Tygets tyngd: Efter pappas död sov jag bland hans flanellskjortor

Tyger kan bära på känslor. Karolina Jeppson funderar över klädernas språk i konst och litteratur och hur en rutig skjorta kan förkroppsliga minnet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag drar åt min orange- och svartrutiga skjorta i blåsten. Den är ett arv från min pappa. Hans många skjortor hängde länge kvar i det lilla rummet med fönsterkupan på övervåningen. Smårutiga bomullsskjortor, flanellskjortor med större rutor i grönt och svart, blått och svart, orange och svart. Att gå in i rummet som förr brukade vara mitt – men som sedan lång tid kantades av hans kläder på ett oändligt antal klädhängare med hans doft – kändes hemma. Den första natten, efter att han aldrig vaknat mer, sov jag på en uppfällbar säng där inne bland skjortorna.

För många av oss är det vi bär på kroppen något vi valt utifrån stil, färg och mönster. Men att klädesplagg och doft kan påminna om en älskad människa till den grad att det förkroppsligar minnet, blir påtagligt nu, när pappa inte finns mer. Våra kroppar och rörelser formas av klädernas materiella egenskaper, som ibland uppfattas som en andra hud, beskriver etnologen Magdalena Petersson McIntyre. Hon skriver om hur tygets snitt och skärningar inte bara skapas efter mode, utan även efter vilka människor som förväntas bära kläderna, och hur de ska brukas. Det finns också en betydelse i färger och vad de kommunicerar. En annan etnolog, Maja Jacobsson, studerar klädfärgers betydelser över tid och vad de signalerar, till exempel hur de i olika kulturer använts för att symboliskt förstärka ceremonier. Jag slås ofta av det språk som kläder och tyg förmedlar, inte minst i litteratur och konst.

Under en vistelse i Zimbabwe 2024 mötte jag mamman till en av landets största författare: Yvonne Vera. Ericah Gwetai är en mor som har överlevt sin dotter och vänt på ordningen: Hon har skrivit en biografi om sitt barn. Något inte många föräldrar gör, och för Ericah Gwetai var det ett sorgearbete. När hon öppnade grinden till sin trädgård för mig, bar hon en orange och röd turban och den svepande klänningen i samma tyg prasslade. Hon gav intryck av att vara en kvinna som visste vad hon ville. Ericah Gwetai syr sina kläder själv, liksom hennes dotter gjorde. Först efter dotterns död började hon själv att skriva och några år därefter utkom biografin ”Petal Thoughts - Yvonne Vera”, om ett säreget författarskap som känns igen på sitt poetiska och symboliska språk.

Yvonne Vera skrev om kvinnors liv, ofta i relation till befrielsekriget och det folkmord som skedde därefter på folkgruppen Ndebele i södra Zimbabwe. Befrielsekriget pågick under Yvonne Veras uppväxt och tonårstid, i dåvarande Rhodesia, från tidigt 60-tal till Zimbabwes självständighet 1980. Det berättas i biografin att Yvonne Veras första jobb var att som åttaåring plocka bomull på fälten utanför staden Chegutu. Hon lärde sig förstå jordens betydelse och vad den kan producera, men också att jorden inte kan ägas, att den bör vördas eftersom den tillhörde förfäderna som brukat den och begravts i den. Kan det möjligen varit det handfasta arbetet med bomullen som växte ur jorden, som bidrog till Yvonne Veras uppmärksamhet på kläder och tyger? I en intervju i The Financial Gazette, berättade hon, hur hon i sjätte klass fick en sax som pris för att hon kunde sy så skickligt med nål och tråd. När hon såg en annan människa, försökte hon förstå vad deras kläder och material signalerade, eftersom hon ansåg att tyger och textilier länge varit människans mest använda språk för att uttrycka känslor som vördnad, vila, firande och sorg.

I Yvonne Veras roman ”Without a name”, bär den kvinnliga huvudpersonen sitt döda barn på ryggen genom delar av berättelsen. Kvinnan köper ett förkläde på marknaden, av ett stärkt vitt bomullstyg med kraftiga stygn. Det virar hon om kroppen, och bär barnet på ryggen med förklädes-banden hårt knutna runt bröst och midja, så att de skär in i huden. Som om tyget håller ihop hennes liv på flera sätt, och kompenserar vad den egna kroppen inte förmår. I en annan av hennes romaner – ”Under tungan” - väver den kvinnliga huvudpersonen mattor. Genom vävandet skapas en trygg rytm och ett tydligt mönster, i en miljö som präglas av oro och dysfunktionella familjeförhållanden. Textilforskaren Jessica Hemmings ser hur tyget och plaggen som bärs, vävs, stickas eller virkas, får unika betydelser i Yvonne Veras romaner. Att sy med nål och tråd däremot, skriver Hemmings, handlar om att länka samman och laga. Det kan ses som att återställa eller rekonstruera en ny verklighet.

Konstnären Lenke Rothman gestaltar mänskligt liv genom olika sorters tyg. Stygnen är inte så regelbundna i Rothmans verk, utan ser ut att vara sydda av nödvändighet, hastigt men ändå målmedvetet, som att hon syr ihop öppna sår, eller kanske syr ett spår, en utväg eller bara en riktning. Rothman som själv överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, visar hur tillvaron ibland behöver fästas ihop med säkerhetsnålar, eller med kraftiga stygn som bär. Det finns en svävande gräns mellan liv och död, liksom i Yvonne Veras böcker.

I Rothmans utställning ”Liv som tyg” som visades på Malmö Konsthall hösten 2024, ser jag ett inramat vitt skrynkligt tyg med brända håligheter, kantade av mörkbruna värmefläckar. Ett rosaaktigt tyg är fäst intill med slarviga röda stygn, och liknar ett stycke kött, eller, sårbarheten i våra kroppar. Här finns också ”Den nyföddas skjorta” – liten, gråsmutsig och sliten, som om den hittats på en sophög, och här finns en liggande torso gestaltad i färgglada tyger, med en liten fågel intill skuldran. ”På väg hem” heter verket.

Det är något förunderligt med tyg, hur det kan bäras, formas och öppna minnets väv till andra tider. Pappas orange-svarta flanellskjorta hänger nu i min garderob. Doften av eau de cologne märks endast när jag låtit den hänga ett tag och sedan tar fram den igen. Jag ser pappa framför mig i enkla, rörliga plagg. Jackan alltid uppknäppt, en aktiv människa som lätt blev varm. Mitt barndomshem där pappas kläder länge hängde kvar, tillhör nu någon annan. Många av skjortorna har getts vidare till second hand, men den orange behöll jag. Konstnären Kandinsky beskriver färgen som att den ger en känsla av ”en människa som litar till sina egna krafter.”

I Yvonne Veras berättelse bär kvinnan sitt barn till den plats hon flytt från. Där kan hon veckla ut tyget och släppa loss sin sorg. I Rothmans installation ”Liv som tyg” syns en gul kraftig tråd lysa genom hela verket. Rothman sökte efter bortslängt material, och fick syn på denna gula tråd som nästan fick henne att ramla ner i en container. Hon beskriver den som en navelsträng som binder ihop verket.

Uttrycket ”att klippa bandet” innebär att inviga, att öppna något nytt. Och ”att klippa navelsträngen” brukar det sägas om att bli självständig, kanske vuxen? Kanske fri från nära relationer som binder en vid gammalt. Men sorg kan inte klippas. Möjligen kan den sys ihop. Eller vecklas ut och släppas fri.

Karolina Jeppson

frilansjournalist och författare

Producent: Ann Lingebrandt