The One Ring: Second Edition

Spelinformation

* Typ: Rollspel
* Utgivare: Fria Ligan
* Designers: Francesco Nepitello & Marco Maggi
* Konst Martin Grip & Alvaro Tapia
* Genre: Fantasy
* Antal spelare: 3-6 inklusive spelledare
* Utgivningsdatum: 22 mars 2022


Världen har förändrats… Jag känner det i vattnet… Jag känner det i jorden… Jag känner det i tärningspåsen, jag menar förr behövde vi vad, en av varje sorts tärning? Fast vi använde ju nästan bara T-tjugan ändå, och nu, vad är det som händer, hela min städskrubb är full av T-sexor och jag verkar ändå aldrig ha tillräckligt. Vänta, var var jag nu? Just det! Jag känner det i luften… Mycket har gått förlorat, för ingen lever som kommer ihåg. Och lika bra är väl det, för ska jag vara ärlig så har i princip allting blivit bättre.

När jag började spela rollspel på 90-talet var det Drakar och Demoner som gällde för min grupp men ändå stod Tolkien som inspiration för nästan alla våra äventyr. Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur stor inverkan hans verk har på fantasygenren i stort, men om jag ska vara helt ärlig så ser jag det inte som plagiat oavsett hur lika dvärgar, alver och orcherna än är i de olika spelvärldarna. Det behöver inte vara i de tekniska detaljerna spelets identitet sitter. En del sagor handlar om häftiga krigare som inte räds ett enda monster, andra om nedslagna stackare som kämpar mot en fientlig värld som bara vill trycka ner dem ännu mer, och jag har börjat inse att när vi skapar nya spel är det en god idé att ha i åtanke vilken sorts känsla spelupplevelsen vill uppmuntra. Vi spelare vill såklart ha valmöjlighet och variation men det behöver inte betyda att vi kräver en helt öppen sandlåda utan ramar och riktlinjer. Jag känner att det är i dessa ramar och riktlinjer även det mest klassiska fantasyspel med alla de välkända troperna ändå kan karva ut sin egen identitet.

Nu ska vi alltså tillbaka till källan med andra utgåvan av The One Ring, nu utgivet av Fria Ligan (första utgåvan gavs ut 2011 av Irländska Cubicle 7). Det visade sig passa väldigt bra då spelets system har en del betydelsefulla likheter med Fria Ligans egna År-nollmotor. Du har en tolvsidig tärning (T12) och en hög med sexsidiga (T6). Det finns dock några variationer här, istället för att nå en svårighetsnivå satt av spelledaren så sätts nivån av dina egna attribut. Ju bättre du är på något, ju lägre blir siffran du behöver nå upp till för att lyckas. Precis som i År-nollmotorn finns det symboler på T6:ornas sexor som indikerar en högre grad av framgång. Även T12:an har speciella symboler, det är bara tio numeriska värden på denna då elva står för Saurons öga och tolv är en Gandalf-runa. Att slå elva är alltså katastrofalt och tolv är fantastiskt. När du tar dig an ett åtagande ska du slå din T12 och ett antal T6:or, ett antal som bestäms av din färdighetsnivå. Är gärningen du har tänkt dig din specialitet får du slå två T12:or och behålla det bästa resultatet. Det kan låta krångligt till en början men om du är van vid Fria Ligans andra spel så kommer det inte ta lång tid för dig att vänja dig.
Som vanligt när det gäller Fria Ligan håller grundboken fantastiskt kvalité, då material, layout och bilder knappast kan bli bättre. Martin Grip står återigen för konsten, och precis som i Symbaroum, Alien och Blade Runner är den inte bara bedårande vacker utan väcker hjärtat i de typer av berättelser som kan berättas här. Det finns bilder av Alvaro Tapia, som hjälper till att sätta stämningen med illustrationer av karaktärer, varelser och föremål. Som jag antydde tidigare så anser inte jag att alver, dvärgar, troll och orcher är vad som gav Tolkiens verk dess identitet, utan den fantastiska världen som målas upp. Då menar jag, återigen inte de tekniska detaljerna med varelser, monster och magi, jag pratar om något djupare; kultur.

Vi vet vad en hobbit är och vad de kan göra men det som g...