Lönndörrar och falluckor: Tintin och James Bond är fall för sin tid

De faller genom luckor och snö och trillar genom dolda dörrar. Peter K Andersson funderar över förflyttandets lätthet i 1900-talets äventyrsberättelser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Att resa i verkligheten lever sällan upp till resor i fantasin. Det som för mig är tilltalande med resor som företas i fiktionen är att de ofta är fria från de bestyr som tenderar att förstöra nöjet och spontaniteten i det verkliga resandet. När Dr Who kliver in i sin TARDIS och reser till vilken plats som helst i historien eller världsrymden, eller varför inte när Alfons och hans pappa lyfter från vardagsrummet i en fantasihelikopter och genast börjar flyga över en djungel – då kringgår de behändigt allt det som präglar resandet för oss andra, från säkerhetskontroller och tunga resväskor till trånga flygplanssäten och transitbussar.

I en av mina favoriter bland de böcker som jag brukar läsa för min treåriga dotter, Patrik och flygmaskinen av Ulf Löfgren, bestämmer sig huvudpersonen, en karsk liten pojke, för att bygga en flygmaskin så att han kan hämta hem sin pappa, som är fast på en söderhavsö. Och när han har bestämt sig för att göra det, så gör han det. Han bygger flygmaskinen utan problem – tack vare att den drivs av en dammsugare behöver han inte tänka på bränsle längs vägen – och sen ger han sig av. Han flyger över hav och stora städer, och äter en macka när han känner sig hungrig. Och så efter ett par sidor ser han sin pappa nere på ön där han är strandad. Sen åker de hem.

Tänk om det kunde vara så enkelt i verkligheten! Jag tror att det är en ganska ursprunglig mänsklig dröm som den här typen av berättelser ger utlopp för. Att bara kunna ge sig iväg, obunden av vardagen eller nationsgränser. Äventyrslusten finns förstås tydligast i de gamla äventyrsromanerna av Jules Verne eller Robert Louis Stevenson, men där tvingar också den eftergift åt trovärdigheten som barnböckerna är fria från författarna att berätta om förberedelserna inför resan, det årslånga byggandet av den märkliga farkosten. I de berättelser som riktar sig mer explicit mot barn eller ungdomar har ett underbart berättartekniskt grepp blivit etablerat. Det är ett grepp som även letat sig in i vuxenfiktionen. När handlingen kräver en vändpunkt uppenbarar sig någon typ av hål i den fysiska värld som omger huvudpersonen. Det är kaninhålet i Alice i Underlandet, men förflyttat till en igenkännbar verklighet blir det nästan ännu mer egendomligt och tydligt som en portal mellan två dimensioner.

Den här typen av vändningar är Tintinberättelserna väldigt bra på. Tintin faller ständigt genom olika dolda falluckor eller hittar lönndörrar på de mest osannolika ställen. I Tintin i Amerika finns en tidig och smått surrealistisk variant när Tintin helt sonika faller igenom en fallucka i trottoaren på en livligt trafikerad gata i Chicago. Hur kunde skurkarna veta att han skulle ställa sig just där? Den här sortens lite oslipade berättarknep ger de tidiga Tintinalbumen en stundtals drömlik atmosfär, men knepet återanvänds i senare album i en form som är mer integrerad i händelseförloppet. I Tintin i Tibet faller både Tintin och kapten Haddock flera gånger ner genom hål i snön, i Solens tempel faller Tintin genom ett vattenfall till en grotta som gömmer sig bakom det, i Plan 714 till Sydney faller Tintin på likartat sätt ner i ett underjordiskt tempel. Tintinalbumen är också fyllda av olika hemliga dörrar och öppningar till oväntade rum. I Enhörningens hemlighet bryter sig Tintin ut ur en fängelsehåla med en murbräcka bara för att hamna i ett väldigt rum fyllt med antikviteter. I Faraos cigarrer håller knarkligans högkvarter till bakom en dold dörr i en palm, och i Blå lotus är ständigt frågan vad som finns bakom det mystiska skynket längst in i opiumhålan.

Den här typen av vändpunkter ger ofta Tintinäventyren en labyrintartad karaktär. Den rumsliga orienteringen upphävs och en dörr eller ett hörn kan leda vartsomhelst. Skurkarnas högkvarter befinner sig ofta bakom dörrar eller, som i Tintin hos gerillan, bakom en tvåvägsspegel. Huvudskurken ses ibland sittande framför en tv-skärm varifrån han bekvämt kan iaktta händelseförloppet, utan att det förklaras var han befinner sig. Det är ett fantasifullt grepp som vi förstås också känner igen från James Bond. Om vi skulle räkna upp alla falluckor som han ramlar igenom – ofta medan han går mot en vacker kvinna – skulle vi behöva mer tid på oss. Att det här greppet är så vanligt i två av 1900-talets mest kända serier av äventyrsberättelser är inte konstigt. Både James Bond och Tintin har sina rötter i den populärfiktion från det tidiga 1900-talet som bidrog till att etablera den här typen av dramaturgiska genvägar. Man kan hitta prototyper i Sherlock Holmes och annan 1800-talsfiktion, men det är tydligt att upprinnelsen i själva verket ligger i teaterns värld snarare än det skrivna ordets. Att på ett trovärdigt sätt skriva in en fallucka i en roman är inte lätt, men att använda scengolvets inbyggda fallucka som en oväntad vändning i handlingen är fullt logiskt – och publiken hinner förmodligen inte ens reagera på bristen av trovärdighet. I de melodramer som spelades på de populära teaterscenerna i sent 1800- och tidigt 1900-tal skrevs luckor i golvet gärna in i handlingen – inte sällan som ett sätt för skurkarna att gömma undan sina kidnappningsoffer. I den vanliga mytologiseringen av Chinatown som finns i amerikanska teaterstycken från sekelskiftestiden skildras stadsdelen som byggd ovanpå ett helt system av hemliga tunnlar där allsköns ljusskygga aktiviteter försiggår, en restprodukt av myten om den gula faran som fortfarande dyker upp i filmer emellanåt.

Är dessa falluckor och hemliga tunnlar besläktade med äventyrslust och drömmerier? I populärfiktionen används de helst som en antydan om någonting olycksbådande som ligger gömt där man minst anar det. Men i dess överraskningseffekt finns kanske också drömmen om gränsöverskridandet och transcendensen Det skrämmande och okända bär ju som bekant ofta på en samtidig hotfullhet och lockelse. Att plötsligt förflyttas från en plats till en annan genom en osynlig öppning i omgivningen är väl den mest avskalade bilden av längtan bort som man kan tänka sig? Men om det hade skett i verkligheten skulle vi nog knappast reagera med Alices jämnmod. Nej, vi kanske behöver passkontrollerna och köerna och transitbussarna för att inte förflyttningen ska överväldiga oss. Drömmen om det spontana plötsliga resandet kan få vara kvar i böckerna. Men där bör det i alla fall finnas, så att även framtida generationer av barn kan krypa upp i en fåtölj och falla genom hål till oväntade platser.

Peter K Andersson
historiker