Träbåtar ska räddas genom k-märkning.

Det finns uppåt 1 miljon fritidsbåtar i våra vatten. Fenomenet med fritidsbåtar uppstod i början av 1900-talet. Då för de rika som hade fritid och ekonomi för att låta rita, bygga och rusta ofta oerhört vackra träbåtar. När vi sedan fick allmän semester byggdes fler, lite mindre exklusiva båtar i trä. De fyllde våra skärgårdar ända tills den underhållsfria plastbåten slog igenom på 60-talet. Då kunde man plötsligt få en hantverksklenod i trä gratis. - Fritidsbåtar är något typiskt svenskt, säger historikern Fredrik Blomqvist på Sjöhistoriska museet. Han är ansvarig för k-märkningen av gamla träfritidsbåtar. Under en treårig försöksperiod har hittills 58 båtar sluppit igenom kontrollen. Det kan vara ett sätt att rädda ett hotat kulturarv. - Trots att det inte betyder någonting praktiskt är det jätteroligt att få den här uppmärksamheten, säger Susanna Stenbeck som äger Laurinkryssaren Beguine. En av de klassiska båttyperna är skärgårdskryssaren, en långsmal snabbseglare. Den så kallade skärgårdskryssarregeln, som bestämmer hur båtarna ska vara konstruerade, kom till 1908 och i år firar kappseglingen Skärgårdskryssarpokalen 100 år. Många legendariska svenska båtkonstruktörer har försökt hitta de bästa linjerna för maximal snabbhet. Många beundrar de vackra möblerna, men få vill äga och underhålla dem. - Vi är bara några få stollar, säger Tor Hedvall som är ägare till skärgårds 55:an Ninni, som ritades och bygges 1918 av Tore Holm, en av de stora kontruktörerna. Träbåtarna har högre status utomlands. Här i Sverige kan de stå till försäljning i flera år och ofta slutar det med att de säljs till bland annat Tyskland eller Holland. Tor Hedvall har utrett exporten åt sjöhistoriska museet och anser numera att det är bättre att de underhålls i utlandet än ruttnar i Sverige.