David Rasmusson: Garderobsblomman Mette

Utrikeskrönika 10 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Miami, fredag.Det doftar kaffe ända ut på gatan, dörren står öppen på det kubanska caféet på Palm Avenue och när jag kliver in blir jag välkomnad på spanska.Jag har kommit hit för att prata med cafégästerna om politik, om debatten mellan de republikanska presidentkandidaterna. Men så fort jag förklarar mitt ärende, så skrattar servitrisen Maria.Debatt, vilken debatt? Det finns bara en kandidat, och han heter Donald Trump. Vänta ska du få höra själv, säger hon och presenterar mig för några av gästerna längs zinkdisken.De dricker sött svart kaffe ur små vita koppar och vinkar åt mig att slå mig ner, och förklarar att Trump är numero uno, den bästa president vi haft.Varför skulle vi ens bry oss om några av de andra kandidaterna? De är bara små kopior, han är originalet, säger en av männen.Vi pratar på en blandning av min knaggliga spanska och deras lite knaggliga engelska. Här i Hialeah, nordväst om Miami, har de flesta spanska som förstaspråk och de flesta har kubansk bakgrund. Flera av cafégästerna säger till mig att det är Trumps hårda tag mot Kuba, utrikespolitiken, som är hans största fördel.Senare samma kväll kommer borgmästaren i Hialeah att meddela att avenyn där caféet ligger ska byta namn till ”Donald Trump Avenue”. Han lämnar över en stor grön gatuskylt till Trump som ett tecken på Hialeahs lojalitet. Trump tackar för stödet och pratar om hur världen är på väg åt fel håll, han varnar för ett tredje världskrig och säger att om inte jag blir president så kommer det gå åt helvete för USA. ”We’re going to hell”. Biden kommer göra oss till ett kommunistiskt Kuba, säger han.Inne på det kubanska caféet kommer flera gäster fram, knackar mig på axeln och vill gärna säga vad de tycker om valkampanjen. Det bildas en liten kö framför min mikrofon. Två äldre systrar säger att Trump borde vara president alltid, han är komplett som politiker. En man i knallrosa skjorta berättar att han är präst i kyrkan runt hörnet, och väljer Trump för att han är mest antikommunist av alla. Servitrisen Maria vinkar till mig: - han i hörnet där borta vill nog gärna säga något, visar hon. Och mannen vid hörnbordet säger med hög röst, så att alla kan höra att han inte håller med de andra.Folk här inne förstår inte, säger han, att Donald Trump vore en katastrof för demokratin. Han ljuger, han beundrar diktatorer. Han är farlig för USA, säger mannen vid hörnbordetDet blir för ett ögonblick tyst på caféet. Och så reser sig prästen upp och lämnar lokalen.Du kan ju titta på opinionsmätningarna säger han till mig på vägen ut. Vi vet vem som kommer vinna.Och så öppnar han dörren ut mot Donald Trump Avenue.Ginna Lindberg, Miamiginna.lindberg@sverigesradio.se

10 Marras 20233min

Utrikeskrönika 9 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm torsdag,Jag tror att det som sker nu kan påverka världen mer än 11 septemberattackerna, det oförsonliga avgrundshat som nu uttrycks kommer inte att blekna när detta krig är över.Och hatet är djupt chockerande. En kristen arabisk man som jag känner och som haft en högt uppsatt position i ett av de Israelvänliga arabiska kungahusen, skrev häromdagen på sociala medier: Åk tillbaka till era ghetton. Det vill säga, han anser inte att israeler har rätt till Israel utan ska återvända till ghetton i Europa, och det här är en man som i decennier umgåtts med israeler och deltagit i fredsprocesser. Nu anklagar han hela västvärlden för folkmord på palestinier och säger att hela världen ropar antisemitism så fort en palestinier eller arab protesterar mot Israels bomber, markstöld eller bosättarvåld.En israelisk kvinna säger till mig att hon minsann sett hur det sprattlar i liksäckarna palestinierna radar upp i Gaza – de ljuger, de älskar Hamas och det är inte synd om dem och bara de lyder Israels råd att fly söderut i Gaza – så blir de mottagna av hjälporganisationer som ger dem all service de kan drömma om. Det är inte sant det vet vi.Och de senaste dagarna har bosättare på Västbanken spritt flygblad till palestinierna där det står: En stor katastrof väntar er, vi kommer att fördriva er från vårt heliga land.Fördriv dem, avhumanisera dem, förneka deras lidande.Själv blir jag anklagad för att vara islamist och Hamassupporter, en vidrig Israelhatare – om jag rapporterar om Gazas lidande. Och när jag häromdagen la ut midsommarblommor med den självklara uppmaningen stoppa antisemitismen, beskylldes jag för att ha tagit ställning för ett folkmord på palestinier. Hatet göder begreppsförvirringen. Det är inte antisemitiskt att kritisera Israel och den palestinska flaggan är inte en antisemitisk symbol lika lite som Davidsstjärnan eller kippan symboliserar dödande av palestinska barn.Många journalister lever i tron att om de får kritik från båda håll, så är det ett bevis för att de är opartiska eller neutrala som vissa säger. Ett ganska billigt journalistknep, som om korsande giftpilar skulle justera, rätta till, garantera sanning.Det enda sanning jag ser just nu är en monumental monopolisering av lidandet, som speglar sig i en bottenlös avsaknad av empati och som också gör att alla fredsprocesser framstår som löjliga akademiska övningar. Var fredsprocesserna bara ett sätt att skjuta upp det vi ser idag? Ett sätt att dölja det faktum att vare sig israeler eller palestinier har hittat ett gemensamt språk för året 1948, när staten Israel bildades och palestinierna tvingades på flykt.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.seRättelse: I en tidigare version av den här krönikan uppgavs att den palestinska flaggan förbjudits på demonstrationer i Tyskland. Det stämmer inte. Däremot kan flaggan i delstaten Berlin beslagtas om den hålls av någon som ropar slagord som undergräver Israels rätt att existera som stat, är antisemitiska eller våldsförhärligande. Rättelsen gjordes 9 november 2023.

9 Marras 20233min

Utrikeskrönikan 8 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Östersund, onsdag.Häromveckan dog den tidigare kinesiska premiärministern Li Keqiang.Ni vet, han som varje år de senaste tio åren stått i Folkets stora sal i Peking och läst upp Kinas ekonomiska mål.Enligt kinesiska statliga medier dog Li Keqiang av en hjärtattack.Han blev 68 år.Dödsbeskedet kom plötsligt, Li hade nyligen pensionerat sig och försvunnit ur det politiska rampljuset.Och hans död har, inte oväntat, lett till en uppsjö spekulationer, analyser och konspirationsteorier.Det brukar bli så i kinesisk elitpolitik. Det slutna systemet och bristen på information göder ryktesspridning.Och Li Keqiang har under sina år som premiärminister också varit en person som ofta fått bära manteln som någon typ av anti-Xi Jinping.Absolut inte någon rebell, men en relativt pragmatisk, reformintresserad politiker. Marknadsvänlig, Västinspirerad. Både folklig och välutbildad.Långt ifrån den dogmatiska parti- och maktvarelse som Xi Jinping ofta beskrivs som.Så, när han nu gått bort är det inte konstigt att reaktionerna blivit starka och att vissa automatiskt ser hans död som en del i ett politiskt spel.Och vem kan klandra skeptikerna.Den kinesiska politiska historien saknar knappast brutala uppgörelser i den styrande eliten.Mao Zedong själv, på 1970-talet, sägs ju ha undanhållit läkarnas cancerbesked till dåvarande premiärministern Zhou Enlai.Men skepsisen i Kina är dubbeleggad.Genom sig själv, känner man andra.Och under mina i år i Peking har jag inte sällan märkt hur denna, ja, kalla det i viss mån cyniska världsbild, inte är begränsad till hur man ser på Kina.Tron, till exempel, bland vissa, på att USA och CIA har ett finger med i nästan allt som pågår runtom i världen.Övertygelsen hos somliga att västerländska medier såklart har en agenda, precis som de statliga kinesiska medierna har det.Vi är alla lika goda kålsupare, är sensmoralen.Från Kommunistpartiets sida brukar man ibland säga, som svar på kritik, att Väst minsann inte förstår Kina.Men med tanke på det slutna politiska system de lever i, så undrar jag ofta hur väl Kommunistpartiet egentligen förstår det så kallade ”Väst”.Och som trenden ser ut nu med växande konfliktytor mellan Kina och många av världens demokratier, så tror jag att möjligheterna för ömsesidig förståelse blir allt mindre.Björn Djurberg, Kinakorrespondentbjorn.djurberg@sverigesradio.se

8 Marras 20232min

Utrikeskrönikan 7 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vilnius, tisdag.Den senaste tiden har jag febrilt letat i mail och sociala medier efter något som känns görbart. Något som inte bara spär på all förtvivlan och oro som jag, och många andra känner för utvecklingen i världen just nu.Till och med producenten på P1 morgon mailade och sa att jag gärna fick berätta om något positivt den här gången.Det är ju så mycket död och bedrövelse i sändningarna nu, skrev hon.Ja, det är ju det. Och det ser tyvärr inte mycket ljusare ut inom mitt bevakningsområde.Men jag letar vidare.Där! Ett mail om att femtio städer i Europa skulle kunna bli klimatneutrala – alltså inte släppa ut mer växthusgaser än de klarar att suga upp redan 2030 – om de använder sig av teknik- och naturbaserade lösningar vi redan känner till. Jag ringer några samtal. Mm.. kanske.Och där – ett annat forskningsprojekt om hur ätbara insekter i Afrika kan ersätta protein från kor och därmed minska både klimatutsläpp, öka livsmedelssäkerhet och ge mer inkomster till kvinnor och barn.Jag nappar direkt. Det känns kul och intressant. Det tycker även kollegorna när jag försiktigt kollar – är det kanske ändå för lättviktigt just nu, när det händer så mycket allvarligt och tungt i världen?Nejdå. Det kommer fungera bra i mixen säger de. Vi behöver något som lättar upp litet.Sagt och gjort. Jag fixar och trixar och får hjälp med röster från Zimbabwe och det blir ett intressant, lärorikt och inte så tungt inslag i mixen.Ändå ringer direkt någon arg, svensk lantbrukare och skäller i örat – varför ska ni alltid klaga på oss bönder?!Öh.. det här var i Afrika.. försöker jag.. men han gillade INTE mixen.Nu är jag på plats i Vilnius och ska göra det tredje positiva, lösningsinriktade ämnet jag nosat upp.Vad det handlar om?Tja, 100 procent sol, vind, vatten, batterilagring och kanske ett elnät så smart att den där fossilfria världen inte känns så långt borta ändå. Kanske redan runt hörnet..En droppe i havet, säger du?Ja kanske. Eller en av de där många små dropparna som till slut urholkar stenen. Kanske rent av ett ljus i novembermörkret.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

7 Marras 20232min

Utrikeskrönikan 6 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Latinamerika, den region jag har att bevaka, präglas av en djupt orättvis fördelning av rikedomen, i FN rapporter står det att läsa att det är världens mest ojämlika världsdel.Här uppfattas fattigdom som ett naturligt tillstånd, liksom pompös rikedom som geografiskt lever sida vid sida med de hungrande latinamerikanerna.Möjligen en förklaring till varför många väljer den kriminella banan – brottsligheten i metropoler som Mexiko City, Rio de Janeiro och Bogota är skrämmande hög och brutal, knarkkartellerna har kontroll över hela regioner och har på senare år gjort inmarsch i Ecuador, Peru och Chile …De kriminella gängen styr i Port au Prince på Haiti samt i städerna i Centralamerika.Därför är det så imponerande att hitta så fina och generösa människor mitt i den dystra verkligheten – jag beskrev dem i en tidigare krönika som de som verkligen gör avtryck på en. Jag har några till här som exempel.Medelålderskvinnan utanför Lima som blev av med sitt hus i ett jordskred i mars i år efter ett ovanligt kraftigt regnoväder – hon har ägnat åtta år av sitt liv åt att upplysa sina grannar om klimatförändringarna och ingår i en frivillig grupp som tränar folk att förbereda sig inför naturkatastrofer.När hennes hus drogs med den kraftiga flodströmmen i vintras fick plötsligt hennes insats en ny mening, berättade hon. När myndigheterna inte griper in, vad har vi kvar, ju oss själva, sa hon.Eller den katolska nunnan i Necocli i norra Colombia, dit tusentals migranter från Sydamerika ständigt kommer för att vattenvägen ta sig till Darien, en av världens farligaste regnskogar, enda vägen upp mot centralamerika och slutmålet USA.Nunnan, 63 år gammal, bor i ett skjul mitt bland migranttälten och samlar in mat till barnen i lägren. Vid ett besök i fjol bad hon mig om hjälp att med bil hämta en mängd tegelstenar från en fabrik. Jag tänkte att hon skulle bygga en mur vid skjulet mot den kommande orkanen – jag tänkte fel. Hon skulle sälja tegelstenarna för att köpa kläder och madrasser till de nytillkomna migrantbarnen.Eller den mordhotade människorättsaktivisten i Tierralta i nordvästra Colombia, det land där flest miljö – och människorättsaktivister dödas varje år … till priset av att inte kunna leva med sin fru och sina två barn åker han runt o hjälper regionens bönder mot knarkkartellernas hot och myndigheternas övertramp.Någon måste göra det här, man kan inte lämna folk i sticket, sa han om varför han inte flyr själv till ett tryggare liv.Kan det vara så att så mycket elände föder dessa pärlor till människor? Är det så mänskligheten har överlevt så mycket grymhet genom århundraden?En grymhet som har följt med oss in i vår upplysta epok, där vi har trott att vi har nått civilisationen?Ivan Garcia, San José, Costa Ricaivan.garcia@sverigesradio.se

6 Marras 20233min

Utrikeskrönika 3 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagFör några veckor sedan var jag i Kosovo, för att bevaka en händelse som var på vippen att sätta Balkan i brand – igen.PubliceraNu efteråt haglar beskyllningarna om vem som ligger bakom den senaste tidens ökade spänningar i en konflikt som pågått i flera decennier.En stor problematik med konflikten, eller konflikterna på både Balkan och andra håll i världen, är att alla sidor ser sin kamp som den mest rättmätiga – men få erkänner sina egna brister och fel.I Kosovos huvudstad Pristina pryder två män en hel husvägg. Två UÇK-ledare som stred för ett självständigt Kosovo under 90-talet.Hjältar i Kosovo.Men kommer hjälteglorian att hamna på sned, när rättegången som just nu pågår i Haag mot dom två männen, är avslutad?Båda är nämligen sedan två år tillbaka häktade och utreds för hundratals mord, kidnappningar och övergrepp under Kosovokonflikten.I Kosovo vill majoriteten av invånarna inte se sina hjältar kopplade till den sortens brutalitet och ilskan är stor över att dom överhuvudtaget utreds.Men detta är som sagt inget unikt för Kosovo, samma känslor utspelade sig efter Balkankriget på 90-talet när generaler och ledare för dom olika stridande parterna greps för att utredes för olika krigsbrott eller brott mot mänskligheten.Hela Kroatien kokade av ilska och demonstrerade när någon populär general eller befälhavare greps och dömdes för olika brott.I Bosnien likadant: när parternas hjältar skickades till Haag, protesterade den sidan de representerade.För serberna har vi massakern i Bosnien i mitten av 90-talet där mellan 6000-8000 bosniska män, infångades och avrättades av den bosnienserbiska armén.Srebrenica-massakern! Folkmordet!Än idag har många serber svårt att se den händelsen som ett brott.Min poäng handlar om efterspelet. Hur människor hela tiden kan hitta förklaringar, ursäkter – för något som inte kan ursäktas.Alla konflikter brukar vara långt mer komplicerade än hur de lanseras i propagandan från de trätande sidorna.Men det handlar inte om huruvida kampen som förs är berättigad eller inte – utan HUR den ser ut, HUR den förs.Och hur stor grad av civiliserad mänsklighet sidorna som krigar mot varandra ger sig vinn om att behålla.Att döda civila, barn, ungdomar och gamla – det är inte kamp.Det är mord och ett brott mot krigets lagar.Att fånga in, avväpna och sedan systematiskt skjuta ihjäl tusentals män, det är inte kamp, det är mord och ett brott mot krigets lagar.Där bör gränsen gå: att aldrig acceptera eller rättfärdiga omänsklighet, barbari, mord... för gör vi det riskerar vi att själva gå förlorade i en sådan kamp.Milan Djelevic för P1 Morgonmilan.djelevic@sverigesradio.se

3 Marras 20233min

Utrikeskrönikan 2 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Oslo, torsdag.Nordens alla språk har hörts från talarstolen i norska Stortingen den här veckan.Och det är nordiska frågor som har varit i fokus.Ministrar och politiker har varit samlade för Nordiska Rådets årliga session. I år var det Oslos tur att vara värd med Stortingets pampiga lokaler som centrum.Men det är en mörk och allvarlig agenda det här året - präglad av krig, konflikter och kriminalitet.Fast den här gången har det yttre hotet fört de nordiska länderna tätare samman.Till skillnad från coronapandemin då bilden var en helt annan. Med stängda gränsen och begränsad rörlighet. Gränsregioner som led. Politiker som grälade.I år var var grannsämjan betydligt bättre.Rysslands invasion i Ukraina, hotet av hybridkrigföring har fört Norden tätare samman.Och i korridorerna på Stortinget där nordiska politiker och tjänstemän minglar runt är stödet och förväntat på Sveriges medlemskap i Nato stort.Något av kronan på verket i ett nordiskt samarbete.Nordens nya roll i Nato, där alla nordiska länder är medlemmar i försvarsalliansen öppnar för nya samarbetsmöjligheter.Förespråkare för nordiskt samarbete brukar peka på den stora potential Norden har som region.Ett enat Norden hamnar i topp bland världens ekonomier med en öppen, rörlig arbetsmarknad i 60 år. Regionen är bland de rikaste i världen mätt i bnp per capita och med en högt utbildad befolkning enligt siffror från Nordiska Rådet.Det finns helt enkelt en potential för att bli en tung spelare globalt om Norden kan tala med enad röst.2019 sattes målet att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till år 2030.Sen kom pandemin och målet sågs närmast som en utopi.Nu verkar det mer realistiskt igen men tiden går fort och i debatten på Stortinget hördes krav på att nu måste länderna fokusera och sätta fart på arbetet på riktigt.Och med de nordiska länderna som medlemmar i Nato finns också förhoppningar på att samarbetet också ska ge andra konkreta mer vardagsnära fördelar – bättre infrastruktur i öst-västlig riktning är ett exempel på vad som finns på önskelistan bland politiker på gränsen mellan Norge och Sverige.Grannsämjan är god på Nordiska Rådet iår.Vi har talat ut om den svåra tiden under pandemin säger en norsk parlamentariker till mig.Den här gången har en yttre fiende fört Norden närmare samman.Under coronapandemin var det ett vaccin som till slut löste problemet med protektionismen som blommade ut i Norden. Smittan trycktes tillbaka, människor fick skydd och gränserna öppnades.Enigheten som vi ser idag är bra men kriget är dåligt.Så – jag har sagt det förut men säger det igen – när kommer det ett vaccin mot krig?!Carina Holmberg, Oslocarina.holmberg@sverigesradio.se

2 Marras 20233min

Utrikeskrönikan 1 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Porto, onsdag.Kan vi bara ta detta med handdukarna, lite kort... Ni vet dom där små skyltarna på hotellen där det står typ: Dear guest, every day millions of gallons of water – ni hör hur mycket det är – millions of gallons - används för att tvätta handdukar som bara har använts en gång... You can make the difference! Handduk på kroken betyder att du kan tänka dig att använda den igen. Handduk på golvet betyder, snälla byt! Sen står det: Thank you for helping us conserve the Earths vital resource. Klart man hjälper till här med att bevara jordens resurser, när man som jag är ute och reser mycket i jobbet och privat, och låter alltså handdukarna hänga kvar på kroken... bara för att upptäcka att de ändå byts. – Hmm, här gick det tokigt, tänker jag och vänder mig då till receptionen på hotellet, till exempel i Sevilla. – Hola, que tal? – Jo, vilket bra system ni har här på hotellet med handdukarna, bara det att hotellpersonalen bytte dem ändå. – Aj då, svarar receptionisten. Jag skall genast tala med de som har hand om rummen. Dagen efter, samma visa. Och dagen efter. Det hela slutade den gången med att jag skämde ut mina barn – tyckte de – med en mindre föreläsning i receptionen om turismens negativa effekter på miljön. Turismen har naturligtvis även en massa positiva effekter, men det handlade inte just det samtalet om. Ja ja, en olycklig engångsföreteelse, tänker du, men nej. Detta upprepar sig gång efter gång, i hela mitt bevakningsområde, i Spanien, i Frankrike, i Italien och i Portugal, som alla lider både av vattenbrist och på sina ställen av det kritiker kallar för överturism. Jag läser lilla skylten, låter handduken hänga på kroken, när jag kommer hem efter utfört dagsverke, är handduken utbytt. Jag klagar i receptionen, som lovar att de ska följa sitt eget system, men icke, handdukarna bytes i alla fall. Där trängs jag sen i värmen på Palermos eller Alicantes gator med alla tusentals personer på kortvisit och kan liksom inte tänka på annat än att de alla dessa sen ska hem till sitt hotell och sen ett, duscha och två, torka sig med en nytvättad handduk. Typiskt Sydeuropa tänker du kanske nu. Inte så miljömedvetna som vi svenskar. Men, även i föregångslandet Sverige, händer detta. Senast i somras när jag var där på konferens. När jag var i Rom nu senast och allt upprepade sig, så haffade jag damen som hade hand om mitt rum, en kvinna med pondus i rosa uniform. – Signora, du behöver inte byta mina handdukar varje dag. – Ok, sa hon, då byter jag bara den stora varje dag då. – Nej, sa jag, ingen. Bara om de ligger på golvet. – Men den lilla vill du väl ändå att jag byter varje dag. – Nej.– Jo, sa hon, det klart att du ska ha en ren handduk varje dag. Det blev till att peka på kortet och vädja – för miljöns skull. Det förefaller så klockrent... Ett system som alla tjänar på... Det blir billigare för hotellen, mindre jobb för städpersonalen, mindre miljöpåverkan och gästen kan få ren handduk om den vill...Och ändå...?Nä, den här handdukssituationen är ett mysterium...Marie Nilsson Boij, Portomarie.nilsson-boij@sr.se

1 Marras 20233min