Finland sörjer symbolisk hockeyspelare: Carina Holmberg, Helsingfors

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva, tisdag.I en intervjubok från år 2000, strax innan Vladimir Putin för första gången valdes till Rysslands president, beskriver han sin uppväxt i kommunalkan, gemensamhetslägenheten om 20 kvadrat på Baskovgränd i dåvarande Leningrad.Det var kallt och mörkt och usligt. Toaletten fanns inklämd i trapphuset. Och det var där, berättar Putin, i det trånga utrymmet i trappavsatsen, som han lärde sig förstå vad uttrycket "inträngd i ett hörn" betyder.En människa som känner sig trängd, inträngd, omgärdad intar gärna försvarsposition. Det har Vladimir Putin gjort sedan han blev president, för 22 år sedan, och alltmer intensivt.Det började med hotet från vad som sades vara tjetjenska terrorister och så inleddes kriget i delrepubliken Tjetjenien. Sedan var det hotet från de frispråkiga tv-kanalerna som kritiserade och häcklade makten hej vilt och därför togs de över av Kremllojala ägare. Därefter har det fortsatt på samma sätt med yttre och inre hot som måste avvärjas, tillintetgöras.Därför sitter Rysslands mest framträdande oppositionspolitiker Aleksej Navalnyj i fängelse. Därför har en organisation som Memorial som tar fram sanningen om människorättsbrott, historiska och nutida, likviderats och därför klassas en lång rad kritiskt rapporterande medier som utländska agenter.Och det är därför som rysk militär nu mobiliserar vid grannlandet Ukrainas gräns. Eftersom Vladimir Putin känner sig trängd, och sviken, av den västliga försvarsalliansen Nato, av det som i Ryssland brukar kallas för "det kollektiva väst" och av ett grannland, en forna Sovjetrepublik, Ukraina, som valt att vända sig västerut snarare än österut i sin strävan in i framtiden.Om hoten, som Vladimir Putin ser dem, verkligen finns där, eller inte, spelar ingen roll. För vi kan nog utgå från att han själv är och har blivit alltmer övertygad om att de är på riktigt.Frågan omvärlden nu måste hantera är hur mycket hänsyn den ska visa den ryske presidentens upplevda känsla av att vara inträngd i ett hörn. Ett svårt val eftersom bristande hänsyn i värsta fall kan leda till krig. Nu finns det de som tvivlar på att Vladimir Putin faktiskt är redo att gå i öppet krig med Ukraina. Av den anledningen att det är ett krig det finns en risk att förlora. Också på hemmaplan. En munsbit utan blodsspillan som i fallet med annekteringen av den ukrainska Krimhalvön hyllades av många ryssar. Ett riktigt krig där ryska soldater återvänder hem i likkistor riskerar att inte bli lika populärt. Och häri ligger också problemet i att leda ett land där makten inte byts ut genom demokratiska val. I ett sådant land innebär varje förändring bortom den egna kontrollen ett hot på liv och död. Utvägarna är begränsade och i slutändan finns alltid risken där – för ett krig, eller, en revolution.Johanna Melén, Moskvajohanna.melen@sverigesradio.se

25 Tammi 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel måndag,Som EU-korrespondent blir det väldigt många politiska möten med män i kostym och kvinnor i dräkt. Oftast är det intressant men ibland är det ändå skönt att lämna Brysselbubblan och göra helt andra saker.Och det är precis vad jag har gjort de senaste dagarna, i slutet av förra veckan.Jag har lekt paparazzi och käkat mjölmaskar.Det hela började med en roadtrip tillsammans med kollegorna från SVT och TT.Vi skulle alla åka från Europaparlamentet i Strasbourg till miljöministrarnas möte i Amiens i norra Frankrike och tänkte att det var en bra idé att samåka.I det här jobbet blir det ibland lite ensamt så det var kul med sällskap. Särskilt som vi fördrev den fem timmar långa bilresan med frågesport.Vilka är de 10 största städerna i världen? De 10 störta länderna till ytan? De 10 största målskyttarna i Champions League? Och lite arbetsskadat kanske, blev det också det här:Ett quiz om vilka 10 stats- och regeringschefer som suttit längts på posten i EU, nördigare än så blir det väl inte.Men än bättre skulle det bli när vi kom fram till Amiens – den franske presidenten Macrons hemstad.Kollegan från TT hade förberett en rundvandring i presidentens fotspår.Och likt värsta paparazzis började vi med att snoka upp Macrons gamla hus. Vi hade bara gatunamnet att gå på men en äldre dam som vi träffade berättade lite viskande att jodå, Macrons pappa bor kvar längre upp på gatan. Leta efter en stor och lite sliten fasad, sa hon. Det brukar stå en Renault Mégane på garageinfarten.Mycket riktigt, några hundra meter längre fram, fanns ett större hus, med en Mégane utanför.Tre selfies senare gick vi ytterligare en dryg kilometer och kom till Macrons gamla skola där han ju träffade sin fru, den 24 år äldre läraren Brigitte.Men Macrons hus och skola i alla ära, det allra mest intressanta på den här resan återstod. Dagen därpå, i samband med miljöministermötet, skulle Frankrike visa upp ett av sina senaste gröna projekt. En insektsfabrik. Där de planerar att tillverka proteinprodukter av mjölmaskar.Dels för djurfoder men också för mänskligt bruk, i form av proteinbars, shakes, och annat.Helt ärligt blev jag inte jättesugen efter att ha sett de svarta centimeterlånga krypen kräla omkring i genomskinliga lådor. Men efter att kollegan från SVT smakat av varan i sitt inslag så kunde såklart inte Sveriges Radio vara sämre. Och inte heller TT.Och faktiskt, chokladbaren som innehöll 12 procent mjölbagge, smakade helt okej.Det är det här som är det fantastiska med mitt jobb. Det handlar inte bara om politiska möten med män i kostym och kvinnor i dräkt. Ibland handlar det om att käka mjölmask.Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

24 Tammi 20223min

Utrikeskrönikan 21 januari 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag, mitt i en fransk valrörelse, som i tisdags kväll bjöd på nervkittlande valunderhållning.Högerpartiet republikanernas Valérie Pécresse var först ut i nyhetskanalen BFMTV:s nya programserie “La France dans les yeux” – Frankrike i ögonen, och stal inledningen.När den välkände tv-profilen Jean-Jaques Bourdin öppnade med: “Jag antar att ni är glad över att vara här i kväll”, svarade Valérie Pécresse kallt:“Ja, men det var inte självklart för mig att komma hit i kväll eftersom Monsieur Bourdin” – alltså programledaren mitt emot henne – “anmälts och nu utreds för sexuella övergrepp”.Frosten började sprida sig i den annars mysigt ljussatta tv-studion. Valérie Pécresse fortsatte:“Om anklagelserna stämmer är de allvarliga och måste dömas”.Monsieur Bourdin som alltid har en lätt solbränna, blev vitare och vitare, och började darra påtagligt. Valérie Pécresse fortsatte sin monolog:“Och allt för länge har samhället blundat för detta, förringat. Allt för få har vågat anmäla. Nu får det vara slut med tystnadskulturen”.Där har presidentkandidaten pratat i en och en halv minut utan avbrott.Jag är trollbunden.Vilken mardrömssituation för redaktionen. På premiärdagen: en brottsanklagad programledare och en presidentkandidat, huvudpersonen, som på grund av det villkorar sin medverkan med krav på att få inleda med en liten monolog.Hur som helst, på något mirakulöst sätt lyckas programledaren skaka av sig förnedringen och dra igång den nya satsningen, där fransmännen alltså ska få ställa sina frågor till kandidaterna öga mot öga i direktsändning. I studion finns nu förutom programledaren och presidentkandidaten,50-talet noga utvalda väljare på glest covidavstånd och ett par politiska reportrar. En man i transportbranschen brottas med höga bensinpriser, en kvinnlig rörmokare kämpar mot en föråldrad kvinnosyn och en lantbrukare överväger att lägga av, det går inte att få ekonomin att gå ihop.Presidentkandidaten lyssnar på deras mycket personliga berättelser, ber om förtydliganden, ger sedan sitt politiska svar och några tips, som väljarna och reportrarna får kommentera och protestera mot.Bensinpriserna vill hon inte sänka, fördomar mot kvinnliga rörmokare får man i bland ta med en nypa salt, men lantbrukarnas villkor måste blir bättre svarar hon.Och så fortsätter det, i två och en halv timme.Jag sitter som en fågelholk. Vilken briljant programidé!Du får politiska förslag tillämpade på människors vardag, i kombination med en bild av kandidatens kommunikativa och empatiska förmåga. I slutet konstaterar presidentkandidaten att det är nåt annat att få höra om problem direkt från de som erfarit dem än från en lobbyorganisation, och att för hennes del inte bara var frågorna som var intressanta utan reaktionen hon fick på de svar hon gav.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson_boij@sverigesradio.se

21 Tammi 20223min

Utrikeskrönika 20 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Där det mesta, som så ofta, handlar om coronaviruset.Med bara veckor till vinter-OS så har omikron har gjort sitt intåg i flera städer i Kina däribland i den kinesiska huvudstaden.Pekings myndigheter har skruvat upp tonläget rejält och som så ofta är det mot utlandet misstankarna riktas.Det sägs inte rakt ut, men den officiella linjen insinuerar med all tydlighet att omikron kommit till Peking via post från Kanada.Och det uppmanas till största försiktighet om man nu måste få post från utlandet. Förbered med handsprit och munskydd – och öppna paketen utomhus, är rekommendationen.Jag drar mig till minnes covid-utbrottet i Peking sommaren 2020, då importerad lax pekades ut som en potentiell smittkälla – och vips försvann lax från butikshyllor och restauranger runtom i Kina.Det är ett och ett halvt år sedan nu. Ja, pandemin har pågått ett tag.Faktum är att för ett och ett halvt år sedan så handlade en av mina utrikeskrönikor här i P1-morgon om Kinas tuffa coronarestriktioner och jag undrade då hur länge det var hållbart att hålla fast vid dem.Med facit i hand så har de bara blivit hårdare sedan dess, och även om många tycks tro att omikron förändrar spelplanen, så är jag inte lika säker på det.Kinesiska myndigheter kallar sin strategi för ”dongtai qingling”, vilket kan översättas till ”dynamisk nollställning”.Det handlar om att så snabbt som möjligt radera ut viruset, var det än dyker upp.Ofta genom omfattande nedstängningar som meddelas med kort framförhållning.I staden Zhengzhou i Henan-provinsen blev en 30-årig kvinna satt i plötslig hemmakarantän hemma hos en blinddate.Historien blev viral efter att hon hon lagt ut videos i sociala medier som visade deras ofrivilliga karantäns-liv tillsammans.I en intervju med kinesisk media, var hon kluven över valet av dejt, som visserligen visade sig villig att städa och laga mat, men som också var väldigt tystlåten och matlagningen tycks ha gått under kategorin hellre än bra.En bättre matchning verkar ett nytt par i grannprovinsen Shaanxi ha varit.På en andra dejt, efter att ha fastnat i karantän tillsammans, så bestämde de sig efter att ha suttit instängda tre veckor tillsammans att de skulle förlova sig så fort de släpptes ut ur karantänen.Det finns mycket att säga om konsekvenserna av Kinas så kallade ”dynamiska nollställnings-politik.”Här ryms såklart också mörkare historier.Men, jag antar att min poäng är, att bakom rubrikerna om att si och så många miljoner är under lockdown i den och den staden i Kina, så finns rätt så vanliga människor, med rätt så vanliga liv, som alla har att hantera det som blivit det nya normala.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

20 Tammi 20223min

Utrikeskrönika 19 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. New York, onsdag.The Show Must Go On, brukar det ju heta. Men på teatrarna på Broadway har omikronvariantens framfart lett till att speluppehåll verkar vara det nya normala.Det är alltså inte fråga om några covidrestriktioner eller krav från myndigheternas sida. Bara rent kommersiellt tänk när även den närmsta framtiden är omöjlig att förutsäga.Som att sjukdom i ensemblerna gjort att man fått ställa in föreställningar. Men just nu handlar problemen också om att stora delar av publiken tvekar inför att sitta i en teatersalong i flera timmar, trots att det är krav på vaccinpass och man på de flesta teatrar slutat servera drycker och tilltugg, så att de obligatoriska munskydden behålls på ända fram till det sista applådtacket.Januari och februari brukar även i vanliga fall vara dåliga månader för Broadway. New York-vintern avskräcker många turister, och en hel del är lite panka efter storhelgerna. Men januaris uppställning på Broadway är även den fattigare än på länge. I förra veckan fanns det 25 produktioner att välja mellan på de totalt 41 teatrarna. Och beläggningen låg bara bara 66%.Alannis Morisette-musikalen Jagged little pill var bland de första som gav upp inför ovissheten när det stod klart att den nuvarande pandemivågen skulle hålla i sig. Andra teaterproducenter har valt en medelväg. Girl from the North Country, en musikal som bygger på musik av Bob Dylan, tar en paus är det sagt, och är planerad att återvända till Broadway någon gång i vår.Medan Aaron Sorkins dramatisering av boken, To Kill a Mocking Bird, återvänder i juni. Hoppas man. För i den nya covid-verkligheten är det mycket lite som går att säga säkert.De Broadwayföreställningar som klarat sig bäst genom den nuvarande covidkrisen, är de som lyckats planera för osäkerheten. Med förberedda inhoppare och ersättare både på och bakom scen. Och så är det förstås de mest kända föreställningarna som klarar sig bäst, medan de mindre etablerade produktionerna faller ifrån först.När jag var och såg Stephen Sondheims Company i helgen så såg jag inte till en enda ledig plats. Men så är det ju också en föreställning för en särskild sorts musikalfantatiker. Publiken var hänförd i stort sett varje gång legendaren Patti Lupone visade sig på scen.Och för en och annan fattig musikalälskare innebär förstås Broadways nuvarande lågkonjunktur också en möjlighet. Plötsligt finns det biljetter till föreställningar som annars är utsålda.Och de allra dyraste biljetterna till en musikal som Hamilton ska ha gått ner från 847 till 299 dollar, enligt New York Times.Roger Wilson, New Yorkroger.wilson@sverigesradio.se

19 Tammi 20223min

Utrikeskrönikan 18 januari 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogota, tisdag.Den unge mannen går långsamt fram mot bilen som stannat vid korsningen i väntan på grönt ljus. Mannen tittar runt och plötsligt kastar han sig med en ödlas snabbhet på bilen, fönsterrutan är nere och han tar sig in med överkroppen, griper tag i förarens mobiltelefon, drar sig ur bilen och joggar iväg utan minsta tecken på stress.Detta skedde i Santiago i Chile nu i december, när jag var där. Men nej, jag var inte på plats för själva stölden, jag såg händelsen på tv-nyheterna.En nyhetssändning i tv vare sig i Chile, Mexiko, Colombia eller nått annat land här i Latinamerika, fylls varje dag med bilder på våldsamma rån, tjuvar som smidigt rör sig i stadsmiljön, slagsmål på grund av en parkeringsplats eller inbrott i butik eller bostad.Tv-kanalernas nyhetsredaktioner som inte har mycket resurser – eller ambitioner för den dele– - för en mer djuplodande journalistik, tackar och bugar för att dessa bilder finns i massor nuförtiden.Storstäder som Bogota, Santiago, Rio eller Mexiko City är numera fulla av övervakningskameror –- de har blivit fler o fler ju mer människor har känt att brottsligheten brett ut sig.Studier gjorda i Mexiko, Chile, Perú och Colombia visar olika resultat vad gäller kamerornas effektivitet i att minska kriminaliteten. Men den debatten är rätt marginell här i regionen.Och lika lite debatteras den effekt som de ständiga tv-bilderna har på oss tittare.Till exempel de på motorcykeln som kör förbi och föraren som haffar en mobiltelefon från handen på en som står på trottoarenEller på de mörkklädda männen som hoppar över grinden och tar sig in i en bostad, håller familjen under pistolhot och tömmer huset på sakerEller paret som står vid en korsning och blir rånade på sina ryggsäckar av tre män som blixtsnabbt hoppat ur en bil som tvärstannat fem meter från offrenBilderna rullas upp i nyheterna och reporterns dramatiska tonläge ökar spänningen.Och känslan hos en stannar länge, nästa gång man går ut tar man inte upp mobilen eller så spänner man sig när en bil eller en motorcykel saktar ner nära en.Vad gör den ständiga rädslan med människors psyke undrar jag.Och vad gör den med samhället – Latinamerika, världens mest ojämlika region, har 600 miljoner invånare, varav en tredjedel är fattig …Här gömmer sig överklassen och stora delar av medelklassen bakom höga grindar med taggtråd bevakade av beväpnade privata säkerhetsvakter.Segregerade skolor, sjukhus för de som har pengar och andra sjukhus för dem som inte har det, gör resten – samhällena här går mer och mer isär.De ständiga tv-bilderna på rån och stölder bidrar nog också till det – de säger oss att vi inte ska lita på den andra, därför att hen kan vara ute efter att skada dej.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

18 Tammi 20223min

Utrikeskrönikan 17 januari 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva måndagÄr i valet och kvalet, ska jag ta "ett manligt infall", "generalen" eller "Olivier"?Förr i tiden var det enkelt, det var bröd, korv och nån konserv som valet stod emellan i butiken. Alltså förr var början av 90-talet då det rådde svår matbrist framförallt i stora städer som Moskva, det fanns faktiskt mat i Sovjet, men den kom inte ut i butikerna utan ingick i ett komplext system av korruption och byteshandel. Dåtidens elit kunde lätt äta sig mätta på det de ville.På de få existerande restaurangerna då fanns fulltecknad meny, men det gick bara att beställa Kotleta på Kievskij, alltså kycklingfilé som bankats ut rullats ihop med smör och kanske nån mer fyllning panerats och stekts, alltså kyckling på Kievvis ungefär. Det blev rätt tröttsamt att äta den där hårdstekta kycklingen överallt.Min kompis Olga kunde ibland ta mig med till något dolt ställe, en stolovaja, en matsal dit till exempel bara studenter fick gå och där åt vi julien, en slags minigratäng med svamp och ost. Den var mycket god, men var nog ett franskt påfund snarare än ryskt.Då i början av 90-talet var jag övertygad om att det inte fanns någon rysk matkultur och om den fanns hade den glömts bort på grund av livsmedelsbristen. Jag var också övertygad om att den mat som lagades var ganska trist och äcklig, tills jag kom hem till Olgas mamma och blev motbevisad, hon lagade gudomligt god mat av ett fåtal ingredienser.Den där bristen på mat och på restauranger då i början av 90-talet kan unga ryssar inte alls föreställa sig. De har inga minnen av jätteköerna vid den första Mc Donalds restaurangen där de också hade coca cola, på sovjetisk tid såldes bara Pepsi.Att de inte skulle kunna äta kinesiskt, vietnamesiskt, japanskt, koreanskt eller vilket internationellt kök som helst i Moskva är för dem helt ofattbart. De vet inte att det bara fanns två restauranger på hela Tverskajagatan då, en av dem georgisk.Inte heller vet de att det knappt fanns några bilar heller och att boka en taxi var hart när omöjligt, de tjänade bättre på att stå stilla än att köra någon någonstans.I butiken väljer jag till slut en sallad po korejskij, en morotssallad med vitlök och olja, alltid lika god.Maria Persson Löfgren Moskvamaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

17 Tammi 20222min

Utrikeskrönikan 14 januari 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredag.Varje tå är individuellt lindad. De sticker fram som små gulnade stumpar och jag lägger genast märke till dem nu när jag träffar honom igen. Första gången vi sågs var jag tio år gammal, det var ett par år innan han åkte till Paris för behandling mot en svampinfektion – då hade han varit död i 3184 år. Det här är Ramses II:s mumie.Jag återsåg honom i förrgår.Hans mumifierade gestalt, med det rödblonda håret och de lindade tårna, har funnits i mitt undermedvetna i många decennier och nu har han fått ett nytt hem i Museet för egyptisk civilisation i Fustat i utkanten av Kairo. Nej, det här är inte det stora nya museet i Giza vid pyramiderna, det har inte öppnat ännu, invigningen är flera år försenad. Utan det här är museet som var målet för den spektakulära tv-sända gyllene mumieparaden i våras när inte ens regimkritiker kunde undgå att imponeras även om de försökte avfärda mumieparaden som farao president Sisis kröning.Nu ligger mumierna här i tempererade glaslådor på bottenvåningen, i ett slags fönsterlös labyrint med respektfullt dämpat ljus. Här ligger krigarkungen Ramses II, eller Ozymandius i Shelleys dikt, han blev far till över 100 barn och ska ha gift sig med sin egen dotter, och i populärkultur den som höll Moses fången. Och här ligger Ramses IIs noble far Seti 1, vars tempel i Abydos utsmyckades av de skickligaste reliefkonstnärerna, hans grav i Luxor hör till de mest fantastiska. När jag trängs här bland tonårstjejer på skolutflykt, påminns jag om de sju år på 80-talet då mumierna inte fick visas alls. Dåvarande president Sadat bestämde att det var olämpligt, av religiösa skäl, att ställa ut döda människor. Han fick medhåll av konservativa islamister, men nu när jag frågar tonårstjejerna om de har några invändningar, svarar alla: nej nej detta är vår civilisation, vi är stolta över vad de gamla egyptierna åstadkom.Efter alla nedslående nyheter om politiska fångar, övergrepp, bristande yttrandefrihet och rädsla, är det roligt att få vara positiv och få berätta om faraoniska tår. För i den stora utställningshallen ovanför mumielabyrinten, möts man inte bara av intressanta montrar med musikinstrument, redskap, och lod - den tidens vattenpass - utan här finns också kanske världshistoriens första tåprotes, 3000 år gammal. Den är omsorgsfullt tillverkad i trä och tillhörde en prästdotter som blivit av med sin stortå. Och eftersom stortån bär upp 40 procent av kroppsvikten och är så viktig för balansen, fick denna prästdotter en protes i trä. Och i montern, intill stortån av trä, syns hennes verkliga tår, mumifierade och skrumpna, alla individuellt lindande.Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

14 Tammi 20223min