Skrömt, en recension

Skrômt har varit på min radar ett bra tag, då det har ett koncept med ett fokus som verkligen tilltalar mig men på grund av någon förbannelse har alla planerade tillfällen att ta tag i det fallit isär. Eftersom jag har hoppats på att uppleva det som spelare första gången har jag inte läst jättemycket om det men det kommer en tid då det är dags att öppna boken och börja läsa.

Precis som Nordiska Väsen som jag recenserade för ett par veckor sedan, är Skrômt ett svenskt rollspel som bygger på skandinavisk folktro. Spelen konkurrerar dock inte med varandra, för även om de delar en mytologi och båda involverar skräck så siktar de två spelen på väldigt olika former av skräck. I Nordiska Väsen spelar vi speciella människor som har speciella förmågor som vanliga människor inte har, och använder dem för att bege oss in i en skrämmande okänd värld, det vill säga vi är någon form av hjältar som söker upp farorna. I Skrômt spelar vi de där vanliga människorna som i Nordiska Väsen skulle ses som statister, det vill säga offer för det läskiga, snarare än värdiga motståndare.

En annan stor skillnad mellan spelen är att Skrômt äger rum i en mycket mer modern tid, det avslöjas inte exakt när, vi ska själva kunna lägga det där vi känner att det passar bäst. En generell, något odefinierad, nutid helt enkelt. Spelets stämningsfulla bilder visar upp en väldigt mörk och skräckinjagande vision av hur det övernaturliga ser ut och hur det har anpassat sig till våra nya tider vilket för mina tankar till böcker av John Ajvide Lindqvist (Låt den rätte komma in, Pappersväggar etc).

Rent speltekniskt känns det som en blandning av År Noll-motorn och World of Darkness. Spelarna har en samling tiosidiga tärningar och en höjd förmåga räknas i ett högre antal tärningar och ett lyckat eller misslyckat slag beror på hur många tärningar lyckas landa på ett bra värde. Spelledaren behöver aldrig slå några slag utan kan koncentrera sig på historieberättandet, något som jag uppskattar då jag som sagt gillar när regler inte kommer i vägen för dramat i berättelsen. Det är just här som Skrômt verkligen glänser, då boken ofta påminner om att spelet är tänkt att spelas med känslor och relationer i fokus. Det finns ett kapitel för spelarna där de får tips och råd i hur de kan styra sin karaktärsutveckling för maximal upplevelse (jag skriver upplevelse istället för inlevelse eftersom att sikta på inlevelse skapar en onödig vägg mellan dig och karaktären).

Detta kan avskräcka vissa spelare, som inte är vana vid att låta känslorna leda mer än färdigheter och tärningar så det är en bra idé att låta alla spelare läsa igenom dessa kapitel och samtala i gruppen hur de vill uppleva äventyret. Inte minst för att de starka känslor spelet försöker uppnå i en väldigt obehaglig miljö kräver verkligen att alla känner till och respekterar varandras gränser. Det här är inte fia med knuff.

Känslospelet är till och med inbyggt i spelmekaniken, alla karaktärer har psykologiska beståndsdelar till sin identitet som kallas spöke, rädsla och lögn. Spöke kan vara som ett trauma – något hemskt som hände som har lämnat ett mentalt sår, rädsla kan beskriva detta sår och lögn är hur karaktären ser på världen för att undvika att tyngas ner av de tidigare två. När karaktären senare utsätts för olika påfrestningar kan hen behöva slå för hur hen hanterar skräcken och kan bli värre och värre däran, något som kommer att förstärka de negativa effekterna av någon eller fler av de tre beståndsdelarna.