Vändpunkter: Om betydelsen av det första och sista i våra liv

För att förstå gamla texter måste vi först låta dem vara döda och sedan väcka dem till liv. Ola Wikander ger sin syn på hur vi kan närma oss berättelser från forna tider. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Varför skall man studera gamla texter?” frågar man ibland, med ett slags outsagd förförståelse att världen väl egentligen började 1945 (eller kanske till och med 1991 eller 2001). När jag inleder min undervisning i bibelhebreiska brukar jag inte sällan tala om möjligheten sådana texter ger att komma nära forna tiders tankar och människor, att överbrygga avståndet mellan dem och oss – och för en stund rycka oss ur den idéhistoriska dvala som identifierar modernt med gott. Det kan handla om texter som präglat stora delar av mänsklighetens idéhistoria. Så är det med de bekanta och ständigt lästa religiösa urkunder som man helt inte kan tänka bort ur vår tankevärld. I synnerhet då kan systematiska, gärna vetenskapligt exegetiska, studier av dem illustrera inte bara hur människor tänkt för länge sedan utan också hur deras tankar tagits över, hur de förändrats och än i dag påverkar världen omkring oss, och kanske oss själva. Och så är det helt enkelt väldigt fascinerande och spännande att läsa, låt säga, en antik text som något ur den Hebreiska Bibeln, Bhagavad-Gītā eller Homeros epos på deras egna språk, analysera varenda verbform, förstå referenser, återskapa ljuden och tankarna och den värld texten bär inom sig. Och så långt allt väl. Men det räcker inte. Det räcker nämligen inte att läsa – och heller inte att ”känna in” texten och vad man kanske tycker att den säger en personligen – i den situation i vilken man lever eller i ljuset av de ideologiska föreställningar man råkar hålla sig med. Risken för kritiklöst dåtidsförhärligande är lika förförisk som den för nutidsdyrkan. Och ännu viktigare: ett allmänt konservativt vurmande för och ”uppdaterande” av de tider och tankar som flytt hotar att dölja vad som faktiskt en gång tänktes och fanns. Det finns ingen text som inte tillkommit i ett historiskt sammanhang, och även de senare tidpunkter då de lästs och omtolkats har burits av ett sådant. Så är det naturligtvis också med oss som läser dem idag. För att komma svunna tiders tankar och människor närmare tycker jag – paradoxalt kanske en del skulle säga – att det är avståndet som ofta måste framhävas. Just genom att understryka hur annorlunda deras tänkande ofta var kan vi notera de saker som i någon mening kan anses vara ”allmänmänskliga”. Man måste med andra ord låta texten vara död. Men inte heller det räcker ensamt. Gamla testamentet berättar en egenartad och lite tragisk historia om hur den israelitiske konungen Saul i ett mörkt ögonblick konsulterade en häxa eller spåkvinna i orten En-Dor för att få tala med profeten Samuels ande, och det är i överförd bemärkelse något sådant textforskaren själv får ägna sig åt – man måste besvärja texten, frammana den – låta den döde tala. Med andra ord: göra sig själv till en textens nekromantiker. Konsekvensen av allt detta blir att man försätter sig i den paradoxala situation där man ser texten som på en gång död och bunden till dess ursprungliga historiska situation och bärande på en skattkammare av innebörd. En sådan metod leder delvis till vad några skulle uppfatta som en viss kyla. Man måste öva sig i att inte bli provocerad av vad man läser – just därför att våra moderna idéer ibland kan krocka med materialet och sätta sig som en bromskloss mellan den nutida läsaren och det han eller hon studerar. Ett exempel på detta råkade jag själv ut för under studentåren, när jag studerade Bhagavad-Gītā, hinduismens kanske mest älskade text, först i översättning och sedan på sanskrit. Den texten har som ramberättelse det stora, mytiska slaget vid Kurukṣetra, där två grenar av samma jättelika aristokratiska familj står beredda att bekriga varandra med stridsvagnar, hästar, och bågar. I det läget bryter den hjältemodige prins Arjuna ihop. Han vill inte slåss med sina släktingar. Men hans körsven, som råkar vara identisk med gudainkarnationen Kṛṣṇa, råder honom att göra sin plikt, varefter han börjar ett långt undervisande tal om meditation, försakelse och förtröstan på Herren som vägen till andlig befrielse. Detta tal är själva centrum i berättelsen, men första gången jag läste den studsade jag istället på Arjunas invändningar: man kan inte slåss mot sin släkt, argumenterar han, för då kan släktens kvinnor gå förlorade – och kastblandning kan uppstå! När jag läste detta satte jag i halsen – den aristokratiska ideologin framstod för mig som djupt frånstötande. Problemet var bara att detta för många modern västerländska läsare motbjudande tankegods inte var textens centrala budskap. Tvärtom var det vad den aristokratiske åhöraren för sisådär 2000 år sedan i Indien kunde förväntas ta för givet. Poängen är att man skall identifiera sig med Arjuna, och sedan lyssna på Kṛṣṇas teologiska utläggning, som utgör de kvarvarande 16 kapitlen av texten. Jag hade bara hunnit till kapitel 2. Den historien lärde mig att man för att förstå en texts budskap just måste försöka mentalt återskapa det som en gång var ”självklara” bakgrundsvärderingar – inte för att man håller med om dem, inte alls – utan för att kunna få en insikt i vad budskapet egentligen var menat att vara. Faktum är att det är just så man kan visa just detta att världen inte startade i mitten på 1900-talet – nämligen genom att visa hur genuint annorlunda värderingarna varit i andra miljöer. Men detta menar jag naturligtvis inte att det skulle vara omöjligt att hitta mer allmänmänskliga saker eller komma de forntida tänkarna genuint nära. Nej, sådant sker, och när det faktiskt gör det känns det verkligen som att man på ett nästan magiskt sätt slagit en brygga mellan nu och då. Men ”textdödandet” och ”textnekromantin” är båda lika nödvändiga steg i det arbetet. För att läsa en antik text – kanske i synnerhet sådana som i någon mening ”lever” i samhället än idag – måste man både ha en stark öppenhet för och inlevelse i miljöer och tankar som kan kännas både främmande, fantastiska, upplyftande och motbjudande – och en kyla och ett mentalt avstånd, som håller tillbaka den förföriska önskan att läsa ”för oss själva” – att göra läsarens eget perspektiv till det avgörande och texten bara till en spegel för läsarens egna idéer. Det måste gå åt båda håll, i ett slags hegeliansk spiral, där tolkandet av texten påverkar läsaren, som då kan förstå texten ännu bättre, ständigt uppåt i en avslöjande resa, som visar hur varje tanke fötts, meddelats och tolkats i ett sammanhang. Om vi gör så kan vi plötsligt faktiskt bli som häxan i En-Dor: verkliga besvärjare som kan återskapa tankevärldar som varit döda i tusentals år. Typiskt nog har texten om häxan betraktats som besvärande av en del senare tänkare, som stått långt från den miljö då den kom till – man såg det som ett problem att själva Bibeln framställer det som möjligt att frammana andar, vilket illustrerar problematiken med att på en gång vara ”för nära” och för ”långt bort”. Men som textnekromantiker som jag ingen anledning att beklaga mig över denna bibeltolkning. För dessa tankar och den historiska kontext de tillkommer i, är ju en del av texternas världsarv. Texten lever, just genom att man låter den vara död. Ola Wikander, teolog, författare och översättare

26 Syys 20199min

Den 2013 bortgångne poeten Ola Julén gjorde starkt avtryck med debuten "Orissa". Hans vän Kristian Fredén reflekterar över hur de allmänt hållna raderna skapar ett starkt personligt band till läsaren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I essän Från ångest till språk diskuterade den franske filosofen och författaren Maurice Blanchot problemet med att skildra sin ensamhet genom språket, detta medel för gemenskap. Som han skriver är ordet ”ensam” lika allmänt som ordet ”bröd”. Så hur kan man då trots allt gå bortom det allmänna och skildra sin egna, unika ensamhet och smärta i text? Denna problematik är central i poeten Ola Juléns sparsmakade produktion. 1999 publicerades hans bok "Orissa" på det lilla nystartade förlaget Ink i Stockholm. Den består av ytterst korta dikter, om de nu ens ska kallas dikter. Snarare utgör "Orissa" en enda lång dikt. Eller lång och lång. Vad vi har att göra med är en mening på varje högersida, uppdelad på en eller två rader. Vänstersidorna är blanka. Man sugs in direkt. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det här för dig. Och så på nästa högersida: Det är något fel på mina ögon. Det sista kan låta som ett bildligt uttryck, men Julén hade sedan födseln rent medicinska problem med ögonen. Det var detta som, åtminstone till en början, låg bakom det minimalistiska formspråk som kom att bli hans signum. Han klarade bara att läsa eller skriva korta stunder åt gången, sedan fick han alltför ont. Snart nog fann han också vilken litterär kraft som fanns att hämta i begränsningen. Jag träffade Ola för första gången i början av 1990-talet, hemma hos vår gemensamma polare Stefan. Jag var tjugo, han ett par år äldre. Han gav mig en vältummad pocketutgåva av Bruno K Öijers samlade dikter på långlån. Faktum är att jag fortfarande har den kvar. Från att tidigare ha varit närmast besatt av dessa dikter intresserade de honom inte längre, förklarade han. Orsaken var att han fann dem manierade, att poeten ifråga hela tiden bar en mask över sitt lidande. Detta illustreras av den replik jag fick några veckor senare då jag just undsluppit mig något gymnasialt om verklighetens relativitet. ”Det finns en konkret jävla verklighet därute, Kristian. Det ska du ha klart för dig. Du har läst för mycket Öijer.” Det är talande att så många av dem som skriver om Ola Julén också redogör för sin relation till honom. Denna essä är som märks inget undantag. Även de som inte kände honom ger uttryck för att de hade velat känna honom. De alldeles osminkade och rättframma uttrycken för en djupt personlig förtvivlan äter sig rakt in i läsaren, skapar en närhet och en undran – vem är denna moderna Stagnelius-gestalt? Det går inte att värja sig. Och detta samtidigt som meningarna allt som oftast är så allmänna, så nästan helt renons på privata uppgifter att de tagna var för sig skulle ha kunnat yttras av vem som helst. På bussen kanske, eller klottrat på en offentlig toalett. Rader som: Hur länge ska det här fortsätta? Eller: Jag förstår inte att det kan göra så ont. Det är allmänna uttryck men tätt slutna kring jagets individuella belägenhet, en sorts kombination av öppenhet och oåtkomlighet. Jag tänker på det där speciella, falsettartade skrattet han hade – under vilket han för ett par sekunder brukade stänga ute världen genom att blunda. Ola hade vid denna tid fastnat för Lars Norén och uppgav länge att det var hans enda läsning. Gunnar Ekelöf hade han ännu inte riktigt tagit till sig, men det skulle komma det med. Just Norén och Ekelöf utgör nog de tydligaste ekona i hans egen poesi. Viktig var även poeten Stig Larsson som han kände och som han påstod närmast hade tjatat på honom att skriva en egen diktsamling. Och det gjorde han ju så småningom. I förordet till den nyutgåva av Orissa som år 2019 gavs ut i samband med den postuma publiceringen av det efterlämnade manuset Afrikas verkliga historia skriver en av förlaget Inks grundare, Björn Wiman, om debutfesten tjugo år tidigare. Jag var också där. Ola läste Orissa från pärm till pärm. Det tog honom ungefär tio minuter att ta sig igenom boken. Rytmiskt vände han blad, läste, vände blad. Stämningen var, som man säger, förtätad. Jag som skulle vara full av kärlek. Jag förstår inte.   Varför är det ingen som vill ha mig? Somliga bland gästerna var begeistrade, andra besvärade, men alla berörda. Jag minns hur en vid den tiden uppmärksammad författare från samma generation, mitt under uppläsningen, lutade sig fram och viskade i mitt öra: ”Men vad fan är det här, låter ju som en fjortonårings dagbok!?” Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte att fokusera på Olas läsning, ville uppfatta varje stavelse han yttrade. Efteråt skrev han ett Neil Young-citat som personlig hälsning i mitt exemplar av boken. ”Till Kristian från Ola: the same things that makes you live can kill you in the end.” Det kändes helt naturligt och inte det minsta opersonligt med en dedikation i form av ett citat. Ola skämdes inte för att låna från andra och väva in deras ord och uttryck i den egna författarrösten. Som jag ser det var det inte originaliteten i sig som var viktig för honom, ärlighet och lojalitet gentemot det man försöker uttrycka var däremot helt avgörande. Alltså att inte fastna i poser, i tom stilistik, utan att mot alla odds försöka nå någonting bortom detta – kanske en form av katharsis, en rening. Den alltså postumt utgivna diktsamlingen Afrikas verkliga historia inleds med de Ekelöf-doftande raderna: Jag skriver för att komma bort från det jag skrivit. Jag lever för att komma bort från det jag levt. Den som, lockad av boktiteln, söker en faktabok om afrikansk historia finner istället ett brustet hjärta i Rio de Janeiro, dit han reste efter publiceringen av Orissa. Jämfört med det närmast krampartat statistiska tillståndet i debutboken får vi här mer av en historia, om än i sönderhackad form. Dikterna har nämligen sorterats enligt en strikt alfabetisk princip som inte tar någon narrativ hänsyn. Men oavsett om vi utan förvarning är hemma i Sverige igen eller lika plötsligt tillbaka i Rio befinner vi oss mestadels i ett ohjälpligt efteråt där allt redan är försent. Kärleken är över, i den mån den ens var besvarad. Och samtidigt är den aldrig över. Gång efter annan upprepas ”Jag kommer aldrig att bli glad igen, Jacqueline” och på sidan 125 står att läsa: Men den saknade försvinner inte.Jag kan inte radera ut mig själv. Ordet ”kärlek” visar sig vara lika allmänt som ordet ”ensam”. Det spelar ingen roll hur många gånger de utslitna orden ”jag älskar dig” används eller om han skriver dem med utropstecken eller inte. Jaget tycks fångad i språkets otillräcklighet till den grad att han skakar i det som i ett galler. Och samtidigt, i detta skakande, frambringas något av det mest hudlöst personliga jag läst. Eller som Ola själv möjligtvis skulle ha sagt: ”Det finns en konkret jävla kärlek därute. Det ska du ha klart för dig.” Kristian Fredén, författare och kritiker Litteratur Ola Julén: Orissa. Ink bokförlag, 1999 (nyutgiven av Nirstedt/Litteratur 2019). Ola Julén: Afrikas verkliga historia. Sammanställd och kommenterad av Daniela Floman och Marie Lundquist. Nirstedt/Litteratur, 2019.

24 Syys 201911min

Det pratas mycket om skolan och hur undervisningen egentligen borde se ut. För att frågan ska bli meningsfull måste man dock börja från början: Vad är egentligen syftet med skolan överhuvudtaget? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den svenska skoldebatten framförs inte sällan åsikten att skolan inte ska fostra eleverna utan att det är ett jobb för föräldrarna. Det är en underlig idé eftersom det faktiskt inte går att interagera med andra människor utan att överföra normer och förmedla idéer om önskvärda beteenden. Att skolan också ska fostra och inte bara förmedla faktakunskaper har dessutom en lång tradition. Karaktärsdaning har varit ett viktigt inslag i både teori och praktik inom undervisning sedan det antika Grekland. Ofta har det handlat om att fostra till disciplin och underkastelse under auktoritet men tankarna om att genom utbildningen ge människor förmåga att leva i frihet och samförstånd med andra och känna ansvarskänsla är minst lika gamla. I Sverige kom kristen fostran att få en framträdande roll i den svenska folkskola som växte fram under 1800-talet. Barn skulle läras vad som ur kristen synvinkel var rätt och fel, eller gott och ont, men också vad som var svenskt och osvenskt. Skolan fostrade enligt Herbert Tingsten under denna tid ”för Gud och fosterlandet”. Det var inte kunskap för frigörelse eller ens för yrkeslivet utan kontroll över de lägre samhällsskikten som var det främsta målet med denna tids utbildning, skriver idéhistorikern Anders Burman i boken ”Pedagogikens idéhistoria”. Dessutom fick skolan en viktig betydelse som praktisk barnförvaring när föräldrar fick arbete i den framväxande industrin. Kring sekelskiftet 1900 började mycket hända i synen på skolans mening och form. Svenska Ellen Key var en av föregångarna med sin bok ”Barnets århundrade” där hon förespråkade att skolan skulle fostra barn till upplysta, omdömesgilla och demokratiska medborgare. Kadaverdisciplin och passiv indoktrinering måste därför bort ur undervisningen. Två andra personer med inflytande över den svenska skolans utveckling var Alva och Gunnar Myrdal som i sin bok ”Kris i befolkningsfrågan”, från 1934, menade att dåtidens skola genom sitt arbetssätt fostrade människor till att bli lydiga, själviska och tävlingsinriktade och istället behövde börja ta större ansvar för barnets sociala karaktärsdaning i skolan: grupparbeten och ömsesidigt hjälpande skulle förändra det. Också de framhöll att skolans uppgift borde vara att forma barnen till demokratiska människor. Så vad anser vi vara skolans övergripande mål idag? Det pratar vi väldigt lite om. Man kan nästan få intrycket att det är att prestera bra på PISA och andra tester. Medlen har blivit målet – ett minst sagt torftigt sådant. Men, som den nederländske utbildningsfilosofen Gert Biesta konstaterar i boken ”God utbildning i mätningens tidevarv”: föreställningen om god utbildning är en normativ fråga som kräver värdeomdömen och därför kan den aldrig besvaras av mätningsresultat eller forskningsevidens. För att det ska vara möjligt för skolans praktiker att luta sig mot vetenskap och evidens måste någon först avgöra vilken vetenskap som är relevant, och det beror på vilka avsikter vi har med skolan. Så vad har en av dagens främsta moderna utbildningsfilosofer att säga om meningen med att gå i skolan? Gert Biesta konstaterar att vissa menar att skolor bara ska ägna sig åt kvalificering, det vill säga förberedelse för yrkeslivet. Andra vill till det också lägga socialisering som innebär att bli en del av en samhällsgemenskap och lära sig fungera tillsammans med andra. Han själv slår även ett slag för ”subjektifiering”, att utbildning alltid ska ha människans frihet i fokus. Utbildning är ju alltid ett ingrepp i någons liv och det bör därför motiveras med att det på något sätt gör detta liv bättre: mer komplett, mer avrundat, mer perfekt och kanske även mer mänskligt. Den tid vi lever i kräver också att skolan gör stora insatser för att göra oss kapabla att leva i samförstånd, med respekt för andra människor och vår miljö, menar Biesta. I boken Bortom lärandet skriver han ”Vår viktigaste fråga är idag inte längre hur vi rationellt ska kunna bemästra naturens och samhällets värld utan hur vi lyhört ska kunna reagera på och fredligt leva tillsammans med det och den som är annorlunda.” Slut citat. En annan av nutidens främsta utbildningsfilosofer är Nel Noddings från USA. Hon menar att skolans uppgift är att förbereda elever att leva tillfredsställande liv både i sina hem, på sina arbeten och i samhället. Samarbete, kritiskt tänkande, problemlösande och kreativitet är viktiga mål för det tjugoförsta århundradets utbildning och hon nämner också syften som till exempel hälsa, medborgarskap och lycka. Nel Noddings anser att vi måste utbilda för ”ekologisk kosmopolitism”, alltså en känsla av omsorg för hur våra samhällen påverkar jordens hälsa. Utbildning bör få oss att återknyta till den plats där vi lever och dess förutsättningar, och undervisningen behöver erbjuda möjligheter till engagemang i att bevara floder, dammar, djurliv och växter. Hon vill se fördjupade kursplaner i naturhistoria och mindre i nationers historia och betonar vikten av att lära ut samband; samband mellan de ämnen som lärs ut och mellan dem och det verkliga livet. Skolan ska också uppmuntra elever att lyssna och presentera sina argument både logiskt och hänsynsfullt. ”Vi vill inte skicka hem vildögda revolutionärer utan eftertänksamma, effektiva förändringsagenter”, slår hon fast i sin bok ”Education and democracy”. I dagens skola anses likvärdighet i undervisningen viktigt men är skolans uppgift då att få alla barn att kunna exakt samma saker? Eller är det snarare att hjälpa alla barn att komma underfund med hur de själva kan och vill leva sina liv och bidra till omvärlden på ett hänsynsfullt och konstruktivt sätt? Likvärdig betyder inte likadan. Det finns helt klart sådant som alla som vill klara sig på egen hand i vårt samhälle bör lära sig. Att kunna läsa och skriva är minst lika viktigt idag som för hundra år sedan och grundläggande kunskaper i matematik och samhällskunskap behöver vi också. Goda engelskkunskaper blir allt svårare att klara sig utan. Det finns också sådant som vi ur samhällssynvinkel kanske vill se till att alla får med sig från sin tid i vårt utbildningssystem, som har med vår kultur och historia att göra. Men motsvaras det verkligen av allt det som ingår i utbildningen idag? Den som dristar sig till att ställa sådana frågor anklagas lätt för att vara kunskapsfientlig men jag vill i så fall gärna vända på det och säga att de som tycker att frågorna om skolans mål, mening och relevans är oviktiga kan vara reflektions- och värdefientliga. Nel Noddings uppmanar oss att när vi möter idéer om hur skolan ska arbeta, eller med vad, alltid ställa några frågor: Kan det finnas moraliska invändningar mot det? Om inte, hur kan det vara till användning? För vem? Under vilka omständigheter? Gert Biesta skriver i sin tur om vår stora förtjusning i effektivitet och menar att vi, ställda inför påståenden om att en viss undervisning är effektiv, bör fråga: ”Effektiv för vad?” och ”Effektiv för vem?” För att kunna svara på dessa frågor behöver vi ha en bärande idé om vad det är vi vill att skolan ska göra med de barn och unga som går i den, men också vad vi inte vill att den ska göra. Så vad vill vi egentligen åstadkomma med vårt utbildningssystem, och varför? Skulle vi kanske kunna börja samtalet om skolan där? Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

23 Syys 20199min

Jokern har inte ett förflutet eller ens en identitet, han har flera som han konstant pendlar mellan. Jimmy Håkansson reflekterar över den leende mannens betydelse i Batmans universum. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Våren 1940 är det premiär för en ny serietidning. Huvudpersonen Bruce Wayne debuterade egentligen året före, då som en excentrisk miljonär som bearbetar sina föräldrars mord genom att klä ut sig till en fladdermus och bekämpa brott. Men det är i det första numret av “Batman” som vi får träffa en flinande gangster som stjäl juveler och mördar sina offer på exakta klockslag. I slutet av berättelsen drar skurken kniv och gör ett utfall mot den rättrådige hämnaren. Men i stället för att sticka ner hjälten snubblar han och hugger sig själv i bröstet. Det var inte tänkt att Jokern skulle överleva sitt möte med Batman. Han var bara en dussinskurk som läsaren skulle glömma bort i tid till nästa nummer. Men redaktören Whitney Ellsworth såg potentialen i gangsterclownen, och innan tidningen skickades till tryckeriet lät han rita dit en sista bildruta. Det nya avslutet var en hastig efterhandskonstruktion som ställde handlingen på sin ända. Jokern åker iväg med en ambulans där läkaren gör en häpnadsväckande upptäckt: Jokern lever – och kommer att överleva. Och överleva gjorde han. I snart 80 år har figuren som skapades av Jerry Robinson, Bill Finger och Bob Kane varit en grundsten i populärkulturen. Först 2019 fick han sin första egna långfilm, men Jokerns historia har varit föremål för otaliga tolkningar ända sedan 1940. I de flesta av dessa tolkningar återkommer en nyckelscen: Ett misslyckat inbrott i fabriken Ace Chemicals där en man faller ner i en tank med farliga kemikalier som färgar hans hår grönt, bleker hyn vit och förvrider ansiktet till ett permanent grin. I seriealbumet “The killing joke” från 1988 gör Alan Moore en ansats att mänskliggöra superskurken. Här är Jokern ingenjören som säger upp sig från sitt jobb för att satsa på stand up-karriären. Men det går inget vidare och för att försörja sin gravida fru blir han övertalad av två gangsters att genomföra en stöt mot sin före detta arbetsgivare, Ace Chemicals. Men samma dag omkommer frun i en tragisk hushållsolycka. Motvilligt blir han meddragen till fabriken där kuppen går åt skogen och han själv trillar ner i ett syrabad och spolas ut genom ett avloppsrör. En dålig dag kan få vem som helst att tappa sitt moraliska fotfäste menar Jokern i “The killing joke”. För att pröva sin tes utsätter han poliskommissarien James Gordon – Batmans bundsförvant – för en serie grymheter där han bland annat förgriper sig på Gordons dotter och skjuter henne i magen. Alan Moore skildrade Jokern som en moraliskt komplex karaktär på ett aldrig tidigare skådat vis. Men förändring i sig var inget nytt för clownen – det har alltid varit en del av hans repertoar. När Jokern debuterade på 40-talet var han en psykotisk gangster med fedorahatt och kulsprutepistol. Under 50-talet blev serietidningarna anklagade för att vara för våldsamma. Branschen svarade med att starta det självreglerande organet The comics code, och till följd av detta blev Jokern degraderad från livsfarlig polismördare till en barnvänlig pajas som rånade sina offer med skrattgas. Det var inte förrän på 70- och framförallt 80-talet som han hittade tillbaka till sitt ursprungliga mörker. I Jim Starlins “A death in the family” slår Jokern ihjäl Robin med en kofot, och i Frank Millers “Dark knight returns” går han så långt att han tar sitt eget liv bara för att sätta dit Batman för mordet. “The killing joke” må ha mejslat ut en bakgrundshistoria för skurken, men det ska inte misstas för ett facit. Jokern är en opålitlig berättare, och i en betydande scen säger han att han inte ens själv litar på sina minnen. "Ibland minns jag det på ett sätt. Ibland på ett annat. Om jag ska ha ett förflutet vill jag ha flera val." Kanske är repliken en subtil pik till serieförlaget DC Comics notoriska skarvande med tidslinjer och kontinuiteter. Sedan 60-talet har DC snärjt in Batmanmytologin i så många alternativa världar, tidsresor och -paradoxer att det är omöjligt att reda ut härvan. I ett parallellt universum är det till exempel Bruce Wayne som skjuts ihjäl i gränden utanför biografen och inte föräldrarna Thomas och Martha. Händelsen utlöser en märklig kedjereaktion som slutar med att Thomas blir Batman och Martha Jokern. “Vill du veta hur jag fick mina ärr?” frågar Heath Ledgers Joker vid flera tillfällen i Christopher Nolans film “The dark knight” och pekar på ärren som vanställer hans mun till ett groteskt flin. Och varje gång får vi en ny förklaring. Vad säger det? Att Jokern inte har ett ursprung – han har flera. Den insikten blir särskilt tydlig när man läser essäsamlingen ”The Joker: A serious study of the clown prince of crime” där ett tjugotal forskare och skribenter försöker komma underfund med vem Jokern verkligen är. En av de medverkande drar paralleller till Lady Gagas postmoderna identitetspussel – även en konstruerad identitet är en identitet. En annan kallar den narrande förbrytaren för en Nietzscheansk övermänniska. Däremellan finns en anekdot om hur Tea party-rörelsen spred bilder på den dåvarande amerikanske presidenten Barack Obama med Jokerns ansiktsmålning. Obamas liberala politik var jämförbar med Jokerns anarki, menade den högerpopulistiska rörelsen. Enligt den slovenske filosofen Slavoj Žižeks analys av ”The dark knight” är Jokern den ende sanningssägaren i en värld där eliten upprätthåller ordningen med ädla lögner. Men den ena teorin tycks tala emot den andra. Så när författaren Mark Waid tolkade Jokerns ursprung i ett seriealbum från 2007 lät han skurken själv spela ut en kortlek där varje spelkort erbjöd en möjlig förklaring. En misslyckad komiker, en obetydlig gangster, ett kriminellt geni. Så? Vem var han? Vilket alternativ var det rätta? “Det beror på hur man blandar korten”, skrattar Jokern och kuperar leken. Att Jokern inte har någon sann identitet understryks av att han till skillnad från sin ärkefiende inte bär en mask. Han behöver ingen mask eftersom han jämfört med Batman är mer naturkraft än människa. Som Brian Azzallero skriver är Jokern en sjukdom. En sjukdom som saknar botemedel. En sjukdom som härjade långt innan Gotham restes och som kommer att fortsätta härja långt efter staden brunnit ner. Men förmodligen lyckades Grant Morrison knäcka nöten redan 1989 i serietidningen “Arkham asylum”. Här berättar en psykolog på Arkhams kombinerade fängelse och mentalsjukhus att hon ägnat år åt att analysera Jokern för att hitta roten till hans identitet och därigenom hans drivkraft. Men arbetet var fruktlöst. Det enda hon kom fram till är att Jokern saknar personlighet och därför måste skapa sig själv från grunden varje dag. Närmare än så lär vi inte komma Jokern som person. Men i och med att hans flyktighet är evig så får han också en betydelse som sträcker sig bortom den enskilda individen. Han blir ondskan som alltid finns där, eller snarare ondskan som vi människor tenderar att återskapa gång på gång, trots alla våra goda avsikter. Att Jokern är livskraftig än i dag beror på att han förvandlas och återföds varje gång han hamnar i händerna på en ny generation berättare. Kanske var det just det Whitney Ellsworth förutspådde när han för 79 år sedan lade till den där sista rutan och för evigt förändrade den populärkulturella historieskrivningen. För en sak är säker. Så länge leken blandas kommer Jokern att leva. Jimmy Håkansson, kulturskribent Litteratur Alan Moore: The killing joke. (DC Comics 1988) Jim Starlin: A death in the family. (DC Comics 1988) Frank Miller: The dark knight returns. (DC Comics) Brian Azzalero: Joker. (DC Comics 2008) Grant Morrison: Arkham asylum: A serious house on serious earth. (DC Comics 1989) Robert Moses Peaslee, Robert G. Weiner med flera: The Joker: A serious study of the clown prince of crime. (University Press of Mississippi 2015)

19 Syys 201911min

Museer handlar oftast om saker och ytterst sällan om enskilda individer. Men kan man ens föreställa sig ett museum som skildrar en person lika djuplodande som en rysk roman? undrar Mattias Berg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varför finns inget rejält biografiskt museum i Sverige, med fullt fokus på en människa snarare än saker?  Ett som till exempel kretsar kring Drottning Kristina, Alva Myrdal, Zlatan Ibrahimovic, Heliga Birgitta, Olof Palme, Hedvig Eleonora eller kanske upptäckaren Sten Bergman. Gestalter tillräckligt magnifika och mångfacetterade för att bära en – större eller mindre – kulturinstitution på egen hand. Dessutom ofta klart kontroversiella. I det utrymmet, mellan för och mot, fördomar och fakta, dyrkan och hat, kunde besökaren själv träda in: få göra sin egen analys av personen ifråga. I bästa fall skapades då en helt ny sorts museiupplevelse med möjlighet till både inlevelse och invändningar. Visst finns det ett antal mindre eller något större biografiska utställningar i Sverige, men så vitt jag vet ingen som på det sättet går i öppen dialog med sitt objekt. Kanske inte ens internationellt – om man får tro boken "Skelett i garderoben. Svåra museer", som kom ut 2019. Här har Stefan Bohman, tidigare chef för bland annat Strindbergsmuseet, och den brasilianska museologen Ana Luiza Rocha do Valle studerat vad de kallar "personmuseer" här hemma och utomlands. Och de börjar hemma hos Strindbergs kanske störste antagonist, Verner von Heidenstam. Alltså på hans Övralid i Östergötland, där hemmet enligt skyltarna står kvar exakt som den lika omhuldade som omdiskuterade Akademiledamoten och Nobelpristagaren lämnade det. Bokens författare konstaterar också att begreppet "Nationalskald" på Övralid visserligen sätts inom citationstecken, men att det ändå inte direkt problematiseras. Varken Heidenstams högstämda nationalism eller hans furiösa ställningstagande för försvaret och Konungen får något större utrymme. Allt det som var och är så omstritt. Det är också forskarnas generella invändning mot personmuseerna. Att personerna själva sällan ifrågasätts eller ens kompliceras – utan oftast bara sätts på piedestal. Gemensamt för till exempel lilla Zarah Leander-museet i Häradshammars bygdegård utanför Norrköping och den imposanta Millesgården på Lidingö utanför Stockholm är att man i stort sett förbigår de bägges kopplingar till nazi-Tyskland. Intressantast för en svensk läsare är nog ändå bokens internationella exempel. Inte minst hur det amerikanska inbördeskriget framställs på några olika museer över sydstatsgeneralen Robert E Lee. Han som kom att hamna mitt i även nutidens stridslinjer, efter beslutet i Charlottesville 2017 att ta ned ryttarstatyn över honom. Den som varit kontroversiell ända sedan statyn sattes upp vid slutet av 1800-talet: då den bland annat beskrevs som "ett skulpterat förräderi" av en tidning i nordstaten Indiana. Men inte på något av museerna får de här politiska komplikationerna ordentligt utrymme. Författarna skriver att General Lees eget innehav av slavar visserligen nämns, men aldrig poängteras. Den intressantaste komplikationen tycks finnas på en oansenlig skylt på museet i Arlington, utanför Washington, som tar upp frågan om varför Lee egentligen valde att slåss för sydstaterna – trots att han också erbjudits befälskapet för nordstaterna. Att det möjligen inte enbart berodde på att han älskade sin hemstat Virginia, som det ofta framställs. Utan också på att generalen "kunde ha hållit med om sydsidans ståndpunkter". Saken tycks ungefär likadan på Eva Perón-museet i Buenos Aires. Den argentinska presidenthustrun, musikalens "Evita", blev för många ett slags helgon då hon under 1950-talets början gick bort i cancer, bara 33 år gammal. Bland sina motståndare sågs hon snarare som en väsentlig del av den auktoritära Peronismen. Men enligt författarna redovisas inte heller den här skarpa politiska motsättningen på museet. Stor vikt läggs i stället vid hennes kläder. En hatt används för att illustrera Eva Peróns arbete för utsatta barn, liksom dräkten vid ett rösträttsmöte eller då hon träffade Påven får gestalta andra hjältesagor om Evitas humanitära engagemang. Texterna på museet är också ofta hämtade ur Eva Peróns egen självbiografi: det är så att säga hon själv som har ordet. I en specialutställning betonas också hennes helgonlika prägel. Med Evitas dödsmask i ett dunkelt rum, som en sorts relik, och en film från begravningen rullande i bakgrunden. Och självklart ligger det i sakens natur att de flesta personmuseum skapas just för att lyfta fram personens positiva sidor, särskilt som de ofta drivs av sällskap med samma syfte. Men faktum är att objektet sällan brukar diskuteras alls, utom möjligen via en eller annan biografi som säljs i shopen. Vad vi ser på själva museet är oftast miljön snarare än människan. Hemmet, prylarna, böckerna, skrivmaskinen… Bokens mest positiva exempel är väl den nya delen av Richard Wagner-museet i tyska Bayreuth, invigd 2016. Med en klart större vilja att öppet redovisa kontakterna mellan familjen Wagner och Hitler: att på det sättet åtminstone komplicera den världsberömda operafestivalens historia en smula. Exempelvis finns det olika bildspel som tydligt visar familjens – inte minst Bayreuth-operans legendariska direktör Winifred Wagners – flitiga umgänge med Hitler. På flera sätt visas här också på den inspiration som Wagners operor gav nazismens estetik. Bland annat jämförs den berömda slutscenen i "Mästersångarna i Nürnberg" med nazisternas egna massmöten. Med bokens frågeställningar i huvudet går jag sedan till Strindbergsmuseet på Drottninggatan i Stockholm – där huvudförfattaren till "Skelett i garderoben", Stefan Bohman, alltså själv var chef under många år. Mitt intryck är också att det står sig som det bästa svenska exemplet på ett biografiskt museum, med ett ändå relativt kritiskt och analytiskt förhållningssätt till huvudpersonen. I en liten finurlig konstruktion kan man till exempel själv vända på begreppen. Trycka på skyltar med några av alla de epitet som använts om Strindberg – bland annat "Missförstådd", "Galen" eller "Alkoholist" – för att gradvis få fram olika synonymer och så småningom hamna i rena motsatser. Montrarna i sin tur är tematiskt upplagda kring vissa av hans mest kontroversiella citat och åsikter, med rubriker som "Kvinna-Man" eller "Antisemitism och Studier i hebreiska". På det sättet lyckas utställningen komplicera både författaren och människan: gestalta ett antal av Strindbergs mest berömda motsägelser. Och trots att formen här och där känns föråldrad, motsvarar nog innehållet fortfarande mina förväntningar på den svenska museisektorn. Nu väntar jag bara på något som verkligen överskrider dem. Ett komplext och levande personporträtt i tre dimensioner. Ett biografiskt museum mer besläktat med, säg, klassiska ryska romaner eller Rembrandts självporträtt än med den traditionella basutställningens ofta så snipigt sterila skyltar. Men kanske är det att ha för höga förväntningar på vad ett museum faktiskt kan vara, på intendenters fantasi och kulturinstitutioners resurser. Eller för att citera vad Strindberg själv lär ha sagt: "Livet är ingenting för amatörer". Mattias Berg, kulturredaktionen

17 Syys 20199min

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma. Att vi bara inte är uppmärksamma nog. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in?  Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

12 Syys 201910min

Kopior, dubbletter och kloner har varit ett vanligt inslag i litteraturen sedan 1800-talet. Författaren Gabriella Håkansson funderar på varför dubbelgångaren nu går igen i samtida tv-serier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det här är en repris från 2018. En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur. ”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag – övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal – och han slängs ut från festen. Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status – medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket. Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans ”Djävulsdrogen”, och Mary Shelleys ”Frankenstein”, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov – alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia. I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä ”Det kusliga” använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” som exempel på just det kusliga – något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden? För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna ”dra i smutsen” och ”få sitt rykte svärtat” om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes ”William Wilson” där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare – och i Vladimir Nabokovs ”Förtvivlan” så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas. Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män. Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre. I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning. Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien ”True detective” från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut? Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren – ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska ”True Detective”. För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om ”True Detective” gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka – om och om igen. Gabriella Håkansson, författare Dubbelgångarlitteratur Fjodor Dostojevskij ”Dubbelgångaren”, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004 Vladimir Nabokov ”Förtvivlan”, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017 Edgar Allan Poe ”William Wilson”, översatt av Erik Carlquist, i ”Edgar Allan Poe. Samlade noveller” volym 1, H:ström, 2005 Mary Shelley ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017 E.T.A. Hoffmann, ”Djävulsdrogen”, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017 E.T.A. Hoffmann, ”Sandmannen”, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001 Robert W. Chambers, ”Kungen i gult”, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014 Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien ”Samlade skrifter, av Sigmund Freud”, volym XI ”Konst och litteratur”, Natur&Kultur, 2007

5 Syys 201910min

Rosen återkommer många gånger genom poesihistorien, men dess funktion varierar. Litteraturvetaren Karin Nykvist reflekterar över rosor och repetition. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

4 Syys 201910min