Rudolf Höss memoarer: Massmördaren grubblar över livspusslet

Rudolf Höss memoarer är makaber läsning. Han ansvarar för mängder av människors brutala död i Auschwitz och försöker få ihop familjelivet. Boken får Dan Jönsson att fundera över litteraturens godhet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012 i en längre version.

I sina memoarer beskriver Rudolf Höss, Auschwitz kommendant, sina bekymmer med att få ihop livspusslet när barnen är små. Hur han slits mellan den lugna idyllen där hemma, och karriären i förintelseindustrin; hur han, som så många andra föräldrar, önskar sig mer tid med barnen och familjen men hur han – tyvärr – är alldeles för upptagen av det viktiga arbetet i gaskamrarna.

läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt.

I sitt förord till Rudolf Höss memoarer brännmärker författaren och förre Auschwitzfången Primo Levi texten som ”fylld av ondska”, och utan alla litterära kvaliteter. Höss nostalgiska beskrivning av barnens oskyldiga nöjen mitt i det nazistiska utrotningsmaskineriet känns verkligen svindlande absurd – är familjelivet ett undantag från gaskamrarnas verklighet, eller är det tvärtom?

I vår kultur fungerar konsten och litteraturen ungefär på samma sätt som familjeidyllen gör i Höss självbiografi – som en ö av sanning och integritet i ett hav av lögn och gemenhet, ett moraliskt reservat dit världens ondska aldrig når. Inte så att litteraturen inte skulle kunna föreställa sig, och gestalta det onda – för det kan den förstås: men texten, litteraturen själv, förblir ändå alltid obesudlad. Om jag läser en roman om folkmord uppfattar jag folkmordet i sig som en meningslös ondska – men läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. På samma sätt kan jag gå runt som turist i Auschwitz, rysa inför kvarlevorna av nazismens omänskliga utrotningsmaskineri – men när jag läser Rudolf Höss berättelse om sitt liv blir han lik förbannat plötsligt mänsklig. Därför gör mig Primo Levis kommentar förvirrad. En text fylld av ondska, är det möjligt?
I sin essä ”Litteraturen och det etiska” skriver den norske författaren Stig Sæterbakken om det här – att litteraturen aldrig kan vara annat än god. När litteraturen gestaltar det onda, skriver Sæterbakken, är det ändå alltid med det goda för ögonen, i en strävan till försoning och förståelse. Ja, skriver han: redan i gestaltningen som sådan, i försöket att ge språklig form åt ondskan finns denna uppbyggliga strävan till försoning, till att ge det onda en mening. En ond litteratur kan därför bara vara möjlig att tänka sig som fullständigt formlös, som ett språkligt kaos, skriver Sæterbakken. Och en sådan ”vild” litteratur vore, helt enkelt, ingen litteratur.
I en tid präglad av realismens ideal är det lätt att avfärda doch et litterära undantaget som idealistiskt, det vill säga falskt. Vi ser också en stark tendens just nu att försöka bryta kulturens moraliska isolering, ta sig ut ur reservatet och i skarven mellan det fiktiva och det verkliga finns en energi som verkar kortsluta den litterära etiken. Och därmed, tror jag, också estetiken. När Primo Levi brännmärker Rudolf Höss självbiografi som ”fylld av ondska” säger han i samma andetag att den saknar litterära kvaliteter. Som om det hängde ihop. Levi har rätt – Höss är ingen god författare, hans självbiografi är alltså inte, som vi brukar säga, god litteratur. Men blir texten därför ond? Kan det kanske snarare vara så att Höss tillkortakommanden som författare, hans oförmåga att göra en trovärdig helhet av sitt livs historia, på något vis öppnar en spricka i det litterära undantaget, gör texten mer verklig?

Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt.

Rudolf Höss skrev sina memoarer 1947, när han satt i fängelse i Krakow och väntade på sin dödsdom. Memoarerna är ett försök av en besegrad människa att förklara, och kanske också själv förstå hur det kunde bli som det blev – hur han, som under hela sitt liv bara försökt att göra sin plikt, kunde sluta som en industriell massmördare.
Han övervakar hur kropparna förs bort och bränns, hur tänderna dras ut, håret klipps, ”hela den gräsliga, oupphörliga hanteringen”, som han uttrycker det. Aristoteles talade i sin Poetik om konstens förmåga till ”katharsis”, rening – och kanske är det något sådant Höss försöker sig på. Han vet att allt är förlorat, han vet att han ska dö och att eftervärldens dom blir skoningslös. Men han försöker ändå. Om hans text idag ställer en fråga till oss handlar den framför allt om hur långt vi är beredda att gå honom till mötes på försoningens väg. Och om vi avvisar honom: varför? Med vilken rätt?
Rudolf Höss är, som han själv också skriver, ingen författare. Men är hans memoarer litteratur? Finns det en etisk gräns där litteraturens domäner slutar? Filosofen Theodor Adorno skrev sina berömda ord om det ”barbariska” i att skriva poesi efter Auschwitz. Hur de ska tolkas är fortfarande omstritt – men ett sätt att förstå dem är kanske just att skillnaden mellan poesi och verklighet inte längre går att upprätthålla. Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt.

Jag tror det är en viktig slutsats. Verkligheten är inte en text – det är istället texten som är verklighet.

I Bertolt Brechts lilla enaktare ”Regeln och undantaget” berättas en allegorisk historia om en köpman som jagar fram genom en öde öken för att komma först till en oljefyndighet. Med sig har han en kuli, en bärare, som han brutalt driver på med hugg och slag. Köpmannen vet mycket väl att han behandlar kulin illa, och när bäraren på natten kommer för att ge honom vatten att dricka, blir köpmannen livrädd och skjuter ner honom.
I rättegången efteråt frias köpmannen från mordanklagelserna. Domstolens resonemang går ut på att eftersom köpmannen själv visste hur illa han behandlade sin bärare, så hade han också alla skäl att vara rädd för att bäraren faktiskt ville ta livet av honom. Som köpmannen själv säger: ”Karln hade ingen orsak att ge mig vatten. Jag var inte hans vän.”
Så länge ondskan styr, så är den goda handlingen omöjlig. Ja, ännu värre faktiskt: den onda regeln gör det goda undantaget till en förbrytelse. Rudolf Höss skulle ha nickat skenheligt. Men Brecht stannar ju inte där – istället tar han steget ut ur pjäsen och uppmanar publiken att göra detsamma, fråga sig om det i själva verket inte borde vara tvärtom. Och jag tänker mig att om det finns en etisk dimension i litteraturen – efter Auschwitz – å handlar den väl fortfarande just om det: om att fungera som en förändrande kraft, en plats där vi kan ställa oss och se på världen utifrån, från sidan. Göra regeln till ett undantag. Och kanske undantaget till en regel.

Dan Jönsson, författare och kritiker

Litteratur

Rudolf Höss: Commandant of Auschwitz". Översättare: Constantine FitzGibbon. Phoenix Press, 2000.