Fantastiska fjäderfän: Ugglorna är inte vad de verkar

Är alverna i Tolkiens "Sagan om ringen" nazister? Och orkerna ryssar? Skribenten Lars Lovén guidar till det komplicerade ryska mottagandet av en av världens mest sålda böcker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad gör man om man uppriktigt älskar en bok, men inser att man själv stått modell för antagonisten? Och när man försöker identifiera sig med fienden upptäcker att den inte bara är ond, utan även genetiskt förutbestämd att vara det, och dessutom saknar rimliga motiv för sina handlingar? När den är en ork. Den ryske författaren Kirill Eskovs roman ”Den sista ringbäraren” bygger på idén att “Sagan om ringen” är segrarnas propaganda, ett uppenbart lögnaktigt verk för att försköna ett brutalt krig och det efterföljande folkmordet. Här får man följa en orkisk sjukvårdare från det vetenskapligt avancerade och relativt toleranta Mordor på flykt undan västmakternas utrotningskrig. Men kanske ska vi inte använda ordet ork, det är ett rasistiskt och fördomsfullt uttryck. Boken är en litterär lek i en åtminstone 2000 år gammal tradition där ett av de äldsta bevarade exemplen är den grekiske talaren Dion Chrysostomos “Trojanska tal.” Chrysostomos, som är en pseudonym och betyder guldmun, hävdar att grekerna inte alls vann det trojanska kriget. För att visa det använder han sig av stycken ur “Illiaden” och “Odysséen” men tolkar dem på motsatt sätt mot det gängse. Till exempel menar han att hemvändarna inte möttes som återvändande hjältar utan som en slagen armé. På ytan kan det påminna om den kontrafaktiska litteraturen, den som i sin mest kända form handlar om att Nazityskland vunnit andra världskriget. Men bara på ytan. Där den kontrafaktiska litteraturen tar avstamp i den verkliga historien men ändrar på själva förutsättningarna så utgår de litterära omskrivningarna från fiktiva världar men är mycket noggranna med fakta, om uttrycket tillåts. Man skulle istället kunna tala om ett slags konspirationsteoretisk läsning och sedan omtolkning, som menar sig blottlägga djupare sanningar som döljs i – och av – originalverken. Kirill Eskovs något omständliga metod går ut på att dekonstruera en tänkt episk berättelse som visserligen är identisk med Tolkiens trilogi men som han tänker sig inte är skriven i 1900-talets Europa utan i Midgård, långt efter ringens krig. Det låter honom betrakta texten som en historisk källa och ställa kritiska frågor till den. Slutligen rekonstruerar han en snarlik värld med samma grunddrag. Geografin, kronologin och huvudpersonerna finns där. Men annat, som idén om raser med genetiskt förutbestämda karaktärsdrag, har fått stryka på foten. Det stämmer inte med vår världsbild, resonerar Eskov, så hur ska man tolka de partierna? Ett sätt är att se texten som ett propagandaverk med syfte att avhumanisera fiendesidan. Och den där historien med Aragorn. Det dyker upp en okänd typ med en overifierbar 1000 år gammal släkthistoria och gör anspråk på Gondors tron. Och så lyckas han faktiskt bli kung. Det är uppenbart att han måste ha haft starka krafter bakom sig som ville placera honom på tronen. Kanske är han i själva verket bara alvernas marionett? Fakta, eller “fakta”, är det kit som fäster omtolkningen vid originalverket, som låter de båda versionerna skava mot varandra och skapa den spänning som den här sortens text lever på, där mening uppstår ur det faktum att texterna skiljer sig åt. Rent krasst rör det sig ju inte om fakta alls, för vad säger att Dimmiga bergen är verkligare än orkernas genetiskt betingade ondska? Men det spelar mindre roll så länge det fungerar. Det är illusionen av att omtolkningen bygger på fakta som är det viktiga. Misslyckas tricket, eller om man hittar på för mycket alternativ fakta, framstår det som om man skapat en helt annan fiktiv värld och omtolkningen tappar ofelbart i kraft. Men det är inte bara originalets fiktiva verklighet som omtolkningen hämtar mening ur, på andra sidan finns den vanliga verkligheten. För Chrysostomos tal handlar inte bara om det trojanska kriget, de fyllde också en politisk funktion för samtida läsare i den romerska provins där Troja tros ha legat och som Chrysostomos själv härstammade från. Texterna återupprättar trojanerna, originalverkens förlorare och det helt oavsett om Chrysostomos själv trodde på det han skrev eller om det bara handlade om en intellektuell lek, något som är omstritt. På samma sätt är romanen ”Den sista ringbäraren” inte bara ett tillrättaläggande inom Tolkiens universum. Den är också ett försvarstal för ryssarna. I det som var Sovjetunionen finns nämligen en vitt spridd idé om att ”Sagan om ringen” egentligen handlar om kalla kriget, att Mordor är Sovjet och orkerna ryssar. Länge fick Tolkiens böcker inte ges ut i Sovjet, bortsett från en tillrättalagd version av Bilbo där extra känsliga ord, som “personlighet”, i beskrivningen av draken Smaug, hade tagits bort. Det kunde nämligen leda tankarna till ordet “personlighetskult” och i sin tur till Stalin. Och när den första delen av “Sagan om ringen” till slut ändå översattes i början av 80-talet så höll Ronald Reagan sitt tal om Sovjet som ondskans imperium, ett tal där han enligt många uttolkare lånade från den gode trollkarlen Gandalf. Det bekräftade vad man inom den sovjetiska ledningen hela tiden trott, Tolkien syftade på dem. Utgivningen av bok två och tre stoppades och den allegoriska läsningen blev etablerad på allvar. Det är myllan för den ryska revisionistiska tolkienlitteratur som uppstått efter Sovjetunionens fall och som “Den sista ringbäraren” är en del av. Ett annat viktigt verk är Elhe Niennas “Ardas svarta bok”. Där har Tolkiens onde gud Melkor, mer känd som Morgoth, huvudrollen. Karaktären lånar också en hel del från Satan i John Miltons “Det förlorade paradiset”. Det finns också något i själva formen för litterära omtolkningar, i hur upptagna de är av påstådda orättvisor och upprättelse, som gör att de lämpar sig extra väl för revanschistiska projekt. Genom all skenbar beröring med fakta och sökandet efter en sann version får de till slut en aura av verklighet. Eller åtminstone av att ha bäring på verkligheten. Vilket de naturligtvis har, eller naturligtvis inte har, beroende på vilken kraft man tillskriver litteraturen och hur rimliga man tycker att de allegoriska läsningarna är. Men vill man undvika allt det litterära krånglet finns det också ett enklare och betydligt mer rättframt sätt att göra revanschistisk politik av Tolkien, ett sätt som blivit allt mer populärt i takt med att nostalgin för Sovjet vuxit. Nationalistiska debattörer har fört fram idén att ryssarna måste bli orker igen och sluta låtsas vara alver. Och då talar vi inte om känsliga och intelligenta orker i Kirill Eskovs anda utan om den vanliga sorten, starka och hänsynslösa krigare i strid mot en degenererad och tolerant västvärld. Den mest vältalige av ork-apologeterna är Mikhail Elizarov. I hans ”Orksång” är ”Sagan om ringen” propaganda, alverna nazister och ryssarna orker, och så är vi tillbaka där allt började, med hjältar och avhumaniserade fiender, och vilka som är vad, det är avgjort redan från början, det beror på rasen. Eller nationen, om man så vill. Det är en strikt dualistisk och på många sätt väldigt tolkiensk läsning. Bara det att den håller på andra laget. Lars Lovén, skribent och kritiker Musik: Machina av Scott Buckley – www.scottbuckley.com.au

13 Helmi 20209min

Den kristna och judiska tron förknippas med monoteismen, tron på en enda gud. Men berättelserna i Bibeln tycks visa att den berättelsen alltid möts av sin motsats, säger författaren Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Låt oss ta det från början, den allra första början: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Berättelsen som inleder Första Mosebok är hisnande. Ur Intet skapas Allt. På en sida föds världen. Orden är knappa och klara. Här finns inget dödkött, inga poetiska utvikningar, ingen magi. Bara guds ord som inordnar och avskiljer. Det är en märklig berättelse. Uppräkningen är lika avskalad som en inköpslista. Här finns inget kaos, inga strider mellan monster och jättar, inga demoner eller ondskefulla vidunder. Nej, bara gud – ensam och allsmäktig. På många sätt liknar han en trädgårdsmästare eller möjligen en botaniker. Han kategoriserar och systematiserar. Allt framskrider sakligt och lugnt. Stolt betraktar han sitt verk och konstaterar gång på gång att det är gott, ja, till och med mycket gott. Redan här skulle Bibeln ha kunnat sluta, precis där den börjar. Vad mer finns att tillägga eller utföra? Världen är fulländad. Gud har, i sin oändliga vishet, skapat något som bara är gott. Allt stannar upp. Stillhet råder. Men stundens harmoni är snart över. För att fullt ut förstå den skapelseberättelse som inleder Första Mosebok måste man veta något om Bibeln och dess tillkomsthistoria. Den inledande historien är nämligen inte alls den äldsta. Tvärtom. Den skapelseberättelse som fyller det första kapitlet är tämligen ung, åtminstone med bibliska mått mätt. Den tillkom förmodligen någon gång under 500-talet före vår tideräkning, under eller direkt efter israelernas femtioåriga exil i Babylon. Den är mer en slutpunkt än en startpunkt. Den kan ses som kulmen på en flera hundra år lång utveckling mot monoteism. Exakt hur övergången från polyteism till monoteism såg ut är det ingen som vet. Vissa forskare ser den som en gradvis förskjutning, från månggudadyrkan via föreställningen om en höggud, som stod över alla andra gudar, fram till idén om den enda, allsmäktiga guden. Andra ser den som en revolutionerande, ideologisk omvälvning påskyndad av den babyloniska fångenskapen. I mötet med Babylons nationalgud Marduk upphöjde israelerna Jahve till världens enda härskare. Profeten Jesaja ropade ut det nya budskapet: Vänd er till mig, folk från hela jorden, så ska ni bli hjälpta. Jag är Gud, ingen annan finns. Jag svär vid mig själv, det jag säger är sant, mitt ord står fast: För mig ska alla böja knä. (Jesaja 45:22-23) En enda gud, höjd över världen – ren och utan egenintresse. Det är en vacker tanke – fulländad och oemotståndlig. Men är den ens möjlig? Redan i Gamla Testamentet svajar konstruktionen betänkligt, som om dess väldiga anspråk väger för tungt. I Bibelns mest litterära text, Jobs bok, ställs den oundvikliga frågan om den allsmäktige gudens ansvar för allt det onda som drabbar blint: Oskyldig eller skyldig, han förgör dem båda. När olyckan plötsligt dödar hånler han åt det oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. (Job 9:22-24) Hos Job förvandlas den stora guden till en förbrytare, till en diktator sm inte förmår att skilja de onda handlingarna från de goda, ja, till en totalitär instans som omfamnar allt – och därmed inget. Den som är domare kan inte också vara åklagare. Den som är bödel kan inte också trösta. I samma stund som gud blir allhärskare, i samma ögonblick som monoteismen segrar, börjar återtåget. Så föds guds antites – djävulen. Han är nödvändig, om inte allt ska rasa. Den Onde, eller Satan om man så vill, har ingen framträdande plats i den hebreiska bibeln, men i det judiska tänkandet växer hans inflytande under de första århundradena före vår tideräkning, framför allt i den apokalyptiska litteraturen. Och i Nya Testamentet har han en framträdande plats. Det lugn som råder i skapelseberättelsens stilla uppräkning och uppdelning av världen känns plötsligt mycket avlägset. I Nya Testamentet råder istället ett slags kosmiskt krig. I Andra Thessalonikerbrevet skriver Paulus: Då ska den Laglöse uppenbaras, han som herren Jesus ska dräpa med andedräkten ur sin mun och förinta med glansen vid sin ankomst. Den Laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor makt, falska tecken och under och med orättfärdighetens alla konster… (Andra Thessalonikerbrevet 2:8-10) På samma gång som världen blir dualistisk splittras herren i tre delar: fadern, sonen och den helige anden. I Nya Testamentet är vi tillbaka i en forntida värld full av gudar och gudomliga väsen, såväl onda som goda. Vid sidan av den mystiska treenigheten och djävulen vimlar där av änglar och demoner. Det är nästan som om Bibeln bär på ett underliggande budskap om den rena monoteismens omöjlighet, som att den innerst inne är en berättelse om polyteism. Eller åtminstone en berättelse om en evig och inneboende spänning mellan monoteism och polyteism, mellan det eviga och det föränderliga, mellan det fasta och det flytande, mellan det sanna och det sannolika, mellan det entydiga och det mångtydiga. Eller, om man så vill, mellan det totalitära och det pluralistiska. Den som läser noggrant upptäcker snabbt att såväl gamla som nya testamentet inte väjer för det motsägelsefulla. Tvärtom. Det finns ett postmodernistiskt drag i hela bygget som är tilltalande. Varje berättelse möts av en motberättelse. Varje sanning av en annan sanning. Den inledande skapelseberättelsen hinner inte ens sluta innan en annan, helt annorlunda och mycket äldre tar vid. I det andra kapitlet av Första Mosebok skapas världen på nytt, men nu är tonen annorlunda och budskapet inte lika harmoniskt. I paradisets stillhet finns ett träd och en orm. Och bara några korta kapitel senare, efter att Adam och Eva fördrivits ur paradiset och efter att Kain mördat Abel, ligger en märklig passage instoppad som det kan vara värt att citera i sin helhet, för att den så tydligt bryter av mot alla senare föreställningar: När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sa herren: ”Min livsande ska inte bli kvar i människan för alltid – hon är dock av kött. Hennes livstid ska vara 120 år.” På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort. (Första Mosebok 6:1-4) Ändå lever bilden av den enda och allsmäktige guden starkt – framför allt inom kristendomen. Kanske har judendomen varit bättre på att ta vara på den motsägelsefullhet som finns i de ursprungliga texterna – på det polyteistiska, om man vill vara hädisk. Den rabbinska traditionen har ofta uppmuntrat meningsskiljaktigheter. Istället för att försöka destillera fram det entydiga ur det mångtydiga har det pluralistiska premierats. Författaren Amos Oz har fångat denna impuls med några vackra ord i en essä med den poetiska titeln ”Många ljus, inte ett ljus”. Han skriver: ”Judisk kultur heligförklarar oenighet i himlens namn.” Eller, för att parafrasera en av de mer kända meningarna i Nya Testamentet: Sanningens namn är Legion, för den är många. Mattias Hagberg, författare

12 Helmi 202011min

Vad hände med västvärldens framgångssaga? Hur kunde det bli så här? Dan Jönsson läser en ambitiös dansk bok som försöker ge svar på frågan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den norska teveserien ”Exit” från 2019, som bygger på intervjuer med några män i Oslos fartblinda finansvärld, finns en märklig scen där en av huvudpersonerna, hög på kokain som vanligt, ställer sig upp för att hålla välkomsttalet på en fest i familjens flotta sommarhus. Han börjar talet med en fras på engelska: ”The arc of the moral universe is long, but it bends towards justice” – alltså ungefär ”universums moraliska båge är lång, men den sträcker sig mot rättfärdigheten”. Sedan följer ett självkritiskt uppkok på diverse vänsterliberala klichéer som gör de fina gästerna alltmer konfunderade och illa till mods, tills talaren hastigt bryter spektaklet och förklarar alltihop som ett lyckat skämt. Innan avsnittet är slut kommer han både att ha begått ett mordförsök och skjutit sig själv i huvudet. Frasen om moralens båge har en lite oklar upprinnelse, men den blev berömd när Martin Luther King plockade upp den i ett tal strax före sin död, och kanske ännu mer när USA:s dåvarande president Barack Obama strax efter sitt tillträde 2009 lät brodera in den i en golvmatta i Vita husets ovala rum. Den är alltså så nära man kan komma en den liberala världsordningens och framstegsoptimismens offentliga trosbekännelse – men ingenting av denna undertext kommer förstås till ytan i teveserien, lika lite som att scenen på den där sommarverandan dessutom egentligen är en parafras på en scen i Bret Easton Ellis klassiska yuppieroman ”American Psycho”, där huvudpersonen Patrick Bateman under en middag på rent djävulskap ställer sig upp och håller ett liknande, moralsvamlande politiskt brandtal som får sällskapet att vrida sig på sina stolar av nervöst obehag. Sensmoralen i de här scenerna är förstås nästan övertydlig: alla vet vi att de här människornas livsstil i verkligheten drivs av helt andra principer än etik och rättvisa. Det ligger givetvis en sanning i det – samtidigt som denna sanning kanske också riskerar att skymma något som är större. Som den danske journalisten och författaren Rune Lykkeberg skriver i sin stora, ambitiösa bok ”Vesten mod vesten” kan det vara lätt, när vi betraktar finanskulturen så där på moraliskt avstånd, att glömma bort att det är yuppiekulturen, med alla dess exklusiva statusmarkörer, som har gått segrande ur de senaste decenniernas kulturkamp och att den bär en stor del av ansvaret för att vi nu befinner oss där vi befinner oss – nämligen nästan bokstavligt talat i ett glashus, där varenda sten vi kastar egentligen borde orsaka ideologisk förödelse. Men av någon anledning verkar det som om klirret från de spruckna rutorna inte hörs in till oss. Kanske ljuden verkar för avlägsna för att vi ska bry oss om dem; kanske misstar vi dem för något annat – för krig och andra olyckor ute i periferin, eller sabotage utifrån. Men det kan ju faktiskt också vara så att det inte är stenarna, utan glashuset som är problemet. Den tyske filosofen Peter Sloterdijk har liknat den västerländska civilisationen vid ett ”kristallpalats”, en luftkonditionerad bubbla som kapslar in de rika delarna av världen i en hypersfär av ekonomisk och fysisk säkerhet. Väggarna i detta globala kristallpalats är ofta osynliga inifrån, men desto mer ogenomträngliga sedda från utsidan – som från andra sidan Medelhavet, eller USA:s mur mot Mexiko, eller från något av Stadsmissionens härbärgen för den delen. För oss på insidan går det i princip att leva ett helt liv och resa över hela världen utan att behöva lämna kristallpalatset. Dess glaskupor och glasarmar finns där vi behöver dem, och följer oss, och våra pass och våra pengar, dit vi vill. Åtminstone har det varit så ända tills nyligen. Rune Lykkebergs bok är ett försök att förklara hur det kommer sig att västvärlden, som ju efter kommunismens fall såg sin livsstil och sin liberala ekonomiska och politiska modell gå segrande över jorden, nu plötsligt verkar på väg att tappa greppet. Och det egentligen utan någon tydlig ideologisk fiende? Om tjugohundratiotalet innebar någon avgörande förändring så var det väl just att kristallpalatsets väggar började spricka så det faktiskt syntes. Man måste inte längre åka till Indien för att se tiggare på gatorna: det räcker att gå ner till ICA-butiken på hörnan. Även i de europeiska välfärdsstaterna har de ekonomiska klyftorna vuxit så att många människor, särskilt utanför metropolernas tillväxtcentra, inte längre känner minsta gemenskap med det styrande etablissemanget – något som skapat en jordmån för högerradikala proteströrelser. Kommunismens fall har visat sig bli fascismens återkomst. För Lykkeberg är den här utvecklingen resultatet av en lång historisk process. Han delar in tiden efter andra världskriget i tre ungefär lika långa faser: först ”guldåldern”, fram till början av sjuttiotalet, när den västerländska tillväxtmaskinen levererade historiska välståndsökningar och demokratiska framsteg, åtminstone på hemmaplan; därefter ”reaktionen”, när den socialliberala samhällsmodellen började ifrågasättas och nyliberalismen segrade – och så slutligen ”krisen”, från millennieskiftet och framåt, när den växande ojämlikheten bit för bit river allt större hål i samhällsväven. Och när alltså det liberala ideologiska projektet i samma takt förlorar legitimitet: även i det rika väst har det blivit allt mer uppenbart för allt fler att de universella värderingar som den västerländska civilisationen säger sig bygga på inte är så universella trots allt, att talet om alla människors lika värde ekar alltmer ihåligt ju mer det visar sig att det baseras på marknadsvärde. Att, kort sagt, det liberala västerlandet inte lever upp till sina egna ideal. Det här är intressant, eftersom just den kritiken, som Lykkeberg mycket riktigt påpekar, var en viktig drivkraft inte minst för efterkrigstidens antikoloniala befrielserörelser. Med en liknelse som påminner om Sloterdijks kristallpalats citerar han den algeriske författaren Kamel Daouds beskrivning av den koloniala erfarenheten som att stå och pressa ansiktet mot fönstren till den västerländska civilisationens festsal, dit man själv inte är inbjuden – en erfarenhet som Lykkeberg konstaterar ju också delats av kvinnor, homosexuella och andra missgynnade grupper inom den västerländska civilisationen själv. Grupper som undan för undan har skaffat sig tillträde till festsalen just med hänvisning till de liberala principer och de mänskliga rättigheter som västerlandet åberopar. Medan andra fortfarande står utanför – eller rentav börjar upptäcka att de, som nyss var inne, plötsligt har hamnat ute i kylan. Att löftena man fick är brutna. Ju större det där glappet mellan ideal och verklighet blir, och ju mer uppenbart det framträder även för dem som – än så länge – får vara med på festen, desto mer blir fältet fritt för cynism och opportunism. Desto mer lockande att driva med de vackra festtalen. När nu dessutom klimatförändringarna får det västerländska glashuset – festsalen – kristallpalatset – att visa sig som just det hälsovådliga kapitalistiska drivhus det är, borde vi kanske börja fråga oss om det ens är något privilegium att vara kvar där. Om glaset är ett skydd eller en bur. Hur världen skulle se ut om glaset inte fanns. Dan Jönsson, författare och essäist Litteratur Rune Lykkeberg: Vesten mod Vesten. Informations forlag, 2019.

6 Helmi 20209min

Från kommunistiska korrespondenter till influerare som lever strandliv i diktaturer propagandaturismen står stark. Litteraturforskaren Jimmy Vulovic reflekterar över dess historia och betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Kalle Söders resesällskap strövar runt i Leningrad en sommardag 1935 utropar plötsligt en gubbe: ”Titta vad fruntimren är tjocka. Det märks att de inte behöver svälta.” Orden är ett direkt svar till alla de antikommunistiska röster i Sverige som hävdade att folket i Sovjetunionen svalt. Det svenska turistsällskapet fortsätter sin rundtur genom staden och konstaterar att gatorna är härligt livfulla. Människorna är glada, trevliga och snyggt klädda. Lenins stad erbjuder förstklassiga nöjen. På en biograf konstaterar Kalle Söder att till och med filmerna och skådespeleriet är bättre än hemma. Allt är bra i Sovjetunionen. Effektiv propaganda ser inte ut som propaganda. Skickliga propagandister vill helst av allt verka utan att synas, vill helst få andra att säga det som ska sägas. Det blir mer trovärdigt då. Idag kallas språkrören för influencers. De ryska bolsjevikerna var länge historiens mest innovativa propagandister. Tidigt förstod de så kallat vanligt folks värde, som propaganda alltså. En omfattande organisation av arbetarkorrespondenter, vilka bland annat skrev brev och berättelser till arbetartidningarna, tjänade under lång tid kommunistpartiets syften väl. Korrespondenterna berättade i regel att allt var bra i deras landsände nu, tack vare kommunismen naturligtvis. För att sprida det budskapet även utomlands tog sovjetstaten till ett ofta använt men alltför sällan genomskådat grepp: turism. Turistorganisationen Intourist, eller inostrannyj turist som betyder utländsk turist, grundades 1929. Snabbt öppnades kontor i exempelvis Berlin, London och New York. Genom tidskrifter, broschyrer och annonser på olika språk ville man locka västerländska turister till Sovjetunionen. Och den som läser kommunistiska tidskrifter från den tiden ser snart att även resejournalistiken från resorna var ett effektivt sätt att propagera. Kalle Söders intryck från Lenins stad är ett av många exempel. Artikeln publicerades i Stormklockan i juli 1935. Ungefär samtidigt som det glada turistsällskapet upptäckte Leningrad, så pågick hektiska förberedelser inför partidagarna i nazityska Nürnberg. Det var naturligtvis mycket att ordna med. Inte minst därför att det var året då Nürnberglagarna skulle komma att antas, samt därför att partidagarna vid det laget hade blivit ett populärt turistmål. Så pass populärt att det vi sidan av alla de politiska händelserna erbjöds en rad nöjesaktiviteter. Så det var alltså till ljudet av glatt stojande turister som de tyska judarna fråntogs sitt medborgarskap. Och som äktenskap samt sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar förbjöds enligt lag. Turism var redan från början en medveten strategi även för nazistregimen. I juni 1933 skapade Adolf Hitler, inom ramen för propagandaministeriet, en rikskommitté för turism. Kristin Semmens skriver i boken Seeing Hitler’s Germany: Tourism in the Third Reich att främjandet av inhemsk turism, till exempel genom fritids- och turistorganisationen Kraft durch Freude syftade till att förverkliga en enad, rasren och lojal folkgemenskap. Främjandet av den internationella turismen var ett försök att lugna omvärlden, en form av försäkran om att allt var fredligt, normalt och trevligt i Tredje riket, att allt var bra i Nazityskland helt enkelt. Steg för steg ersattes sedan i alla turistbroschyrer, på alla turistkartor och rundturer de sevärdheter som hade något med judendom, arbetarrörelse och den demokratiska Weimarrepubliken att göra med platser som kunde kopplas till den nazistiska rörelsen. Museum, utställningar och festivaler som belyste nazistisk ideologi och historieskrivning skapades. Parallellt med det sänktes svastikan över redan etablerade festivaler, till exempel Bayreuths årliga Wagnerfestival samt Oktoberfest i München. Och samtidigt blev alltså Nürnbergdagarna alltmer anpassade för turister, blev ett visuellt spektakel och marknadsföringsfönster för nazismen. ”Redan långt innan man kommer till Nürnberg får man en aning om den flagg- och färgprakt som under en veckas tid sätter sin prägel på staden. Alla gårdar och byar utmed järnvägen äro prydda med flaggor och granrisgirlanger. Överallt är flaggan i topp.” Så inleds ett hänfört reportage av en okänd skribent i Den svenske nationalsocialisten från partidagarna 1938. Det fortsätter i samma stil med uttryck som ”ett hav av hakkors” och ”ett virrvarr av färger och människor”. Det berättas uppspelt om hur öppna partibilar med höga partifunktionärer far fram och tillbaka genom staden. Skildringen är livfull, för att inte säga lycklig. När Adolf Hitler eller Hermann Göring far förbi så ”stiger heil-ropen ur hundratusentals strupar”. Det är ett spektakel, ett skådespel. Ett välregisserat förföriskt spektakel. När vi idag läser reportage av det slaget är propagandan så enkel att genomskåda att det nästan är löjligt. För så är det ju med andra tiders propaganda. När vi ser den ler vi överseende och frågar oss förbluffat hur de kunde gå på det. Andra länders propaganda är också löjligt enkel att avslöja. Jag menar, många har nog lyssnat på någon guide någonstans, låt säga vid den övergivna delen av Famagusta på Cypern, och tänkt att det på den andra sidan av staden just nu berättas en helt annan historia. Då ler vi överseende igen. Kanske ställer vi till och med en kritisk fråga som ett sätt att markera för guiden att vi minsann inte låter oss luras. Och nog förstår vi väl alla att influencers som bjuds till exempelvis Dubai inte berättar hela sanningen om emiratet för oss, att den förskräckande bristen på mänskliga rättigheter och jämställdhet inte alls gör sig särskilt bra på bild i ett lyxigt inlägg på Instagram eller andra sociala medier. Allt det där vet vi. Samtidigt som vi unnar oss någon minuts drömmerier om en plats där det verkar vara ordning och reda, finnas bra shopping och väldigt fina stränder. En plats där vi kan få ta det lugnt och vila upp oss litegrann. Ingen skada skedd. För vi är ju trots allt kritiskt tänkande människor som förstås värdesätter mänskliga rättigheter mycket högre än lyxiga semestrar. Men hur är det med saker vi gillar, det vi håller med om och som förmedlas av människor vi verkligen litar på. Gratis Interrail-kort till 18-åringar låter väl egentligen alldeles för bra för att vara sant. Men 2018 drog EU igång ett sådant projekt. I en tid då alltmer tyder på en markant försvagning av den europeiska identiteten och samhörigheten. Den sponsrade europaturismen är ett försök att motverka den utvecklingen. Och då jag läser att deltagarna som väljs ut likt korrespondenter ska få möjlighet att berätta om sina resor i sociala medier ler jag igen. Fast inte vist och överseende den här gången utan på riktigt. Sedan går mina tankar till en 18-åring som genast måste tipsas om att möjligheter likt den här absolut inte får missas. Jimmy Vulovic, litteraturforskare

5 Helmi 202010min

Måste man vara konservativ för att vara rotad på en plats? Nej, det är hög tid att vi alla börjar vurma för det lokala, säger författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som ung längtade jag hela tiden bort och ut i världen. Jag jobbade, sparade och gnetade för att få råd att åka på läger utomlands, tågluffa i Europa och ryggsäcksluffa genom Latinamerika. Men den senare luffen slutade med hemlängtan efter fem månader. Jag saknade naturen på Västkusten. Det hade hunnit bli maj och jag kunde omöjligt tänka mig att missa den bohuslänska försommaren. Jag bokade om min biljett och lämnade Brasilien tidigare än tänkt. Några år senare var jag ändå tillbaka i Latinamerika, som volontär i Mexiko på ett rehabiliteringscenter för handikappade. Det var ett fantastiskt och lärorikt halvår som jag inte vill ha varit utan men under månaderna där upptäckte jag att jag faktiskt inte heller ville vara utan den svenska vintern, som jag trott att jag tyckte så illa om. Jag saknade det vilsamma mörkret och kylan, sned novembersol och domherrar mot snö och jag fick allt oftare en känsla av att vara på fel plats, trots att jag gjorde nytta. Vad gjorde jag egentligen i Mexiko? Varför var jag inte hemma och gjorde mig behövd där? Nog fanns det väl viktiga saker att arbeta för i Sverige också? Jag reste hem med ambitionen att engagera mig i miljö- och klimatfrågor. Den brittiske författaren David Goodhart har myntat termerna Somewheres och Anywheres. Eller översatt till svenska: Någonstansare och Varsomhelstare. Varsomhelstarna är generellt högutbildade, liberalt sinnade och öppna för globalisering och förändring. De känner sig hemma i vilken storstad som helst i världen. Någonstansarna är i stället starkt bundna till en plats, värdekonservativa och vilsna i den snabbt föränderliga värld där vi lever. Är då jag en någonstansare eller en varsomhelstare? Jag klarar mig fint i städer runtom i världen men trivs inte längre än några dagar i någon stad oavsett var den finns. I våras var jag en vecka i Paris och tyckte faktiskt inte ens att den mångbesjungna kärlekens stad var något vidare när trafikbullret började driva mig till vansinne och min längtan efter träd växte. Då har jag lättare att känna mig hemma på landsbygden, oavsett land. Men helst vill jag vara på den svenska landsbygden, och allra helst på Västkusten. Mitt välmående är alltså starkt kopplat till en plats. I det avseendet är jag en någonstansare. Men på den skala som kallas för GAL-TAN hör jag definitivt hemma på GAL-sidan, som står för Grön, Alternativ, Libertär och kan kopplas till livet som Varsomhelstare. David Goodharts begrepp tycks mig problematiska eftersom de förknippar skillnaderna i värderingar så tydligt med om man har en stark hemhörighetskänsla eller ej. Genom de ord han valt framstår det ju nästan som att det är själva tillhörigheten som skapar nationalism och bakåtsträvande idéer. Som att känslan av att höra hemma någonstans skulle göra en mindre benägen att förändras. Jag tänker att nationalism snarare har med inställningen till det man upplever vara ens plats i världen att göra: om man ser på den som något man äger eller är bunden till genom blod eller bara som den del av världen där man trivs. Och att motstånd mot förändringar i hög utsträckning beror på om de upplevs som positiva eller ej. I Marit Kaplas Augustprisbelönade bok ”Osebol” skildras den lilla byns förändring från ett i högsta grad lokalt samhälle med egen affär, flera arbetsplatser och skola inte långt borta till en plats där service försvinner och människor veckopendlar till jobb i andra städer, eller dit de kommer bara på ledigheter. I byn på runt 50 invånare ryms många nationaliteter: Danmark, Norge, Nederländerna, Ungern, USA. Någon jobbar på flyktingförläggningen nästgårds. Det går fint att byta plats att känna sig hemma på och det går fint att välkomna nya människor till platsen. Hoten mot det lokala är inte nya människor utan system som slår sönder förutsättningarna för att leva goda, hållbara liv på landsbygden. Det ekonomiska system vi skapat bygger på både kringflackande människor och kringflackande pengar. Snickaren Jan Hagström i Osebol veckopendlar till Örebro eftersom han inte kan hitta anställning i närheten. Samtidigt jobbar estländska arbetare med att bygga hus i skidorten Branäs, bara några mil bort. Husen består av moduler som skeppats över från Estland, trots att Sverige är fullt av trä att bygga av, inte minst i trakterna runt Osebol och Branäs. Det här systemet kanske är bra för den monetära nationella och internationella ekonomin men knappast för den verklighetsbaserade ekonomin i betydelsen hushållning med jordens resurser. Och på vilket sätt har den utvecklingen gjort livet i en by som Osebol bättre? Många av rösterna i boken berättar om hur byn förr var mer levande. Man möttes i affären, jobbade tillsammans med byns skidbacke, umgicks med grannar, njöt av röda lingonskogar och gemensamma jakter. Visst var livet hårt då också men jag anar att det var mer begriplig för dem som levde det, och definitivt mer hållbart för vår planet. Jag frågade en framtidsanalytiker på OECD, samarbetsorganisationen för ekonomisk och social utveckling, om de ser någon återgång till det lokala i sina trendanalyser. Hennes svar var nej. Ökad globalisering är fortsatt den synliga trenden. Vi förväntas röra på oss ännu mer, transportera varor ännu mer. Jag hoppas så innerligt att prognoserna är fel. För hur ska vi någonsin klara biologisk mångfald och klimatneutralitet om vi inte åter börjar leva mer lokala liv? Om vi inte alla blir mer av Somewheres – i bemärkelsen att vi känner oss hemma i ett ekosystem och i en social gemenskap som vi vill bidra till att utveckla? Det finns också personliga fördelar med att återknyta till platsen där vi bor. Vi mår bättre av att vistas regelbundet i naturliga landskap och vi kan knappast flänga till naturen i form av sandstränder på andra sidan jordklotet på veckobasis. Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen – för att vi inte ska ödelägga den - så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten ”Examen i att komma hem” skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit? Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna. Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad. Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

4 Helmi 20209min

Människans övergång till en bofast tillvaro, och senare statsbildningar, gjorde tamboskapen domesticerad. Men kanske hände detsamma med oss? Var det överhuvudtaget ett framsteg? undrar Maria Eriksson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2018. I naturtillståndet var människans liv smutsigt, brutalt och kort, enligt den engelske filosofen Thomas Hobbes. Statens roll blev att skydda människorna från varandra, från ett allas krig mot alla. Men sentida arkeologisk och antropologisk forskning har kastat nytt ljus över människans tillvaro som jägare och samlare. Det tycks inte längre lika självklart att övergången till den bofasta tillvaron, och så småningom statsbildningarna, innebar ett civilisatoriskt framsteg. I själva verket var tillvaron i jordbrukssamhället på många sätt svårare. Många sjukdomar, som mässling, kolera och influensa, uppstod när människor och djur bodde tätt inpå varandra. Arbetet var hårdare och ökade efterfrågan på slavar och därmed krigföring. Kosten var mer enahanda. Livet utanför statsbildningarna tycks tvärtom ha varit materiellt lättare, friare och hälsosammare. De senaste decenniernas forskning, ”radikalt reviderar eller helt omvänder det vi trodde vi visste om de första ’civilisationerna’”. Det skriver James C. Scott i “Against the Grain: A Deep History of the Earliest States” från 2017. Scott, som är professor i statsvetenskap vid Yale, har i ett antal böcker berört förhållandet mellan staten och människor som lever utanför den. ”Against the Grain” handlar om hur de tidigaste statsbildningarna uppstod i Den bördiga halvmånen och om de, inom citationstecken, ”barbarer” som befann sig utanför dessa stater. En intressant fråga handlar om hur jordbruket förändrade oss människor. De grödor och djur vi tämjde påverkades helt klart av detta. Tama får och getter har mindre hjärnor, är mindre skygga och mindre uppmärksamma på sina omgivningar än sina vilda motsvarigheter. Tamboskapen domesticerades. Hände det samma med oss människor när vi lärde oss att leva tillsammans i stora grupper? Homo sapiens tämjde andra arter, men blev i sin tur fjättrad vid det hårda arbetet att så, skörda och bearbeta sädesslag och att ta hand om tamboskapen. Eller för att använda Scotts formulering: ”Det är en nästan metafysisk fråga vem som tjänar vem – åtminstone till dess att det är tid att äta.” ”Against the Grain” är full av den sortens reflektioner som vänder upp och ner på perspektiven. Bokens titel, en slags ordvits, betyder ordagrant ”Mot sädesslagen”, men är också ett uttryck som kan översättas ungefär ”mot strömmen”. Sädesslagen, ja… Alla de stora ”civilisationerna” har varit beroende av någon form av sädesslag – vete, korn, ris eller majs. De är enkla att transportera, mäta, lagra och dela upp i olika kvantiteter. Sädesslag är därför idealiska grödor för den som vill uppskatta vilka tillgångar som finns och sedan beskatta dem. Beskattningen möjliggjorde i sin tur uppbyggnad av en social hierarki där byråkrater, hantverkare, soldater, präster och aristokrater försörjdes av jordbrukarna. För att upprätthålla denna struktur låg det i statens intresse att understryka jordbrukets förträfflighet. Scott illustrerar det med förekomsten av mytologiska historier om hur sädesslag getts till ett utvalt folk av en mäktig guddom. Sedan dessa tidiga statsbildningar i tvåflodslandet har staterna fortsatt att breda ut sig över jorden. Men det har tagit tid. Så sent som för fyra hundra år sedan var en tredjedel av jordklotet fortfarande bebott av jägare-samlare, skiftesbrukare och herdefolk. ”En stor del av världens befolkning hade sannolikt aldrig mött detta kännemärke för staten: en skatteindrivare”, skriver James Scott. Så långt ”Against the Grain”. Men frågan är om vi idag ser en motsatt trend. Kanske är den nomadiska livsstilen på väg tillbaka? I takt med att forskningen ger stöd för en omprövad syn på jägar/samlar-tillvaron sipprar olika aspekter av den in i livsstilsmagasinen. Ofta utifrån idén om att vi, ännu inte, genetiskt har hunnit anpassa oss till jordbrukssamhället. Det tydligaste exemplet är förstås den så kallade stenåldersdieten. Genom att avstå från sädesslag, mejeriprodukter och socker uppnås en kost som ska efterlikna det vi åt innan vi började odla spannmål. Ett annat exempel är boken ”Born to Run” som blev en storsäljare, för några år sedan. Dess författare Christopher McDougall hämtar från forskning om jägar/samlar-samhällen tesen att människan är gjord för att springa – för att jaga ihjäl byten – snarare än att gå. Stenålderskost och barfotalöpning må vara marginella fenomen. Men ur ett större perspektiv håller vi på att lämna den jordbrukstillvaro som inleddes i Mesopotamien för ungefär tio tusen år sedan. Den industriella revolutionen har inneburit att allt färre arbetar direkt i jordbruket. Det har varit förutsättningen för en storskalig urbanisering, som i allra högsta grad pågår globalt. Mer än hälften av världens befolkning bor nu i urbana områden och två tredjedelar förväntas göra det 2050. Nästa steg är den övergång till informationssamhället som vi nu befinner oss i. Då blir vi ännu mindre bundna till en fysisk plats – en plätt jord, en fabrik – än tidigare. Några som drar nytta av detta faktum är så kallade digitala nomader. Personer som försörjer sig som översättare, skribenter eller web-någonting och vars arbete med hjälp av en laptop och internetuppkoppling lika väl kan göras från en veranda på Bali som från ett kontor i Stockholm eller Berlin. Kanske kan till och med matproduktionen frikopplas från en fysisk plats? De mest visionära idéerna skulle, om de blir verklighet, göra själva termen ”jordbruk” obsolet. Måhända kommer hydroponics – odling av växter i vattentankar med näringslösning – och laboratorieodlat kött aldrig att bidra till vår livsmedelsförsörjning i någon större skala. Men tanken är fantasieggande att maten skulle kunna växa fram direkt i kylskåpet istället för på en gård långt ifrån där den ska ätas. Så vad innebär allt detta? Är vi på väg att sätta en bortre parentes för den bofasta tillvaron och återigen bli nomader? Vi håller åtminstone, under en relativt kort tid, på att gå från en värld där en majoritet är bundna till en viss geografisk plats till en där förutsättningarna för att flytta runt är betydligt större. En intressant aspekt är vilka politiska konsekvenser detta får. De tidigaste statsbildningarna växte fram som ett resultat av att det fanns lättkontrollerade skattesubjekt som producerade grödor som var enkla att ta en andel av. Sedan dess har nya sätt att beskatta och kontrollera medborgare växt fram. Men den digitala eran bjuder på utmaningar. Regeringar och skattemyndigheter kämpar med att beskatta individer i en värld där människor, arbete och kapital rör sig över nationsgränser. Kan det till och med vara så att vi börjar ifrågasätta statens hegemoni som sådan? För att återvända till ”Against the Grain” pekar James Scott på hur historieskrivningen, som finansierats av staterna, ofta satt likhetstecken mellan stat och civilisation. Kanske kommer fortsatt arkeologisk forskning att resa ytterligare tvivel kring detta samband. Jägare och samlare har aldrig framstått så attraktiva som nu, skriver Scott, i termer av diet, hälsa och fritid. Livet före staten tycks inte ha varit så smutsigt, brutalt och kort som Hobbes föreställde sig det. Är det vårt sätt att organisera och styra samhället som står näst i tur för en granskning ur stenåldersperspektiv? Maria Eriksson, skribent Litteratur James C. Scotts bok Against the Grain: A Deep History of the Earliest States. Yale University press, 2017.

3 Helmi 202010min

Abstrakt matematik och konkret, självutplånande liv har dessa saker någonting gemensamt? Helena Granström reflekterar över syskonen Simone och André Weils liv och tänkande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Mörkret och ljuset, hela tiden återkommer de, det ena som flyr för det andra. Hos Andrew Wiles, matematikern som efter åratal av ansträngningar åstadkom ett giltigt bevis för Fermats stora sats, och som beskriver sitt arbete som att kliva in i en stor mörklagd herrgård och stappla fram genom beckmörkret, stöta i möbler och väggar, och så – kanske sex månader senare – finna lampknappen och se allt upplyst. Eller hos en annan av 1900-talets stora matematiker, Pólya, som liknar matematikerns värv vid att komma till ett okänt hotellrum sent på natten utan att ens veta var man tänder lampan. Man trevar runt och uppfattar olika oformliga tingestar i mörkret medan man letar efter strömbrytaren – och så, när man plötsligt funnit den, tänder man ljuset och allting framträder alldeles klart. Genom en ljusblixt, skriver deras franske kollega Hadamard, kommer det ditintills dunkla problemet, som ingen vanlig svag lampa skulle ha kunnat göra synligt, med en gång att bada i ljus. I dessa bilder av det matematiska arbetet är det tydligt att det är famlandet i sig som slutligen frambringar ljuset: Enbart den som trevat länge nog når fram till strömbrytaren och kan tända lampan. Den plötsliga inspirationen infinner sig, menar matematikern Poincaré, enbart efter en tid av medveten ansträngning som tycks absolut fruktlös och ur vilken ingenting gott tycks ha kommit, där man upplevt sig helt vilsegången. Men vilken dunkel längtan är det då som får en människa att villigt famla i mörkret månader i sträck – och vilket hopp är det som får henne att framhärda i sin tro på existensen av en strömbrytare, på att en bländande ljusblixt en gång ska få mörkret att flykta? ”Om man med verklig uppmärksamhet”, skriver den religiösa tänkaren Simone Weil, ”söker lösningen på ett geometriskt problem, och efter en timmes arbete inte har kommit någonstans, så har man det oaktat gjort framsteg under varje minut av den förflutna timmen, i en annan, hemlighetsfull dimension”. Arbetet har, fortsätter Weil, utan att man vet det gett upphov till ”ett ökat ljus i själen” – och kanske är det detta ljus som en dag ska komma att bryta igenom mörkret och klarlägga allt? Matematikerns fruktlösa arbete i väntan på en osynlig utdelning, en till synes ohörd men icke desto mindre hängivet upprepad bön: kanske hade det kunnat utgöra en öppning till verklig förståelse mellan Simone Weil och hennes bror André, en framstående matematiker som hon sitt korta liv igenom tycks ha sträckt sig efter in i en sfär av symboler som förblev otillgänglig för henne. Deras relation skildras av den amerikanska skribenten Karen Olsson i ”The Weil conjectures”, en bok som på en gång är en dubbelbiografi över syskonen, och en personligt hållen essä om matematiken som föremål för rädsla, längtan och begär. Simone Weils relation till matematiken förblev ambivalent, och kanske var den varken mer eller mindre ambivalent än hennes relation till brodern. Å ena sidan framstod matematiken för henne som en länk till det gudomliga, en aning om den tillvaro bortom tid och rum som hon så intensivt sökte – å andra sidan upphörde hon aldrig att kritisera den. När hennes bror under rasande världskrig sitter i förvar, fängslad misstänkt för spioneri, skriver hon till honom i fängelset och ber honom rättfärdiga sin matematiska gärning: Vad är värdet av ett arbete så abstrakt att ingen vanlig människa kan förstå det? Hon drar en skarp gräns mellan de gamla grekernas geometri, ännu tydligt knuten till den kroppsliga tillvaron, och den algebra som frigjort sig från fysiska begränsningar och blivit självtillräcklig. På samma sätt som pengar och maskiner utgör algebran, menar Simone, en mänsklig abstraktion som fått eget liv och hindrar människan i hennes sökande efter det goda och sanna. ”Relationen mellan tecknet och det betecknade håller på att gå om intet, spelet av utbyten mellan tecken mångfaldigas av och för sig självt.” Vad ska André svara på detta, bunden och begränsad i sin fängelsetillvaro, som han och i för sig konstaterar erbjuder ideala omständigheter för att bedriva abstrakt vetenskap. Han invänder mot den skarpa distinktionen mellan algebra och geometri – en distinktion som han efter Simones död i viss mening ska komma att upplösa, genom att skapa en stabilt grund för det område som går under namnet algebraisk geometri. The Weil conjectures, på svenska Weilförmodandena, knyter samman det uppräkneliga med det ouppräkneliga – den diskreta matematikens avgränsade storheter med topologins oändligt delbara kontinuum – två till synes oförenliga områden som under Andrés hand såväl smeker som käbblar med varandra. I sina brev till systern talar han om analogins roll i matematiken, om den ”lätt skandalösa men mycket fruktbara” relation som kan uppstå mellan två i utgångspunkten väsensskilda teoribyggen. Men att beskriva ett matematiskt arbete för en person som själv inte är matematiskt skolad vore, betonar han samtidigt, som att försöka förklara en symfoni för en döv. Medan hennes bror vistades i de utomvärldsliga symbolsfärer till vilka hon själv aldrig fann tillträde, sfärer som hon omväxlande förhärligade och förkastade, var Simone upptagen av världens lidande: Av det pågående världskriget, av villkoren i fabrikerna, av mäns, barns och kvinnors svält och nöd. Hennes bror gjorde sig ett hem i abstraktionen, men förmådde också träda ut ur den: träffade en kvinna, bildade familj, omgav sig med människor. Simone gick allt längre in i sig själv, för att där, allra längst inne, söka tomheten. Hon ber: ”Gud, giv mig att jag får bli oförmögen till varje kroppslig rörelse […] att emotta några som helst sinnesintryck […] att jag får bli okänslig för varje slag av glädje eller sorg”. Giv mig, ber Simone, att jag får förlora förmågan att älska någon annan varelse, något ting, till och med mig själv. Den matematiska upptäckten, konstaterar Hadamard, har i sig ingenting med logik eller resonerande att göra. Den är en tillfällighet, un accident. Ljuset slår emot en, förblindande i sin styrka – eller det gör det inte. ”Skapande uppmärksamhet”, skriver Simone Weil, ”består i att i verklig mening uppmärksamma något som inte finns” – och kanske tänker hon lika mycket på sin brors arbete som på sin egen förtvivlade, jublande, enträgna bön. Och detta arbete, denna bön: Är det ett arbete för att utradera det egna, eller för att nå fram till sin egen innersta kärna? Frågan om personens roll i det kreativa arbetet är i viss mening analog med frågan om abstraktion kontra konkretion – för är det matematiska värvet en flykt från kroppen eller ett utforskande av dess innersta vindlingar? Genom sitt liv, som kom att ändas innan hon hunnit fylla 35, skulle Simone Weil placera det personliga i motsättning till det heliga, söka sig till hårt fysiskt arbete, extrem kyla och svält på ett sätt som slutligen ledde till hennes död. Och var inte detta också ett uttryck för hennes ambivalens: hennes försök att själv uppgå i den rena abstraktionen genom att gå så djupt in i det konkreta att också konkretionen blev abstrakt? ”Mellan sanningen och olyckan”, kan man läsa i Simones anteckningar, ”består ett naturligt förbund”. Upptäckten är ”un accident” – en tillfällighet, eller en olycka? Ljuset infinner sig, men visar sig vara förintande. Men endast den som trevar sig fram i mörkret har en möjlighet, lika skräckinjagande som den är eggande, att en gång i sitt liv få möta detta ljus. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Karen Olsson: The Weil Conjectures – On maths and the pursuit of the unknown. Bloomsbury publishing, 2019.

29 Tammi 202010min

Ska elever nöta in fakta och spara analys och tolkning till senare årskurser? Journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén reder ut ett missförstånd och får pedagogisk inspiration i Spanien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi sitter fyra personer runt köksbordet och framför oss ligger ett brädspel med diverse tillbehör. En av oss läser upp spelinstruktionerna medan ögonen hos övriga fladdrar mellan spelets olika delar och kort för att försöka förstå hur det hela hänger ihop. Vi ställer frågor till den som sitter med instruktionspappret men konstaterar att vi ändå inte begriper och bestämmer oss för att helt enkelt börja spela och lära oss efterhand. Reglerna är komplicerade och när vi hållit på en stund och börjar få grepp om hur det ska gå till inser vi också att vi måste gjort något fel dittills. Det är alldeles för lätt att få poäng. Vi går tillbaka till instruktionerna och läser dem igen och det som nyss framstod som ytterst svårbegripligt är nu, med de erfarenheter vi gjort, möjligt att ta till sig. Och vi börjar om igen. Jag gissar att många kan känna igen sig i det här, och inte bara när det kommer till att lära sig att spela ett nytt spel. Det jag beskrivit är en lärprocess. I den har vi fyra runt köksbordet pendlat mellan faktakunskapsinhämtande, praktik, analys och syntes. På mindre än en halvtimme har vi rört oss upp och ner i den kunskapshierarki som kallas Blooms taxonomi. Psykologen Benjamin Bloom presenterade sin taxonomi 1956 i form av en pyramid. Enligt den lär vi oss i en viss ordning där det ena steget bygger på det andra. Taxonomin var tänkt att användas för utvärdering av elevers kunskaper. Visade de sig klara de högre stegen hade de också med sig de lägre. I pyramidens bas finns faktamemorering och därefter följer i stigande ordning förståelse, tillämpning, analys och syntes. I pyramidens topp återfinns sedan förmågan att planera och generera något nytt. Blooms taxonomi har genomgått en revidering under ledning av Blooms tidigare elev, utbildningsforskaren Lorin Anderson, men är i stort sett sig lik och det refereras fortfarande flitigt till den. Taxonomin är en teoretisk konstruktion av hur lärande går till men inte avsedd som instruktion för hur lärande bör läggas upp, särskilt inte över tid. Om man tolkar den så kan man till exempel få för sig att elever i grundskolan måste börja med att lära sig fakta i flera år innan de kan få börja analysera, ifrågasätta eller dra slutsatser - vilket är en dålig men idag ganska vanlig idé. I själva verket lär vi oss redan från början på ett mer komplext sätt. Och ingen kan hindra någon från att analysera, syntetisera eller skapa nytt av det den lärt sig dittills bara för att kunskaperna är grunda. Ett exempel: När min dotter var 3-4 år fick hon på förskolan frågan vad jag arbetade med. Hennes svar löd ”Pappa talar om för mamma vad hon ska skriva och så kommer hon ihåg det och skriver det på sin egen dator.” Det var naturligtvis ingen som påstått något sådant inför henne utan en slutsats hon dragit alldeles själv, troligen utifrån den mycket knapphändiga information hon fått av att höra min man föreslå något han tyckte jag skulle skriva om. Slutsatser drar såväl små som stora utifrån de fakta de har vare sig någon annan vill det eller inte. Tricket är att få människor att ställa kritiska frågor till sig själva och till materialet de arbetar med för att bli medvetna om sina kunskapsbrister och kunna åtgärda dem. Nyfikenhet är frågvishet med förankring i vårt inre. Att uppmuntra ifrågasättande och öva på kritiskt tänkande kan då vara detsamma som att bygga en längtan efter begriplighet och sammanhang och att främja kunskapssökande. Det lär också eleverna att se på sig själva och på klasskamraterna som människor vars tankar och funderingar räknas. Och en bra fråga, oavsett om den väcks av en lärare eller en elev, kan skapa ett slags intellektuell kaskad av nya frågor hos eleverna. På skolan Jacint Verdaguer i Sant Sadurní d’Anoia utanför Barcelona jobbar eleverna veckovis i projekt som dras igång med en fråga. Frågan blir utgångspunkt för en vindlande undersökning med nyfikenhet och engagemang som drivkrafter. När jag är på besök arbetar en åldersblandad klass med projektet ”Vad för typ av landskap tycker du om?” När de delats in i grupper hjälps de åt att komma på fler frågor som kan leda dem till kloka svar på den första: ”Vilka typer av landskap finns det? Hur kan man beskriva de olika landskapen runt stan? Hur har olika landskap skildrats av konstnärer? Hur formas ett landskap?” Läraren berättar, eleverna söker kunskap och samtalar och resonerar med varandra – vad vet vi redan? Hur kan vi ta reda på mer? Det hela blir också ett slags filosofi- och pedagogikverkstad: Vad är egentligen kunskap? Några veckor senare ska eleverna berätta vad de lärt för varandra – så vad kan de andra tänkas redan veta och vilja eller behöva lära sig? Hur kan man förklara så att de förstår? I ett annat klassrum har eleverna själva fått välja frågor för sina projekt. En grupp jobbar med ”Varför gråter vi?” En annan med ”Varför är himlen blå?” Alla ämnen kan inbegripas utifrån vilka frågor lärare och elever föreslår. Kunskap är det viktiga, inte ämnesgränser. Arbetssättet ger möjligheter för elever att röra sig mellan alla nivåerna i Blooms taxonomi utifrån egna förutsättningar och eleverna på Jacint Verdaguer, en vanlig offentlig skola, presterar enligt rektor Laura Becerra mycket bra på de regionala, jämförande testerna som görs i ämnena spanska, katalanska, matematik och engelska. Att lära sig fakta är förstås viktigt och nödvändigt men på det följer inte att de måste nötas in först. Att börja lärandet i en fråga är en metod som rekommenderas av Daniel T Willingham, professor i kognitiv psykologi, eftersom frågor väcker människors intresse. Willingham praktiserar själv den kunskapen med titeln på sin bok: ”Varför gillar elever inte skolan?”. Han förklarar att han brukar tänka på det stoff han vill att eleverna ska lära sig som svaret på en fråga men att svaret frikopplat från frågan nästan aldrig är intressant för dem. Det kan däremot bli det om frågan först presenterats. I boken ställer han också många frågor till läsarna, som denna: ”När är det lämpligt att låta eleverna memorera någonting innan det fått något meningsfullt innehåll för dem?” Han ger svaret att det kan det vara ibland - men förmodligen inte särskilt ofta. Kanske kan man dra slutsatsen att det är en god idé att istället för med fakta börja högt upp Blooms pyramid med en fråga som kräver att man söker sig ner mot basen och upp igen genom lagren, prövar kunskaperna, skaffar nya, reviderar och fördjupar, drar slutsatser, går tillbaka till basen igen. Rör sig upp och ner som i en spiraltrappa och ställer många nya frågor längs vägen - på det sätt som kännetecknar en kritiskt tänkande människa. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

21 Tammi 20208min