns register. Sådana böcker brukar jag nämligen spara. De utan register brukar jag kasta bort eller dumpa på närmsta antikvariat. Att läsa dem kan vara nog så nöjsamt, men sen är de oanvändbara.Ämnet belyses i boken Index, A History of the, av engelsmannen Dennis Duncan. Registrets historia, alltså. Lite begränsat kan tyckas, men faktum är att också de som med diagnosmanualmässig hetta verkligen älskar förteckningar i alfabetisk ordning har mycket nytt att lära. Oväntade saker, som att Erasmus av Rotterdam på 1500-talet skrev en hel bok där han strök texten och endast gav ut registret. Folk läser ändå inget annat, sa han surt.Till pjäsen hör även att boktryckare, åtminstone i England, förr kunde komponera fientliga register för att på den vägen kritisera böckernas innehåll. Många politiska strider utspelade sig i registren, och även rent litterära debatter, varav det bästa exemplet är en 1700-talsroman som hette The Man of Feeling och som senare, under den viktorianska eran, ansågs beskriva en man av alltför klent virke, så när en litteraturprofessor gav ut den där romanen igen försåg han den med ett Index of tears, ett register som förtecknar alla de ställen där huvudpersonen gråter. Den sträve professorn ville därmed visa sitt förakt för bokens, som det hette, emotionella inkontinens. Det blev ett långt register, och då var han ändå tydlig med att han bara förtecknade tårar, inte suckar och snyftningar.Här bör inflikas att vi i Sverige har lite andra traditioner, liksom enklare. Skönlitteratur har över huvud taget sällan register och fackböcker avslutas oftast bara med ett personregister som görs i all hast av redaktören eller korrekturläsaren. Den brittiska litteraturens mer avancerade sakregister har sin grund i att man där håller sig med professionella registermakare som är organiserade i Society of Indexers, en intresseorganisation som säkert har egna julfester också, då man samlas och sänker en bägare på någon avsides pub och gratulerar varandra till särskilt lyckade uppslagsord.Även fransmännen är av tradition påfallande noga, låt vara att ingen ännu har lyckats upprepa den bragd som vid mitten av 1800-talet utfördes av den katolske teologen Jacques Paul Migne. Han kom på den briljanta idén att låta trycka samtliga kyrkofäder i ett enda bokverk. Sagt och gjort. Verket Patrologia Latina gavs ut i 217 volymer, vilket oss emellan låter som ett sömnpiller för elefanter; hur som helst var det slutligen dags att skriva registret. Detta kom att omfatta fyra tjocka böcker och var så detaljerat att man till sist fann sig tvungen att även göra ett register till registret. Enligt legenden ska den fromme prästen ha hyrt in femtio registermakare som arbetade oavbrutet i tio år.Från början, före Gutenberg och boktryckarkonsten, var det naturligt nog mest kyrkans män som höll på med register och innehållsförteckningar, allt för att underlätta spridningen av Bibelns djupsinnigheter, men det hela komplicerades av att böckerna då skrevs för hand av kopister, och inte ens Bibeln var indelad i kapitel och verser på den tiden, så det var ofta svårt att hitta. Den alfabetiska ordningen upptäcktes visserligen redan under antiken, men det krävdes en helt annan innovation för att man skulle få snurr på verksamheten och vi talar nu om den litterära världens motsvarighet till uppfinningen av hjulet, nämligen sidnumreringen.Detta tekniska alexanderhugg inträffade år 1470, två år efter Gutenbergs död. Böcker tryckta på papper hade således funnits en tid, men ingen hade förut kommit på det där med paginering. Nuförtiden är sidnumren så självklara att vi inte tänker på vilken revolution de innebar.Fast det är klart, undantag finns. Det vore tjänstefel att här inte nämna Lars Norén, vars dagböcker väckte sådan uppståndelse, inte bara på grund av att författaren ansågs vara både fåfäng och självupptagen, utan också för att hans med god marginal tusensidiga böcker saknar sidnummer. Detta retade framför allt kulturjournalister. De skribenter Norén beskrev som idioter, och de var många, kunde nu inte tipsa varandra om vilken sida angreppet fanns på.Kanske, slår det mig, sitter nu den gode Norén i sin himmel och ler ikapp med Erasmus av Rotterdam under överinseende av Sankte Per, vars blick för människornas brott rimligen leder till slutsatsen att förtal av journalister ändå inte är så farligt. Förresten går väl skärselden på sparlåga av energipolitiska skäl, och i det läget får man prioritera, naturligtvis med utgångspunkt från syndaregistret – som säkerligen, tråkigt nog, är längst av alla.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturDennis Duncan: Index, A History of the – Bookish Adventure from Medieval Manuscripts to the Digital Age. W. W. Norton Company, 2022.

16 Tammi 202310min

Är vi vad vi äter? I så fall är vi kanske illa ute. I alla fall om man få tro författaren Eiríkur Örn Norðdahl, som i denna fullproppade essä begrundar olika gruppers matvanor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-11-17.Vetenskapsmän kan förvandla jordnötssmör till diamanter, men de kan inte hjälpa oss att smälta diamanter; vetenskapsmän kan fettsuga oss och förkorta våra tarmar, men om vi äter diamanter skiter vi ändå ut dom hela, oavsett om de är gjorda av jordnötssmör eller inte, det går inte att göra något åt.Den italienska futuristen F T Marinetti åt inte spagetti, för spagetti gör en dåsig, spaghetti gör en uppsvälld och slö och dåligt anpassad till att marschera ut i krig; den tyska nazisten Adolf Hitler åt inte djur på grund av att den tyska nazisten Adolf Hitler tyckte djur var mycket söta. Så var det, hur det nu kan komma sig, det var andra tider och en annan moral.Sionister gör bättre falafel än fascister men fascister gör bättre pastarätter, fascister gör helt hopplös havregröt och deras couscous är inte heller något att vara stolt över; skolfröknar gör bättre bakverk än lastbilschaufförer och lastbilschaufförer gör blodigare biffar och äter mer chips, äter mer majonnäs men det är troligare att skolfröknarna rör sin egen majonnäs.Nazister är ofta vegetarianer som äter mycket surkål, ofta tycker de mer om exotisk mat än de skulle önska, eller erkänna; nazister har ganska vanliga smaklökar och deras åsikt om vilka utav sionisterna som gör bästa falafeln är lika mycket värd som alla andras; Araberna kan inte veta allt och de äter inte stekt fläsk med persiljesås, det gör bara danskar, riktiga Prince-rökande Dansk-Folkeparti-Danskar med Dannebrogtatueringar på Christianacyklar. Hur det nu kan komma sig.Alla svenskar jag känner är glutenallergiker och/eller laktosintoleranta och/eller veganer, särskilt finlandssvenskarna, särskilt de som äter jästa bröd och inte surdegsbröd, särskilt de som dricker mycket öl och är uppvuxna i splittrade hem i områden där det nu för det mesta pratas Rinkebysvenska; tyskar äter stora korvar på små papperstallrikar under U-bahnstationerna i Berlin och sköljer ner dem med veteöl och majonnäs, vilken är rörd i en fabrik där tiotusen bayerska skolfröknar står vakt, dag och natt, och saltar majon med sina tårar; det sägs att de kubanska Montecristocigarrerna får sin unika smak från att bli lindade på låren av jungfrur; feta är inte feta om det inte är en grek som mjölkar geten och skyr är inte skyr om det inte produceras på en klippa mitt i Atlanten och Wasabi är nästan aldrig Wasabi utan bara grönfärgad pepparrot; statistiskt växte homosexuella män upp hos vegetarianer där de åt mycket färsk fisk, nyrensad och filead och försiktigt kokad. Hur det nu kan komma sig.Kommunister hävdade att folket kunde leva på potatis och frisk luft men sedan kollapsade Sovjetunionen och idag finns det inget sätt att skilja en kommunist från en cannabisrökande vegan med sojalatte i tofflor; på Grönland åt ingen frukt på tusentals år, kanske ett par blåbär, på sin höjd, och på en annan mindre ö livnärde sig Robinson Crusoe till stor del på sköldpaddsägg med ödesdigra konsekvenser för djurlivet i regionen, för proportionellt behövde Crusoe lika många sköldpaddsägg som en frystrålare behöver torskfiléer.Fransmän äter helst inte mat som kan förklaras på mindre än tjugo minuter, förutom den där killen som åt huvudsakligen kundvagnar och en tv-apparat men också ett helt Cessna 150 flygplan, inte för att det tar så kort tid att förklara, och i Spanien tillsätter falangisternas mödrar saffran och rökt paprika i nästan allting medan republikens internationella brigader äter tapas. I början dricker spädbarn inget utom bröstmjölk och bröstmjölken innehåller alla näringsämnen som den mänskliga kroppen behöver, hur det nu än kommer sig, inte minst de mycket tunga Omega 3-fettsyrorna, vilka barnen suger från sina mödrars hjärnor så att hjärnorna kan minska i vikt med upp till 25 procent om mödrarna inte tar hand om sig och dricker isländsk fiskleverolja, hur det nu kan komma sig; annars blir mödrarna mycket förvirrade och detta kallas på isländska att vara i "bröstdimma" och det är anledningen till att kvinnliga vd:ar har sådana låga löner. Den genomsnittliga mannen – vare sig han är nazist, spädbarn, futurist, grönländare, fransman, vd, homosexuell och/eller något annat – ja den genomsnittliga mannen äter ungefär 35 ton mat under sin livstid och slänger lika mycket i soporna. Ett ägg i munnen, ett i soporna; en croissant i munnen, en i soporna; en kebab i munnen, en i soporna och så vidare.I varje måltid en genomsnittlig människa äter finns det i genomsnitt 150 miljoner kilometer genetisk information, vilket är tillräckligt långt för att man skulle kunna stränga det hela vägen till solen. Inte för att det faktiskt vore möjligt, men ni kanske fattar. Hela vägen till solen. Men köttätarna då, frågar du kanske, varför säger han ingenting om köttätarna? Varför pratas det inget om dem som vill äta blodiga biffar, tartare de boeuf och gåslever? Vad hände med den hårda kritiken av korvar fulla med industrisalt, kycklingars levnadsvillkor och odrogade smågrisars kastrering? Vad skulle Adolf säga? Det finns kristna som inte äter räkor eftersom det är förbjudet i bibeln och det finns vegetarianer som äter kyckling för att kyckling är – när man faktiskt tänker på det – egentligen bara broccoli som lägger ägg.De som skippar kolhydrater i sin diet kanske går ner i vikt men de svälter också sina hjärnor och ingen vill egentligen ligga med idioter. De som har förvärvad diabetes måste leva med djupa fördomar från dem som har medfödd diabetes. Människor som kräks en stor del av det dom äter får föga förståelse i samhället. De som livnär sig på kaffe och cigaretter ser ner på dem som tycker de är för fina för att röka. Isländska bönder äter främst blodpudding, och därför är de så bra på att förutspå väder och prata med djur; feta människor ljuger om hur mycket de äter, det sägs att de till och med äter i någon sorts slummer – ett moln av fetma – och förtränger ständigt vad de köper, vad de lagar, vad de lägger på bordet, stoppar i sig och till sist skiter ut.En stor del amerikaner far illa av det som kallas för "chinese food syndrome" och kännetecknas av en omätbar känslighet för MSG; de stoppar i sig choklad om nätterna, vitaminberikade chiafrö-shakes på dagen och kyckling-nuggets till middag, lyckliga kyckling-nuggets som går fritt utomhus. Experter påstår att man aldrig borde äta något som ens "farmor inte kunde ha haft i sitt skafferi". Experter påstår att man aldrig borde äta något man är för lat för att laga från scratch. Algeriska rebeller påstår att de har fått fullt upp med hälsofascismen och äter nu bara cocoa puffs i protest.Men pedofiler då? Vad äter pedofiler? Äter de kanske barn? Är det ingen som vet? Äter dom kanske i hemlighet? Och hur är det med miljonärer, äter de i förhållande till sina inkomster, eller är det de fattiga som gör det? På dessa frågor, liksom på så många andra, finns det kanske inga svar, men det kan vara viktigt att man frågar ändå, att man visar lite uppmärksamhet för vad det är vi stoppar ner i våra svalg.Eiríkur Örn Norðdahl, författare (essän sändes för första gången 2016)

30 Joulu 202211min

Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-18.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa ”Ulysses”, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots ”Det öde landet” utkom samma år, liksom Virgina Woolfs ”Jacob’s room” och fjärde delen av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första – och enda – möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska hors’d’euvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i ”På spaning efter den tid som flytt”. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer l’americaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som ”den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia”. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt – i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok ”A night at the Majestic” citeras inte mindre än sex olika versioner – men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: ”Nej”. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst ”Ulysses” och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst ”På spaning efter den tid som flytt”.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce:https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night":https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

23 Joulu 20229min

Proust-översättaren Gunnel Vallquist längtade efter ensamheten, men behövde också sällskap. Erik Lindman Mata hittar en parallell till Petrarcas försök att skapa en tillflyktsort för likasinnade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Kanske borde jag ha blivit eremit i gammal rejäl mening”, säger författaren och översättaren Gunnel Vallquist i en radiobrevväxling i Sveriges Radio 1968. Dragningen till den religiösa strängheten hade följt henne genom hela livet. Samma sak gällde den ”avskildhet och tystnad” som var lika nödvändig som den var svår. Men hon blev aldrig någon riktig eremit. I stället, konstaterade hon i samma radiosamtal, valde hon ”kompromissen att leva med en fot i ensamheten och en i gemenskapen”.Den här kompromissen är svaret på ett ständigt dilemma, det att vilja vara ifred och att ändå behöva sällskap. Man vill vara sin egen, men inser också, att man alltid redan delar sitt liv med andra. Och frågan är, på vilket vis man bör dela just sitt liv, det vill säga, vilket sätt att dela livet som passar ens lynne. För Vallquist är ensamheten, som står i kontrast till det hon kallar ”småprat och sysslande med bagateller”, ibland smärtsam. Men den är samtidigt en förutsättning för verklig gemenskap. För henne var det just i ensamhet som vänskapen till andra människor kunde få utrymme att växa. Men det här växandet krävde också en rörelse in i och ut ur ensamheten. Ensamheten i sig själv var inte tillräcklig.En historisk parallell till denna dubbla tillvaro, som rymde både ensamhet och gemenskap, finns hos den italienske poeten och historikern Petrarca. När digerdöden härjade som värst i Europa, försökte han skapa sig en liten tillflyktsort i närheten av Avignon, i sydöstra Frankrike. Där, i byn Vaucluse, vars namn betyder just ”stängd dal”, ville han dock göra mer än att bara skydda sig från smittan. Denna by, belägen precis vid foten av de franska alperna, skulle också bli platsen för en gemenskap, skriver han till sina vänner, där var och en som bor förblir sin egen. Han ville skapa en ”ensam gemenskap”, som skulle ge utrymme för intellektuellt utbyte och kontemplation, utan att för den sakens skull pådyvla invånarna några onödiga sociala bördor.När Vallquist påbörjade det som skulle komma att bli hennes livsverk – översättningen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – hade hon precis flyttat ned till Frankrike. Hon ville fördjupa sig i såväl den franska som den katolska kulturen och bosatte sig, efter en ungdomligt hektisk tid i Paris, i ett pensionat bredvid klostret Fleury i staden Saint-Benoît-sur-Loire söder om Paris. Här befinner hon sig plötsligt i en variant av Petrarcas Vaucluse.Pensionatet hon kommer till drivs av lekmannabenediktiner: kvinnor som följer de flesta av klosterlivets regler, men som inte själva bär någon ordensdräkt och inte får lov att bo i klostret. Där bor enbart munkar. Vallquist har ett eget rum, med kamin och utsikt över klosterkyrkan. Hon deltar, tillsammans med de andra kvinnorna, i tre av de gemensamma gudstjänsterna: morgonlovsången, laudes, klockan 06:10, därefter mässan, klockan 07:00, och så aftonlovsången, vesper, vid 18:00.I övrigt har hon inte mycket kontakt med munkarna och inget tillträde till själva klostret. Hon får i viss mån ta del av dess liv, men får alltså inte bo i klostrets religiösa hjärta, utan blir varje dag tvungen att återvända till det värdsligas sfär. Hon får ensamheten, men snuddar bara vid gemenskapen.När hon senare flyttar tillbaka till Sverige vill hon själv skapa förutsättningar för det dubbla liv av ensamhet och gemenskap, som hon bara hade fått ana i Frankrike. Hon bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Hon beger sig till Rimbo, öster om Uppsala, för att grunda en liten bygemenskap för ogifta, troende kvinnor. Där ska alla ha sitt eget hus, leva sitt eget liv och vara helt självständiga – men det ska ske i omedelbar närhet till andra likasinnade. Det är många som uttrycker intresse, men i slutändan blir det bara tre hus: ett åt Vallquist, ett åt hennes tidigare Proustredaktör Eva Alexandersson, och ett åt en utomstående kvinna.Likheterna mellan Petrarcas och Vallquists idealgemenskaper är faktiskt slående. Båda utgick från klostrens samlevnad, men placerade den i ett lekmannasammanhang. Man ville uppleva klostrets andakt, utan att nödvändigtvis hänge sig åt dess organisation. Målet var, som den dansk-amerikanske historikern Brian Patrick McGuire formulerar det i sin essä om Petrarcas Vaucluse, att ”befolka ensamheten”.Men det finns en aspekt i Vallquists klosterinspirerade ensamhet, som på ett avgörande sätt skiljer sig från Petrarcas. För där han ville kringskära klosterorganisationen på grund av de mödor den skulle medföra, så var Vallquists vision för Rimbo inte en konsekvens av lathet. Ensamhetens mödor – som innefattar alltifrån tvivel och nedstämdhet, till behovet att själv utforma sin ordning och sitt arbete – var för Vallquist någonting gott och nödvändigt. Det hon strävade efter var den gemenskap som hade föregått klostrens utveckling mot organisering och strikthet. Hon riktade sitt intresse mot de allra tidigaste kristna eremiterna.Men vad var det hon såg där? Vad var det hon ville åt, som inte fanns kvar bland dagens munkar?Ett möjligt svar hittar vi i en föreläsning som den franske filosofen Roland Barthes håller på Collège de France bara några år efter att Vallquist flyttat tillbaka till Sverige för att bosätta sig i Rimbo. I sitt föredrag Hur leva tillsammans, beskriver han hur de tidigaste munkarna utformade sina liv efter sina varierade behov av ensamhet och gemenskap. Man delade sitt liv med andra som sökte Gud, man åt och bad gemensamt – men kunde när man helst ville dra sig tillbaka till sitt eget. Han kallar denna tillvaro för idiorrytm, ett grekiskt ord som möjligen skulle kunna översättas med ”den egna rytmen”. Denna rytm försvann när klostrens organisation stelnade och centraliserades.Det Barthes försökte visa var, att om man verkligen vill ha fötterna både i ensamheten och i gemenskapen, då måste man dansa lite. Man måste röra sig, fram och tillbaka, mellan det egna och det sociala. Också för Vallquist var en sådan rörelse oundgänglig. Det enda sättet att nå fram till att kunna vara både för sig själv och i gemenskap, var nämligen att ta spjärn först mot det ena, sedan mot det andra. För att kunna komma verkligt nära andra, menar Vallquist, behöver man också ensamheten. Det som kan uppstå i en sådan pendelrörelse är förhoppningsvis en ny sorts lugn. En ledighet, skulle man kunna säga.Så kanske är det inte, som Vallquist sade, ”rejäla” eremiter vi bör bli. Kanske bör vi bara hitta ett sätt att komma nära våra medmänniskor, lite då och då. Vi drar oss tillbaka ibland, kommer fram ur gömslet ibland. Allt enligt den rytm som råkar uppstå, ens egen.Erik Lindman Mata, författare, översättare och kritikerLitteratur:Alva Dahl, Slå rot i förvandlingen. Ellerströms förlag, 2021.Roland Barthes, How to Live Together. Novelistic Simulations of Some Everyday Spaces. Översättning Kate Briggs. Columbia University Press, 2013.Brian Patrick McGuire, ”Peopling Solitude. Petrarch in Crisis Years 1346–50” i A Literary Miscellany. Presented to Eric Jacobsen. University of Copenhagen, 1988.

22 Joulu 20229min

Passionens gränslöshet öppnar för en nedstigning i djupet. Ulla Gudmundson har läst Annie Ernaux roman "Sinnenas tid" samt hennes dagbok och dragits in i en häxkittel av ångest och extas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Passé simple är en fransk verbform utan motsvarighet i svenskan. Den betecknar, utan stöd i hjälpverb, en handling som har en bestämd början och ett bestämt slut. Den har, på några bokstäver när, gett titeln åt en bok, Passion simple, av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux. Bokens svenska titel är, något platt, Sinnenas tid. Den engelska är Simple passion. I det senare fallet går språkvitsen förlorad, men i gengäld uttrycks, liksom på franska, exakt vad boken handlar om: livet koncentrerat i en enda, allt förbrännande passion.Originaltiteln förmedlar också något mer. Den uttrycker det som går som en röd tråd genom Ernauxs hela författarskap: medvetenheten om tiden, om tidens flykt, om att vi har förmågan att mentalt förflytta oss fram och tillbaka mellan olika epoker i vårt liv som mellan rummen i ett hus. Ernaux återvänder gång på gång till sitt förflutna: gräver ut minnena, frilägger dolda skikt, återupplivar närvaron i texter som rör sig i kraftfältet mellan självbiografi, socialhistoria och essäistik.De verk som framför allt jämnat vägen för Ernaux till Nobelpriset är Min far och Kvinnan, porträtten av föräldrarna och av uppväxten i en halvt proletär, halvt småborgerlig bymiljö i Normandie. Och kanske ännu mer Åren, den brett anlagda, kalejdoskopiska fresken över det franska samhället från 1940, året då Ernaux föddes, och framåt.Fokus i Sinnenas tid är en annan. Här går texten som en laserstråle in i det allra mest privata: förhållandet mellan sexualiteten, döden och det egna skrivandet. Verklighetsbakgrunden är en fjorton månader lång erotisk relation mellan den då fyrtioåttaåriga Ernaux och en yngre man, en sovjetisk diplomat posterad i Paris. Gift naturligtvis. Förhållandet inleds på en resa, en hotellnatt i Leningrad. Det slutar när älskaren lämnar Paris och återvänder till Moskva.Ernauxs stil beskrivs ofta som, medvetet, torr, knapp och platt. Själv jämför hon sina ord med stenar och knivar. I Sinnenas tid mejslar hon på sjuttiofem sidor fram bilden av erotisk besatthet. Hon vågar inte slå på hårtorken av rädsla att missa ett telefonsamtal. Livet består av mötena med mannen. Allt annat är tomrum och iscensättning: inköp av stringtrosor, whisky, cigarretter. ”Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min kropp”, skriver Ernaux.Bokens franska titel förmedlar inte bara passion. Den andas också sorg, över något oåterkalleligt förlorat. För det verbformen passé simple förmedlar är ett utsnitt ur tidens ström, ett skeende som obönhörligen tillhör det förflutna. Den beskriver, koncist och elegant, tidens flykt. I modern franska används formen så gott som bara i skrift, mest i formella eller höglitterära texter. På svenska översätts den oftast med imperfekt, eller preteritum som det nu kallas. Men av ett svenskt imperfekt framgår inte om ett skeende är avslutat eller fortfarande pågår. Franskan är tydlig: där markerar imperfekt alltid något oavslutat.Så varför skrev Ernaux inte sin bok i passé simple? För hon valde på ett tidigt stadium bort den formen, det framgår av hennes arbetsanteckningar. Det handlar enligt henne inte om stilnivå. Passé simple är fortfarande en fullt tillgänglig språklig form för en normal läsare. Sinnenas tid är skriven i imperfekt, inramat av två korta avsnitt i passé composé, på svenska perfekt, den vardagliga formen att uttrycka förfluten tid. För Ernaux markerar den formen ett förflutet som ligger nära det närvarande: en ovilja att ge upp, en vägran att släppa taget.Sinnenas tid publicerades 1992. Annie Ernaux var då väl etablerad på den franska litterära scenen. Barndomsskildringen Min far hade 1987 fått det prestigefyllda Renaudotpriset. Men den här gången blev kritikernas reaktion en axelryckning. Boken avfärdades som en bagatell. Kanske bidrog det till att Ernaux tio år senare, år 2001, beslöt sig för att publicera dagboken hon fört under relationen med den ryske diplomaten. Titeln är Se perdre, att förlora sig själv (boken har inte översatts till svenska).Ernaux har sagt att hon kände ett inre tvång att skildra en annan sanning, råare, mörkare, än den avklarnade i Sinnenas tid. Hon ville borra djupare i treenigheten sexualitet/död/skrivande. ”Den levda passionen är en annan än den skrivna”, säger hon i L’atelier noir, den publicerade versionen av arbetsanteckningar som hon fört av och till i fyrtio år. Dagbokens 350 sidor är alltså inte ett råmaterial, som kokats ner till sjuttiofem i skrivprocessen. Ernaux skriver längs flera parallella spår. Den intima dagbok hon fört sedan tonåren, och där hon hämtat texterna som blev Se perdre, den skriver hon för sig själv. Skrivprojekten är vända mot världen, de växer fram på lösa lappar, huller om buller, för att kanske någon gång bli en bok, eller grena ut sig i flera.Författaren Susan Sontag har sagt: att älska är att bli hudlös, och ta risken att den du älskar promenerar iväg ekiperad i din hud som i en snygg kostym. Det är den känslan som infinner sig vid läsningen av Se perdre. Dagboken är skriven i presens. Ofta saknas verben, som det blir i snabba anteckningar. Vi sugs in i en häxkittel av ångest och extas, drömmar, tolkningar och fantasier. Demonerna dansar fritt i en relation utanför alla sammanhang. Kärlek blir, med Ernauxs ord, ”att känna formen av en mans höfter”. Det hindrar henne inte att notera älskarens gigolodrag. Han häller i sig litervis av hennes whisky. Han tar som en självklarhet med sig den öppnade Marlborolimpan hem till frun. Diorkostymen, som han visar upp med en uppkomlings förtjusning, döljer ett par fula sovjetiska kalsonger - ”likadana som min far hade”, skriver Ernaux, med en aning förakt. Komiskt blir det när hon i upphetsningen tappar sin kontaktlins och hittar den på älskarens penis. Det är detaljer som förankrar passionen i verkligheten. Kontrasten gör att den snarast känns starkare.Är det kärlek som Ernaux skildrar i Sinnenas tid och i Se perdre? Den ryske älskaren förblir en skugga. Ernaux kallar honom en princip, en princip som står för det lockande och skrämmande kraftfältet åtrå/död/skrivande. På sista sidan i Le perdre säger hon att hon känt ett behov av att ”skriva något som är farligt för mig, som en port som öppnar sig till en grotta där jag måste träda in, kosta vad det kosta vill.” Gång på gång under berättelsen tycker hon sig konfrontera en namnlös skräck - spädbarnets ursprungliga, paniska känsla av övergivenhet. Passionens gränslöshet öppnar för denna nedstigning i djupet. Skrivandet öppnar för en uppstigning igen. Älskaren blir en ledsagare, som en gång Vergilius för Dante. Det är en kärlek utan ömsesidighet. Men kanske den passionerade kärlekens uppgift inte är gemenskap, utan just att öppna portar till vårt eget inre. Att förlora sitt liv kan vara att vinna det.Ulla Gudmundson, skribent och diplomat

20 Joulu 20229min

Kan en musiker som verkar i en diktatur hitta utrymme för protest i sin konst? Jens Nordqvist berättar om två cellister på varsin sida om det musikaliska samvetet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur låter motståndets musik? Klingar den annorlunda än medlöperiets toner? Historien är full av exempel på musik som tjänat tyranniet, men också på musiker och tonsättare som utmanat makten. Som berättelsen om två ryska cellister, på varsin sida om det musikaliska samvetet.Läckta dokument från advokatfirman Mossack Fonseca avslöjade 2016 hur tusentals politiker, affärsmän och privatpersoner försökt dölja sina rikedomar i olika skatteparadis. En av dem var märkligt nog en professionellt verksam cellist från Sankt Petersburg.Sergej Roldugin, en av Vladimir Putins äldsta vänner, visade sig vara den ryske presidentens hemliga bankir och pengatvättare, med en egen förmögenhet på flera hundra miljoner dollar. När en reporter frågade hur en klassisk musiker kunde vara så rik svarade cellisten att han levde ett högst modest liv. ”Till och med min cello är begagnad”, sade han i ett försök att skoja bort frågan. Instrumentet som är tillverkat av Antonio Stradivarius köpte han för tolv miljoner dollar.Likt andra oligarker lät han det ryska folket stå för fiolerna, så att säga. Och precis som många andra av Putins rika vänner hamnade han i samband med invasionen av Ukraina på EU:s sanktionslista.Historien om Putins cellospelande förmögenhetsförvaltare för tankarna till en annan berömd rysk cellist, som till skillnad från honom valde att spela motståndets musik. Tårarna strömmade ned för kinderna på Mstislav Rostropovitj när han lät solostämman i Antonin Dvoraks cellokonsert ljuda i ett fullsatt Royal Albert Hall i London den 21 augusti 1968. Kvällen innan hade sovjetiska styrkor gått in i Prag, och medan stridsvagnarna krossade det folkliga upproret framförde de ryska musikerna ett av de mest berömda tjeckoslovakiska verken.På väg in till konserthallen hade symfoniorkestern fått ducka för ruttna tomater från ilskna demonstranter. När musikerna sedan värmde upp hördes burop från publiken. ”Åk hem!””Ryssarna ut ur Tjeckoslovakien!”Den bedrövade Rostropovitj visste inte om han skulle klara av att spela. Invasionen av Tjeckoslovakien plågade honom rent fysiskt och det kändes först otänkbart att uppträda. Men så bestämde han sig. Han skulle låta musiken tala.Dvoraks cellokonsert är dramatisk, storslagen och djupt känslosam. Rostropovitj ville visa åhörarna att han delade deras smärta. Med sin cello framkallade han en böneliknande sorgesång över maktens brutalitet och förtryck. När de sista tonerna klingat ut lyfte den gråtande Rostropovitj upp Dvoraks partitur i luften – i solidaritet med det tjeckoslovakiska folket, men också i protest mot sitt eget land.Den osannolikt begåvade Rostropovitj, ”Slava” som han oftast kallades, var en sovjetisk nationalhjälte och ett kuttersmycke för kommunistpartiet. Men när han offentligt – i utlandet dessutom – vågade protestera mot invasionen blev Kremls stolta blickar snart hotfulla.Flera år tidigare hade han tagit stora personliga risker genom att stödja de förföljda tonsättarna Sergej Prokofjev och Dmitrij Sjostakovitj. Tack vare sin gränslösa talang och stora charm undkom Slava repressalier. Men efter konserten i London var han illa ute, och än värre blev det efter hans försök att beskydda Aleksandr Solzjenitsyn.Den regimkritiske författaren som 1970 tilldelades Nobelpriset i litteratur var en nagel i ögat på de sovjetiska ledarna. Rostropovitj vägrade böja sig för hoten och trots stor fara lät han Solzjenitsyn bo i familjens datja utanför Moskva.I takt med att riskerna ökade växte Rostropovitjs politiska samvete. När han i ett öppet brev – som aldrig publicerades – försvarade både Solzjenitsyn och rätten till konstnärlig frihet fick Kreml nog och beslöt att tysta både honom och hans cello. Slava fick i praktiken yrkesförbud, och några år senare tvingades han och familjen att lämna Sovjetunionen.När Berlinmuren föll var Rostropovitj ögonblickligen på plats med sin cello för att välkomna de befriade östtyskarna. Medan Slava spelade Bach vid muren satt den unge KGB-officeren Vladimir Putin i Dresden och gnisslade tänder. Två år senare föll det sovjetiska imperiet samman i vad Putin har beskrivit som historiens största geopolitiska katastrof.I augusti 1991 försökte krafter inom kommunistpartiet ta makten för att förhindra Sovjetunionens upplösning. Rostropovitj kastade sig omedelbart på ett plan till Moskva för att ge sitt stöd till den nye ryske presidenten Boris Jeltsin.Kuppförsöket misslyckades. Men några år senare inledde Jeltsins efterföljare Vladimir Putin en nedmontering av det öppna samhälle som börjat gro i Ryssland. Det fria ordet, oavsett om det skrivs, sjungs, målas eller ropas på gatorna, är ständigt ett hot mot den totalitära staten. Makten känner musikens starka kraft. Diktaturerna kräver därför konstens lydnad. Likt Rostropovitj på 1970-talet, tvingades tusentals konstnärer, musiker, författare och journalister att fly Ryssland när Putin bestämde sig för att med våld tysta deras röster. De som inte har möjlighet att lämna förtryckande regimer för friheten utomlands får välja mellan motstånd och tystnad. Eller att djupt inne i sin konst finna hemliga rum där protesterna kan ljuda. Kompositören Dmitrij Sjostakovitj – Rostropovitjs nära vän – försökte överleva som fri konstnär i ett totalitärt samhälle. Under den tyska belägringen av Leningrad 1941–44 blev han med sin sjunde symfoni hyllad runt om i världen som en symbol för kampen mot fascismen. Men snart hamnade hjälten i onåd. Hans påstått borgerliga och västinspirerade musik tilldrog sig Stalins ogillande, vilket kunde medföra en omedelbar livsfara.Varje natt väntade den skräckslagne Sjostakovitj på att KGB skulle knacka på dörren, på att Stalins mörker skulle sluka även honom. Han gjorde desperata försök att orientera sig i tyranniets landskap. Fylld av smärta insåg Sjostakovitj att han inte kunde både leva och tala sanning i en diktatur.När den berömde tonsättaren gjorde förnedrande politiska eftergifter såg många – och han själv – det som ett svek. I det fördolda försökte han i stället kommunicera med omvärlden via sin musik. Tonerna han skrev blev melodiska protester, som när han smög in sarkastiskt förvrängda fragment av Stalins favoritsånger.Förutom Dvoraks cellokonsert spelades även Sjostakovitjs tionde symfoni på den där konserten i London. Verket som uruppfördes kort efter Stalins död 1953 var i hemlighet ett ursinnigt porträtt av diktatorn och en förtvivlad skildring av förtryckets fasor. Även om Sjostakovitj saknade Rostropovitjs hjältemod försökte han på sitt sätt skapa motståndets musik. Vladimir Putins egen cellist och pengatvättare, han valde däremot att villigt spela maktens melodier.Jens Nordqvist, författare och journalistMusiken som spelades i programmet:Antonin Dvorak: Cellokonsert op. 104. Mstislav Rostropovitj, cello. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968. Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 10. Jevgenij Fjodorovitj Svetlanov, dirigent. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968.

19 Joulu 20229min