#75 New Towns – löften och lögner

85 procent av Warszawas byggnader förstördes under kriget. Hitlers order var tydliga: staden skulle utplånas. I återuppbyggnaden efter kriget var stilar och arkitektur ett ämne som berörde alla. Lika självklart som guld i Alaska, skrev Leopold Tyrmand. Här fanns nu tabula rasans, det rena bordets, möjligheter. Att få starta på nytt. Att resa sig, och ta revansch.I den gamla staden orkestrerade kommunistpartiet en rekonstruktion av 1700-talets palats och adelshus. Den gamla stan byggdes upp på ett sätt som det aldrig hade sett ut. Det var det förindustriella Warszawa – upplysningens stad, en stad ännu orörd av 1800-talets kapitalismen och industriarbete. 1800-talet var helt utbländat. I övriga staden rådde både modernismens och stalinismens storhetsperioder; de utkämpade en kamp som präglade Warszawa i grunden. Det blev en strid med livsfarliga ställningstaganden, ideologier som kunde knäcka yrkesmänniskor och ge dem yrkesförbud.I Wola – där det judiska ghettot låg – kan man i dag se gator försvinna och dyka upp igen efter några hundra meter. Det är spåren av den stad som inte byggdes upp alls. En stadsdel som efter kriget blev en spelplats för socialistisk planering med nya fabriker och på 1990-talet, i det postsocialistiska Warszawa, för spekulationsbyggandets fulaste sidor.I vägkorsningar står minnesstenar över de mördade i massakern i Wola. Tomterna är fortfarande obebyggda som om stadens fantomer ännu stod ivägen.På andra sidan floden Wisla ligger Praga. En helt annan stad, som klarade sig till stora delar från förstörelsen, där står husen och fabrikerna från 1800-talets fortfarande kvar. En stadsdel som inte fick plats i berättelsen om det nya Warszawa efter kriget men som nu hamnat i centrum av den nya generationens drömmar om en hel stad, en stad som är gemensam och inte egocentrisk och kapitalistiskt vulgär som 1990-talets. En stad som omfamnar alla stilar – till och med det stalinistiska Kulturpalatset. En stad där stilar inte längre tillåts styra berättelsen, utan är delar av den gemensamma historien. I en stad som vill bli vän med sina fantomer. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

7 Touko 20151h

Kontrasterna kunde knappast vara starkare: Vi reser tåg genom en avfolkat skogsbygd i Sverige, men anländer strax till en av världens rikaste städer och möts av en skyskrapslinje som prövar ett nytt tecken – ett nordiskt Dubai? För Oslo är annorlunda, välmående och rik. Akerselva delar fortfarande staden, men inte mellan borgare och arbetare som det var en gång, utan snarare som urmodern till en samtida delningslinje: mellan inre by och drabantstad, mellan de som gjorde lyckade bostadsklipp och de trångbodda, mellan generationer, mellan de som är uppkopplade mot stadens överflöd och de som inte är det.Gamla Kristiania var den kanske minst reglerade av Europas huvudstäder under sent 1800-tal. Staden har vuxit stycke för stycke, varteftersom mark har sålts och planlagts. Det har skapat olika stadsdelsmiljöer, varierande och färgstarka. Men i dag finns det röster som menar att Oslo är präglad av ”zombie-urbanism”; att stadsutvecklingen inte längre har några lokala rötter utan är ett urbant system tömt på vanligt liv, uppbygg snarare utifrån global konkurrens med andra städer och regioner i världen.Oslo är huvudstad i det åttonde största oljeexportlandet i världen. Möjligheterna att framstå som en prålig Gulf-stat mitt i ett krisdrabbat Europa finns där. Men det politiska etablissemanget och forskare fruktar varje steg mot en sådan utveckling. Istället samlas rikedomar på hög, i en förpackning som inte får brytas, även om välståndet sipprar in i alla porer av samhället - i fastighetsmarknaden, i det allmänna kostnadsläget. En Big Mac är 63 procent dyrare i Oslo än i London. Vi reste till en stad som ännu klär sig om en socialdemokratisk välfärdsstad, men kläderna sitter inte riktig som de ska. I Holtens förtätas villakvarteren, i Grønland försöker andra generationens invandrare att behålla sina farbröders butiker, i de gamla industrilokalerna huserar designcenter, konsthögskola och saluhallar, det äts hantverkskorv och rawfood. Men på nybyggda Tjuvholmen rusar en ljusskygg överklass ned med sina bilar i underjordiska garage för att sedan knappt synas bakom lyxlägenheternas fasader.Oslo håller glasägget i sin hand. Så transparent och demokratisk, och samtidigt så bräcklig i sin felfrihet. Tack till Jan Eivind Myhre, Oslo universitetUrban Lundberg, Stockholms universitetIngerid Helsing Almaas, Arkitektur NEinar Bjarki Malmquist, Arkitektur NMer läsning:Tone Huss. Tøyengata – ett nyrikt stykke NorgeJohn Borgen. Lillelord Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

23 Huhti 201559min

Berättelsen om Borås har de senaste tio åren stigit fram som en succéhistoria om en stads förvandling från en trist, regnig förlorare till en innovativ vinnare. Med street-art-festivalen No Limit, med skulpturer i staden och med den gamla funkisfabriken i Simonslands förvandling till Textils Fashion Center.Vi reste till Borås för att skrapa på ytan på den berättelsen. Där träffade vi Yankuba Daffeh, projektledare på Brygghuset och Elin Stavåsen Broqvist och Nathalie Lycén, som efter EU valet 2014 bestämde sig för att starta rörelsen Borås Tillsammans. I samtalet med dem träder en annan stad fram, en stad som faller isär, där landsbygdens orter liksom stadens förorter har hamnat utanför framgångssagan. En rik stad är poänglös, säger Yankuba Daffe, om medborgarna inte kan hålla samman.Textilindustrin i Borås var på många sätt unik. Den skiljde ut sig från både textilindustrin i Norrköping och Malmö. På sätt och vis kan man nog säga att den var mer kopplad till det urbana, till staden. Om textilindustrin i Norrköping var väveriernas, de stora volymernas, låg Borås närmare konfektionerna, gatumodet och hemsömmerskorna spred också ut arbetet i staden och på landsbygden. Jämförelsen med Norrköping kan också göras i berättelsen om textilindustrin så som den nu traderas. I Norrköping är arbetaren central för berättelsen om textilstaden. Man har till och med ett Arbetets museum. I Borås tas den rollen av entreprenören. Den valda berättelsen präglar stadens självbild och dess satsningar. Stadens varumärke – dess symboler – om man så vill är alltid uppe till förhandling.Vi reste till Borås och blev mer och mer övertygade om att stadens framtid också måste sökas bland gräsrötterna, hos vår tids hemsömmerskor i landsbygdens och stadens orter. Och överraskades av att det var fotbollslaget Elfsborg som var stadens främsta förebild i det sammanhanget. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

9 Huhti 201558min

Budapest är en centraleuropeisk ikon som omfamnades kulturellt och estetiskt i pärlbandet av städer som återvände till historien efter järnridåns fall. Men i dag skymmer den nya politikens symbolkamp sikten för den verkliga staden. Det högerpopulistiska och nationalistiska regeringspartiet Fidez och primärministern Victor Orban bedriver en intensiv omgestaltning av huvudstaden politiska rum. Statyer och monument byter plats, nya kommer till och offentliga byggnader anpassas till en historisk idealbild, från 1860-talet eller mellankrigstiden. Då Ungern var som mest sig själv och stod upp mot Västeuropas svekfullhet.Vi reste ett stadslandskap som rör sig i cirklar kring sitt förflutna snarare än förändras framåt. Men samtidigt träder ett motstånd fram i det slitna stadsrummet, bland ruinbarer och dissidentträffar, i de allvarliga kvarteren. Staden erbjuder hålrum och möjligheter till gerillaaktig gästfrihet och konspirativa iscensättningar bortom maktens blickar.Vi har också begett oss in i de gamla människornas Budapest, en stad i staden, full av mötesplatser, verkstäder och badhus – billiga nöjen och gratis kollektivtrafik.Kanske är den åldrande staden också möjligheternas stad? Som av det överflödiga och bristfälliga skapar delaktighet och utbyte, en dynamik som inte avtar med åren? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

26 Maalis 201559min

Owen Hatherley är en brittisk arkitektur- och kulturjournalist som i flera böcker och artiklar har gått till angrepp mot den stadsbyggnadsregim som växt fram i Storbritannien under 1990- och 2000-talen. Framför allt har Hatherley hårt kritiserat hur arvet efter det brittiska välfärdssamhället och den modernistiska eran inom planering och arkitektur har förvanskats och deformerats. Det har fått till följd, enligt Hatherley, att brittiska städer missuppfattar vad det är som får dem att fungera, fysiskt och socialt.I vårt samtal med Owen Hatherley talar han bland annat om hur man kan bryta mot alla regler som Jane Jacobs ställde upp för blandade stadskvarter – och ändå få levande miljöer – som vid Elephant & Castle i London. Han talar också om sitt besök i Flemingsberg utanför Stockholm – förundras över de stadsvärden som finns där, men också att man inte har insett vad som är Stockholms verkliga problem. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

23 Maalis 201525min

I Livepodden under Tempo Dokumentärfestival – som i år hade Staden som tema – samtalade vi om grannskap, den minsta gemensamma beståndsdelen för stadsliv och lokal administration. Grannskapet är ett sätt att i en stad mejsla fram en by, med dess sociala kontroll men också dess oundvikliga mångfald, den givna handen.Vi rör oss mellan grannskap som vuxit fram underifrån, bland de inflyttade och boende – och de som minutiöst planerats på kommunkontor, där arkitekterna såg det som sin uppgift att återinföra en känsla av sammanhang hos de moderna medborgarna. Vi diskuterar hur sociala behov och önskningar kan skapa gränserna för en lokal miljö.Men också hur det förlorade grannskapet kan utgöra en stark nostalgisk kraft för att ladda samtidens utveckling med mening. Och hur grannskapet i vår tid formas med utgångspunkt i individens önskemål, och hur man i förlängningen av det kan se det inkluderande grannskapets upplösning. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

12 Maalis 201544min

Vi återvänder till Istanbul och tar det långa steget från basarernas myllrande motståndskraft till megaprojektens brutala framstegsfilosofi: en kanal som gör den Europeiska delen av Istanbul till en ö, världens största flygplats och en tredje bro mellan Asien och Europa.Istanbuls ekonomiska historia börjar inne i basarerna på stadens södra kulle. Det urbana livet kretsade kring moskén, marknaderna och det allmänna badhuset. Här fanns också den gamla institutionen "vakif" (arabiska: "waqf") som utgör stadens fasta kärna, med byggnader och verksamheter skyddade från förändring genom religiös lagstiftning. Med 1800-talet kom de västerländska stadsbyggarna till Istanbul, med know-how och pengar. Staden skulle bli som Paris, vakif-systemet var omodernt, privat ägande blev tillåtet. Istanbul i det Osmanska väldet vände sig västerut.Väst mötte öst. Istanbuls stadsutveckling är en historia om det mötet, fortfarande. Basarerna är en verksamhet som bygger på familjenätverk, överenskommelser och löften. Basarerna är en ficka av urbanekonomiskt motstånd mitt i den centrifugerande staden som slungar ut sina megaprojekt, som alla är delar i president Erdogans erövringspolitik. Ett verktyg i handen på en ny-sultansk erövrare. Vi åker till Salizbosna. På torget i den sömniga landsortsbyn har fem fastighetsmäklarkontor etablerat sig. Byn ligger intill den planerade kanalen från norr till söder – mellan Svarta havet och Medelhavet. Ett projekt som ska utgöra ryggraden i president Erdogans planering av en ny stad för fyra miljoner människor. Istanbul har genom sin tusenåriga historia växt från öst till väst. I norr har staden skyddats av stora skogar, här har också de vattenreservoarer som försett staden med vatten legat. 2009 antog staden Istanbul en ny masterplan för att fortsätta växa från öst-väst. President Erdogan har kastat denna Istanbuls konstitution över bord. Med kanalen, med den tredje flygplatsen i norr – som kommer utplåna stora delar av Belgradskogen och hotar vattenreservoarerna – och med den tredje bron över Bosporen ska en ny plats för Istanbul som en ”global city” etableras.Erdogans politiska karriär bygger till stora delar på stadsförnyelse. Hans löften till folket handlar om nya städer. I skuggorna av den urbanpolitik som nu förs hittar vi en stad hotar att utplåna själva förutsättningarna för sitt eget liv. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

26 Helmi 201558min

Vi vandrar upp till stadsdelen Dolapdere i det historiska Istanbul och ser hur det blå plåtstaketet som stakar ut gränsen för rivningarna rycker allt närmre. Trä- och stenhusen som står lutade mot varandra på höjden i denna Gecekondu kommer snart att vara borta. Liksom dess invånare. Det pågår en urban utrensning och massförflyttning i Istanbul. En miljon Istanbulbor står inför hotet att förlora sin bostad. Tarlabasi, Sulukule, Dolapdere, Sarigöl är bara några av namnen på de stadsdelar där det styrande AKP-partiet genomför sin stadsförnyelsepolitik. Mot små ersättningar drivs invånare mot det statliga bostadsbolaget Tokis nybyggda massprojekt i stadens utkanter, hem de sällan har råd med. Fastighetsekonomin har pumpat upp Istanbuls tillväxt genom urban förnyelse av centrala stadsdelar och ständig nyproduktion i periferin. En svällande stadskropp som äter upp sig själv.Istanbul har på sjuttio år gått från liten storstad på en miljon invånare - full av rumsliga håligheter och tidsfickor - till en av Europas största med 16 miljoner.Är Istanbul på väg bort från den kosmopolitiska, socialt flerskiktade staden, som funnits i dess historiska DNA? Idén och praktiken om stadskvarteret – mahalle – som moraliskt krävande men med blandade grannskap och lokala miljöer? Vi befinner oss vid fronten av det Nya Istanbul; en uråldrig mötesplats mellan öst och väst, där mötte vi både den säregna förening av nyislamism och nyliberalism som präglar dagens auktoritära stadsbyggnadspolitik - men också stadens försvarare, förmedlare, kunskapssökare och älskare. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

12 Helmi 201553min