Shangri-La – paradiset som övertogs av mordiska zombies

En fredsvision förvandlades till en mardrömslik dystopi. Oskar Kardemark berättar historien om Lost Horizon, filmen som förstördes men skapade ett begrepp som fortsatt leva sitt eget liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna

1967 förstördes originalnegativen till Frank Capras film Lost Horizon i en brand. Att söka efter ett förlorat konstverk är allt som oftast en kärlekshandling och det gäller inte minst Capras mytomspunna film från 1937. När det under 1970-talet spreds en våg av intresse för tidig amerikansk film påbörjade forskare vid UCLA en världsomspännande sökinsats efter kopior av Lost Horizon; ett arbete som kom att pågå i flera decennier. I brist på kopior sökte man efter kopior av kopior. Att filmen på 1930–40-talen utsatts för en serie förödande omklippningar försvårade arbetet ytterligare. Men genom idogt arbete kunde man snart börja sammanfoga upphittade bildrutor till ett lapptäcke, en sorts Frankenstein-kreation av filmsnuttar som man ömsint restaurerade och blåste liv i.

När man ser resultatet av deras arbete idag så är det omöjligt att skilja filmens öde från upplevelsen av den. Kontrast, skärpa och kornighet skiljer sig kraftigt från scen till scen. Ibland fryser bilden. Skådespelarnas läppar stannar men rösterna fortsätter att höras. Då har man varit tvungen att klippa in stillbilder eftersom man inte lyckats hittat något filmmaterial. Trots detta, eller kanske på grund av alla skavanker och egenheter, är filmens magi påtaglig.

I filmen, som baseras på James Hiltons roman med samma namn, får vi möta en brokig skara individer som flytt ett krigshärjat Kina med flyg bara för att kraschlanda i bergen någonstans utanför Tibet. Bland passagerarna finns toppdiplomaten Conway, filmens bultande hjärta och samvete. Precis när de börjar misströsta i vrakresterna kommer en rad gestalter ner från det snöklädda berget intill. Det är invånare från en närliggande dalgång. Sällskapet förses med varma kläder och får följa med till en undangömd skreva i berget – en passage. De går in. När de kommer ut på andra sidan så har vinden upphört att vina, snön slutat yra och solen strålar mot dem. De har kommit till Shangri-La, en plats där tiden kryper fram, sjukdomar är utrotade och krig är ett minne blott.

James Hilton skrev boken under mellankrigsåret 1933 som en reaktion på utvecklingen i Europa. Inspirerad av österländska trosläror och sporrad av en egen civilisationskritik formulerade han sin vision av en paradisisk idealsamvaro för mänskligheten: Shangri-La.

Den udda historien talade till regissören Frank Capra, som vid den här tiden var ett av Hollywoods stora namn. Genom att ta sig an mastodontprojektet tog han ett riskfyllt steg i karriären. Efter att filmen färdigställts började en ny kamp - den för att bevara filmen och försöka hålla den intakt.

Under åren som följde klipptes och klistrades det nämligen friskt i filmen. Bakom omklippningarna fanns såväl politiska som ekonomiska motiv. Med en kortare film kunde filmbolaget till exempel hålla flera visningar och få in mer pengar. Även den amerikanska försvarsmakten var där med saxen. Under andra världskriget valdes filmen ut som underhållning för stridande trupper. Ett udda val för soldater i krig kan tyckas, i och med filmens fredsbudskap. Detta löste man genom att klippa bort hela 22 minuter, däribland den monolog där Conway återger sin fredsvision. Sannolikt valdes Lost Horizon på grund av sina eskapistiska kvalitéer, som en verklighetsflykt undan krigets fasor. Och det är så filmen fortsatt att betraktas, som en äventyrsfilm.

Franklin D Roosevelt ska ha varit en hängiven beundrare av Lost Horizon och begärt att få en egen kopia till Vita huset. Några år senare, efter attacken på Pearl Harbor, gick så även U.S.A in i andra världskriget. I samband med ett flyganfall mot Tokyo som svar på attacken ska Roosevelt ha fått frågan var bombplanen egentligen lyft ifrån. Jo från Shangri-La förstås, svarade han. Ett av flottans hangarfartyg hade döpts till just detta. Shangri-La hade etablerats som metafor, men paradiset hade utarmats på sitt visionära budskap. Berättelsens Shangri-La hade tolkats bokstavligt, som en mystisk, undangömd plats, en exotisk kurort där individens önskningar kunde gå i uppfyllelse. En plats varifrån stridsflyg kunde lyfta som ur tomma intet för att sätta skräck i fienden.

Också i vår tid har berättelsen fortsatt förvrängas. I den fascinerande dokumentärfilmen ”Shangri-La – Paradiset på jorden?” ger sig filmaren Mirka Duijn ut på en vindlande resa efter att hon funnit en tidningsartikel som hävdar att det verkliga Shangri-La nu hittats, och att det ligger i en avlägsen del av Kina. Lokalinvånarna hävdar att ett flygplan kraschade där i början av förra seklet och att Hilton använde händelsen och platsen som stoff till sin berättelse. Kunde detta stämma? Duijn ställer sig frågan: vad händer när ett fiktivt paradis möter en verklig plats? Hennes film handlar om fattigdom och förhoppningen om vad ökad turism skulle kunna innebära för den lilla bergsbyn – förhoppningen att de nya besökarna ska förvandla fiktionens Shangri-La till en verklig guldgruva.

Filmens regissör Frank Capra tog själv värvning efter Japans attack på Pearl Harbor och skulle komma att se krigets fasor på nära håll. Som utsänd av USA:s armé dokumenterade han kriget och producerade propagandafilmer för den inhemska publiken. Som ett svar på den tyska filmregissören Leni Riefenstahls Viljans triumf kom han att göra sju filmer för armén under samlingsnamnet Why we fight. Det gick fem år från Capras fredsbudskap i hjärteprojektet Lost Horizon till hans första propagandafilm. Tvivlen och kampen mellan gott och ont, rätt och fel måste ha härjat även i honom under de åren.

Shangri-La har kommit att leva vidare i det amerikanska medvetandet och dess vokabulär, men har fortsatt stå för något annat än vad som var tänkt. Det fiktiva paradiset har dykt upp i allt från Kalle Anka-tidningar till det actionfyllda dataspelet Call of Duty. I Call of Duty har transformationen av Shangri-La nått vägs ände. Där har platsen förvandlats till ett mardrömslikt landskap befolkat av zombies och templen, som nu står i ruiner, ligger ovanpå övergivna guldgruvor vars snirkliga gångar löper ner i underjorden. De högre andliga värdena som var tänkta att förknippas med Shangri-La har blivit till materiell rikedom och berättelsens fredliga invånare har förvandlats till levande döda med allt annat än vänligt sinnade intentioner.

Idag står dystopier högt i kurs och filmskapare verkar närmast tävla i vem som kan göra mörkast filmer. Populärkulturens förvandling av Shangri-La kan ses som en spegling av hur det som framstår som idealistiskt riskerar att uppfattas som världsfrånvänt och naivt.

Den lappade och lagade filmen påminner om hur hoppet om det goda och ömsinta är en färskvara; hur vår tro på det fredliga gång på gång måste repareras och förnyas. Tacksamt då att Lost Horizon åter finns att ta del av – med sitt ursprungliga budskap intakt.

Oskar Kardemark, konstnär

Producent: Ann Lingebrandt

Verk:

Jeremy Arnold: The hearts and minds of all humanity. The making of lost horizon. Colombia Pictures, 2017.

Rita Belda: Restoring Shangri-La. Colombia Pictures, 2017.

Mirka Duijn: Shangri-La – Paradiset på jorden? SVT samproduktion, 2022.

Frank Capra: Why We Fight - Prelude to War (1942)