Tygets tyngd: Texten är en metafor för väven

I den stora berättelsen om människan intar väven en avgörande plats. Maria Küchen följer den ut i rymden, ner i jorden och in i skriften.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-04-06.

Varje gång jag använder mina ärvda kökshanddukar föreställer jag mig min farmor och hennes tillvaro som småbrukare i ett svunnet Sverige. I början av förra seklet vävde hon handdukarna för hand. Det samtidigt lena och sträva linnet vibrerar av en tyst berättelse. De är en text som aldrig skrevs, de bär på en röst som inte hörs.

Det latinska ordet textus betyder både ”text” och ”textil”. På grekiska har ordet hýfos samma tvetydighet. Det läser jag i Jesper Svenbros essäbok ”Myrstigar” från 1999, där han avsöker skrift och läsning i antikens Grekland.

En hellenistisk dikt som Svenbro citerar presenterar sig själv som hýfos leptón. Det betyder både ”fin väv” och ”subtil text”. Bilden av texten som väv är med andra ord mycket gammal. Men hur är det med väven som text? Kan vävda tyger, precis som den skrivna litteraturen, påtagligt härbärgera berättelser?

Jag möter väven som text i min farmors handdukar, och i poeten Burcu Sahins dikter, i hennes debutbok ”Broderier” från 2018. ”Vi ärver tunga tyger i turkos” står det, ”en symaskin / viknålar / blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd”.

Meterlånga gardiner och sidenöverkast, sjalar, lapptäcken, innehållet i linneskåpet – alla dessa textilier i Burcu Sahins poesi bär på berättelser om mödrar och döttrar, hårt arbete, flykt, migration, kärlek och sorg.

I essän ”Tyst text” i tidskriften Ord och bild, fortsätter Sahin att konkret avsöka sin mors och mormors textilier som kunskapsbärare. ”Jag rörde vid tyget och trådarna. Jag betraktade stygnen” skriver hon. ”Jag förstod med tiden att även min mors och mormors handarbeten var en källa till kunskap; stygn och mönster som kunde dechiffreras. Jag började föreställa mig ett språk som gick att känna, fibrer och fingertoppar, bortom det talade och skrivna.”

Textiliernas berättelse, vävens språk, är tyst text om kvinnors arbete. I andrahandsbutiker för välgörande ändamål finns ofta drivor av sådana textilier, sådan text, som säljs mycket billigt – förmödrars handarbeten ur skänkta dödsbon, kökslinne, sänglinne, grytlappar.

Text, väv och minne är intimt länkade till varandra. Ibland blir detta extra påtagligt, som i den tidiga rymdfartens repminnen, rope memories.

Core rope memory användes på 1960-talet i Nasas första Mars-sonder och i månfärdernas datorer. Mjukvaruprogrammet skrevs på den tekniska högskolan MIT och vävdes sedan, bokstavligen, av erfarna textilväverskor. Till minnesvävarna användes tunn koppartråd och magnetiska ringar.

Det komplexa informationsflödet i datorer förmedlas binärt, med hjälp av enbart ettor och nollor. En koppartråd som träddes genom en ring i de tidiga rymdfärddatorernas minne representerade 1, en tråd som leddes förbi en ring representerade 0.

Kvinnor vävde de tidiga rymdfärdernas minnen. Genom deras vävar av koppartråd och metallringar strömmade information – i blygsam mängd om man jämför med dagens datorer, men tillräckligt för att astronauter skulle kunna ta sig fyrtiotusen mil ut i rymden, ända till månen och tillbaka igen.

Dessa minnesvävar av koppartråd och magneter tillhör redan det förflutna. De visas i museer och påminner om arkeologiska fynd. Tidiga textilier – tillverkade före det skrivna språket, före historien – kan se ut ungefär som ett rope memory i datorn på en tidig rymdfarkost.

Arkeologiska textilfynd är inte lika vanliga som föremål av ben, lera och sten. Tyg multnar bort fortare, men kan bevaras mycket länge om omständigheterna är gynnsamma, som i torvdammen Windover pond i mellersta Floridas träskmarker.

Dammen grävdes ut på 1980-talet i samband med ett bygge. Den ligger ett par hundra meter från motellet Space Shuttle Inn, i utkanten av staden Titusville nära Kennedy Space Center. Från Kennedy Space Center har NASA sedan 1960-talet sänt upp raketer med rymdfärjor, satelliter, sonder och månfarare. I Windover Pond återfanns kvarlevor av 167 ursprungliga invånare i det som långt senare skulle bli USA. Fynden var mer än sjutusen år gamla.

De döda låg i fosterställning med huvudet västerut och ansiktet mot norr. De var svepta i tyg. Tretusenfemhundra år innan Egyptens pyramider byggdes, vävde dessa jägare och samlare på den amerikanska kontinenten textilier av palmblad – inte bara stora begravningssvepningar utan också mattor och väskor. Minst sju olika komplexa vävmetoder användes och det antyder att någon form av vävstol krävdes. Medan årtusendena gick, förvandlades deras textilarbeten i dammen sakta till torv.

Tygerna i Windover vävdes långt före den skrivna historien, av människor som inte hade något skriftspråk. Textilierna är äldre än texten. Det är skriften som är en metafor för väven, snarare än tvärtom.

Men relationen mellan text och textil är inte bara metaforisk. Den kan vara oerhört påtaglig, som i rymddatorernas repminnen och inkafolkets khipu-trådar. I sin essä berättar Sahin om khipu, ”ursprungligen ett slags skriftsystem som användes av inkabefolkningen före kolonieringen av Amerika.

”En khipu”, skriver Burcu Sahin, ”bestod av färgade trådar, spunna eller flätade, av alpacka- eller lamahår. Trådarna hade numeriska värden och kodades i form av knutar i ett decimalsystem. Det sägs att när spanjorerna anlände till Amerika förstörde inkabefolkningen sina textilier för att förhindra att de hamnade i händerna på kolonisatörerna eftersom det var där de dokumenterade sin troslära och kunskap.”

Den etymologiska relationen mellan textil och text finns i fler språk än grekiska och latin. Orden ”sutra” och "sutur", kirurgtråd, har samma rot i sanskrit. En sutra i den indiska klassiska litteraturen är en koncentrerad litterär form för undervisning i huvudsakligen muntliga traditioner, en skriven tråd att följa när stora mängder muntlig tradition memoreras.

Den skrivna indiska sutran speglar något som egentligen primärt är muntligt. Och även i den arkaiska grekiska diktningen som Jesper Svenbro beskriver i ”Myrstigar”, är skriften egentligen sekundär. Dikten han citerar tycks av poeten själv ha uppfattats som en väv, ett spindelnät, som fångar rösten och dödar den. ”I denna metaforiska väv” skriver Svenbro, ”har rösten fastnat som en snara.”

Inte bara Burcu Sahins förmödrars tyger är tysta texter, nät som har fångat och tystat en röst. Den skriva dikten i sig, är det också. Och även i de sjutusenåriga tygerna från Windover pond finns en tystnad, en tystad röst. Vilka var dessa människor? De talar inte längre, utom genom resterna av sina kroppar och textilier.

Alla dessa trådar och tystnader, texter och fibrer, rymdfartens repminnen och ursprungsfolkens svepningar – de ingår i den stora texten om människan, en enorm mångskiftande väv i tid och rum. Också den här betraktelsen, den här rösten som har befriat sig själv ur den skrivna textens nät, ingår där som ett litet inslag, en av alla oräkneliga trådar.

Maria Küchen, författare och kulturjournalist