Tygets tyngd: Kypriafragmentets hemlighet

Johan Tralau hittar en botanisk märklighet i ett fragment från det förlorade eposet Kypria. Driver poeten med oss eller är det en lekfull gåta?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 2022-10-18.

Vi är vana vid att tänka på Homeros, på Iliaden och Odysséen som den äldsta grekiska litteraturen. Men det fanns andra dikter som handlade om samma värld och som har gått förlorade, helt eller delvis. De ingick i en större diktcykel som kallas den Episka cykeln. Mycket av det som vi vet om exempelvis det trojanska kriget antyds bara hos Homeros, och blir mer begripligt genom fragment från alla dessa andra dikter. Hur gammal cykeln är vet vi inte. Kanske blev den inte en ”cykel”, ett verk som tänks hänga samman, förrän på 300-talet före Kristus, medan annat är många århundraden äldre. I den helheten fanns i alla fall ett större verk som kallas Kypria, och som handlar om det trojanska kriget fram till det ögonblick som Iliaden börjar med. Traditionen säger att det skrevs av en poet som hette Stasinos, som väl närmast är en sagofigur. Innehållet känner vi inte till så väl, utom genom några få brottstycken och några inte särskilt tillförlitliga antika referat.

Detta är bortom den grekiska litteraturens allfarvägar – inte riktigt den poesi som folk brukar ha läst eller bry sig om, bara specialister. Det är synd. Där finns nämligen en ganska ljuvlig dikt som innehåller ett fascinerande fel. Det handlar om en växt. Lyssnaren måste undra varför poeten har så – så fel om den där blomman.

Vi lyssnar på dikten. En svensk översättning kan låta så här:

Kärleksgudinnan sin hud då klädde med ljuvliga tyger

Gracer och Horer det var som färgat dem med vårens blommor,

Burna av Horerna fram – med krokusar och hyacinter,

Blomstrande lilja och ros, bland kronbladen flödande nektar,

Strömmande vacker narciss – och så Afrodite bekläddes,

Täcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.

Vi hör om kärleksgudinnan Afrodite, som klär sig i väldoftande kläder.

Scenen är fin. Det är Gracerna, eller Chariterna, behaglighetens gudinnor, och Horerna, årstidernas gudinnor, som har tillverkat och färgat kläderna. Vi tänker på växtfärgerna, och på blommorna som används, lila, röda, gula, vita, krokus, hyacint, lilja, ros, narciss. Poeten säger att gudinnorna har färgat tyget i ”vårliga blommor”, på grekiska anthesin eiarinoisin.

Det är inget konstigt med växtfärger. Krokusen som nämns bör vara saffranskrokus, Crocus sativus, möjligen även dess vilda släkting Crocus cartwrightianus. Saffranskrokus är den växt vi utvinner saffran ur, och saffranet var en viktig komponent i den grekiska klädtillverkningen. Flickor och kvinnor kunde bära klänningar färgade med saffran, som då var mycket dyra på grund av att det var, och fortfarande är, oerhört tidskrävande att plocka, sortera, rensa och torka saffranet, för att man ska kunna använda de tre små märkena längst ut på pistillen i exempelvis matlagning eller färgning av tyger. I grekisk litteratur är det i regel kvinnor eller utlänningar som bär gula kläder färgade med saffran.

Det är inget konstigt med att Afrodite har saffransfärgade kläder. Men poeten säger ju att de är färgade ”med vårens blommor”. Det stämmer för hyacinterna och de andra, även om vissa varianter kan blomma senare. Och i Sverige tänker vi i regel på krokus som blommor som kommer på våren. Men de krokusar som användes för att färga kläder är intressant nog inte vårblommor. Saffranskrokusen blommar endast om hösten, i oktober och november. Och detta är… konstigt.

Poeten måste ha vetat att det är just saffranskrokus som man använde för att färga tyg, och att växten blommar om hösten. Det är ett mäktigt panorama, när kullarna i delar av Medelhavsområdet täcks av blommande saffranskrokus, och en så anslående syn när blommorna har plockats och ligger i drivor på väg för att sorteras. Svårt att glömma för den som har sett det.

Så varför sjunger poeten att saffranskrokusen hör till ”vårens blommor”?

Driver han med oss?

Kan han ha blandat ihop saffranskrokus med andra krokussorter? Den grekiske författaren Theofrastos skriver om krokussorterna i sitt stora botaniska verk, om Crocus sativus och Crocus cartwrightianus, som har mindre ekonomiskt värde, men även om det han kallar den ”vita krokusen”, som inte har något användningsområde alls, och om när de olika sorterna blommar. Plockerskorna kände till skillnaderna, förstås, och det gör Theofrastos också.

Men poeten till Kypria är okänd, liksom vederbörandes botaniska kunskaper. Kanske är han helt enkelt okunnig.

Ändå finns det nog en annan lösning, som handlar om hur poeten behandlar oss, sina åhörare. Det är Horerna, alltså Årstiderna, som har färgat kläderna – hôrai på grekiska, besläktat med andra ord som anger tid, hora på latin, heure på franska, hour på engelska. Horerna kan bäst översättas med årstiderna, men grekerna är inte pedantiska med att betrakta dem som vår, sommar, höst och vinter, utan Horerna är en sorts gudinnor som på ett lite ospecifikt vis har med tid att göra. Och poeten säger, med emfas, att det är Horerna som har ”burit fram” blommorna. Årstiderna gör ju just det.

I den sista versen hör vi sedan om årstiderna igen, för Afrodite

Täcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.

Kläderna doftar av ”alla årstider”, eller ”alla sorters årstider”, samma grekiska ord igen, samma som årstidsgudinnorna, Horerna. Så i detta lilla stycke lyckas poeten nämna årstiderna hela tre gånger i samband med blommorna. Och kanske är detta lösningen. Poeten kan räkna med att de åhörare som vet att man färgar tyg med saffranskrokus, och som vet att den krokusen blommar om hösten, kommer att rynka pannan och se självmotsägelsen i dikten, känna spänningen mellan talet om vårblommor och om krokus som man färgar kläder med.

Men poeten leker med oss, med vår kunskap om blommor och med våra förväntningar. Han upprepar detta om Horerna, årstiderna, samtidigt som han säger något om växter och färger som strider mot det vanliga året, mot vanlig mänsklig tid. Det är som om gudarnas landskap står utanför det ordinarie året. I grekisk myt finns föreställningar om svunna tidsåldrar då allt växte av sig självt. Och vissa forskare har hävdat att de grekiska gudarna lever i ett universum utan tid. Nå, tiden är i alla fall annorlunda hos gudarna – och plötsligt börjar självmotsägelsen mellan vårblomma och saffranskrokus att lösas upp inför våra ögon.

Så i detta landskap, där årstidsgudinnorna klär kärleksgudinnan i doftande, färgade tyger, kan årstiderna paradoxalt nog vara upphävda, i ett evigt nu. I den världen, med ”alla årstider” samtidigt, kan saffranskrokusen blomma hela tiden, och där kan alla växter, alla blommor och alla färger också få finnas samtidigt. Poeten leker med oss. Och som han leker.

Johan Tralau, professor i statskunskap och författare till böcker om antik grekisk kultur