Matematik och poesi: Dikterna som existerar före Big bang

Kan läsningen av en dikt liknas vid matematiskt tänkande? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över Emmy Noether, Jacques Roubaud och en tid utan tid.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Emmy Noether var en av det tidiga 1900-talets största matematiker, ibland kallas hon för den moderna algebrans moder. På hennes lika opedagogiska som briljanta föreläsningar på matematiska institutionen i Göttingen hände det att hon vankade fram och tillbaka med kritan i handen framför svarta tavlan, länge länge länge, och muttrade för sig själv, innan hon liksom ur intet, eller kanske snarare ur sitt inre, kastade fram en förtätad och nytänkande matematisk formel, ungefär som en fotograf framkallar en stillbild.

Det så kallade Noethers teorem från 1918 var epokgörande. I teoremet sker ett slags abstraktion, ett åsidosättande av omständigheter och kontext; det förklarar vad det innebär att inte vara förankrad i vare sig plats eller tid och det kom att utgöra ett slags grund för vetenskaplig metod, användbar för kvantfysik, relativitetsteori och förståelsen av big-bang.

Men bortsett från sin häpnadsväckande användbarhet beskrivs teoremet också som osedvanligt vackert; det är rent, det är abstrakt, det är symmetriskt. I två extremt förtätade utsagor uttryckta i ett par ynka rader, understödda av några siffror, parenteser och matematiska symboler kunde hon sammanfatta rent ofattbara saker: fysikens tidlöshet, naturlagarnas grundläggande villkor.

Man undrar: Hur räknade hon ut detta? Hur går ett sådant tänkande till egentligen? Tänker man i siffror? Ja, hur?

Jag läser om Emmy Noether i teknikhistorikern Julia Ravanis bok ”Emmys teorem” där populärvetenskapliga beskrivningar och fysikaliska utsagor varvas med kvinnliga erfarenheter ur Noethers och Ravanis egna liv. Noethers biografi var såklart – det är nämligen alla liv – präglat av konkreta livsomständigheter. I början på 1900-talet fanns det knappast några kvinnor i akademin. Och som judinna var hon tvungen att lämna Tyskland för USA på 30-talet. Å andra sidan ägde hennes existens också ett slags abstraktionsgrad; hon tycktes obekymrad om många traditionella jordiska värden såsom karriär, pengar, familj, formell akademisk status och hon gick konsekvent klädd i samma svarta klänningar. Det var på många sätt ett liv i algebrans tjänst. Men även om hon skandalöst nog aldrig utnämndes till professor var hennes informella status odiskutabel. Tidens alla viktiga matematiker insåg Emmy Noethers unika förmåga och hon hade en inte obetydlig skara lärjungar.

Ja, hur gick hennes tänkande till egentligen? Julia Ravanis beskriver hur Noether inte gillade långa uträkningar, alltså där man kan följa hur matematikern sida upp och sida ned följer ett resonemang. Hon verkade således inte ha föredragit att tänka och arbeta diakront, alltså att hon räknade fram resultatet läng en tidsaxel. Istället – så uppfattar jag det – arbetade hon samordnat, synkront: hon tänkte så att säga alla siffror samtidigt; hon tänkte matematiken som fotografi snarare än film. Ravanis skriver: ”Om matematiken är ett landskap och beräkningen en väg sökte Emmy Noether fågelvägen.” Noether kunde alltså se hela det matematiska landskapet från en hög utkikspunkt, snarare än att hon arbetade sig fram längs en slingrande landsväg.

Jag menar att vi kan finna en likhet mellan den riktigt abstrakta matematiken och en viss typ av poesi där båda tycks arbeta synkroniserat, liktidigt. Generellt sett och bara aningen förenklat så har ju varken matematiken eller poesin någon egentlig handling.

Någon som tycks kunna stödja en sådant påstående var just både matematiker och poet, nämligen Jacques Roubaud, som för övrigt föddes den femte december 1932 och avled samma dag, synkront och symmetriskt alltså, den femte december 2024.

2016 publicerade han den omfattande boken Poétique Remarques, alltså Poetik Anmärkningar. Den består av en stor mängd, ja faktiskt en fullkomligt enorm mängd, ytterst komprimerade aforistiska anteckningar, närmare bestämt 4755. I ett kort förord skriver Roubaud: ”Varje anmärkning är en bild och läsaren bör ta emot den som en sådan”. Han nämner att de är skrivna under halvsekel men varken daterade eller kronologiskt ordnade utan således tidlösa.

Så här lyder den 773:e aforismen: ”En dikt säger inte 'jag är' utan 'är är' och ”jag jag.” Vad kan, undrar man, ett sådant märkligt påstående betyda?

För mig visar det just på den synkrona sidan hos litteraturen, i motsats till den diakrona. Textens aspekt av samtidighet; när man läser en viss typ av dikt – företrädesvis en kort dikt – läser man inte nödvändigtvis en rad i taget utan liksom alla rader samtidigt. Alla bokstäver och ord står faktiskt där på en och samma gång.

Om vi översätter resonemanget till musik så läser vi inte dikten som vore den en melodi, där en ton följer på en annan som följer på en tredje. Utan som ett ackord, en klang. Flera toner på samma gång.

Eller ännu radikalare: tänk att höra alla toner av alla instrument i en pianokonsert av Mozart i ett enda stort ”plonk!” Eller hela sångslingan i en treminuters melodifestivallåt komprimerad till en enda sekundsnabb wailande kvidande utandning! För att sedan i efterhand i huvudet räkna ut hur melodin gick!

Det vore som musik utan tid, utan hastighet. Det vore som musik som huvudräkning inuti den teoretiska fysikens tidlösa svarta hål.

Ja, kanske Emmy Noether tänkte fram sitt matematiska teorem på det sätt världen var beskaffad före big-bang

Tiden före tiden. Det stora stillaståendet innan bilden exploderade i bitar och sekvenser.

Jacques Roubaud igen, i anmärkning nummer 118: ”Att säga att dikten är ’nu’, det är att säga att den presenterar sig för anden som ett föremål som i sin helhet är möjligt att uppfatta i en fullständig inre bild, vars slut går att föregripa redan innan den börjat.”

Ulf Karl Olov Nilsson
författare, psykoanalytiker och översättare

Litteratur

Julia Ravanis: Emmys teorem. Natur & kultur, 2024.

Jacques Roubaud: Poétique. Remarques – Poésie, mémoire, nombre, temps, rythme, contrainte, forme, etc. Seuil, 2016.