Muserna skriver tillbaka: TS Eliots hemliga musa

T S Eliots hemliga kärlek hette Emily Hale. Men mest älskade han nog sin egen persona. Amanda Svensson funderar över musans tragiska dilemma.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-11-14.

Sensommaren 1932 avlade poeten T S Eliot en avskedsvisit hemma hos makarna Leonard och Virginia Woolf. Han stod i begrepp att resa till USA, för att rädda sin katastrofala privatekonomi – och inte minst för att undkomma sitt ännu mer katastrofala äktenskap. Det finns ett fotografi från besöket, taget av Leonard. En milt leende T S Eliot står axel mot axel med en lika tuff som elegant Virginia. En bit ifrån de två författarna står en tredje person, så avvikande att hon ser ut att ha målats dit i efterhand. Hon ser nästan ut som en docka, vitklädd och med fötterna prydligt ihop, nedslagen blick och händerna knäppta bakom ryggen. Dockan var emellertid högst levande. Hon, Vivienne Haigh-Wood, hade bara oturen att vara gift med T S Eliot. En man vars konst krävde kvinnor – men vars ego, neuroser och alltmer uttalade misogyni inte tillät dem att spela någon verklig roll i hans liv.

Många är de konstnärsmän som lutat sig mot en eller flera kvinnor för att kunna uppfylla sina egna ambitioner. Litteraturhistorien är full av författarhustrur som renskrivit manuskript, korrekturläst, skött barn och hem och korrespondens, bistått med råd och inspiration och pengar och sex, utan att få något särskilt erkännande i utbyte. Dessa kvinnor kan man med rätta kalla för litteraturens hemliga muser. Inget är trots allt viktigare för inspirationen än arbetsron som kommer av att slippa befatta sig med det världsliga.

T S Eliot var dock inte ute efter den sortens praktiska museri. Likt Dante med sin Beatrice sökte han en kvinna att älska på det medeltida sättet – kyskt, överjordiskt, och på avstånd. Kanske var det därför som äktenskapet med Vivienne Haigh-Wood, en verklig kvinna med krav och behov, havererade så till den grad att han var tvungen att spärra in henne på mentalsjukhus för att slippa undan. Helt fruktlöst var äktenskapet emellertid inte för den uppåtsträvande konstnären: ”Åt henne gav äktenskapet ingen glädje – åt mig gav det den sinnesstämning ur vilken Det öde landet föddes”, skrev han själv på 1960-talet. Det hade Vivienne kanske kunnat trösta sig med, om hon inte redan hade avlidit på den psykiatriska institution där hon tillbringade de sista tio åren av sitt liv.

Så långt den mörka inspirationens musa. Men hade Eliot då ingen himmelsk och ljus Beatrice? Jo, det verkar så. I biografin ”The Hyacinth Girl – T. S. Eliots Hidden Muse” tecknar litteraturvetaren Lyndall Gordon ett porträtt av en kvinna, Emily Hale, vars relation till Eliot var livslång, men försiggick mer eller mindre i det fördolda. Historien kan ytligt sett framstå som romantisk. Den USA-födde Eliot mötte Hale redan då han som ung studerade vid Harvard, och blev omedelbart förälskad. Om den unga skådespelerskan besvarade hans känslor vid den tiden är oklart, och han emigrerade hur som helst snart till England. De upprätthöll en fläckvis korrespondens, som intensifierades när Eliots äktenskap med Haigh-Wood imploderade. Mellan åren 1930 och 1956 skrev Eliot mer än tusen brev till Hale. Det är dessa brev, hemlighållna på Princeton-universitetet fram till år 2020 per Eliots och Hales vilja, som ligger till grund för Gordons biografi. Några brev från Hale till Eliot finns dock inte bevarade – eftersom han brände upp dem. Vad musan hade att säga honom var tydligen inte lika viktigt för världen att få veta som vad han hade att säga henne.

Trots alla dessa brev är det inte helt lätt att få fatt i vem Emily Hale var. Hon älskade teater, och skådespelade under hela sitt liv, ibland avlönat, ibland som amatör. Hon gifte sig aldrig, utan försörjde sig som dramalärare och som husfru på olika amerikanska college. Hon var engagerad i kvinnorättsorganisationen League of Women Voters och inom unitarismkyrkan. Och så älskade hon T. S. Eliot. Det får man i alla fall anta, men den ensidigt bevarade korrespondensen får Hales känslor att framstå som dunkla. De två träffades mycket sällan, och hade ingen fysisk relation, förutom en mycket pikant incident då Eliot ska ha tagit av henne strumporna och strött kyssar över hennes fötter. Det verkar troligt, men inte självklart, att hon hade velat gifta sig med honom om möjligheten funnits. Att skilja sig från Haigh-Wood kom dock inte på fråga för den kyrklige Eliot: ”Om jag skulle skilja mig vore det den anglikanska kyrkans största bakslag sedan Newman blev katolik.” Och när Vivienne avled 1947 var det äktenskap som han i decennier sagt sig önska plötsligt inte längre aktuellt. I stället gifte han sig med sin sekreterare Esme Valerie Fletcher.

T S Eliot var en känslodriven poet. Att gestalta och framkalla känslor var själva syftet med det så kallade objektiva korrelatet. Jaget ströks ur dikten, men den subjektiva känsloupplevelsen bestod. Som bränsle för sin egen känslokatalysator behövde Eliot kvinnor. Hales roll var hyacintflickans – paradisisk, ouppnåelig. Någon som fanns i en nostalgisk bild av det förflutna, och i en föreställning om framtida salighet, men aldrig här och nu. Hon var som marmeladen i Lewis Carrolls Alice i Underlandet, möjlig att få igår eller imorgon, men aldrig idag. Konkret influerade hon många av hans verk – exempelvis skrev Eliot den första av de fyra kvartetterna, Burnt Norton, efter en vistelse med Hale på en herrgård med samma namn. Hennes brinnande intresse för teatern kan också ha bidragit till att han under senare delen av sitt liv primärt skrev pjäser. Att han själv tillskrev henne rollen som musa nummer ett framgår tydligt i den del av korrespondensen som rör bevarandet av breven – han vill att eftervärlden ska se och förstå. ”Det kommer att finnas så mycket som ger en falsk bild av mig, och så få ledtrådar till sanningen. /…/ Gång på gång har jag sett vilket intryck jag gjort och längtat efter att kunna utropa ”nej, ni har alla fel om mig, det är inte alls så det förhåller sig – sanningen är mycket enkel och lätt att greppa, och här har ni den med några korta ord” skriver han till Hale, när hon visar tveksamhet inför att gå till historien som mottagaren av tusen brev från en plågad poet.

Och där har vi musans stora och tragiska dilemma. Å ena sidan – att vara en katalysator för stor konst är faktiskt inte kattskit. Å andra sidan blir man för evigt förbunden med en människa vars skugga man aldrig kommer tillåtas lämna. Alla välmenande försök att dra fram konsthistoriens många muser ur mörkret och ge dem något slags agens är på förhand dömda att misslyckas, eftersom intresset för dem står i direkt relation till de konstnärskap de gött, och som aldrig är deras egna. Eliot visste det, och Hale gjorde det nog också. Kanske skulle hon när allt kommer omkring ha föredragit att bli ihågkommen så som hon levde – med ett oceanbrett avstånd mellan sig och mannen som älskade sin konst och sin persona mer än han älskade henne.

Amanda Svensson, författare, översättare och kritiker