Ingeborg Bachmann och författarjaget

Gränsen mellan geni och vansinne är hårfin, brukar man säga. Kanske också den mellan vetenskap och mystik? Helena Granström berättar om ett möte i rationalitetens tassemarker, i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-10-27.Det var ett välkänt faktum bland det tidiga 1900-talets fysiker att så snart Wolfgang Pauli kom in i ett laboratorium, så kollapsade mätutrustningen. Fenomenet var så etablerat att det hade ett namn: Pauli-effekten. Hans i övrigt inte direkt vidskepliga kollegor på Universitetet i Göttingen kände sig lättade när de tyckte sig finna denna mystiska effekt vederlagd: När en avancerad apparat på institutionen plötsligt sluta fungera utan synbar anledning, var deras otursförföljde kollega inte ens i stan. Incidenten hade onekligen Pauli-effektens prägel, sade de till varandra, men den här gången var det uppenbarligen något annat som låg bakom.Senare skulle det visa sig att Pauli hade varit på resande fot just denna dag, och i samma minut som haveriet ägde rum hade hans tåg gjort ett kort stopp – i Göttingen.Utöver denna helt ofrivilliga koppling till det paranormala, var Pauli åtminstone i början av sitt liv vad man måste kalla för en utpräglad rationalist. Och inte nog med det: en tämligen surmagad sådan, känd för att avfärda sina fysikerkollegor med förolämpningar i stil med att deras vetenskapliga teorier var så undermåliga att de "inte ens var fel".Pauli själv var en skarp matematisk begåvning som under några decennier på 1900-talet bidrog till flera centrala resultat inom kvantmekanik och partikelfysik. År 1945 tilldelades han Nobelpriset i fysik för sin upptäckt av det som går under namnet Paulis uteslutningsprincip: en egenskap hos vissa partiklar, däribland elektroner, som bland annat utgör en delförklaring till atomers stabilitet.Men det var nu varken den kvantmekaniska uteslutningsprincipen eller den mystiska Pauli-effekten som förde Wolfgang Pauli samman med den berömde psykologen C.G. Jung, utan någonting mycket mer prosaiskt: Helt vanligt psykiskt lidande.Carl Gustav Jung var läkare och psykolog, samtida med Sigmund Freud – men den praktik han så småningom kom att grunda, den så kallade analytiska psykologin, skilde sig på flera punkter från den freudianska.En central skillnad hade att göra med det omedvetna: Medan Freud förstod det som ett inre rum där den enskilda människans bortträngda drifter, i synnerhet de sexuella, hopades, var Jungs uppfattning en annan. Det omedvetna, menade han, är inte ett individuellt fenomen, utan ett kollektivt. Det befolkas av betydelsemättade symboler – så kallade arketyper – som existerar oberoende av kulturellt sammanhang, och det är enbart genom dessa, ansåg Jung, som människans inre värld och dess samspel mellan medvetet och omedvetet kan göras begriplig.Jung var en beläst, kraftfull och karismatisk man, som i synnerhet tycktes utöva en stark lockelse på kvinnor. Hans fru Emma var tvungen att stå ut med hans systematiska otrohet: "förutsättningen för ett gott äktenskap är rätten att vara otrogen", som Jung själv formulerade det i ett brev till Freud. Varje gång Emma konfronterade sin make med hans utomäktenskapliga affärer inte bara förnekade han dem emellertid, utan drabbades dessutom plötsligt ofelbart av stor trötthet, sjukdom eller kanske rentav en fallolycka så att hans fru blev tvungen att släppa sina anklagelser, och istället övergå till att pyssla om honom där han låg ömklig och utslagen i sängen. En metod som i sig tyder på god fingertoppskänsla för det mänskliga psyket, om än av ett mindre hedervärt slag.Och faktiskt var det också just Jungs air av kvinnokarl som fick fysikern Pauli att vända sig till honom för hjälp. Pauli hade under flera år upplevt neurotiska besvär, som bland annat inbegrep problem med kvinnor. Han hade, som han uttryckte det själv, långt mycket lättare att uppnå framgång inom sitt vetenskapliga arbete, än med det motsatta könet. Jung blev förtjust: Inte bara hade han här en framstående vetenskapsman, som senare skulle figurera frekvent i hans skrifter som "den briljante unge forskaren", utan också en vars psyke var proppfullt av arkaiskt material, just den sortens arketypiska symboler på vilka hela hans eget psykologiska tänkande vilade.Det kom att bli början på en omfattande kontakt, inte minst i brevform, i vilken de två tänkarna utifrån Paulis detaljerade redogörelser för sina drömmar utsatte fysikerns inre liv för djupgående analys, men också påbörjade strävan mot det anspråksfulla målet att förena fysik och psykologi.Samtidigt med diskussioner av Paulis undertryckta feminina sida, hans fadersrelation och hans känslomässiga hämningar, formulerade de båda männen frågor som ytterst syftade till att förstå världen och medvetandet: Finns det underliggande arketyper som styr även det matematiska tänkandet, och kan fysikens teoribildningar i så fall ses som gestaltningar av dem? Föreligger en dold koppling mellan vårt universums naturkonstanter, och de särskilda tal som genom historien upptagit mystikers sinnen? Kanske kunde Paulis egen upptäckt att de så kallade kvanttal som beskriver en partikel inte är tre utan fyra, förstås som en återupprepning av den uråldriga alkemiska strävan efter helhet?Tillsammans fördjupade sig fysikern och psykologen i österländsk filosofi och medeltida mystik och alkemiska skrifter, till dess att inte bara Paulis drömliv utan hela hans vetenskapliga gärning framträdde för honom som en iscensättning av den gåtfulla fras som formulerades av alkemisten Maria Profetissa för närmare tvåtusen år sedan: "En blir till två, två blir till tre, och ur den tredje kommer den enda som den fjärde."Och möjligen är det ingen slump att det var just en kvantteoretiker som inledde denna märkvärdiga strävan efter förening av psykiskt och fysikaliskt, tillsammans med en man vars psykologiska övertygelser omfattade tron på tankeöverföring och astrologi. För trots allt är den subatomära värld som kvantmekaniken beskriver en där logikens och förnuftets instinkter i viss mening har satts ur spel, och den som likt Pauli rör sig tillräckligt djupt in i den kommer nästan med nödvändighet att förr eller senare ställa sig frågan vad som ska träda i deras ställe.Den avståndsverkan mellan kvantpartiklar som Albert Einstein en gång dömde ut som spöklik – där två av dem kan förbli oupplösligt sammanbundna oavsett hur långt ifrån varann vi för dem – visade sig senare vara ett vetenskapligt faktum. Och den probabilistiska natur hos kvantmekaniken som gör att vi aldrig med säkerhet kan förutsäga när en händelse ska äga rum, utan bara ange sannolikheten för att den inträffar, förstod åtminstone Jung som en öppning mot möjligheten att kausalitetens fasta kedja av orsak och verkan vittrar sönder och upplöses på verklighetens lägsta nivå.Men även om det från somliga av hans kollegors synpunkt säkerligen såg ut som om det var det han hade gjort, var det Pauli främmande att utifrån sådana iakttagelser ta klivet över i okritisk mysticism. Han oroade sig vid flera tillfällen för att genom Jung förknippas med ett missbruk av naturvetenskapen, men kunde själv inte undgå att se den matematiska logikens mystiska underbyggnad, det oförklarligas monumentala närvaro även i det som skenbart är förklarat.Vägen mellan mysticismens blåa dunster och den sterila rationaliteten, skriver Pauli, är smal och full av fallgropar. På båda sidor om den kan man stupa ned i avgrunden – men det som den som trampar rätt på denna väg till sist ska finna, är ingenting mindre än sanningen.Helena Granström

27 Heinä 20229min

De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.Så sägs det i varje fall.Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld.Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år.Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet.Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt godsFem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik.I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för?Gabriella Håkansson, författare

26 Heinä 202210min

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.”Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.”Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:”Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova…”. Deledda avslutar med: ”Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.”Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmålDet händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv – och kanske mindre ärlig – än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese – (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 – (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: ”Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.”Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: ”Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla”.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: ”Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.”Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar ”falskt” när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: ”en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar”.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen L’Edera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: ”Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare”.Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera detVi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän ”Den eviga fascismen” slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

25 Heinä 202210min

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-12.Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig ”att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!”Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna – det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna – och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. ”Vi kristna libaneser”, påstår mina släktingar, ”är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet.”Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser.Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner – George – gripa in: ”Du Michael”, säger han, ”du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här?” Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad”Väst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.”Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har – åtminstone sedan korstågens tid – gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat.Men det finns naturligtvis också en annan historia – och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad – och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen – och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning.Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen.hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet – och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss.Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, ”Orientalism”, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards ”Boussole”. Denna flerfaldigt prisbelönta roman – titeln kan översättas med ”Kompass” – tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum – det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer – utan diktare, konstnärer och kompositörer.Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva – och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare.Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst – och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv.”Boussole” utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling – från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa – tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget.På samma sätt som det faktiskt också är ditt.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoriaLitteraturMathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.

24 Heinä 20229min

I kvinnorörelsen öppnades ett rum också för kärlek mellan kvinnor. Journalisten Anna Thulin reflekterar fiktiva och faktiska relationer, och över kampen för att få leva i frihet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-04-01.När inleds en förälskelse? Kanske på ett kristet studentläger, en sommardag vid förra sekelskiftets början. Då träffas Lydia Wahlström, en studierektor i femtioårsåldern, och Anita Nathorst, hennes elev och hälften så gammal. I sina memoarer skriver Lydia om mötet:”Strax före midsommar cyklade jag hem tillsammans med en annan teol. stud. bland mina elever, årgång 1916, Anita Nathorst, varvid medvinden tog oss de nio milen till Strängnäs på en dag.”Relationen inleddes 1919 och medvinden varade fram till 1934.Två kvinnor som cyklar efter frihet i en sluten tid – så skulle mötet mellan Lydia och Anita kunna beskrivas. Homosexualitet var förbjudet när de träffades, men kvinnorörelsen skapade ett frirum som inte bara var politiskt. Även när samhället blundade för deras relationer, så fanns en större öppenhet inom rörelsen. Under samma tid förälskade sig Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, liksom Vera Hjelt och Victoria Heikel, för att inte glömma Klara Johansson och Ellen Kleman. Listan kan göras lång. Flera av dem kämpade för kvinnors rättigheter och utmanade normerna i det publika livet, men också i det privata. Om än på slingrande vägar.Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt.Relationen mellan Lydia och Anita är en av de berättelser som ryms i antologin ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum” (redaktörer: Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist), en samling texter om just relationer i kvinnorörelsen under 1900-talets början. Anita Nathorst var den mindre kända av de två – hon läste teologi och blev biträdande föreståndare på en skola, studerade psykoanalys och skrev dikter. Lydia Wahlström var redan när de träffades en av Sveriges främsta företrädare för kvinnors rösträtt. Politiskt stod hon till höger, och ett tag var hon ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Som dotter till en kyrkoherde hade Lydia önskat att gå i sin fars fotspår, men prästyrket var bara tillåtet för män, så istället disputerade hon i historia och blev senare studierektor i Stockholm. Hon hade ofta relationer med studenter – vänskaper eller svärmerier, som de utåt sett kallades.Men en sommardag cyklade hon med Anita, och det blev början på något nytt. Anita gjorde ett sådant intryck på Lydia att hon skrev en bok om dem. Det fysiska mötet mellan kvinnorna rymmer därmed ett fiktivt möte, skriver litteraturprofessor Eva Borgström i ”Berättelser om det förbjudna”, en bok som handlar om begär mellan kvinnor i svensk litteratur. Mötet med Anita gestaltas i Lydias självbiografiska roman ”Biskopen” från 1924. Med ett viktigt undantag: det är inte två kvinnor som förälskar sig i den fiktiva berättelsen. Istället döljs relationen i en mer accepterad heterosexuell kärlek, där prästen Daniel uppvaktar den yngre Carry.Först efter Anitas död publicerade Lydia sina memoarer där hon gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Den manlige hjälten Daniel var ett självporträtt, skriver hon. Och hjältinnan Carry ”var fullständigt kalkerad på min elev Anita Nathorsts brev”. Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt. I de litteraturhistoriska handböckerna tenderar nämligen de kvinnoälskande kvinnorna att ignoreras, enligt Eva Borgström. Detta eftersom man valt att inte läsa vad som står mellan raderna. För att man inte velat se författarnas strategier för att komma runt censuren.För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen.Så vad riskerade Lydia när hon skrev om sin kärlek? Varför kunde hon inte öppet skriva om två älskande kvinnor? Ja, hotet handlade inte bara om socialt anseende, utan var högst reellt. Först 1944 legaliserades homosexualitet i Sverige, men det sågs som en sjukdom ända fram till 1979. Genom historien har annars kvinnokärlek inte setts som lika samhällsfarlig som till exempel två män som har sex. Kanske för att kvinnor ändå var omyndiga och inte fick rösta, eller för att deras kärlek ansågs mer sinnlig. Ofta användes omskrivningar som kvinnlig kärleksbeundran, svärmerier, sinnlig eller romantisk vänskap – som var accepterad så länge den inte var erotisk.Det var i den tidsandan som Lydia Wahlström skrev sina tre självbiografiska romaner. Först fyra år efter att den sista getts ut publicerades den första moderna lesbiska romanen i Europa. Nämligen ”Ensamhetens brunn” av Radclyfffe Hall, år 1928. För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen. Även om förälskelser blomstrat långt innan dess, under rosenröda skynken.Efter att ha bott tillsammans i ett par år, kände sig Anita kvävd i relationen och sökte större frihet, medan Lydia ville hålla fast och forma sin ”tronföljare”. Själv kallade Lydia sig skämtsamt för ”storfursten”. Ibland var de mor och dotter, ibland mästare och lärjunge. De flesta par har nog smeknamn på varandra – ord som kan signalera utvaldhet och ömhet, eller en önskan om över- och underordning i relationen – men att Lydia och Anita talade så om varandra kan också tyda på att dåtidens gifta par till sin natur rymde en maktobalans. Maken hade ju förmyndarskap över kvinnan och förväntades försörja henne. ”Att leva i en kärleksrelation var helt enkelt för de flesta att leva i en samhället reglerad asymmetri”, som Lars Gårdfeldt skriver i ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum”.Lydia och Anita bröt upp på trettiotalet. Och senare i livet förälskade sig poeten Karin Boye i Anita, som då levde med en man. Boyes kärlek var olycklig och obesvarad, men har mynnat ut i några av de mest gripande kärleksdikter som finns på svenska. I hennes diktsamling ”De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter” finns följande välkända rader som riktar sig till Anita:Hur kan jag säga om din röst är vacker.Jag vet ju bara, att den genomtränger migoch kommer mig att darra som ett lövoch trasar sönder mig och spränger mig.Vad vet jag om din hud och dina lemmar.Det bara skakar mig att de är dina,så att för mig finns ingen sömn och vila,tills de är mina.1941 reste Karin Boye till Alingsås för att vara nära Anita som var svårt sjuk, döende i cancer. Efter en tid hittades Karin död på en kulle i Alingsås, efter att ha tagit en överdos av sömnpiller. Kort därpå tog även Karins sambo och käresta, Margot Hanel, sitt liv. Även om familjen tycktes acceptera Karins livsval, så tog det lång tid innan Margot erkändes som hennes partner.Samma år som självmorden ägde rum, dog Anita Nathorst i cancer. Tre år senare blev homosexualitet lagligt i Sverige. Och först då vågade Lydia Wahlström ge ut sina memoarer, där hon alltså gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Men de hade hela tiden funnits där, för den som ville och vågade se.Alla förälskelser är lika och unika på sitt sätt. Kanske påminner kärleken om en cykelfärd, stundtals euforisk med armarna uträckta i nedförsbacke, stundtals kämpig och mjölksyrestinn i uppförsbacke. Men många par – som Anita och Lydia, Karin och Margot – har mött mer motvind än andra. Tack vare att de cyklade före, kan många av oss andra följa efter.Anna Thulin, journalist Litteratur”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum – kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960”, Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist (red.). Appel Förlag, 2018.”Berättelser om det förbjudna – begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935”, Eva Borgström. Makadam förlag, 2016.

23 Heinä 20229min

Människans tillvaro hänger antagligen samman med en två miljarder år gammal passion mellan en bakterie och en arké. Mikrobiologen Farshid Jalalvand funderar över uppkomsten av livet som vi känner det. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-21.”Är hon en Capulet?! O Gud, mitt liv är då en oväns rätt!”Det utbrister Shakespeares Romeo när han får reda på vem tjejen han kärat ner sig i är. Julia, är av huset Capulet, arvfiender till familjen Montague, huset Romeo tillhör. Paret är oförenliga av börd, men ändå uppslukade av varandra, som genom en naturkraft. Det som inte kunde vara, blir.För cirka 2 miljarder år sedan, långt innan människor eller ens multicellulärt liv existerade, inträffade en liknande händelse – en händelse som kom att drastiskt förändra jordens historia. Två individer, från livets två olika, oförenliga grenar, träffades någonstans ute i en de stora oceanerna. Efter en kyss, bjöd den mer sofistikerade den enklare – och ivrigare parten – in till sig. Och så inleddes ett äktenskap som varat i 2 miljarder år och som evolutionärt är en av de mest lyckade sammankomsterna i livets historia. De två individerna som gifte sig, där ute i havet, för eoner sen, lever kvar än idag, bland annat genom dig. Du är en direkt ättling till den där eukaryota cellen.Livet på jorden är vetenskapligt indelat i tre huvudgrenar. Och ingen av dem är djur eller växter, som många skulle kunna tro. Faktum är att om man granskar släktskapet mellan alla organismer på jorden är djur och växter bara två små intilliggande kvistar på en gren av livets stora träd. Det betyder att en katt och en gran är relativt närbesläktade, jämfört med allt annat som finns där ute. Huvudgrenen som den kvisten sitter på, och som samlar såväl människor som hårlösa marsvin, olivträd, flugsvampar och amöbor, är de eukaryota cellernas rike. Dessa celler har en DNA-skyddande cellkärna, en mer komplicerad cellarkitektur och mer avancerade förmågor än cellerna på den andra grenen på livets träd – den bakteriella. Bakterier är så kallade prokaryoter och saknar flera av den eukaryota cellens finesser, som till exempel cellkärna.Den tredje återstående huvudgrenen är desto mer okänd för allmänheten, vilket är konstigt. Dels för den utgör en tredjedel av livets träd, och dels för den är en systergren till den eukaryota gren vi sitter på. Det är den arkéella grenen.Kärlek kan ju – fråga bara Romeo och Julia – vara alldeles förtärande. Hur det nu än gick till, hamnade den mindre bakterien inne i den större arkén. Men innan den ena hann förgöra den andra, hände något. Arkéer är, liksom bakterier, prokaryoter – och de är fullständigt fascinerande. Fram till sent 70-tal visste vi inte ens att de fanns, eller snarare, att de var vad de var. För det som forskare trodde var bakterier som levde i extrema miljöer – som kokande svavelkällor, frätande syra eller exceptionella saltkoncentrationer – visade sig vara en helt egen livsform, och utgjorde alltså en helt egen huvudgren på livets träd. En tredjedel av livet på jorden hade gömt sig mitt framför näsan på oss.Och nu pekar allt fler bevis på att den eukaryota cellen – den som vi är uppbyggda av – ursprungligen var en arké.Allt går tillbaka till den där kritiska dagen för 2 miljarder år sen. Då existerade endast encelligt liv. Enligt den så kallade endosymbiontteorin, som det råder stor konsensus om bland biologer, skedde då följande: två encelliga organismer möttes. Den ena var en bakterie och som nämnts tyder mycket på att den andra var en arké. Det verkar sedan som att arkén försökte äta sin nya bekantskap, eller om bakterien försökte parasitera på arkén. Kärlek kan ju – fråga bara Romeo och Julia – vara alldeles förtärande. Hur det nu än gick till, hamnade den mindre bakterien inne i den större arkén. Men innan den ena hann förgöra den andra, hände något. De två prokaryota cellerna började av någon anledning att samarbeta. Bakterien, som nu bodde inne i arkén, fokuserade på att alstra energi. Arkén kunde då släppa den mödosamma processen, och dirigera om sina resurser till att göra allt det andra som behövs för att föröka sig. Varje gång arkén delade sig, tog varje dottercell några inneboende bakterier med sig, som alltså hade vuxit till sig inne i arkén under tiden. Och på så vis fortgick samarbetet. Allt eftersom generationer kom och gick, började bakterien flytta mer och mer av sitt DNA till arkéns genom. Och arkén fortsatte förse bakterien med allt den behövde – i utbyte mot energi. Till slut blev bakterien en del av arkécellen, en cellorganell, det vi idag kallar mitokondrien, cellens energikraftverk. Och vips så hade den moderna eukaryota cellen uppstått. En supercell med superkrafter.Men utvecklingssagan slutade inte där. Kärlekshistorier brukar ju inte sällan involvera en tredje part. Efter ett par 100 miljoner år träffade en av den ursprungliga eukaryota cellens ättlingar på en fotosyntetiserande cyanobakterie. Utan att kunna motstå denna gröna skönhet, svalde den helt sonika bakterien. Symbiogenes, det vill säga sammansmältningen av två samarbetande organismer, skedde därefter framgångsrikt för andra gången i världshistorien: cyanobakterien degenererade nämligen med tiden till den fotosyntetiserande cellorganellen kloroplast, och den pimpade cellen blev alla växters anfader.Men vad är då den stora konsekvensen av dessa passionerade möten?Jo, av anledningar som inte är helt klarlagda, har komplexa multicellulära organismer, som växter och djur, endast uppstått bland eukarya. Multicellularitet innebär är att ett stort antal genetiskt identiska celler tillsammans bildar en större organism. Du själv var från början en enda cell, ett embryo, innan den delade sig i miljarder kopior. Alla celler i din kropp, vare sig om det är muskelceller, njurceller eller vita blodkroppar, är genetiskt identiska dubbletter. Men de har gått ihop och skapat ett nätverk. Och trots att de alla ursprungligen har identiska kapaciteter utför cellerna endast specialistfunktioner. Ett gäng har specialiserats till musklerceller, ett gäng till njurceller, och ett gäng till immunceller. Genom att alla celler slipper göra allt själva kan de avsätta större resurser till sina spetskompetenser och skapa avancerade vävnader. Komplexitet uppstår ur denna specialisering.Romeo hade i sin tur begått självmord då han felaktigt trodde att Julia hade dött. Hängivenheten mellan det mikrobiella paret i vår historia är lika häftig. Den här sortens avancerad samarbete har prokaryoter aldrig klarat av att åstadkomma under de miljarder år de funnits. Anledningen till att tulpanerna på ditt bord, katten i ditt knä, granen i skogen, och människorna på din gata kan finnas, är att en arké och en bakterie för 2 miljarder år sen började samarbeta istället för att äta upp varandra. Vi komplexa organismer har endosymbiogenesen att tacka för vår existens. Ett möte mot alla odds, som skapade den värld vi känner.När Shakespeares Julia i slutet av pjäsen upptäcker att Romeo dött tar hon sitt liv, för hon inte förmår att leva utan honom. Romeo hade i sin tur begått självmord då han felaktigt trodde att Julia hade dött. Hängivenheten mellan det mikrobiella paret i vår historia är lika häftig. Cellens energikraftverk mitokondrien kan efter alla dessa år inte längre leva utanför cellen, och cellen inte överleva utan mitokondrien. Det verkar som de starkaste band skapas när oförenliga par förenas.Farshid Jalalvand, skribent och forskare i klinisk mikrobiologi Vidare läsningButtery, S. 2017. Rediscovering symbiogenesis: The latest research in understanding the origins of eukaryotic cells. Crosstalk, CellpressSällström, S. 2015. Mikroorganism från havet ger ledtrådar om cellers ursprung. Vetenskapsradion, Sveriges Radio.Miller, S. M. 2010. Volvox, Chlamydomonas, and the Evolution of Multicellularity. Nature EducationMorell, V. 1997. Microbiology’s Scarred Revolutionary. Science.

22 Heinä 202210min

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representerar allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i april 2018. Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger – alla håller de en bok i handen. Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år? Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste. Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan. Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl – allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska. I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga ”Åh Eva, är du inte klar snart – jag vill läsa min tidning!” För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet ”läsande kvinna” med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning – att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna. Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död – måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna? Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i ”Förbjuden frukt – Litterärt, franskt och kvinnligt” från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap. För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav – eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund – från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar ”Du minns väl ’Ty så var det var skrivet’ och allt det där? Nu händer det!” Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok – ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten – förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal. Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt – den som ju Kårelands boktitel också alluderar på. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft – men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor – för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån – som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik – kort sagt livet. Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota? Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker

7 Heinä 20229min

Skönlitteraturen kan förändra ett liv. Men kommer vi ihåg den aspekten av läsandet i nyttosamhället? undrar litteraturforskaren Jimmy Vulovic. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i oktober 2017. Den som äger goda böcker och känner och älskar deras innehåll, han är därmed en jämlike med varje annan bildad person, med vilken han delar detta andliga innehåll. ”Ett eget bibliotek” i ”Studiekamraten”, 1921:11, Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté. Än idag minns jag det tydligt. Jag var i 18-årsåldern. Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff” låg framför mig. Den sista tredjedelen hade jag sträckläst under en natt. När jag satt där tidigt på morgonen efter, ensam vid köksbordet med boken, en cigg och mitt morgonkaffe i väntan på att fabriksskiftet skulle börja, kändes något annorlunda. Först visste jag inte hur jag skulle tolka känslan, var den kom ifrån eller vad den betydde. Det enda jag visste var att den var ny. Ett par cigg och några koppar senare förstod jag vad som hade hänt. Det var inte bara en ny känsla. Hela jag var ny. Jag vet, det låter banalt och litteraturromantiserande, men boken hade verkligen förändrat mig. Plötsligt var jag en människa som hade läst och i djupet av mig själv förstått en litterär klassiker. Den morgonen gick jag pånyttfödd till jobbet i mitt gamla mekaniska liv. Först trodde jag att det var berättelsens innehåll som hade påverkat mig så starkt att jag blev en annan. Och visst är slutsatsen rimlig. Det här handlar ju trots allt om en ung man som läser om en annan ung man som försätter sig i en kaotisk situation och tvingas till insikt om sig själv, förstår egna misstag och egna svagheter. Mitt liv var kaotiskt då. Det involverade förstås varken yxor eller rånmord på pantlånare, men rörigt var det. När det var som värst gick jag alltid till biblioteket i staden där jag bodde. Jag läste nästan aldrig någonting. Oftast satt jag bara där i lugnet, i ordningen, och vilade. Eller så gick jag runt bland böckerna i hyllorna, tittade på bokryggarna, tog ut en bok då och då, vägde den i handen, bläddrade lite förstrött och tänkte att den här ska jag läsa när jag blir en riktig läsare. En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Hyllplanet med Dostojevskijromaner stannade jag ofta vid. Jag vet inte varför, det kan ha berott på en tevedokumentär om litteraturens klassiker som jag hade sett, men hans verk var i min värld bland det finaste man kunde läsa. Så en gryning satt jag alltså där vid ett köksbord med en läst roman framför mig. När jag långt senare i mitt liv fick möjlighet att fördjupa mig i hur och varför den svenska arbetarrörelsen så att säga tog bildningskampen tänkte jag ofta på den morgonen. Trots all tid som gått kändes det som om Arbetarnas bildningsförbund skrev direkt till mig i ett manifest från 1921 om varför arbetare bör skaffa sig ett eget bibliotek: ”Så bilda böckerna en ersättning för samhällets orättvisor genom det högre innehåll de bjuda, en sköld under dess förödmjukelser och den vapensmedja, i vilken smidas vapen mot maktmedlens innehavare.” Jag tänker ofta på de orden. Efter hand har den morgonen framträtt som en seger i en kamp som hade pågått långt innan jag föddes och som kommer att pågå långt efter att jag dör. Ett sammanhang växte fram. Jag förstod allt tydligare både mig själv och den klassposition som jag hade placerats i. En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Jag som ingen någonsin hade förväntat sig eller ens trott kunde bli en riktig läsare. Ett slags omvälvning var det också. När jag senare i livet har fört ”Brott och straff” och andra romaner på tal med sådana som av alla alltid har förväntats bli riktiga läsare, tydliggör ofta höjda ögonbryn och milda leenden att mitt anspråk på en djupare, bättre, förståelse av litteraturen är provocerande. I deras blickar ser jag tvivel blixtra till då de anar att deras förståelse kanske inte är den enarådande eller så speciell och precis som alla alltid har sagt. 1907 är ett viktigt år för bildningsrörelsen inom den svenska arbetarrörelsen och i det svenska samhället. Då förde det socialdemokratiska ungdomsförbundet upp frågan om bildning på en nationell politisk nivå. Den blivande statsministern och utrikesministern Rickard Sandler höll under ungdomsförbundets kongress ett brandtal för bildningens enorma politiska betydelse. Han betonade att bildningskampen måste föras parallellt med socialdemokratins omvälvningsrörelse. Alltså inte först politisk och ekonomisk rättvisa och sedan bildning som ett slags bonus, socialdemokratin måste inse att andens och den praktiska politikens omdaning är två sidor av samma mynt. Demokratisk politik möjliggör bildning för de många och bildning för de många möjliggör ett demokratiskt samhälle. Ungefär så löd hans resonemang. Den existentiella längtan som man [...] vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan. När Arbetarnas bildningsförbund grundades 1912 togs ännu ett steg in i det som skulle bli ett bildningsårhundrade. Rickard Sandler var åter drivande. Den socialdemokratiske redaktören och kritikern Erik Hedén var också viktig för den utvecklingen. Han ledde under 1920-talet en litteraturkommitté som skrev och distribuerade kulturartiklar till arbetarpressen. När jag tänker på den motivation och organisation som fanns omkring skönlitteraturen är det enkelt att se vad som har gått förlorat. Den existentiella längtan som man då, när man ännu trodde på litteraturens kraft, vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan. Vi kan i olika bildningsorganisationers regi idag lära oss tala en massa språk, skriva en novell eller två och kanske ta jägarexamen. Allt fyller en tydlig funktion. Ungefär som jag en gång gjorde i fabriken. Men vart, undrar jag när jag bläddrar igenom katalogerna, vart vänder jag mig om jag vill förstå livet och vad jag kan bli i det. Att läsa en roman är en komplex process. Hjärnan aktiveras på flera olika sätt samtidigt, exempelvis för att förstå språket och för att hålla samman berättelsen. Det är otvetydigt så att det är nyttigt för hjärnan att läsa skönlitteratur. Forskning visar dessutom att det tränar perspektivseendet, alltså förmågan att se saker ur olika perspektiv, vilket kan tolkas som att den empatiska förmågan förbättras. I boken ”Varför läsa litteratur?” visar Magnus Persson hur skolvärldens styrdokument idag legitimerar skönlitterär läsning. Utöver empati-, demokrati- och identitetsargument motiveras läsandet bland annat med att det kan vara en källa till kunskap, att det är språkutvecklande, att det ger en kulturell identitet samtidigt som det bidrar till ökad förståelse för kulturell mångfald. Förhoppningarna på skönlitteraturens nytta är kort sagt många och högt ställda. Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp Ingen av alla dessa nyttor fick mig att läsa ”Brott och straff”. Dessutom, det kunde nog ha varit vilken roman som helst. Bara den fanns på ”fina listan”. Jag ville bli något annat. Inte hitta mig själv, min identitet, utan bli något annat än den omgivningen såg, någon annan. En del som inte vet bättre kallar min önskan klassförräderi, svaghet inför den borgerliga kulturen. Fast jag ville stjäla något. Tvinga mig ditupp och ta det, inte få det till skänks utan ta det ifrån dem. Jag ville ta något värdefullt från alla de välanpassade leende unga med framtidsutsikter som hela mitt liv hade tyckt sig behöva förklara saker för mig. Och från deras föräldrar. Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp; en skolgårdsatlet, en knullare, en arbetare. Jag förstår nu att min läsning var en kamp för att bli en människa bredvid andra människor. Varför står det ingenting om det i kurskataloger och styrdokument längre? Jimmy Vulovic, litteraturforskare och föreläsare Litteraturtips Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté, ”Ett eget bibliotek” i ”Studiekamraten: Tidning för det fria och frivilliga bildningsarbetet”, 1921:11. ”Ej brödet blott… : Dokument om arbetarbildning 1907–1950", red. Inge Johansson, Tiden förlag, 1983. Magnus Persson, ”Varför läsa litteratur?: Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen", Studentlitteratur, 2007. Per Sundgren, ”Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander”, Carlsson bokförlag, 2007.

6 Heinä 20229min