Samar Hadrous: Finns det en väg tillbaka?

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag,Det är några ord från regeringsförklaringen i veckan som inte vill lämna mig.”Det offentliga finns till för att tjäna medborgarna. Aldrig tvärtom”.Vad ville vår nye statsminister skicka med mig här egentligen, alltså som medborgare? Och visst var det någon annan som sa nåt liknande... fast tvärtom...”Ask not what your country can do for you. Ask what you can do for your country”.Just det John F Kennedy 1961, också under en krisperiod.Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land?Varför väljer de två statsmännen att formulera sig så olika när det gäller relationen mellan stat och medborgare? Är det partipolitik? Men det handlar ju inte om omfattningen eller inriktningen på den offentliga servicen.Det är hur man som medborgare förhåller sig till den, det vill säga mer som ett moralfilosofiskt dilemma. Är jag en del av det offentliga eller herre över det offentliga? Är det kanske kulturellt betingat, det vill säga typiskt svenskt att utgå från att det offentliga ska tjäna medborgarna och inte tvärtom?På min sons förra skola, i Sverige, var det citrusfruktförbud till exempel, därför att en elev var allergisk. Restriktionerna var inte begränsade till klassen, eller ens till avdelningen. Nej inga clementiner fick vara någonstans på skolan. 500 barn lärde sig därmed att det är helt rimligt att ett barn sätter standarden för ett helt samhälle. Utan att ta ställning till det rimliga i det här, kan jag konstatera att man i Frankrike tänker tvärtom.När jag ringde till matbespisningen på min dotters skola här till exempel och önskade glutenfri kost till henne svarade chefen där att det tyvärr var otänkbart. Mina olika peppande inspel och förslag på olika nivåer av anpassning, ifrån hur enkelt det är att byta ut vetemjölet i all kost, till om hon inte i alla fall kunde tänka sig att steka en nötbiff då och då till min dotter separat, möttes av totala nobben.”Madame, jag kan inte lägga om allt för ett barn”.Men det är svårt det där med kulturella skillnader.Vi kanske snarare ska förstå statsministerns uttalande utifrån vår tid? Vi kräver ju naturligtvis helt enkelt en helt annan höjd på samhällsservicen idag, än man gjorde på Kennedys 60-tal. Jag kan konstatera efter att ha följt tre val på nära håll, i Frankrike, Italien och Sverige, både att många medborgare oavsett partisympati och land anser att det offentliga inte kan erbjuda det de förväntar sig, varken när det gäller vård, skola, energiförsörjning, klimatåtgärder eller trygghet, inte ens i Frankrike och Sverige som båda har väl utbyggda välfärdssystem. Och så kriget på det.Så även om statsministern nu har lovat att tjäna oss, med motiveringen att det offentliga finns till för medborgarna och inte tvärtom, så hoppas jag att han tycker att det är ok att jag samtidigt bidrar lite på min kant - för mitt land, för nog verkar det som att alla krafter kommer att behövas ett tag framöver. Marie Nilsson Boij, Paris

21 Loka 20223min

Utrikeskrönikan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.I dag skulle jag egentligen ha varit i den indiska it-staden Bangalore men att få journalistvisum till Indien är inte det lättaste. Att få visering som journalist kan överhuvudtaget vara besvärligt på många håll i världen och flera av mina åtta bevakningsländer tar god tid på sig. Men Indien leder långsamhetsligan. I 1,5 år har jag väntat på att få ett journalistvisum. Ja ni hörde rätt; jag sökte i mars 2021 men har varken fått ja eller nej på den ansökan. Lämnade in en ny för några veckor sedan eftersom jag så gärna ville åka tillsammans med några andra till just Bangalore. Inget svar den här gången heller.Ett av de möten jag sett fram emot i Bangalore är med ett företag som tagit fram en portabel mammografikamera. Tänk att slippa smärtan det medför att trycka in bröstet i de apparater vi använder! Ett annat ämne värt att titta närmare på är energifrågan. Indien är beroende av kol men håller i allt större utsträckning på att ställa om till solenergi. Det finns en uppsjö spännande projekt som på ett direkt plan förändrar och förbättrar människors liv. Och det här med stadsplanering och hållbarhet, där Indien gärna sneglar på Sveriges lösningar - vad händer i praktiken? Min att göra lista över viktiga Indienjobb har blivit lång.Varför tar det då sådan tid? Ja, den som visste! Det svar som ges är att det är en backlogg i Delhi, att administrationen där har en stor hög att arbeta sig igenom efter pandemin. Men jag har branschkollegor som fått visum sedan 2021, en del flera gånger om. Ingen är gladare för det än jag – för Sverige behöver mer Indienbevakning, inte mindre. Jag skulle till och med vilja påstå att Sverige som land behöver mer av Indien; vi kan ju både lära ut och lära oss av människorna i detta jätteland.En indisk väninna föreslog fnissandes en i hennes tycke kreativ lösning på mitt visumproblem: att jag gifter mig med en indier.Nu hade hon ingen lämplig manlig släkting att tillhandahålla så kanske får jag istället vända mig till världens mest kända matchmaker Aunty Seema from Mumbai känd från reality tv-serien Indian Matchmaking. I sådana här sammanhang är det inte sällan viktigt att man som kvinna framstår som hemmakär det vill säga kan laga goda linsgrytor, vill ha barn och är anpassningsbar. Men kvinnans krav då?Här kommer min lista – och nu byter jag språk för att nå den indiska diasporan: Middle aged divorcee and fiercly independent woman seeking Indian national for marriage. You are emotionally and financially stable, open to all religions, family oriented of course and honey if you don't know how to make a decent daal – don't bother sending your CV!Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

20 Loka 20223min

Utrikeskrönika 19 oktober 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn onsdag. Det är något som känns annorlunda.Det är mindre än två veckor kvar till valet och här i Danmark handlar det inte om mycket annat - danska valrörelser är korta och intensiva. Det är öppna spjäll och det blåser faktiskt så friskt om öronen att det många gånger är svårt att i höra vad som egentligen sägs.Men där i bruset är det alltså något som känns annorlunda. Efter att nyss genomlevt en svensk valrörelse, och sen ett Tidöavtal och regeringsförklaring, som ju i stora stycken gick ut på att presentera danska förslag på migrations- och kriminalpolitikens områden, så betraktar jag nu en dansk valrörelse som i den meningen inte är särskilt dansk - eller hur man nu ska uttrycka det.Nä, i Danmark handlar valrörelsen 2022 om skatter, om psykiatrin och klimatet. Men inte om migrationspolitik. Att snacka om invandring verkar det inte finnas någon som tror att man kan vinna några röster på här nuförtiden. Det är som att ämnet förlorat sin politiska potential. Dansk folkparti, som ju mer än något annat parti blev stora och mäktiga av att pressa på för en stramare migrationspolitik kämpar idag för sin överlevnad runt tvåprocentsstrecket. Andra liknande partier är rätt tysta. Inte ens Inger Støjberg, ni minns den kontroversielle ministern som bröt mot lagen i sin iver att strama åt asylreglerna, har visat sin vanliga entusiasm för ämnet. Ja, man har ju vant sig vid en migrationsdebatt i Danmark där det lönat sig att vara tuffast. Väljare har vunnits av de som vågat gå längst - retoriskt och politiskt. Inte av de som problematiserat och pekat på nyanser. Men, annorlunda, som sagt. För vissa åtstramningspartier har till och med börjat mjukna. Högerpartierna Konservative och Liberal Alliance har båda mitt under brinnande valrörelse öppnat för att reglerna för hur Danmark skickar tillbaka syriska flyktingar kanske trots allt är för stränga. Inom Socialdemokratin skönjs en gryende opposition mot partiets strama linje. Och Lars Løkke Rasmussen, den före detta blå statsministern som i åratal regerat fram åtstramning efter åtstramning, hördes nyligen kalla den danska migrationspolitiken för galen - och lova vissa lättnader om han får inflytande. Och det ser han och hans nya parti faktiskt ut att få en hel del av.Men missförstå nu inte allt det här, Danmark kommer ju även i morgon ha en stram migrationspolitik, det handlar ännu så länge främst om ett förändrat sätt att prata. Men tänk om det faktiskt är så att samtidigt som Sverige nu får den mest danska politik vi haft, så har själva inspirationskällan Danmark så smått börjat röra sig mot något annat? Om inte annat skulle det bekräfta den gamla tumregeln att dansk och svensk politik sällan svänger i takt. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

19 Loka 20223min

Utrikeskrönikan 18 oktober 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sesriem, namibiska öknen, tisdag. Efter mer än 40 mil på grusväg mitt i namibiska Never-never land är man lite mör i kropp och huvud. Istället för sjöben, får man vägben, det gungar i kroppen av att sladda fram över grus och vattendrag. Men samtidigt är man lugn till sinnes. Det är meditativt. Vi har passerat öde gårdar och eviga vidder, mött tre bilar och knappt sett några människor. Ibland är man på den där platserna, de där hörnen dit världen inte riktigt når.Nyss var jag i Luderitz, en liten tysk dröm, eller historisk förhoppning med korsvirkeshus vid randen av Atlanten, med en fin liten hamn, en kyrka med utsikt och en fyr på klippan. Vägen dit gick igenom mil efter mil av öken, sand och vindpinade buskar. Det kändes som världens ände. Och det kändes bra. För några veckor sedan var jag på den andra sidan, i Palma i Cabo Delgado i norra Mocambique. Varma vindar från Indiska oceanen och människor som fortfarande hämtade sig efter traumat av det våld som sköljt genom området i spåren av den lokala islamistiska terrorgruppen al Shabaab. Också det kändes som världens ände, långt bort från allt. Geografiskt men också mentalt och också rent tekniskt. På ingen av platserna har jag nämligen i princip haft ett fungerande internet. Det har inte ens gått att ringa ut eller in på min vanliga svenska mobil. Man har varit helt frånkopplad. Går inte att ringa mig, går inte att skicka meddelanden på diverse sociala appar. Att skicka ett mail är som ett rop i öknen. Inget svar går att få från mig. Jag kan inte ens säga, det går inte att nå mig just nu.I början känns det frustrerande, rent av lite panikartat. Jag kan inte nå folk, ingen kan nå mig. Men också – vad händer i Afrika? Hur går det i det tragiska kriget i Tigray? Vad säger folk på Fejan? Och vad säger det senaste om kriget i Ukraina på Twitter? Hur ska jag nu kolla annonser på nya skotrar, som jag egentligen inte behöver. Hur ska jag klara mig utan att veta exakt var jag är, exakt när jag kommer fram, eller vädret i Pretoria och Stockholm? Men man vänjer sig snabbt vid denna sociala detox, det är skönt. Jag kan ju liksom inte göra så mycket åt det. Jag vet inte ens om de på redaktionen i Stockholm kan vara säkra på eller fått meddelande om att den här krönikan faktiskt blir skriven och kommer att skickas över. De får leva i – hemska tanke – en stund av ovisshet.Och man vänjer sig vid det här analoga livet ganska snabbt. Till att börja med genom att faktiskt se och uppleva det man ser omkring sig, landskapet, färden, närvaron. Man är tvungen att titta på en vaxartad pappersbit som någon tryckt en massa kurvor och streck på och som kan vikas ut. Det kallas för en karta. Vägsträckorna står i kilometer och tid som det tar att ta sig från punkt A till B. Man vet inte exakt när man kommer fram, man vet inte exakt var man är i varje liten stund. Och man vet inte vad som händer i svensk politik. Det är helt enkelt underbart.Ni kanske borde prova det själva någon gång? För nu när jag lämnat här krönikan, fortsätter jag min färd i namibiska Never-never land igen. Oåtkomlig och analog. Och i stunder av total ovisshet.Richard Myrenberg, någonstans i den namibiska öknen.richard.myrenberg@sverigesradio.se

18 Loka 20223min

Utrikeskrönikan 17 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Jag och sonen var mitt i förberedelserna för en libanesisk buffé för 50 personer när meddelandet kom:Nu är vi i Luleå på väg till Stockholm, vet du någonstans vi kan kampera?Maxim och Rita är vänner sen mer än 30 år, via min första riktiga ryska vän i Moskva, Olga. Hon brukade skicka Maxim till flygplatsen för att hämta mig när jag i mitten av 90-talet reste tillbaka till Moskva efter att ha flyttat därifrån. Han kom lika troget som bilen, en Volvo 740, rullade igång.Ibland bodde jag hos dem i centrum av Moskva i en före detta kommunalka, en gemensamhetslägenhet, där paret blev kvar när andra flyttade ut. De huserade i sex rum och kök med sina tre barn, en lägenhet, som mer liknande ett hotell en rad rum längs en lång korridor, alla fönster vette in mot gården.Nu, i en helt annan tid, var de på väg i sin bil till Berlin. Där bor sen länge deras vuxna barn och barnbarn, och min Olga, i dag gift med äldste sonen.Senast vi möttes i Moskva, Maxim och jag, konstaterade han med en suck att de i alla fall lyckats med det, att barnen lämnat Ryssland långt före Putins invasion av Ukraina.Vad säger de nu i Moskva, om kriget? De kritiska har antingen lämnat landet eller tystnat. Eller så accepterade de det som Putin kallade den militära specialoperationen. Den som skulle gå på några dagar.När det inte alls gått, som förespeglats, har dessa okritiska, tidigare Putintrogna börjat förakta sin president och till och med se honom som en dumskalle.När Ryssland anföll Ukraina lämnade Maxim och Rita Moskva, de har det visum som krävs för att kunna åka till Europa och sina barn i Tyskland. Med bilen och katterna åkte de via Finland till Berlin. I våras var det möjligt, men efter tre månader måste de tillbaks, enligt visumet och vänta tre månader till nästa utfärd.Med Maxims kontakter bland de tyska medierna i Moskva ordnades nödvändiga dokument för att kunna passera finska gränsen, trots att den nu stängts för de flesta ryska medborgare även om de har Schengenvisum. Allt hade kontrollerats i förväg.90 mil senare hölls de fyra timmar på gränsen, färjan väntade i Åbo, men de släpptes inte in, på ett A4 dokument på finska förklarades att de sågs som en säkerhetsrisk, chockade tvingades de vända.Maxim körde istället till Murmansk via Petrozavodsk en sträcka på 144 mil. Med ny tysk hjälp fixades nya dokument för att ta sig via rysknorska gränsen i Kirkenes. Ytterligare 30 mil i bil. Där passerade de ensamma gränsen. Så ytterligare 90-talet mil till Luleå, nu hade de varit på väg i fem dagar, lördag kväll kom de till mig och sov över för att söndag morgon fortsätta mot Ystad, färjan och äntligen familjen och friheten – freiheit Berlin.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

17 Loka 20223min

Utrikeskrönikan 14 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul fredag.Är det sant?Mår alla verkligen så där bra?Får så många tankar i huvudet när jag ensam och lite dyster till sinnet promenerar omkring i mitt vackra Istanbul, eller Miklagård som det fortfarande heter bland oss vikingar, hrmf.Hagia Sofya, Blå moskén, Bosporen, broarna, det sjunkna palatset och den fortfarande fungerande museeispårvagnen längs Istiklal. För att inte tala om alla restauranger och kaféer.Det finns gott om landmärken här som gjorda för snygga selfies i sociala medier.Jag ser dem varje dag, personerna som med minutiöst inövade rörelser poserar framför kameror med Istanbuls skönhet som fond.Ibland vill jag gå fram och fotobomba, alltså, bara retas lite ställa mig bredvid.Även om ingen skulle förstå vad jag menar.Jag har faktiskt gjort det, fotobombat alltså.Jag var på ett sällsynt märkligt humör i Bagdad, hade jobbat alldeles för mycket och för länge men var glad och ville liksom skämta lite.På en av Bagdads kändaste gator tog mängder av människor bilder av varandra. Vänner, familjer, syskon, selfies- och under några timmar försökte jag av någon anledning att hamna på så många foton jag bara kunde…100 procent av alla personer vars foton jag förstörde skrattade, några kom jag till och med att intervjua senare. Min lokala medhjälpare skämdes lite och jag förstår honom, hur moget är det av en garvad korrespondent att tvinga sig in i familjefoton hos okända irakiska familjer.Det här var egentligen bara en parentes, jag hade tänkt att ta upp hur folk ser lyckliga ut i sociala medier trots att den svarta olyckan bor inombords, att ytan är viktigare än djupet, att många av de käraste på sociala medier faktiskt bryter upp eller skiljs.Hade helt enkelt tänkt att analysera lite, bryta ner sociala medier beteenden och vad det gör med oss.Men det där kan vi prata om sedan, det känns för deppigt. Hey, det är ju fredag, i dag blir det många härliga pose-bilder med glittrande vatten i bakgrunden och själv ska jag puta med läpparna under skägget. Hittar jag något drickbart rosévin kanske det till och med blir det i motljus. Missa för allt i världen inte mina sociala medier.Jag hade också tänkt att göra det här lite poetiskt, ni vet: ”den ljumma vårvinden från Bosporens sjötångs-doftande vatten fick gardinerna att långsamt fladdra i dubbeldörrarna ut mot balkongen. Där, bara där var utsikten mot passagen mellan Medelhavet och Svarta havet ostörd. Där glider Lastfartyg och personfärjor som transporterar sammanbitna passagerare mellan de två kontinenter vattnet utgör gränsen till. Deras dova fartygssignaler som ensamma rop på uppmärksamhet.. Som dåtidens svenska kolmilare, svarta av milornas sot.Men nu är det fredag, så det blir varken djup eller poesi. Det blev helt enkelt för er stackars lyssnare som jag ändå högaktar- tre bortkastade minuter.Johan-Mathias Sommarström, för P1 morgon i Istanbul johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

14 Loka 20223min

Utrikeskrönikan 13 oktober 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, torsdagJag vet, man får egentligen inte använda musik i de här utrikeskrönikorna men en gång är ingen gång och just nu, just för mig, tillbaka som korrespondent i Berlin efter sju års paus så passade just den här sången, "Ich hab´noch einen Koffer i Berlin" så bra så jag kunde inte låta bli att ta med den.Jag har visserligen inte haft någon fysisk väska packad med saker i Berlin sen 2015, som Marlene Dietrich så släpande vackert sjunger om men jag har iallafall haft en slags mental koffert förberedd för att någongång vilja se hur det går för det land som jag rapporterade så mycket om under en annan kris, Eurokrisen i början av 2010-talet.Och att jag nu sitter här igen med pannan i djupa veck och lätt prestationsångest för att få ihop en krönika tillgick på följande vis:Jag var rätt nöjd med tillvaron i Sverige, professionell sång och radiomakeri var en bra och trevlig yrkeskombination men så inledde Ryssland och Putins brutala krig mot Ukraina 24/2.Och med det ändrades allt för så många, fr a i Ukraina förstås men också i Europa och Sverige och inte minst därmed också för mig.I Sverige blev NATO-ansökan plötsligt en formsak, för en stor majoritet iallafall, ett historiskt beslut, några dagar senare hörde jag min skickliga företrädare Frau Salzinger rapportera om förbundskansler Scholz än mer historiska tal om "die Zeitenwende".Merkel var borta, Tyskland skulle plötsligt börja skicka vapen till krigförande land och satsa 100 miljarder euro på försvaret med mera, saker som då, 2011-15 var helt otänkbara trots att Eurokrisen katapulterade fram Tyskland till en lite motvilligt intagen ekonomisk ledarroll i EU.Men det här var något annat, det berör liksom hela det moderna efterkrigstidstysklands framtida väg och relation till sin historia och jag kommer ihåg hur det den där mentala dietrichska resväskan, kofferten, i Berlin tydligt kallade och så gick det som det gick:- Nächste Haltestelle, Berlin!Det går som bekant inte att hoppa ner i samma flod två gånger. Man bör inte ens försöka enligt filosofer och livscoacher men i Berlin är det i princip omöjligt ändå, både bokstavligt och bildligt.Det är mer strömt i floden Spree än man tror och, som jag sa i mitt avskedsreportage från Berlin 2015: I Berlin går historien alltid vidare.Ja, den tog t o m för att vara Berlin ett ovanligt rejält kliv i våras och då var det bara att ge efter och åka hit och packa upp den där imaginära kofferten igen.Så var beredda, spetsa öronen, det blir en intensiv höst härifrån. Det kan jag lova.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

13 Loka 20223min

Utrikeskrönikan 12 oktober 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag. Det här ska handla om hunger. Något de flesta av oss kan relatera till i nån grad – att inte ha tillgång till mat när man skulle behöva. Jag tycker själv att jag de senaste åren har blivit känsligare för lågt blodsocker. Mitt tålamod med exempelvis stökiga barn kan bli häpnadsväckande litet när det gått lite för lång tid sen senaste måltiden. Det här är inget jag är stolt över, jag försäkrar. Hungriga barn är ju heller inte det roligaste att hantera. När mina egna var mindre kallade vi timmen efter att vi kommit hem från förskolan och innan det fanns mat på bordet, av uppenbara skäl för ”hell hour”. Det här är den privilegierade hungern jag pratar om. I Argentina där jag nyss rest runt, hoppar en miljon barn över någon av dagens måltider, frukost lunch, mellanmål eller middag, för att deras familjer inte har råd. Tre miljoner föräldrar skippar en måltid för att maten ska räcka åt barnen. Det här enligt en rapport från Unicef. Nyligen skrev 238 organisationer från 75 länder ett öppet brev till FN:s alla medlemsländer. Brevet var en uppmaning att agera för att förhindra de katastrofala konsekvenserna av den matkris som redan är ett faktum på många håll i världen. Siffrorna är lite svåra att ta in: 50 miljoner människor är ett steg ifrån den värsta sortens svält, svält som dödar. 345 miljoner människor lider av akut hunger, det är en ökning från 135 miljoner bara sen 2019. Över 800 miljoner människor går och lägger sig hungriga varje kväll. Den vanligaste typen av hunger syns inte. Men, försök själv koncentrera dig på tidningen du läser, på ditt jobbmöte, eller dina engelskaglosor, om magen skriker av hunger. Försök att sova, eller lägga ett barn som inte är mätt. Undernäring gör oss känsligare för sjukdomar. Det gör oss trötta och svaga. Undernäring hos barn hämmar utvecklingen, både fysiskt och mentalt. Och brist på mat får vidare konsekvenser, barn som tas ur skolan för att jobba, flickor som gifts bort. Familjer som flyr. Jag vet inte hur det öppna brevet togs emot av FN:s generalförsamling. Att det råder svält i världen var förstås ingen nyhet, men situationen är värre än någonsin enligt FN-organet World Food Programme. De 238 organisationerna som arbetar mot hunger hade en uppfordrande ton i sitt brev. De skrev: ”I en värld av överflöd är det ett politiskt val att låta människor svälta.” Jag antar att det är något att tänka på för alla oss som har lyxen att bara klappa ihop tillfälligt med lågt blodsocker, på grund av dålig planering.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

12 Loka 20223min