Shakespeare och den blodiga mekanismen

FRÅN 2016. Teaterkritikern Jan Kott menade att Shakespeares dramer angår oss här och nu. Deras tragik och politiska tema är också vår tids. Maria Edström har läst Shakespeare vår samtida

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. .Ursprungligen publicerad 2016-01-28.

”Shakespeare är ju alltid hyperaktuell” skrev en ung fri teatergrupp i ett pressmeddelande för ett antal år sedan och det är lätt att småle åt denna ambition och marknadsförings-strategi i att ständigt vara ”aktuell”. Men faktum är att efter att ha läst om Jan Kotts bok ”Shakespeare vår samtida” är jag beredd att ge gruppen rätt och framförallt skulle Kott själv ge dem rätt.

Kott skrev boken på 1960-talet men den känns märkligt fräsch, i hans sätt att poängtera teaterhändelsen, att det är i mötet mellan scenen och publiken som dramatiken realiseras.Visst kan man spela i renässansdräkt menar Kott, men det är vi, nutida människor som rör sig där på scenen. Och där Shakespeares klassikerstatus ligger i att han i varje pjäs presenterar ett scenario - inte en bestämd historisk epok, inte en autentisk berättelse – tvärtom, även om Shakespeare naturligtvis var ett barn av sin tid så använde han historien, myterna, geografin fullständigt egensinnigt och ofta i ett enda misch-masch. Det är därför allt disputerande om hur Hamlet egentligen såg ut eller hur det egentligen var på The Globe blir så meningslöst.

Som Kott uttrycker det: ”Varje epok finner hos honom det som den söker och det som den själv vill se”.

Och i hans bok fastnar jag nu framför allt för det som handlar om pjäserna Richard III och Macbeth, om makten och dess mekanismer och om dödandets mekanismer.

Richard III handlar inte bara om en maktgalning som bokstavligen går över lik för att få makt – han är ”denna stora Mekanisms intelligens, dess vilja och dess medvetenhet”. Han är fursten som ser politiken som en ren teknik, en konst vars mål är att härska.

På det sättet är Richard III inte bara en i raden av alla dessa kungar som går upp i historiens trappa och sedan faller ner som ett offer i avgrunden utan han personifierar själv denna mekanism.

Kott påpekar Shakespeares förvånande icke-idealistiska och moderna syn på världen, fri från såväl medeltidens förfäran som den tidiga renässansens illusioner. I Shakespeares dramer cirklar inte solen runt jorden och kungen är inte Guds utvalde och politiken är bara ett sätt att erövra och behålla makten.

”Världen är ett skådespel som liknar åska eller storm, de veka hasselbuskarna pressas mot marken, de stora träden faller lossryckta med rötterna. Historiens ordning är grym, naturens ordning är hotfull, lidelserna som ruvas i människornas hjärtan är hemska.” som Kott skriver.

Samma syn på världen finns i TV-serier som ”Gomorra” eller ”The Wire” – det här illusionslösa berättandet som också genomsyras av ett slags grym mekanik. Visst kan man i bottensatsen av dessa serier skönja en samhällskritik men den tillåts aldrig bli, hur ska jag säja, den dominerande narrativa figuren.

Kott ser också det filmiska hos Shakespeare, hans dialoger som plötsligt blir snabba och effektiva, hans hopp i tiden, rollgestalterna som ritade i några snabba penndrag. Och där rollgestalterna visar sig i det de gör i en film vilket rimmar väl med Shakespeare, så har kanske teatern snarare psykologiserat för mycket, som till exempel att Hamlet är ett ledset barn i sin nya styvfamilj eller att Richard III var ful och försummad och vill ha makt istället för kärlek. Visst kan dessa aspekter också beaktas men Kott skriver att detta slags karaktärs-byggande började i tragiska 1800-talstolkningar och kanske, tänker jag, i vår tid av ett psykologiserande med rötter i det borgerliga dramat och psykoanalysen. Tvärtom menar Kott att Richard III gör sig till, han schackrar och dobblar, han spelar själv en roll hela tiden likt vår tids media-tränade.

Det är först i slutet när han inser att spelet är över och att allt han behöver är häst att fly på som hans egen nakna skräck bryter fram, när hans eget skinn står på spel. Då han som trott sig skapa historien, vara mekanismen - istället blir dess lekboll. Nu är det inte han som låter mörda folk utan den som de vill mörda.

I ”Macbeth” eller den där skotska pjäsen som den skrockfullt benämns har mekanismens tumskruvar dragits åt ytterligare ett snäpp. Eller enligt Kott, blivit till en mardröm och där ”är historien klibbig och tjock som gröt och blod.” Världen drunknar i blod, alla drunknar i blod, mördarna och offren och Kott understryker att blodet inte är en metafor, det är fysiskt och bokstavligt, det fastnar på händer, ansikten, kläder, dolkar och svärd.

Och om Richard III utfärdade dödsdomar så utförs de i Macbeth. En Macbeth-uppsättning utan bilden av en värld översvämmad av blod blir falsk menar Kott och invänder mot beskrivningen att pjäsen är en tragedi om ärelystnad, om skräck. Han menar att Macbeth har ett tema, ett mono-tema; och det är mord. Den handlar om de som dödar och de som blir dödade. Macbeth kan inte sova och han kan inte äta, han är kedjad vid tvånget att mörda och kan bara drömma om det mord, det slutgiltiga mord som ska få stopp på allt mördande. Han dödade inte för att få makt, han dödade för att bli en sådan som kan döda i en värld där mord är möjligt.

I den beskrivningen blir Macbeth en tidig representation för det Kott kallar ”Auschwitz-erfarenheten” – en tröskel har överskridits och du har hamnat på en annan plats där mord är möjligt. Och om Richard III till slut inser att han dödlig och vill fly så har Macbeth gått ett steg längre; han inser att han inte kan spränga världen i bitar men han kan mörda in i det sista och som Kott skriver ”dra med sig så många levande som möjligt ut i intet.”

Den blodiga mekanismen alltså - som en mekanism för makten och för dödandet. Jag råkar på Jan Kotts bok i en secondhandbutik i Stockholms södra förorter de första kalla vinterdagarna i en värld där blodet flyter även om friden råder just här. ”Refugees welcome” har någon spraymålat på de grå betongsuggorna på återvändsgatorna. Jag går hem och läser Kotts bok, tittar ut på snön som stilla faller och behöver bara se på nyheterna för att hålla med: Shakespeare – vår samtida.

Maria Edström

Jan Kotts bok ”Shakespeare vår samtida” från 1964 i svensk översättning av Jan Kunicki och Carin Leche. Ur Radioteaterns ”Macbeth” från 1961 med Keve Hjelm som Macbeth.