Jag är hellre en åsna än intellektuell

Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter – ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen – romanen, pjäsen, scenframträdandet – som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät– och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds– och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.Lars Hermansson, författare

17 Touko 20229min

Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten ”Om Rom”, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: ”Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten.” Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: ”Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.”Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut – ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska ”Undergången” skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: ”i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats.” Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna – naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturSusan Stewart, ”The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture”, The University of Chicago Press 2020Malte Persson, ”Undergången”, Albert Bonniers Förlag 2021Fredrik Nyberg, ”Ruiner. Första häftet (I–XXII), Norstedts 2021

16 Touko 202210min

Mikael Timm återvänder till författaren John Steinbecks skildring av livet längs vägarna i början av 1960-talet, och funderar på om ett land som USA kanske måste beskrivas genom sina stereotyper. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur förstå USA?Ja, så enkelt skulle omvärldens funderingar om det land som fortfarande dominerar världshandeln och världspolitiken kunna sammanfattas. Landet tycks svårbegripligt också för åtskilliga av dess egna invånare. I vart fall finns en lång tradition av litterära självbetraktelser från Thoreaus berättelser om sin vandring till Cape God, via 20-talsförfattaren Sinclair Lewis berättelser om småstäder och Nelson Ahlgrens skildringar av efterkrigstidens utslagna till Tom Wolfes neddykningar i 80-talet.Vid sidan av dessa framstår John Steinbeck, född 1902, död revoltåret 1968, som en lättviktare. Steinbeck fick visserligen Nobelpriset 1962, men då låg verken som gjort honom berömd sedan länge bakom honom. Vredens druvor och Möss och människor kom på 30talet, Det stora kalaset på 40-talet. Senare romaner som Buss på Villovägar, var charmiga och sålde bra men både han själv och kritikerna tvivlade på deras hållbarhet. När 60-talet närmade sig och ett nytt litterärt klimat drog in var han dessutom sjuk och visste att döden kunde komma snabbt.Ändå – eller enligt en av hans söner, kanske just därför – drog Steinbeck igång sitt sista stora litterära projekt 1960. Han köpte en lastbil, lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rocinante, efter Don Quijotes häst.Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Bilen var del av det litterära projektet, han den framgångsrike författaren ville likt överklassluffarna i någon 30-talskomedi gästspela hos folket utan att bli igenkänd. Hans reseskildring är iscensatt och skriven som en komedi. Bakgrunden var mörkare. Projektet föddes ur ångest. Steinbeck hade inom sig samma motsättningar som det land han levde i.Han var samhällskritisk och drömmande, längtade efter att ingå i ett kollektiv, men flydde från nästan varje litterärt sammanhang han hamnade i. Han visste att han inte var sin generations störste stilist, men också att han var den bäste betraktaren. Problemet var att han inte längre visste hur USA såg ut. För att åter bli relevant som författare måste Steinbeck lära känna det nya Amerika – ”this monster land”, som han skriver. Iväg alltså i Rocinante med pudeln Charley som sällskap."Resor med Charley", som boken kom att heta, berättar om hur Steinbeck kör runt med sin bil, talar med folk, betraktar landskap och städer. Punkt. Upplägget var ambitiöst, strukturen enkel, stilen naiv.Resultatet är förförisk feel good-litteratur. Steinbeck är motsatsen till en undersökande reporter. Han ställer inga tuffa frågor och avslöjar i förstone inte mer än att landet består av kufar. Han tassar genom samtiden som präglas av kalla kriget och medborgarrättsrörelsen. Hur är det möjligt? Hade denne Nobelpristagare verkligen inget intressant att säga? Ville han driva med det Kerouacs beatroman "On the road"? Var han rentav lite gaggig?Nej, naiviteten är en litterär kamouflagemetod. Steinbeck visste vad han gjorde. Och han visste hur det litterära reportaget fungerar. Redan 1947 hade han rest med fotografen Robert Capa till Sovjetunionen, Till skillnad från så många andra lät sig Steinbeck inte luras, A Russian Journal, har en fräschör och nyfikenhet som lockar än idag. Men nu gällde det att beskriva USA för amerikaner. Det vart svårare.Steinbeck hade arbetat som krigskorrespondent, han hade varit mitt i striderna, sett död och lidande. Han hade kunnat skriva om sin tids konflikter. Så varför valde han att kuska runt i en lyxig husbil och skriva om kufarna han mötte…Svar: författaren segrade över journalisten. Som läsare sitter man på passagersätet medan författaren kör Rocinante från en stereotyp till nästa: den enkle bonden, den filosoferande bensinmacksföreståndaren, den unge mannen som längtar bort. Ingen journalist hade valt att intervjua dessa bifigurer.Samtalen och beskrivningarna bryts av notiser om vad hunden Charley gör samt funderingar om litteratur och att åldras som författare, om föregångaren Sinclair Lewis, om hur man bäst sköter tvätten i en husbil och om varför en del människor är så negativa.Kritiker och förläggare hade sagt att tiden behövde andra berättelser. Ändå odlar han denna stilistiska naivitet och röriga upplägg.Det var ett medvetet val. Steinbeck hade inte bara skrivit journalistik, han var också en professionell manusförfattare i Hollywood, med filmer som Hitchcocks ”Livbåt” och Kazans ”Via Zapata” som höjdpunkter. Nu skapar han en ny huvudroll: den godhjärtade, äldre, stillsamme och aningen töntige helylle-amerikanen. Mannen som är vänlig, lyssnar till vad folk säger och tänker tyst. Berättar-jaget är motsatsen till alla självsäkra människor som har en åsikt om allt. Det gjorde boken nästintill exotisk att läsa och den förvånar ännu.Så är förstås Steinbeck perfekt i huvudrollen. Om sig själv skriver han ”jag är född vilsegången”. Nja, snarare var född listig. Steinbeck antyder att han inte antecknar vad folk säger, att det tar tid att skriva en bok – men han döljer bokens konstruktion. Istället bygger han kapitel för kapitel ett mytiskt USA. De människor Steinbeck skildrar i Resor med Charley är, hur oansenliga de än förefaller, större än sig själva. På samma sätt som Charley är den ultimata hunden - en sammanfattning av alla Hollywoods jyckar, är Steinbeck den ultimate luffaren och varje person han träffar är en sammanfattning av andra, från den trevlige bonden, över den Shakespearebitne skådespelaren till den otrevlige rasisten. En skrivande arketyp möter andra arketyper.Likt Homeros skissar Steinbeck dem han möter. Han verkar alltid träffa människor vid en lägereld som kastar långa skuggor in i ett mytiskt förflutet. Steinbeck insåg att i ett land befolkat av västernhjältar och vilsna halvgudar är sanningen litterär snarare än journalistisk. Läsaren kan notera diverse litterära blinkningar till Don Quijote och Shakespeare.Stora berättare men knappast sanningsvittnen. Steinbeck polemiserar mot de läsare som väntar sig klarhet när han skriver ”att verkligheten är för mångskiftande för journalistik”.Själv har jag svårt att bli upprörd över diverse studier om hur Steinbeck ljög om sin resa. Han var helt enkelt en skicklig författare som mot slutet av sitt liv beslöt sig för att ta en mytologisk landsväg – den som leder till dikten.Boken blev en stor framgång och fortsätter att fascinera i ett annat USA n det Steinbeck färdades igenom. Det finns en politisk dimension i Resor med Charley som blixtrar till i ett av bokens sista kapitel från Louisiana. Plötsligt, när Rocinante rullat in i brutal rasism, tar berättaren ställning. Sedan försvinner han likt Odysseus in i sin hukande förklädnad. En listig man som vänligt men obönhörligt lirkade upp fanatikernas fördomar.1967, året innan han avled, kom Steinbeck med "America and the Americans", en reportagebok om samma land han skrev om i "Resor med Charley" – men aggressivare, mer dömande. Den boken är närmast bortglömd, "Resor med Charley" lever däremot vidare. Pudeln Charley hade nog talat om för husse att dikten är mer långlivad än verkligheten i ett land som alltid haft lättare att hantera sin framtid än sitt förflutna.Mikael Timm

12 Touko 202210min

Att sakligt reda ut argumenten för huruvida man bör skaffa barn kan vara svårt när känslan fått säga sitt. Men om känslan inte finns där? Selma Brodrej funderar över ett beslut som blir allt svårare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Sheila Hetis bok “Moderskap” möter läsaren en barnlös kvinna strax under 40 som inte kan bestämma sig för om hon ska bli mamma eller inte. Heti skriver: “Å ena sidan: lyckan som följer med att skaffa barn. Å den andra: eländet som följer med att skaffa dem. Å ena sidan: friheten i att inte skaffa barn. Å den andra: sorgen i att inga barn ha skaffat”. Hon försöker rationalisera beslutet, göra sådana plus-och minuslistor. Hon umgås med vänner som är föräldrar för att se hur det känns att vara runt barn. Men beslutet är för stort, för oåterkalleligt, det går inte att ta baserat på varken förnuft eller intuition. Hon bestämmer sig därför att lämna det till ödet med hjälp av en teknik som går ut på att singla slant och som används i en över tre tusen år gammal kinesisk visdomsbok. Att singla slant om barnaskaffandet påminner om hur det sett ut historiskt. Under den absolut största delen av mänsklighetens historia har det inte varit ett medvetet beslut eller val att bli förälder. Vi har axlat rollen som mammor och pappor i tusentals år utan att ens riktigt ta ställning till det. Barnen har kommit till oss på samma sätt som döden kommit till oss, ofta helt okontrollerat, oavsett om vi är redo. Litteraturprofessorn Francis O’Gorman skriver i sin bok “Worrying” om hur vi i en sekulär, liberal värld sätter ett sådant värde på rationella val, konsumtionsfrihet och idén om att framtiden ligger helt i våra händer att det är lättare än någonsin att oroa sig över att välja fel. Hans resonemang går att applicera på barnafödandet, där du som kvinna i en sekulär, liberal värld har stora möjligheter att styra om, när och på vilket sätt du vill ha barn. Du kan frysa in dina ägg, köpa “dagen-efter-piller”, adoptera, göra abort, skaffa en sådan spermiedonator och använda en mängd olika preventivmedel. Beslutet ligger i princip helt i dina händer och kanske är det just därför det känns så lätt att välja fel. Samtidigt har dessa trygga, fria och välorganiserade former som moderskapet sker under idag inte vuxit fram från ingenstans. Det är mycket tack vare kvinnorättskampen, feminister som stridit för att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar och inte bli styrda av samhällets normer eller förväntningar. Ur det perspektivet känns det nonchalant och otacksamt av Hetis huvudkaraktär att ens överväga singla-slant-metoden. Att överlåta den frihet som så många kvinnor historiskt har saknat och saknar än idag åt något så banalt som en uråldrig kinesisk visdomsbok. En anledning till att Hetis huvudkaraktär ifrågasätter barnaskaffandet är all ondska som finns i världen. Heti skriver: Historien lärde oss om grymhetens, sadismens och ondskans yttersta gränser. Och därför kommer vi att i protest avstå från att sätta fler människor till världen (...). Vi kommer inte föda fler förövare, inga fler offer. På så vis använder vi våra livmödrar till något gott. “. En del av mig förstår henne och tänker att alla kvinnor borde följa Hetis resonemang. Att jag också borde använda min livmoder till något gott och avstå från att sätta fler barn till en grym värld. Det är på ett sätt det enda rätta när också framtiden tycks så osäker och hotfull. Men det tar emot att betrakta frågan på det viset. Det är något med barnet som ändå lockar. I Nina Björks klassiker "Under det rosa täcket" beskrivs moderskapet som en kvinnas enda trygga väg till att aldrig bli utbytt eftersom kärlek och erotik i den fria sexualitetens tidsålder skuggas av ett ständigt hot om att bli ersatt. Björk skriver: “Om vi vill vara tryggt unika, absolut oersättliga, bör vi amma ett nyfött barn, ett barn vi kan bära med oss, på tåg, på fest, till vänner – ständigt blir vår unicitet närvarande”. Kanske är det den oersättligheten jag söker när jag söker ett barn, en fysisk garanti på att jag aldrig kommer bli utbytt. Samtidigt som Björk argumenterar för att ett barn ger en viss känslomässig trygghet visar forskning av ekonomen och psykologen Daniel Kahneman att föräldraskapet inte gör oss lyckligare. Att människor som har barn tvärtom i genomsnitt är mer olyckliga än de som inte har det och att de som har barn är extra olyckliga just när de umgås med sina barn. En förklaring till detta är att barn skapar ekonomisk stress och sämre materiell livskvalitet hos föräldrarna eftersom barn är så oerhört dyra. Enligt beräkningar från Swedbank kostar det ungefär 1,2 miljoner kronor att ha ett barn i Sverige idag. Ur ett ekonomiskt perspektiv är barnet alltså en värdelös investering. Om barnet varken gör mig lycklig eller rik och inte heller växer upp till en ljus och lovande framtid, varför vill jag ha det? En vän till mig sa att det liksom krampar i nedre delen av hennes mage när hon ser en söt bebis. Men för mig krampar det inte. Jag försöker verkligen känna efter och stirrar på det bedårande lilla barnet på bussen tills att hennes pappa börjar skruva på sig, men ingenting händer i mig rent fysiskt. Nina Björk kritiserar det här biologiska perspektivet på barn i “Under det rosa täcket”. Enligt Björk riskerar idén om den naturliga modersinstinkten att leda till att vi hamnar i ojämställda relationer eftersom vi inte har samma förväntan på män. Men vad är egentligen alternativet? Vad är egentligen en moder utan sin modersinstinkt? I Maggie Gyllenhaals film “The lost daughter” följer tittaren tvåbarnsmamman Leda som på många sätt varit en usel moder åt sina två döttrar. Filmen är klaustrofobisk, i utdragna scener hörs Ledas små flickor gråta. Vid ett tillfälle där Leda försöker förklara sitt agerande säger hon: “Jag är en onaturlig moder”. Och trots att jag rationellt förstår att hon är ett offer för sina omständigheter är det något i det påståendet som får mig att förakta henne. Här syns paradoxen i en tid som lovar oss valfrihet och rätten till självbestämmande. Trots alla valmöjligheter, alla feministiska genombrott och allt prisande av individuellt beslutsfattande, väcker bilden av kvinnan som något annat än en god och självuppoffrande moder fortfarande obehag. Ett obehag som bara växer av insikten att hon faktiskt valde att bli mamma och därmed också hade kunnat välja att inte bli det. Och plötsligt känns det vettigt att söka sig till den kinesiska visdomsboken ändå. Att singla slant om barnet för att undkomma den moraliska domen vid ett misslyckat moderskap.Selma Brodrej, kulturskribentLitteraturSheila Heti: Moderskap. Översättning: Klara Lindell. Albert Bonniers förlag, 2018.Francis O'Gorman: Worrying: A Cultural and Literary History. Bloomsbury Academic USA, 2015.Nina Björk: Under det rosa täcket – Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Wahlström & Widstrand, 1996.MusikJenny Wilson: Motherhood från albumet "Hardships". Gold medal recordings, 2009.

11 Touko 202210min

Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och – oftast – inte kan. Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta.Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker.Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 – och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid.Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats.Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien. Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger.Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet – som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar.Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling.Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern. En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl. Honom hade jag inte heller hört talas om – fast jag nog borde, med mina specialintressen. Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister. Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid – som hos oss inte kallas guldålder utan ”upplysning”. Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot. Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar. Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret – Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap – kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång. Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska.På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska – och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln ”Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten”. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde. Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap.Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder. Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en ”skattkammare för den orientaliska litteraturen”. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster. Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet.Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki. Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap.Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska. Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturJohan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa – Europa och Konstantinopel 1767–1779. Makadam förlag, 2021.

10 Touko 20229min

Myten om urtillståndet utgör grunden för politiska ideologier och uppfattningar om hur samhället bör organiseras. Men så enkelspåriga var aldrig de äldre samhällena, berättar Tormod Otter Johansen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi känner alla till den här historien: En tidig människa reser sig från sin hukade ställning och för varje uträtning av ryggen liknar hon oss allt mer. Hon lär sig hantera vapen, börjar bära kläder och använda jordbruksredskap. Under 200 000 år var vi jägare och samlare, kringströvande i små grupper över de stora kontinenterna av orörd vildmark. Först när vi blev bofasta samlades vi i större grupper och blev jordbrukare. Vi byggde städer, skapade stater och lät oss styras av en elit.Men stämmer den historien verkligen? I sitt mastodontverk "The Dawn of Everything: A New History of Humanity" ifrågasätter antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow denna välbekanta bild. Både idén om människans ursprungliga tillstånd och den etablerade berättelsen om vad som hände sedan förkastas. De börjar i en frontalattack mot de två alltigenom dominerande grundberättelserna om människans ursprung. De som läst Jean Jacques Rousseau och övertygats om att människan var en ädel vilde som levde i ett oskyldigt tillstånd av primitiv kommunism får svar på tal. Det arkeologiska materialet stödjer inte längre antagandet att små isolerade grupper varit normen sen homo sapiens begynnelse. Men lika hård kritik får de som tolkat Thomas Hobbes tankeexperiment om människans naturtillstånd som "ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort" som en faktiskt historisk beskrivning. Vår förhistoria var knappast ett sorgligt brutalt allas-krig-mot-alla.Oavsett om den presenteras som fredlig eller krigisk så är den naiva idén om urtillståndet, satt som kontrast mot vår samtid, grunden för en berättelse om utveckling. Vi har lämnat det primitiva och är i ständig rörelse mot en alltmer komplex civilisation.Den berättelse Graeber och Wengrow ger oss är mycket rikare, mer fascinerande och i slutändan mer hoppfull än den stela utvecklingsstege vi alla vant oss vid. Vi kan inte sortera in alla mänskliga samhällen efter varandra i något tydligt schema. Olika samhällens egenskaper som storlek, komplexitet, ekonomi och politiska system hänger inte ihop på det sättet. Utvecklingen har inte ibland stannat av eller varit hackig, den har snarare ständigt böljat fram och tillbaka bland massvis av olika kombinationer.Förvisso har vi många gånger gått från att vara jägare och samlare till jordbrukare. Men vi har också återkommande gett upp jordbruket och istället blivit nomadiserande jägare eller herdar. Dessa val har inte bara berott på tvingande omständigheter som klimat och geografi, eftersom vi valt att vara just jägare och samlare, eller herdar, trots att vi mycket väl visste hur man odlade och dessutom bosatte oss på de bördigaste jordarna.Men skillnaderna mellan folkgrupper har inte bara handlat om hur vi tillfredställt vårt behov av att skaffa mat. Det handlar också om hur vi organiserat oss och rent fysiskt levt tillsammans. Monumentala arkeologiska lämningar– som Stonehenge, stenarkitekturen i Göbekli Tepe, eller de minoiska palatsen på Kreta – är ibland som vi föreställer oss byggda av klassamhällen där vi var kungar, undersåtar och slavar. Men minst lika ofta var dessa imponerande städer jämlika samhällen utan en infrastruktur av hov, befästningar och spannmålslager. Vissa städer, med enorma jordverk eller hundratals byggnader av sten som krävt oräkneliga timmar av arbete, har byggts av människor som inte ens var bofasta. Folkgrupper från stora områden samlades på dessa imponerande platser några veckor om året för ceremonier och handel.Inte ens när man granskar människors sista viloplats verkar den gamla berättelsen hålla. Under hela den moderna eran har vi trott oss finna belägg för starka klasskillnader i gravar, men rika gravfynd återfinns i många olika samhällen. Ibland har de välfyllda gravarna varit reserverade för adel och präster, men i andra fall har vi gett ett överflöd av gravgåvor till personer där inget tyder på att de tillhörde någon elit.Historien visar till och med hur samhällen inte ens behöver vara begränsade till en social ordning. Det sydamerikanska Nambikwarafolket i nuvarande Brasilien levde på 1940-talet på två fundamentalt olika sätt under olika delar av året. Under den torra årstiden levde man i små grupper som styrdes av hövdingar med rätt att befalla andra. Under regnsäsongen, när man samlades i större grupper och odlade, försvann deras makt och ingen accepterade order från någon. Andra samhällen, som på Bali, har haft strikta hierarkier i den politiska och religiösa sfären. Men samtidigt har man demokratiskt organiserat det komplexa samordnade jordbruket.Den nya berättelsens utgångspunkt blir alltså, för det första, att det inte finns något ursprungligt mänskligt samhälle. För det andra att det inte heller har funnits någon utvecklingsstege från det primitiva till det komplexa. Tvärtom handlar vår gemensamma berättelse om otrolig variation. Våra förfäder har med samma intelligens och uppfinningsrikedom som vår prövat, valt och avfärdat samhälleliga möjligheter i ett ständigt växelspel.Idag verkar vi tvärtom ha fastnat, både i praktiken och i vår föreställningsförmåga. Den enda legitima, ja, kanske den enda tänkbara formen för mänsklig organisering på stor skala är någon kombination av stat och marknad. Stater med våldsmonopol i kombination med global marknadsekonomi är vår förment eviga sociala ordning. Alla politiska konflikter handlar om hur vi skall använda samhällets olika delar så som de redan ser ut.Den avgörande sensmoralen i den nya berättelsen om mänsklighetens historia är att våra sociala strukturer inte alls är ofrånkomliga. Den enorma rikedomen i historien och förhistorien visar möjligheter, inte bundenhet. Vi må ha fastnat på en väg, men inget säger att vi måste fortsätta på den. Vi kan alltid skapa något nytt, en värld och nya livsformer som är annorlunda, till och med bortom vad vi nu kan föreställa oss.Framtiden är djupare än historien, och möjligheterna större än vi anar.Tormod Otter Johansen, jurist

4 Touko 20228min

Översättaren och författaren Isabella Nilsson, känd som nonsensprinsessan, betraktar i denna essä mänskligheten lite grand från sedan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Essän sändes första gången 2020.På mänsklighetens tid visste nästan alla vad en alliteration var, men nästan ingen visste att det hette så. Exempel på alliterationer som fanns på mänsklighetens tid var Anonyma Alkoholister och Allt åt alla. Det som gör alliterationer värda att nämna är att de bara fanns på mänsklighetens tid. Här är fler saker som bara ältpå mänsklighetens tid: ananasringar, analblekning, alienation.På mänsklighetens tid var barn mänsklighetens framtid. Ibland existerade barn också i realtid men det var inte lika omtyckt. Fakta om barn var att de tillverkade en stor del av mänsklighetens leksaker. Detta kallades barnarbete om det skedde på en fabrik och Walldorfpedagogik om det skedde på en lågstadieskola.På mänsklighetens tid skrattade mänskligheten mindre än förväntat. Troligen eftersom så många människor visade sig lida av clownskräck. Andra saker som fick människor att hålla sig för skratt var: cellförändringar, celluliter och cyanid.På mänsklighetens tid ansågs vållande till annans död vara ett mycket grovt brott. Men ibland, om vållandet skedde i mycket stor skala och kallades för vapenexport, då var det helt okej.Eftersom nuet var så flyktigt på mänsklighetens tid var det mesta som hände på mänsklighetens tid en efterhandskonstruktion. Även förhandsspekulationer förekom och byggde då på tidigare efterhandskonstruktioner.På mänsklighetens tid fanns fantasin. Det bästa med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer möjlig att uthärda. Det sämsta med fantasin var att den fick verkligheten att kännas mer löjlig att uthärda.På mänsklighetens tid fanns gravitationen. Den funkade bra på äpplen men gjorde livet tungt att bära. Gravitationen kallades också för tyngdlagen eller lagen om alltings jävlighet.På mänsklighetens tid ville människorna att hoppet skulle tända ett ljus i mörkret. Det var därför framtiden alltid tedde sig så nattsvart på mänsklighetens tid, för att hoppet skulle ha någonting mörkt att lysa i.På mänsklighetens tid var det vanligt att man bara inbillade sig. Exempel på människor som bara inbillade sig var: hypokondriker, paranoiker, författare. När hypokondriker och paranoiker bara inbillade sig kallades det för inbillningssjuka. När författare bara inbillade sig kallades det för inbillningskraft.På mänsklighetens tid fanns inte tomten. Särskilt påtagligt blev hans ickeexisterande i jultider. Därför kom tomten att starkt förknippas med julen och människorna kallade honom för jultomten.På mänsklighetens tid ställde man ofta till det. Ibland ställde man till med kalas, ibland ställde man till med kaos. Skillnaden mellan kalas och kaos var ofta en fråga om inställning. Men man kallade det tillställning.På mänsklighetens tid skiljde man på liv och litteratur. Såhär i efterhand har forskarna dock inte kunnat upptäcka någon skillnad.På mänsklighetens tid gick högmod före fall. Efter en människas fall krävdes i regel ett helt annat sorts mod. Detta mod kallades armod.På mänsklighetens tid fanns naturen. Den var en svuren fiende till kulturen, som den ansågs parasitera på.På mänsklighetens tid var det coolt att vara oberörd, vill säga: berörd av bokstaven O. I led med detta utvecklades bruket att helt enkelt sätta ett o framför ett ord man ville använda, när man ville låta cool och oberörd. Exempel: väldigt coola ljud kallades för oljud, väldigt coola djur kallades för odjur, väldigt coola lägenheter kallades för sanitära olägenheter o.s.v.På mänsklighetens tid fanns PR-maskineriet å ena sidan och poesin å andra sidan. PR-maskineriet och poesin var ofta varandras baksidor. När de var på samma sida kallades hopslagningen för propaganda.På mänsklighetens tid befann sig bokstaven Q oftast på sydligare breddgrader, där den var mycket efterfrågad: Que? Quien? Quel? Quelle?På mänsklighetens tid tyckte man mycket om att resa. Till exempel runstenar och till Rhodos. När människorna var på resande fot var de antingen på väg hem till det de längtat bort från, eller på väg bort från det de längtat hem till. Summan av dessa transportsträckor kallades ”livets resa”.På mänsklighetens tid var simultankapacitet en uppskattad egenskap. Simultankapacitet var förmågan att kunna göra två saker samtidigt. Ibland förväntades människor göra två helt inkompatibla saker samtidigt, t.ex. byta stödstrumpor på en hemtjänsttagare på Kaprifolvägen 27 och samtidigt lägga om ett bensår på en annan hemtjänsttagare på Länsmansgatan 5b. Inom företagshälsovården kallades sådana omöjliga uppgifter för ”utmaningar” och åtgärdades i normalfallet med en inspirationsdag där en bokaktuell extremsportare föreläste om mindfulness.På mänsklighetens tid läkte tiden alla sår. När levnadsår lades till levnadsår uppstod därför en sorts ärrbildning. Denna ärrbildning kallades i folkmun för allmänbildning.På mänsklighetens tid gick undergångsstämningen oftast över efter en stund. Det var bara sista gången den inte gick över, och även då gick den över till slut.På mänsklighetens tid fanns verkligheten. Den användes framförallt till att framkalla overklighetskänslor. Fakta om verkligheten var att den hade ett eget folk och överträffade dikten. En liknande grej som också fanns på mänsklighetens tid var ”den bistra verkligheten”, men den var mest till för grävande journalister.På mänsklighetens tid fanns wellpapp. Det var, well, papp.På mänsklighetens tid var X symbolen för ett kryss. Ett kryss var en markering som betydde olika saker beroende på var i livet man befann sig. Befann man sig i barndomen sattes krysset på en hemlig karta och markerade förekomsten av en piratskatt. Befann man sig i vuxenlivet sattes krysset i ett självskattningsformulär och markerade då hur nedstämd man känt sig de senaste 14 dagarna. Troligen skulle krysset mitt i ordet ”vuxen” symbolisera just detta mer självcentrerade kryssande i tillvaron.På mänsklighetens tid fanns ytan. Den fanns för att människorna skulle misstänka att det låg något dolt under den. Ytor som befann sig under andra ytor kallades för djup. När ytan fanns under ytan på en person kallades den ytlighet.På mänsklighetens tid fanns ett hästdjur som hette zebra. Zebran var i svartvitt och långrandig. Som en tidig Bergmanfilm ungefär.På mänsklighetens tid bildade många bäckar små en hel å. Det var troligen dessa många bäckar små som bildade ån i ordet ångest.På mänsklighetens tid var det coolt att säga "Äsch det löser sig". Människor som inte sa "Äsch det löser sig" klassificerades som ältare. De flesta ältare var allältare, men även växtältare förekom. Dessa kallades också för idisslare. Under största delen av mänsklighetens tid var köttältarna ganska sällsynta men deras antal ökade på slutet, när köttskammen bredde ut sig i samhället.Det som vi idag mest tänker på när vi tänker på mänsklighetens tid är kanske önsketänkandet, som ju var väldigt unikt för denna tid. Mänsklighetens tid lämnade mycket att önska, t.ex:Krya på dig och lycka till!Isabella Nilsson, författare och översättareInläst av Christina Höglund på Sveriges radio.

3 Touko 202210min

I flera europeiska länder har historiska händelser skärskådats de senaste åren. Erik Lindman Mata funderar på vad den tyska diskussion om landets koloniala förflutna säger om minnesarbetets natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Få nationer har en så komplicerad relation till sin minnespolitik och sina historiska övergrepp som Tyskland. Och tyskarna har under 1900-talets senare hälft utan tvekan noga skärskådat sin roll i den nazistiska brutaliteten. Visserligen på olika sätt, men alltid med insikt om den tyngd det förflutna lägger på samtiden. Själva behovet av att bearbeta Förintelsen har till och med blivit en officiell och oomtvistad hållning. Ändå har de senaste åren en diskussion om minnet av Förintelsen återigen blossat upp. Kanske säger den tyska diskussionen, om landets historiska minne, något viktigt, som rör inte bara hur länder bearbetar sitt förflutna, utan också hur förutsättningarna för att hantera och reflektera över det förflutna inte är huggna i sten. Kanske visar den hur alla våra historiska rötter fortsätter att växa, åt olika håll.Efter kriget reste sig Tyskland relativt snabbt ur sina spillror, för att snart bli centrum för den europeiska politiken. Men man började bara sakta tala om det förflutna. Redan på 1980-talet, när önskan om klarspråk kring den tyska skulden väl hade börjat etablera sig, kom den första motrörelsen – historikerstriden briserade. Det var historikern Ernst Nolte som utlöste det hela, genom att ställa frågan om vad för slags händelse Förintelsen var. Unik i sitt slag? eller en del i det grymhetens kabinett som redan befolkades av folkmordet på Armenier, tortyren i Gulag och de allierades bombningar av tyska civilister? Konfliktlinjen var tydlig: Vore det bättre att sopa det hela under mattan, glömma och gå vidare eller var man snarare tvungen att fokusera och söka bearbeta det folkmord som hade begåtts?Den senare positionen vann och blev till den rådande, hegemoniska ståndpunkten. I den historiesyn som kom att råda var Förintelsen en egenartad och ojämförlig händelse, en grymhet av oerhörda proportioner och en händelse som Tyskland inte fick vända bort blicken ifrån. Man insåg att man behövde arbeta igenom sin kollektiva erfarenhet, och historikerstriden blev ett minne blott.Men tjugo år in i det århundrade som många, efter Berlinmurens fall, trodde skulle innebära liberalismens fullständiga seger och historiens slut har så frågan om det förflutna återigen seglat upp. Historikern Aleida Assmann menar att det som nu pågår i Tyskland är ett direkt återupptagande av den tidigare striden. Men nu handlar det inte först och främst om förhållandet till Förintelsen, utan snarare vad man ska göra med sitt koloniala förflutna. Diskussionen, eller diskussionerna, har dykt upp på olika håll; ska man döpa om koloniala gatunamn? Fanns det fog för att avboka den kamerunske filosofen Achille Mbembe, som skulle ha föreläst på en konstfestival, bara på grund av hans stöd för bojkotten av israeliska företag? Ska man återbörda de konstverk som man under koloniala krig har tagit till Europa? och så vidare. Just för att man gör anspråk på ett visst minnesarbete, så knyter dessa frågor också an till arbetet med och minnet av Förintelsen.Men varför lyfts frågan om Förintelsen just i dag? Historikern Sebastian Conrad menar att det handlar om en övergång från efterkrigstidens historiska berättelse till erfarenheten av en globaliserad samtid.Efterkrigstidens berättelse bestod i förkastandet av nazismen, en ökad demokratisering och att man avhände sig krigsmakten. Kärnan i figuren var bearbetningen av Tysklands skuld, och speglar den minnespolitik som karaktäriserade det sena 1900-talet. Avgörande var efterkrigstidens transnationella ram och världsordning. Dåtidens minnespolitik var ett villkor för Tysklands väg mot väst och kan bara förstås i den geopolitiska struktur som då växte fram. Den som ville ingå i den Europeiska gemenskapen behövde inte bara anpassa lagar och politiska system, utan också synen på det förgångna.Det som nu har hänt är att minnet av 1900-talet står inför nya sociala, kulturella och geopolitiska förutsättningarna, vilket till exempel märks i skiftet i synen på Tysklands koloniala övergrepp. Det tyska uppmärksammandet av folkmordet på hererofolket i Namibia är, enligt Conrad, ett tydligt exempel på vad som har förändrats. Under 80-talet fanns inget utrymme för att erkänna vad som hade hänt i Namibia. Då talade man om folkmordet i termer av ett svårmanövrerat, martyrliknande krig för tyskarna – i skarp kontrast till hur man såg sin egen roll i Förintelsen. Först 2016 bad tyska staten om förlåtelse för vad som hänt i Namibia. Minnesarbetets objekt hade skiftat.Att arbeta igenom trauman, individuella såväl som kollektiva, är svårare än att bara städa upp, dra ett streck och gå vidare. Minnen somnar, minnen väcks till liv. Även sår som läker lämnar spår på kroppen, och även brott som erkänts gör ont.Men till skillnad från ett ärr, så skiftar minnet beroende på vilken konstellation det hamnar i, vilka andra minnen det förhåller sig till. Därför behövde frågan om kolonialismens förbrytelser mäta sig med Förintelsen, eftersom den rådande tanken om Förintelsens unikhet inte släppte in andra förbrytelser i sin omkrets. För att räknas som legitim – för att kunna bli en del av arbetet med det förflutna – behövde frågan om kolonialismen ställas bredvid Förintelsen – trots att man ihärdigt hävdat det senares unikhet.Ett strikt nationellt minne är i dag kanske inte möjligt. Precis som den offentliga diskussionen fokuserar konflikter både innanför och utanför det enskilda landets gränser, är också minnespolitiken en globaliserad och spretig fråga. Det gäller för både det kollektiva minnesarbetet, som för olika grupper eller individers förståelse av sin egen historia. Också det svenska minnet är alltmer sammanflätat med omvärldens. Detta syns inte minst i vilka händelser som påverkar och formar oss.Så har rivningen av koloniala statyer i både USA och England återspeglats i liknande konflikter kring Sveriges rasbiologiska historia; nya konfliktlinjer mellan USA och Ryssland påminner oss om den svåra balansgång vår förmenta neutralitetspolitik inneburit; Nordirlands utträde ur EU och Kosovos självständighetsförklaring påminner hela Europa om hur nyfött det rådande fredstillståndet är. Minnets rötter spretar.Det är värt att påminna sig om att det alltså inte är fråga om att jämföra olika katastrofer, för att bedöma vilken som är störst eller mest egentlig eller vidrigast. Det handlar snarare om att förhålla sig till att förutsättningarna för att minnas en katastrof – eller att minnas sin katastrof – har förändrats.Som Assmann påpekar, innebär det singulära och unika hos en händelse inte att den också måste vara uteslutande. Minnet och den politik som kretsar kring det kollektiva minnesarbetet är inte ett nollsummespel, utan en övning i uppmärksamhet och arbete. Ett arbete vi inte kommer bli färdiga med på mycket länge.Erik Lindman Mata, poet

27 Huhti 20229min