Swedish sloyd - svensk träslöjd ute i världen.

Det är barnet, icke träbiten, som i slöjden ska formas. För 140 år sedan började Otto Salomon utbilda folkskollärare för att de i sin tur skulle kunna erbjuda sina elever slöjd på schemat. Utbildningen skedde på Nääs utanför Alingsås och folk kom resande från när och fjärran för att ta del av ett av den tidens allra mest radikala och spännande pedagogiska experiment, och än idag lever Otto Salomons tankar om pedagogik kvar i många delar av världen. På den utställning om skolslöjd som just nu pågår på Nordiska museet har Nääs en framträdande roll. Det viktiga för Otto Salomon var den personliga glädje och tillfredsställelse som barnen skulle känna när de tillverkat användbara, praktiska och vackra ting. Genom att använda sina händer skulle barnen utvecklas till goda människor. Anna Alm vid Lunds universitet har just avslutat sin doktorsavhandling om Nääs och utbildningen där. Den fanns kvar ända fram till 1960 talet och lockade folk från ett 40-tal länder.  Här i Sverige kallades pedagogiken oftast Nääs-systemet, utomlands blev idéerna kända under begreppet ”Swedish sloyd”. Systemet gick ut på att eleverna skulle göra funktionella saker, som de fick ta med sig hem och som skulle fungera i deras vardag. Genom att utgå från färdiga, noggrant måttsatta modeller, skulle barnens arbete börja i enklare tekniker för att allt eftersom bli allt svårare. Undervisningen skulle ske individuellt, läraren skulle ta sig bort från sin kateder och hjälpa eleverna en och en. Men Nääs var också ett socialt experiment. Här samlades lärare från alla världens hörn, både kvinnor och män, och därtill människor ur helt olika sociala klasser, för att under några intensiva veckor arbeta och umgås tillsammans. Än idag finns det skolor i till exempel England, USA och på Kuba, som arbetar enligt Nääs-metoder, berättar Lennart Martinsson, som är lärare på slöjdlärarutbildningen i Göteborg. Anna Alms avhandling heter ”Upplevelsens poetik” och ska försvaras i början av juni.