Yvonne Ryding och Fröken Sveriges uppgång och fall

Taru Nurmela är 29 år och sjunger finsk tango - i svenska Eskilstuna. Många ungdomar förknippar dansen med gamla gubbar som pimplar Koskenkorva och Taru har svårt att hitta bandmedlemmar som är yngre än 60 år. Men det finns platser där den finska dansen fortfarande lever. Det här är också ett program om att längta bort och komma hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Följ med till Skultuna lagård där festklädda Sverige-Finländare sjunger karaoke och virvlar runt på lagårdsgolvet. Taru är med och tävlar om en plats som tangodrottning. Och möt Isto Hannukainen som minns sommarnattens dans under björkarna i Finland. Han bar med sig tangon närmast hjärtat när han flyttade över Östersjön och blir nostalgisk när han rotar runt bland lp-skivorna. För 23-åriga Sanna Pynnönen är den finska tangon minst lika spännande som salsa men hon drömmer inte direkt om att hitta en ung, vacker tangokung här i Sverige. Följ med till en liten föreningslokal i Torshälla där Sanna lär ut finsk dans till pensionärer. Vad får Sanna och Taru att hålla kvar i ett arv som många andra valt bort?

25 Joulu 201140min

För fyra år sedan, bara några dagar innan då 31-åriga Daniel Erman skulle fira sin tvååriga bröllopsdag kände han att något inte var som det skulle. Han kunde inte känna några smaker längre. - Jag kände mig lite allmänt borta, och de lade in mig akut direkt. De röntgade huvudet och jag fick titta på olika bilder och förklara vad jag såg. Jag blev förvånad och undrade vad detta kunde vara. Och så hittade de något på magnetröntgen. Daniel fick diagnosen MS, multipel skleros. Även om det var skönt att ha fått ett namn på de konstiga symptomen så skrämde diagnosen honom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Jag trodde det var något som gamla fick, något som hade med leder att göra. Jag blev nervös, det kändes inte bra. Det är en allvarlig sjukdom som man kan bli väldigt dålig av. Och så är den så oviss. Omkring 17 000 svenskar lider av nervsjukdomen MS. Patienterna får återkommande inflammationer som drabbar olika delar av centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. De vanligaste symptomen är synproblem, yrsel och onormal trötthet. Sjukdomsattackerna kan vara i allt från några dygn till ett par månader, och det kan gå någon månad eller flera år mellan varje attack. Det finns ännu inget botemedel mot MS, men sjukdomen går att bromsa med hjälp av mediciner. Varannan dag tar Daniel en spruta som påverkar immunförsvaret och gör så att sjukdomsförloppet bromsas. Men Daniel nöjer sig inte med att låta medicinerna hantera sjukdomen. – Jag förväntade mig att ligga på sjukhus flera gånger om året, och jag ville bygga en stark kropp för att klara av det. Så jag köpte mitt livs första gymkort en månad efter diagnosen. Ett par månader senare tog han sina första löpsteg. Målet var att klara av att springa sju kilometer på vägarna runt huset hemma på Söderslätt utanför Trelleborg. Knappt två år efter att han fick sin diagnos stod han på startlinjen på New York marathon.

18 Joulu 201137min

Lennart Martinsson och Göran Svensson har mer eller mindre levt hela sina vuxna liv på den lilla fraktbåten Pavona. Nu är den tiden förbi. Pavona är en av de absolut sista fraktbåtarna som finns kvar eftersom behovet av fraktbåtar är så gott som obefintligt. Det är lastbilarna som har helt tagit över transporten av spannmål och styckegods, som tidigare fraktades med båt. Nu har Pavona varit till salu i 16 månader och i väntan på ny ägare ligger hon i Kungshamn. Och kommer det ingen köpare måste Lennart och Göran köra henne till Grenå i Danmark för skrotning, en utväg som de båda ägarna helst vill slippa. Efter att ha bott, levt och jobbat ombord i 36 år skulle det vara ett tragiskt slut, menar de. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För tio år sedan blev Lennart Martinsson och Göran Svensson ålderspensionärer. Men att sluta jobba var det aldrig frågan om. Livet ombord på den lilla fraktbåten Pavona var fortfarande spännande och roligt och tanken på att gå iland och inte göra nånting alls kunde de inte förlika sig med. Nu har proppen gått ur den svenska kustsjöfarten, Pavona är en av de absolut sista fraktbåtarna som finns kvar och det finns helt enkelt inga laster längre. Nu har Pavona varit till salu i 16 månader och i väntan på ny ägare ligger hon i Kungshamn. Och kommer det ingen köpare då blir det till att köra henne till Grenå i Danmark för skrotning, en utväg som de båda ägarna helst vill slippa. Efter att ha bott, levt och jobbat ombord i 36 år skulle det vara ett tragiskt slut, menar de.

11 Joulu 201133min

- Jag har aldrig blivit ifrågasatt som förälder, för det är väl ingen som vågat säga något till mig. Men visst kan jag förstå debatten om rimligheten i att små barn tränar så pass mycket... Sara Rumbutis är mamma till tre talangfulla gymnaster. Men hon är även tränare, internationell domare och gift med Sergej, anställd tränare i Stockholm Top Gymnastics och under sin aktiva period en av världens bästa gymnaster. I lägenheten i Bromma, på bekvämt avstånd från gymnastikhallen, är flyttkartongerna precis uppackade. Det var familjens helhjärtade satsning på gymnastiken som styrde flytten från Älvsbyn i Norrbotten till huvudstaden. Den främsta orsaken var det faktum att Saras och Sergejs dotter Julia, 14 år togs ut till Svenska Olympiska kommitténs talangsatsning på unga gymnaster, med det uttalade målet att någon i gruppen ska ta medalj på OS i Rio 2016. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sjuåringar som tränar sex gånger i veckan är inte något man höjer på ögonbrynen åt i specialhallen i Åkeshov. David Rumbutis som är 11 år är uppe i 26 träningstimmar i veckan och hans storasyster Julia klämmer in ytterligare ett par timmar. Totalt fokus i träningshallen är ett måste eftersom många övningar annars skulle vara livsfarliga för elitgymnasterna. Lika uppenbar som koncentrationen är dock glädjen och tillfredsställelsen när någon bemästrar en ny övning – när liten eller stor klarar något nytt ringer gymnasten i en klocka och alla stannar upp i någon sekund för att applådera. Gymnastikliv är en P4-dokumentär om hur man balanserar tillvaron i en trebarnsfamilj där krävande träning, nervkittlande tävling, konkurrens men även den påtagliga gemenskap i hallen är det som dominerar familjelivet. Dokumentärmakaren Lena Callne - som i sin ungdom själv höll på med gymnastik under dåtidens premisser - får en hisnande inblick i svensk elitgymnastik anno 2011 och jagar spår av den där hotfulla pressen som vi så ogärna vill associera till ungdomsidrott.

4 Joulu 201139min

Emelies uppväxt kantades av misshandel och övergrepp. Hennes mamma hade nog med sitt missbruk och hennes styvfar kontrollerade henne och våldtog henne. - Det är det psykiska som är det värsta. Ett blåmärke går bort men det psykiska sitter kvar, berättar Emelie.Här berättar hon om sitt liv, besvikelsen över att vuxenvärlden inte grep in och om viljan att berätta för att hjälpa andra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. All trygghet och tillit togs ifrån Emelie under hennes uppväxt. Hela hennes identitet, berättar hon. Men det fanns ett ställe där Emelie kände sig älskad och behövd och det var i stallet. Under flera år tog hon sin tillflykt till hästarna där hon för en stund kunde känna sig hel. - Hästarna behöver en och sviker en aldrig. Jag hängde på ridskolan i området och där fanns en häst som ingen vågade gå in till förutom ridskolechefen. Men den hästen lät mig sitta där i boxen i lugn och ro. Eftersom min styvfar förbjöd mig att vara i stallet under en lång period skolkade jag och satt där hos hästen. En frizon klarar man sig ju inte utan, säger Emelie. I högstadiet var Emelie så smal och blek att hon kallades "spöket". Ändå var det ingen vuxen som såg henne, på riktigt. I fyra år gick hon till skolans kurator för att prata. Men hon berättade aldrig om övergreppen eller misshandeln. - Har man alltid blivit sviken av vuxenvärlden så är man alltid starkast ensam tycker man om man är liten, säger Emelie. Det var i högstadiet som tre av Emelies skolkamrater tillsammans med en socialsekreterare och skolkuratorn fick henne att berätta om sin situation hemma. Styvpappan hamnade i fängelse. Men det var först två år senare som Emelie vågade berätta om våldtäkterna. Hon vittnade i rätten och styvpappan blev dömd för grov våldtäkt och hamnade i fängelse i sex år. Idag försöker Emelies mamma på sitt sätt reparera alla skador och ställa så mycket som möjligt till rätta. Och Emelie själv vill gärna berätta om sitt liv för att kanske kunna hjälpa någon annan i en liknande situation. - Det har jag gått igenom och att jag går ut och pratar om det, hoppas jag kan hjälpa en enda själ. Då är jag lycklig för livet, säger Emelie. Idag har Emelie tagit sig ett annat namn. Jag som gjort dokumentären jobbar både som skrivande journalist och med radio. Ett av de ämnen som under åren engagerat mig alltmer är barnrättsfrågor, men också ämnen som handlar om vilka vi är som människor. Och om den evig frågan: vad är det som avgör om vi är den som säger ifrån och gör något eller den som förblir tyst och passiv. Oavsett en civilkurage-lag eller inte. Emelie kom jag i kontakt med då jag för några år sen gjorde research om att lagen skulle ändras så att barn som bevittnar våld i hemmet inte bara betraktas som vittnen, utan också som brottsoffer. Efter att ha pratat med Emelie i telefon förstod jag att hon inte bara bevittnat våld utan gått igenom en barndom där hon själv varit ett offer för både våld och sexuellt våld. Därtill ett barn som tystades av hot och terror. Emelie vill nu berätta sin historia för att på så vis ge alla rädda barn i mörkertalets land modet att våga börja prata och förstå att det är inte deras skuld, inte deras skam. Hon vill visa dem att det finns hjälp att få. Det gäller bara att man hittar de rätta människorna som vågar och orkar lyssna. Men ju mer man pratar desto lättare är det att förr eller senare hitta dem. Ofta är det väl också dessa människor som ställer den där avgörande frågan. Modets motpol är inte alltid fegheten, utan bekvämligheten. Att inte gripa in därför att det är jobbigt att själv bli indragen och på så vis kanske också påverkad. För några år sen var jag på ett möte där ordförande för BRIS berättade att ibland har vuxna inom skolan sagt till honom: ”Men om jag anmäler, hur ska jag kunna möta den förälderns blick om det inte är något? Han svar var då: ” Fråga dig istället hur du kan se in i barnets ögon varje dag och veta att du inget gör?” Eller som Emelie på värmländska säger om alla som möter barn i fara: De ska inte vara ”feschliga”. För som sagt, när det värsta ha hänt kan det bara bli bättre. Av hänsyn till Emelies minderåriga syskon så har deras namn ersatts av ett pip när de nämns. Statistisk källa, här kan man läsa om svenska barns levnadsförhållande i bland annat siffror:

27 Marras 201139min

Annas desperata längtan efter barn skrämde bort alla män hon träffade. När hon var 39 år fick hon dessutom beskedet att hon inte längre kunde få barn. Två år senare kom Eric - som blivit till genom provrörsbefruktning i Danmark.- Han är mitt mirakel, säger Anna, men livet som ensam mamma är inte enkelt. Insikten om vad ensamt ansvar verkligen innebär var gav ångest och vaknätterna tär. Vilka egenskaper har egentligen donatorn och vad säger man till folk som frågar vem pappan är? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Anna närmade sig 40 kände hon att tiden sprang ifrån henne när det gällde att skaffa barn. Hon åkte till Danmark och gjorde en provrörsbefrukting och blev gravid på första försöket. Och hon är långt ifrån ensam om att välja det alternativet. – Jag hade en pojkvän när jag gjorde provrörsbefruktningen men kände att jag inte kunde vänta på att han skulle bli redo att skaffa barn, säger Anna, mamma till Eric som snart fyller nio månader. Några år tidigare hade Anna fått beskedet att hon inte längre kunde få barn eftersom hon blivit för gammal och hade dålig äggproduktion. Men en annan läkare gjorde en annan bedömning och Anna åkte till Danmark och blev gravid på första försöket. – Det har varit mycket oro, inte minst för att jag tidigare fått höra att jag absolut inte kunde få barn. Nu är Eric här och Anna ser honom som sitt mirakelbarn. Men livet som ensamstående mamma innebär också stora prövningar. Insikten om vad ensamt ansvar verkligen innebär gav svår ångest och vaknätterna tär. Annas föräldrar är gamla och någon praktisk avlastning kan hon inte räkna med. Hon funderar även en hel del över donatorns egenskaper - och vad säger man till folk på stan som undrar vem pappan är?

20 Marras 201135min

För ett tag sedan fick jag en vänförfrågan på Facebook som jag blev extra glad över. Den kom från mormor, då 92 år gammal. De senaste 15 åren, efter det att morfar dog, har mormor levt ett aktivt liv. Hon har bland annat flyttat två gånger till nya städer, gjort flera långa resor och studerat på komvux. Men i våras blev mormor för första gången sjuk på allvar och inlagd på sjukhus i flera omgångar. Och sedan dess orkar hon inte lika mycket längre. Hur är det egentligen att bli gammal? Att tvingas acceptera att kroppen inte orkar lika mycket längre? Att leva med insikten att man faktiskt inte kan ha så lång tid kvar att leva? Möt min mormor Greta! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

13 Marras 201139min

- Om jag inte skulle ta hänsyn till mina instinkter och uppleva vildlivet, skulle jag nog bli psykiskt sjuk. Kanske till och med dö. Det säger Maninna Råland som upp till sex månader om året bor i en grotta hon själv grävt ur för hand och inrett på eget sätt. Att somliga har ett slags längtan till ett annat liv och väljer utanförskapet, kanske kan ses som underligt eller som en frisk reaktion på ett allt sjukare samhälle. Maninna struntar i vilket - för hon är aldrig så lycklig och lugn som i grottan. Hon uppskattar kontraster; kontrasterna mellan glitter och glamour och att ta av sig klackarna, tvätta av sig sminket och landa i sin älskade grotta. - Bara för att man bor i en håla, behöver man ju inte se ut som ett troll, som Maninna säger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hon har prövat på det mesta; från att vara lyxhustru, skeppare och nattklubbssångerska till det hon kallar Svenssonliv. Numera är hon förtidspensionär och keramiker. Hennes nackskador, ryggbesvär och en bindvävssjukdom, gör att många saker blir omöjliga eller går henne förbi. Hon vet att varje sommar kan vara den sista rörliga i den hemliga, gotländska och mycket svårfunna grottan. I vissa perioder ligger hon raklång i veckor och har ont.Vad är det som driver henne att bo i en grotta i oländig terräng trots böket att komma dit och utsattheten det innebär? Hur ser Maninna på smärta?Vad händer inom henne efter att hon levt eremitliv i några veckor? Blir det aldrig ensamt? Hur ser grottvardagen ut? Hur bor hon resten av året?Och varför ligger det ett dött rådjur i bilen?

6 Marras 201137min