David Rasmusson: Garderobsblomman Mette

Utrikeskrönika 1 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, tisdag.Nu när kobran Sir Vääs, eller ormen som ömsade namn till Houdini, är aktuell så antar jag att suget efter mer nyheter om ormar och ödlor är enormt i Sverige. För det var länge sedan en reptil fick så mycket uppmärksamhet i svensk media som Sir Vääs, eller kobran Houdini. Förresten borde det inte vara Sir Houdini eftersom en Sir titel borde behållas även efter namnbyte eller regelbunden skinnömsning. Nåja, vad titeln än må vara så måste jag erkänna att jag är lite förvånad över det massmediala utrymme kobran fått. Ständiga uppdateringar om läget har hörts i radio, tv, tidningar och på sociala medier. Eftersom intresset bland svenskar verkar vara slukande så kommer här en liten komprimerad sammanfattning av de senaste veckornas nyheter med reptiler i huvudrollen från några av de Sydostasiatiska länder jag bevakar.Vi börjar i Thailand. I förra veckan upptäckte en bonde väster om Bangkok att en över tre meter lång pyton hade tagit sig in i buren där bonden hade sina ankor. Det något färre antalet fjäderfän i buren fick bonden att misstänka att de stora bulorna på ormen var hennes fåglar. Mycket riktigt. Efter en kort och intensiv kamp fångades ormen med hjälp av inkallade viltvårdare. I ett försök att fly spydde ormen upp ankorna och blev då smal igen. Men trots det lyckades personalen från viltvårdcentret att stoppa ned boaormen i en säck för vidare transport till djungeln. Bonden Chan sa till lokala medier att hon nu måste bygga bättre staket för att skydda sig själv och sina ankor.Men det är inte bara ormar som ställer till det. I närheten av turistorten Krabi blev en försäljare på nätet abrupt avbruten i sin direktsändning av en stor vattenödla som sprang in i butiken. Ödlan jagades av arga bybor efter att den hade käkat upp deras kycklingar. Den två meter långa reptilen blev dagens snackis bland Thailändare på sociala medier.Betydligt värre gick det för en 54-årig kvinna på Sumatra i Indonesien. Kvinnan anmäldes försvunnen av sin man när hon inte kommit hem efter att ha samlat gummi på plantagen. Hennes oroliga familj ringde räddningstjänsten som började leta efter henne i den närbelägna skogen. Där hittade den förfärade räddningspersonal en jättepyton utsträckt i en glänta bland träd med en stor rundning på magen. Deras farhågor besannades när man skar upp ormen och där hittade den lilla kvinnan. Bychefen sa till Indonesiska medier att pytonormen troligen attackerade kvinnan genom att först bita henne och sedan klämma henne till döds för att slutligen svälja henne hel. Hemsk historia.Jag vill avsluta den här lilla rundan av, ska vi kalla det reptilnyheter, med något glädjande.Ett buddisttempel i Thailändska Sukhothai fick oväntat besök av en över två meter lång orm. En av de unga munknoviserna ville visa sitt mod och skulle jaga bort ormen från det blanka marmorgolvet som var lite för halt för munken och ormen.I sin iver att få bort ormen halkade munken och satte sig på ändan, något som fick tempelbröderna att börja gapskratta. Ormen som försökte fly undan hade det inte heller lätt. Det hala marmorgolvet gjorde att den inte fick fäste. Tillslut under glada tillrop och skratt lyckades den modiga munken peta ned ormen i kloakerna.Och med det sätter jag punkt för reptilbevakning.Peder Gustafsson, Bangkok peder.gustafsson@sverigesradio.se

1 Marras 20223min

Utrikeskrönika 31 oktober 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndag.2022 har varit ett år fyllt av extrema väderhändelser.I Europa har den värsta torkan på 500 år fått floder att torka ut, skogar att brinna och dricksvatten att sina.I Kenya, Etiopien och Somalia fortsätter den värsta torkan på 40 år efter flera uteblivna regnperioder. Många miljoner människor lider av hunger och brist på rent vatten. Bara i år ökade antalet drabbade från 9,5 miljoner till drygt 16,2 miljoner, enligt Unicef.I Mellanöstern fick tusentals människor uppsöka sjukhus efter ovanligt många sandstormar.I Kina ledde extremvärmen till minskad elproduktion då 66 av landets floder torkade ut.I USA orsakade orkanen Ian stor skada i Florida och blev en av de starkaste och dyraste orkanerna i landet hittills.I Pakistan hamnade en tredjedel av landet under vatten efter ovanligt starka monsunregn. 33 miljoner människor drabbades, mer än 1000 personer dog, och många fler förlorade hem och hus och medan vattnet nu sakta sjunker undan frodas malaria, diarréer och andra sjukdomar.Världens länder har kommit överens om att vi ska göra allt vi kan för att minska utsläppen av växthusgaser som förstärker den globala uppvärmningen och leder till fler såna här extrema väderhändelser.Men just nu gör vi precis tvärtom. Vi lägger ännu mer kol på fossil-brasan så att alla växthusgaser når rekordnivåer och oljebolagen gör rekordvinster.Om en vecka börjar FN:s stora klimatmöte i Egypten. Och i de klimatlöften som världens länder vill lägga på bordet där, finns ingenting som gör det troligt att vi kommer att kunna nå målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, som är Parisavtalets mål. Det skriver FNs miljöorgan i en analys. Som det ser ut nu är vi snarare på väg mot minst 2,5 graders uppvärmning vid århundradets slut. Hittills har vi uppnått litet drygt 1 grad.Att fortsätta släppa ut ännu mer växthusgaser i atmosfären - det är som pumpa in stereoider i klimatsystemet. Den jämförelsen gör meteorologen Martin Hedberg i sin bok Extremt väder.Väder och klimat kommer inte att återgå till de mönster vi tyckte var normala under 1900-talet. Med ett dopat klimatsystem kan vi förvänta oss ännu mer extremt väder.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

31 Loka 20223min

Utrikeskrönika 28 oktober 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pittsburgh, fredag morgon.Ett foto sprids på nätet, blir viralt. ”Den amerikanska drömmen”, skriver Fox News under bilden. Det är egentligen en alldaglig bild på en pappa och hans 3-årige son på en basketmatch. Men det som sticker är ut att pappans skäggiga ansikte och händer är täckt av svart kol precis som hans bara armar som är synliga under de smutsiga arbetskläderna och de grova kängorna. Michael McGuire, som pappan heter, en kolgruve-arbetare i Kentucky hade skyndat sig direkt från jobbet för att inte missa sonens första match med favoritlaget. Och fotot verkar ha berört många. Tränaren för basketlaget Kentucky Wildcats sa till reportrar att han visat fotot för sina spelare. Jag ser det framför mig som i många Hollywood-filmer – en coach som håller ett litet inspirationstal med spelarna i en halvcirkel runt sig i omklädningsrummet. ”Jag talade med dem om att hårt arbete är hederligt arbete, och att den här mannen tog sig tid för sin son”, sa tränaren.Och jag tänker på fotot och det här med romantiseringen av arbetarklassen när jag reser i Pennsylvania för att bevaka valrörelsen som är inne på slutspurten nu i USA. Här i den gamla kol- och ståldelstaten, där naturgasutvinningen nu är en viktig inkomstkälla, är gruppen väljare utan universitetsutbildning som de brukar definieras, viktiga att locka.I valet till senaten nu i delstaten är demokraternas kandidat John Fettermans hela varumärkes-strategi att han är en jordnära man av folket. Han går förutom i sällsynta fall klädd i shorts och hoodies, luvtröjor. Och han pratar om vanligt, hederligt folk som sliter, om fackförbundens betydelse, om att höja minimilönen. Och på ett av hans kampanjmöten i veckan träffade jag snickaren Steven Moses som sa att John Fetterman är precis som en av oss. Att se en politiker i basketshorts istället för kostym: heck yeah, sa Steven.Men en annan väljare bredvid vid sin pickuptruck med ett Trump-klistermärke lyfte istället fram republikanen Mehmet Oz som den som bäst kan relatera till så kallat vanligt folk, han vill stärka naturgasindustrin och det hjälper arbetarna.Många känner till historien om hur Donald Trump bars till makten mycket tack vare stöd från vita arbetarklassväljare som tidigare stöttat demokrater i delstater som Pennsylvania, Wisconsin och Michigan. Och trots att president Joe Biden i valet 2020 försökte vinna tillbaka delar den väljargruppen genom att lyfta fram sin egen enkla bakgrund och ofta prata om hur hans pappa brukade säga: ”Joey, en lönecheck är mer än bara pengar, det handlar om värdighet och respekt”, så förlorade Biden ändå stort mot Donald Trump bland just vita arbetarklassväljare.Samtidigt har demokraterna hållit kvar i sitt stöd från minoritetsväljare, till exempel svarta och latinos utan universitetsutbildning. Men i årets val larmar nu demokratiska strateger från vågmästarstaten Nevada om att de höga priserna, som drabbat bland annat de många arbetarna inom turistnäringen hårt, kan leda till att de väljarna stannar hemma. Något som skulle kunna ge republikanerna seger i delstaten.Gatumusikern Alex King som jag träffade i Las Vegas ska inte rösta i valet, sa han. ”Min hyra har stigit och mitt kylskåp är tomt, men min röst kommer inte göra någon skillnad.”Cecilia Khavar, Pittsburgh Pennsylvaniacecilia.khavar@sverigesradio.se

28 Loka 20223min

Utrikeskrönikan 27 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sukkur, torsdag.Toba Tek Singh. Texten på vägskylten flimrar förbi snabbt. Va finns det på riktigt tänker jag? En plats som faktiskt heter Toba Tek Singh. Jag trodde att det var en påhittad ort som författaren Saadat Hasan Manto skapat till sitt mästerverk med samma namn.För oss som är nördigt intresserade av Sydasien och därmed på köpet av Partition, delningen av brittiska Indien i en indisk och en pakistansk del – för oss är novellen “Toba Tek Singh” en klassiker. Den handlar om en psykiskt sjuk man som hamnat på ett boende i Lahore för att skickas över gränsen till det som blivit Indien. Men när han får reda på att hans hemort numera tillhör Pakistan så vägrar han. Till slut lägger han sig ner på marken i det som blivit ingenmansland. Världen runt omkring honom är blodfärgad, de mest ohyggliga brott man kan tänka sig har satt miljoner i rörelse. Människor har flytt undan grannar som blivit fiende över en natt. Kvinnor har rövats bort, våldtagits. Barn slaktats. Vuxna män likaså.Det här är inte bara fiktion. Det är en del av familjehistorien för många av oss med rötter på den här kontinenten. Muslimer, sikher och hinduer – alla är både offer och förövare. En del av oss har letat efter hus och gränder på platser som en gång var våra släktingars trygga punkt. Tunga i sinnet när tiden sopat bort alla spår av deras existens. Upprymda när någon gamling gått förbi och plötsligt sagt jo den familjen har jag hört talats om.Hatet som briserade då har blivit till en djup misstro mellan länderna. Det kan också till viss del förklara varför människor i Indien gläds så åt att Storbritanniens nye premiärminister heter Rishi Sunak – medan reaktionerna i Pakistan är betydligt mer nertonade även om det finns en och annan som säger att Sunak minsann är pakistanier. För Rishi Sunaks förfäder bodde på den här sidan gränsen innan de emigrerade till Afrika.Fast på den tiden fanns det ingen förstås gräns och många hinduer och sikher bodde här. Så är det ju inte längre. Medan jag sitter i bilen skenar fantasin iväg. Hur ser det ut där i Toba Tek Singh? I min hjärna har tiden stått still och Saadat Hasan Manto dricker doodh pati, alltså te med mjölk, vid det lokala haket. Tänk om man skulle ta en liten avstickare dit tänker jag och tittar på min gamla papperskarta. Ser inte så långt ut. Min pakistanske kollega har slumrat till i värmen. Vi hinner kanske dit utan att han märker det och protesterar över att jag slösar med tiden? Nä, säger chauffören, det är två timmars bilväg dit. Och vi har redan en mycket lång resa framför oss.Det blir inget besök i Toba Tek Singh, denna symboliska plats för våld och vanvett. Jag åker vidare istället till nästa förödelse där våldsamma oväder lett till mycket lidande och säkert också stoff till flera litterära verk om någon känner sig manad.Naila Saleem, Sydasienkorrespondent på plats i Pakistan.

27 Loka 20223min

Utrikeskrönikan 26 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg onsdag.Den första frosten har kommit och i norra Finland hörs halkvarningar på radion.I Ruka som är en av Finlands största skidanläggningar har de första nedfarterna öppnat med hjälp av sparad snö från förra säsongen.Allt är redo för vinterns turistsäsong – men det blir ännu ett år utan ryska turister.Jag besöker Kuusamo, ett mindre samhälle i Norra Österbotten med ändå en av Finlands större turistorter med omkring 1,2 miljoner gästnätter. Allra flest kommer på vintern.Kuusamo med sina cirka 15.000 invånare ligger bara 30 km från ryska gränsen. Den närmsta gränsöverfarten är liten och området närmast på ryska sidan är glest befolkad. Men före pandemin stod ändå ryska turister för en betydande del av den internationella turismen. När gränsrestriktionerna infördes under pandemin försvann ryssarna i princip helt och har sen dess på riktigt aldrig kommit tillbaka. Men vi saknar de inte, säger Jouko Manninen, borgmästare i Kuusamo när jag träffar honom i stadshuset.När Ryssland anföll Ukraina bröt staden direkt det långa vänskapssamarbetet med grannstaden på ryska sidan och näringslivet har jobbat hårt för att ställa om.Under pandemin ökade de inhemska gästerna och ersatte en del av det ryska bortfallet.Andra stora grupper kommer från Storbritannien, Spanien, Nederländerna och de ska förhoppningsvis bli fler.Men det finns flera mörka moln som kan sammanfattas i krig, energikris och inflation. När Ryssland invaderade Ukraina fick jag första gången känslan av att det faktiskt kan hända här också säger Jouko Manninen. Det var en djupt obehaglig känsla som snabbt följdes av att om det händer så ska vi kämpa och försvara oss säger han med emfas.Han har tidigare varit officer i finska försvarsmakten och konstaterar att med dagens vapen spelar just närheten till Ryssland egentligen ingen större roll - moderna vapen når långt.Bland människor jag möter är minnet av tidigare rysk/sovjetisk ockupation stark. Det är en historia som berättas mellan generationer och äldre personer är starkt berörda när de tänker på barn och barnbarn och vilken framtid de går till mötes.Andra fokuserar på att få vardagen att fungera och vill inte alls tänka på vad som händer i omvärlden.Kommunen arrangerar så kallade säkerhetskvällar för att minska oron bland invånarna. Öppna informationsmöten där representanter för samtliga berörda myndigheter finns på plats för att berätta om sin verksamhet och svara på frågor.Och kämpaandan som Jouko Manninen ger uttryck för finns på flera plan.Det är många små turistföretag som kämpar i motvind men vi kommer inte ge oss säger företrädare för den lokala turistorganisationen och slår fast - vi jobbar hårdare med de resurser vi har.Carina Holmberg för P1 morgoncarina.holmberg@sverigesradio.se

26 Loka 20223min

Utrikeskrönikan 25 oktober 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv, tisdag. Tillbaka. På samma hotell, i samma rum. Åtta månader har gått i ett, sedan jag väcktes av det där samtalet från kollegan i Stockholm. ”Det har börjat nu, de bombar Kiev, de bombar överallt. Är du i säkerhet? Bra, då räknar vi med dig i sändningarna strax”. Vi la på. I samma stund gick flyglarmet här i Lviv och över hela Ukraina, ett molande ylande i morgonmörkret.Där och då försvann tid och rum. Kriget blev det enda som existerade. I början levde jag och min kollega Johan-Mathias på adrenalin, allt skulle berättas, skildras, rapporteras. Vad åt vi? Sov vi? Vad pratade vi om mellan varven? Ingen aning. Det var oviktigt, liksom allt som inte kretsade kring kriget. När jag kom hem till Stockholm efter en månad i Ukraina tyckte jag att det var märkligt att skyltdockorna i en klädbutik jag brukar gå förbi hade nya kläder. Varför brydde man sig om att byta kläder på skyltdockor när ett krig rasade i Europa? Jag tackade nej till födelsedagsbjudningar och när jag väl träffade kompisar ville jag inget annat än att prata om det som hände i Ukraina, för vad skulle man annars prata om? Stackars min omgivning där och då. Men dag ett, blev två, blev dag 100. Ett halvår gick, åtta månader sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Och någonstans där emellan hände något. Försoningen, acceptansen. Kanske insåg jag det när jag kom på mig själv att handla kläder hemma i Stockholm som jag sett hänga i ett skyltfönster, då jag började uppskatta födelsedagsfiranden och att få prata om annat när jag väl kunde, när jag var utanför det, hemma i fred.För det som jag tidigare sett som en del av vardagen, något självklart, är numera något jag värdesätter så enormt, att ha de där samtalen om vardagsbestyr, firanden av alla dess slag, ett hem, en viloplats, det är en ynnest men också en del av livet, fastän det är krig. Och båda kan få existera samtidigt. Åtta månader har passerat och jag är tillbaka i Lviv där det började för mig för åtta månader sedan. En kort tid. Och väldigt lång på samma gång. Lubna El-Shanti, Lviv.

25 Loka 20222min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag den 24 oktober.Jag tänker på det här med avfallsdeponier eller soptippar.Dit vi alla åker någon gång om året för att bli av med skräp, ett gammalt kylskåp, en nersutten soffa eller något annat uttjänt.Och avfallsdeponin, återbruket eller soptippen – kärt barn har många namn – som vi tar oss till ligger oftast en bit utanför stan, så brukar det vara.När jag häromdan stod och blickade ut över tonvis med avfall, med tunga fordon cirkulerandes mellan högarna, skriande fågelflockar ackompanjerade av skällande hundar – så kunde jag konstatera att det finns olika former av skräp.Jag befann mig några kilometer utanför Cluj, en av Rumäniens större städer.Avfallsdeponin i Pata Rat, hyser även den dem där gamla tv-apparaterna, möblerna och allt möjligt annat demolerat och defekt...Men... utöver det, har här också dumpats – människor.Barn, åldringar, kvinnor, män... totalt 2000 själar lever på den här soptippen.Den senaste bosättningen växte fram för bara tolv år sen. Kommunen placerade den bredvid platsen där ett sjukhus hade fått dumpa sina uttjänta produkter. Därför fick bosättningen smeknamnet Tjernobyl.Att 76 romska familjer hamnat där, på soptippen är en självklarhet, sa Alex när vi träffades. Han är socialarbetare, driver romsk radio och är också aktivist, som driver romska frågor.Han var en av dem som dumpades i ”Tjernobyl”.För romer, konstaterade Alex, behandlas och ses som skräp. Även 2022. Och även inom EU, trots principer och vackra ord om minoriteter och deras rättigheter. Sen började han räkna upp städer i Rumänien, där romer bor på soptippen...När jag stod där på tippen med Alex grep en stark obehagskänsla tag i mig. Tanken som slog mig: tänk om detta hade varit jag! Vi är ju ganska lika jag och Alex... i samma ålderspann, har fru och barn, jobbar med media...Nu en tid efter mötet finns känslan kvar, obehaget skaver och rädslan i mitt huvud tar sig olika uttryck, på natten förvandlas den till bilder...Ser mig själv – på en soptipp!Våra barn, jag och min fru, det stinker, kackerlackor, råttor... vi ligger på skitiga madrasser på golvet i ett rum på 16 kvadrat, här finns också kylskåpet, och tv:n.Det här är hela vårt hem.Vad hände – jag hade jobb i stan, trerumslägenhet, barnen i skola och förskola, kände mig som en vanlig medborgare...Det här är svårt att ta in, något måste vara fel, en mardröm...så jag försöker vakna, tvingar mig. Och lyckas ännu en gång.För Alex och hans familj och alla andra i Tjernobyl finns inget att vakna ifrån.De blir kvar på dem gulnande, skitiga madrasserna ikväll.De blir kvar i den mardröm som fick Alex att tänka att han var död, när han såg var dom hade hamnat den där decemberdagen 2010.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

24 Loka 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag,Det är några ord från regeringsförklaringen i veckan som inte vill lämna mig.”Det offentliga finns till för att tjäna medborgarna. Aldrig tvärtom”.Vad ville vår nye statsminister skicka med mig här egentligen, alltså som medborgare? Och visst var det någon annan som sa nåt liknande... fast tvärtom...”Ask not what your country can do for you. Ask what you can do for your country”.Just det John F Kennedy 1961, också under en krisperiod.Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land?Varför väljer de två statsmännen att formulera sig så olika när det gäller relationen mellan stat och medborgare? Är det partipolitik? Men det handlar ju inte om omfattningen eller inriktningen på den offentliga servicen.Det är hur man som medborgare förhåller sig till den, det vill säga mer som ett moralfilosofiskt dilemma. Är jag en del av det offentliga eller herre över det offentliga? Är det kanske kulturellt betingat, det vill säga typiskt svenskt att utgå från att det offentliga ska tjäna medborgarna och inte tvärtom?På min sons förra skola, i Sverige, var det citrusfruktförbud till exempel, därför att en elev var allergisk. Restriktionerna var inte begränsade till klassen, eller ens till avdelningen. Nej inga clementiner fick vara någonstans på skolan. 500 barn lärde sig därmed att det är helt rimligt att ett barn sätter standarden för ett helt samhälle. Utan att ta ställning till det rimliga i det här, kan jag konstatera att man i Frankrike tänker tvärtom.När jag ringde till matbespisningen på min dotters skola här till exempel och önskade glutenfri kost till henne svarade chefen där att det tyvärr var otänkbart. Mina olika peppande inspel och förslag på olika nivåer av anpassning, ifrån hur enkelt det är att byta ut vetemjölet i all kost, till om hon inte i alla fall kunde tänka sig att steka en nötbiff då och då till min dotter separat, möttes av totala nobben.”Madame, jag kan inte lägga om allt för ett barn”.Men det är svårt det där med kulturella skillnader.Vi kanske snarare ska förstå statsministerns uttalande utifrån vår tid? Vi kräver ju naturligtvis helt enkelt en helt annan höjd på samhällsservicen idag, än man gjorde på Kennedys 60-tal. Jag kan konstatera efter att ha följt tre val på nära håll, i Frankrike, Italien och Sverige, både att många medborgare oavsett partisympati och land anser att det offentliga inte kan erbjuda det de förväntar sig, varken när det gäller vård, skola, energiförsörjning, klimatåtgärder eller trygghet, inte ens i Frankrike och Sverige som båda har väl utbyggda välfärdssystem. Och så kriget på det.Så även om statsministern nu har lovat att tjäna oss, med motiveringen att det offentliga finns till för medborgarna och inte tvärtom, så hoppas jag att han tycker att det är ok att jag samtidigt bidrar lite på min kant - för mitt land, för nog verkar det som att alla krafter kommer att behövas ett tag framöver. Marie Nilsson Boij, Paris

21 Loka 20223min