Krigsslutet 1945: från världskrig till kallt krig

Hur hanterar man ett land i fullkomlig kollaps, ockuperat av tre militära stormakter och dessutom skyldigt till omänskliga brott mot mänskligheten?

Perioden efter Hitlers död och den tyska kapitulationen var på intet sätt enkel. Redan i fredsförhandlingarna kan man ana de konfliktytor som, inom loppet av bara några år, skulle växa till en ny global stormaktskonflikt. Vad skulle det bli av Tyskland, och hur skulle Europas framtid se ut?

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt krigsslutet 1945 och perioden fram till kalla krigets utbrott.

Det största problemet efter 1945 var det faktum att den allians som slutligen hade besegrat Nazityskland egentligen hade mycket lite gemensamt – förutom fiendskapen mot Hitler. När Hitler avslutade sitt liv i Berlin och Tyskland till sist hade kapitulerat, accentuerades omedelbart skillnaderna i stormakternas syn på framtiden. En kärnfråga var särskilt de ockuperade folkens suveränitet och deras rätt att bestämma sin egen framtid genom fria val.

Medan USA och Storbritannien kunde enas om att denna princip skulle gälla, var Sovjetunionen inte särskilt intresserad av att låta de nyförvärvade landområdena i Östeuropa själva forma sin framtid. Det hjälpte förstås inte heller att de tre stormakterna representerade helt olika samhällsideologier, som i grunden var antagonistiska gentemot varandra.

Trots försöken att etablera samsyn under Potsdamkonferensen 1945 och bildandet av Förenta Nationerna samma höst, fördjupades konflikten snabbt. Misstänksamhet präglade relationen mellan parterna, och snart föll järnridån. Sovjetunionen förhindrade att Marshallhjälpen nådde de ockuperade staterna i Östeuropa, blockerade Berlin och organiserade en kupp i Tjeckoslovakien för att säkra ett Sovjetvänligt styre. Samtidigt understödde Sovjetunionen revolutionära grupper i Grekland i syfte att även där vända utvecklingen till sin fördel.

Bara fyra år efter krigets slut nådde konflikten sin logiska kulmen när de västliga demokratierna enades under Washingtonfördraget i april 1949. Nato bildades – och kalla kriget var ett faktum.

Bild: Från vänster: Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Harry S. Truman och Sovjetunionens ledare Josef Stalin under Potsdamkonferensen sommaren 1945. Här försökte de allierade enas om efterkrigstidens Europa – men redan då började sprickorna i samarbetet visa sig. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.