Forensisk antropologi: Benresterna berättar om de som försvunnits

Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en politisk och en social innebörd. Patricia Lorenzoni reflekterar över forensisk antropologi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns frågor där juridikens och konstens områden överlappar varandra. Kan den döda förmås att tala, och i så fall hur? Kan den som bragts om livet ges upprättelse? För rättsskipningen handlar det om bevisvärdering och ansvarsutkrävande. För konsten om möjligheten att berätta om den som bestulits på sin mänsklighet, utan att i berättandet upprepa stölden.

Dilemmat aktualiseras i M NourbeSe Philips diktsvit Zong! från 2008. Bakgrunden är en händelse 1781 när över etthundratrettio människor – alla förslavade afrikaner – slängdes överbord från ett brittiskt slavskepp för att spara på vattenransonerna. Händelsen har gjort avtryck i rättsarkiven, men inte som mord utan som ”förstörelse av egendom”. Den avhumanisering som möjliggjorde brottet fortsätter därmed in i rätten, och sedan in i de historiska arkiven. Hur berätta om detta, när alla spår det lämnat är fortsättning på brottet? Zong! blir en historia som inte kan berättas och som likväl måste berättas.

Människorna som slängdes överbord från skeppet Zong försvann för alltid ner i havet. Och i haven fortsätter människor att försvinna, genom aktivt våld eller genom passiv ovilja att undsätta. FN-projektet Missing Migrant Project anger att under tioårsperioden mellan 2014 och 2024 rapporterades närmare 30 000 människor döda eller saknade på Medelhavet, den enskilt dödligaste av världens gränsregioner. Eftersom många kroppar aldrig återfinns, och inte alla har anhöriga som söker efter dem, kan mörkertalet vara stort.

”Försvinna” är ett aktivt verb. Att göra det passivt låter skavigt och fel: ”att försvinnas”. Men det är i passiv form rättsantropologen Alexa Hagerty använder det i boken Still life with bones: Field notes on forensic anthropology. För när det handlar om människor är ”försvinna” bara sällan någonting någon gör, oftare är det någonting någon utsätts för. Vi kan fråga oss: om människors försvinnande omtalas i passiv form, hur påverkar det vår blick på dem och det de var med om innan de togs ifrån oss?

Det var i kalla krigets Guatemala som ordet ”försvinnande” började användas som beteckning för hur militären mördade och slängde människor i massgravar. Kriget här var allt annat än kallt. Hagerty har arbetat både i Guatemala och i Argentina, i det senare fallet med offer för militärjuntans statsterror på 1970- och 80-talen. Tusentals av juntans offer försvanns genom att de släpptes från hög höjd ner i havet. Från militärens perspektiv var det inte bara ett sätt att göra slut på en motståndare. Det var också ett förvägrande av ett minnesmärke, av en grav. Som att säga: ”den här människan har aldrig funnits”.

Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en politisk och en social innebörd. Hagerty berättar om hur teamet hon jobbar i tillsammans med anhöriga ”artikulerar” skelett, det vill säga lägger ut dem anatomiskt. Personen läggs på rygg, handflator riktas uppåt, små små ben passas in i vad som en gång var en helhet sammanhållen av kött, senor och hud. Skador på skelettet bidrar till att återskapa en berättelse om brottet. Har kvarlevorna kunnat identifieras får de efterlevande äntligen en kropp att begrava.

Processen handlar både om ansvarsutkrävande och om att återupprätta relationen mellan de som dödades och dem som blev kvar. Ibland också om att blidka de döda och deras oro så att hemsökelser må upphöra. Vi hör emellanåt påstås att en begravning av den döda kroppen är nödvändig för att efterlevande ska kunna ”gå vidare” eller få ett ”avslut”. Men inte alltid står en kropp att finna. Hagerty arbetar med att lokalisera de döda, men är också tydlig med att bara en bråkdel av dem som försvunnits återfinns, och än färre identifieras. Rättslaboratoriet, där papplådorna med namnlösa dödas kvarlevor staplas på varandra, liknar hon vid en skärseld av kartong.

Boken blir därför också ett försvar av det liv som måste gå vidare, även om den historia som började med någons förvinnande aldrig slutar i en återfunnen kropp. Skärselden är i katolsk tradition en plats av väntan, ett mellanrum. För många är mellanrummet den enda plats för vila som erbjuds. Kanske är det medvetenheten om detta som gör att vissa inte ens vill försöka hitta sina döda. Federico García Lorca, som 1936 mördades av Francos falangister, är ett berömt exempel. Inför de åtskilliga försök som genom åren gjorts att lokalisera hans grav, har familjen bett att Lorca istället ska få vila ostört tillsammans med sina olyckskamrater.

Lorca behövde måhända ingen grav för att eftervärldens skulle minnas honom. I de flesta fall av försvinnanden kämpar de anhöriga mot glömskan och det offentliga utsuddandet. Idag kantas Europas gränser bokstavligen av migranters anonyma gravar, människor som dött i sökandet efter ett levbart liv. 2015 lät det tyska konstkollektivet Centrum för politisk skönhet genomföra ett antal begravningar under namnet ”De döda kommer”. I samarbete med anhöriga i Tyskland grävde de upp anonyma gravar i södra Europa, identifierade döda migranter och förde deras kroppar till Berlin. Där fick de begravas i närvaro av sina kära.

Konstkollektivet insisterade på att behandla de döda som människor att sörja, och synliggjorde därmed också närvaron av sörjande anhöriga i Europa. Så bröt de den logik enligt vilken vissa människors död passerar obemärkt. NourbeSe Philip hanterar sitt etiska dilemma genom vägran; en vägran att lägga till, en vägran att fylla ut. I Zong! finns ingen plats för försonande fantasier om det vi egentligen ingenting kan veta. Istället arbetar poeten uteslutande med ord som faktiskt finns i arkiven, bryter upp dem och skapar sprickor och avgrunder. Zong! kan läsas som ett requiem över dem som förnekades en gravvård.

Snarare än försök att få de döda att själva tala, är både Zong! och De döda kommer därför ett slags omvårdnad som drar de försvunna åter in i de levandes sfär. Här löper verken också samman med Hagertys skildring av laboratoriearbetet. Still life i titeln till hennes bok är engelska för ”stilleben”, det slags konstnärliga motiv som består i orörliga ting; serviser, blommor, frukter, ibland döda djur från en tänkt jakttur, ibland också mänskliga skallar. De sistnämnda brukar läsas som en allegori över livets förgänglighet. Men över rättslaboratoriet finns ingenting allegoriskt, här är allting kroppslighet. Men också närhet och ömhet inför människor Hagerty bara får lära känna genom deras skelettskador. Termen hon använder för sin praktik är care. På svenska blir det ”omsorg”, ett ord etymologiskt besläktat med ordet för förlust, för sorg. I det varsamma arbetet med de mördades ben öppnas ett rum i vilket vetenskapsmännen och de anhöriga förenas i omsorgen om de döda.

För Hagerty är detta en helig praktik. Vad hon säger sig ha kommit till insikt om är att arbetet med att gräva upp och studera kvarlevor inte bara är vad som möjliggör begravning. Det är i sig begravning.

Patricia Lorenzoni
idéhistoriker och författare