Får man ha ål på buffébordet?.

Ålfisket har länge varit en viktig del av skärgårdsfiskarnas ekonomi. På ost- och sydkusten framför allt blankål, alltså fisk som är på väg till Sargassohavet för att leka, och på västkusten så kallad gulål som håller till i söt- eller brackvatten för att växa till. Ålen har minskat drastiskt de senaste 30-40 åren. De unga ålarna som driver in mot Europas kuster - glasålarna - har minskat med mellan 95 och 99 procent. – Förr fick vi 600 glasålar varje provnatt. Nu får vi vara glada om vi får ihop 50. Det säger Björn Fagerholm på SLU:s kustlaboratorium i Väröbacka. Han sköter Sveriges enda övervakning av ålreproduktionen. Ingen har hittills lyckats slå fast vilken som är den viktigaste orsaken till tillbakagången, i vilken del av det gåtfulla livet man ska leta. Leken sker någonstans i det karga Sargassohavet. Det bevisade den danske forskaren Johannes Schmidt redan 1921, men fortfarande har ingen lyckats hitta en lekmogen ål. Efter tre år som larv, drivande i djuphavet med Golfströmmen, omvandlas de till helt genomskinliga glasålar när når grundare vatten vid kontinentalsockeln. Framme vid kusten och söt- eller brackvatten blir de stationära, får pigment och kallas gulål. Det kan ta allt från fem till trettio år innan de sedan blir fullvuxna blankålar som ska vandra 6-700 mil tillbaka till Sargassohavet. 2008 startade EU-projektet Eeliad,  som bland annat har satt sändare på ett stort antal ålar från Irland, Frankrike och Sverige. Förhoppningen var att de skulle avslöja var i Sargassohavet ålarna leker och om ålar från hela utbredningsområdet, från Marocko till Nordnorge når dit och alltså bidrar med larver. En ny hypotes är att det huvudsakligen är ålarna från Biscayaområdet som lyckas ta sig till lekområdet, och att torkan som drabbat Nordafrika, tillsammans med den omfattande utbyggnaden av bevattningsdammar, är en viktig förklaring till nedgången. – Men det kan också vara våra ålar som står för reproduktionen, säger den svenske ålforskaren Håkan Westerberg, Det är nämligen de som tagit sig längst på vägen mot Sargassohavet. Rekordålen kom halvvägs innan sändaren helt programenligt löstes ut, flöt upp till ytan och sände sin information till satelliten Argos. Andra tänkbara orsaker till minskningen är alla hinder på vägen upp i sötvatten, miljögifter och det hårda fisket. De allra flesta av de märkta ålarna slutade i magen på till exempel valar och hajar, men innan det kunde forskarna se hur ålen varje dygn flyttade sig flera hundra meter upp och ner i vattenmassan. På natten närmade de sig ytan, förmodligen för att tanka stjärnljus som de behöver för navigationen. På dagen gick de ner ibland så djupt som 1000 meter, kanske för att kyla ner sig och inte bli lekmogna innan de hunnit fram till Sargassohavet.