Livstidsfångarnas hårda liv på Carlstens fästning i 1800-talets mitt

Ett livstidsstraff på 1800-talet kunde innebära 30 år på fästning under mycket svåra förhållanden. Det räckte med tre till fyra domar om stöld för att få livstid på exempelvis Carlstens fästning på Marstrand.

På Carlstens fästning skrev sjutton livstidsfångar ner sina historier i mitten på 1800-talet. Trots de hårda straffen ångrade de inte sina livsval och kunde tom skryta om när de lurat och bedragit folk. Många levde ”för dagen” och såg straffarbetet som ett sätt att överleva snarare än som en möjlighet till reform.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Bonnie Clementsson, docent i historia vid Lunds universitet. Hon är aktuell med boken Fängslade öden – Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige.

Journalisten och författaren Carl Fredrik Ridderstad besökte under en resa till Marstrand 1848 Carlstens fästning och bad livstidsfångarna skriva ner sina levnadshistorier. I sjutton biografier beskriver fångarna sina liv från barndom till livstidsdom. Livstidsfångarna kom vanligtvis från en mycket fattig bakgrund, även om det fanns undantag. Konstigt nog visade de sällan ånger för sina livsval när deras berättelser nedtecknades.

Fångarna på Carlstens fästning utförde mycket krävande arbete under brutala förhållanden. Deras tunga bojor kunde väga upp till 40 kilo, och arbetet innefattade i regel bygg- och underhållsarbete på fästningen. De stränga arbetsvillkoren speglar den allmänna synen på fångarna som en arbetskraftsresurs snarare än som människor i behov av rehabilitering.

Förutom det fysiska arbetet led fångarna ofta av svält, sjukdomar och undermålig hygien. Många fångar dog i fängelserna av sjukdomar som spreds lätt i de trånga och smutsiga cellerna. Den medicinska vården var ytterst begränsad, och när fångarna blev alltför sjuka för att arbeta fick de endast enkel vård i fängelsets sjukhusdel. Fångar som försökte rymma, men ofta snabbt blev infångade igen, fick ännu hårdare bestraffningar som följd.

Vissa försökte hålla fast vid en yrkesstolthet och se sitt arbete som en del av sin identitet, även om det var påtvingat. Många levde enligt mottot att ”leva för dagen” och såg straffarbetet som ett sätt att överleva snarare än som en möjlighet till reform.

Den allmänna synen på brottslighet under 1800-talet präglades av en kombination av moralisk och social oro. Det fanns en rädsla för att de lägre samhällsskikten, genom fattigdom och dålig moral, hotade att förstöra samhällsordningen. Därför såg många i de styrande klasserna brottslingar som ett resultat av bristande disciplin och dålig karaktär.

Samhällets lösning på detta blev att försöka reformera de lägre klasserna genom utbildning, strängare lagar och regler samt införandet av en systematisk fångvård. Man trodde att med rätt disciplin och moraliskt rättesnöre kunde brottslingarna omformas till användbara samhällsmedborgare.

Bild: Gruppbild med fångar ur "Photografiskt Album för år 1861 öfver fångar förvarade å Malmö Straff och Arbetsfängelse” Digitalt Museum. Public Domain.

Musik: Dark Room av Sleeping Ghost, Storyblock Audio

Lyssna också på När isoleringscell skulle reformera brottslingar

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.