Ingeborg Bachmann och författarjaget

I flera europeiska länder har historiska händelser skärskådats de senaste åren. Erik Lindman Mata funderar på vad den tyska diskussion om landets koloniala förflutna säger om minnesarbetets natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Få nationer har en så komplicerad relation till sin minnespolitik och sina historiska övergrepp som Tyskland. Och tyskarna har under 1900-talets senare hälft utan tvekan noga skärskådat sin roll i den nazistiska brutaliteten. Visserligen på olika sätt, men alltid med insikt om den tyngd det förflutna lägger på samtiden. Själva behovet av att bearbeta Förintelsen har till och med blivit en officiell och oomtvistad hållning. Ändå har de senaste åren en diskussion om minnet av Förintelsen återigen blossat upp. Kanske säger den tyska diskussionen, om landets historiska minne, något viktigt, som rör inte bara hur länder bearbetar sitt förflutna, utan också hur förutsättningarna för att hantera och reflektera över det förflutna inte är huggna i sten. Kanske visar den hur alla våra historiska rötter fortsätter att växa, åt olika håll.Efter kriget reste sig Tyskland relativt snabbt ur sina spillror, för att snart bli centrum för den europeiska politiken. Men man började bara sakta tala om det förflutna. Redan på 1980-talet, när önskan om klarspråk kring den tyska skulden väl hade börjat etablera sig, kom den första motrörelsen – historikerstriden briserade. Det var historikern Ernst Nolte som utlöste det hela, genom att ställa frågan om vad för slags händelse Förintelsen var. Unik i sitt slag? eller en del i det grymhetens kabinett som redan befolkades av folkmordet på Armenier, tortyren i Gulag och de allierades bombningar av tyska civilister? Konfliktlinjen var tydlig: Vore det bättre att sopa det hela under mattan, glömma och gå vidare eller var man snarare tvungen att fokusera och söka bearbeta det folkmord som hade begåtts?Den senare positionen vann och blev till den rådande, hegemoniska ståndpunkten. I den historiesyn som kom att råda var Förintelsen en egenartad och ojämförlig händelse, en grymhet av oerhörda proportioner och en händelse som Tyskland inte fick vända bort blicken ifrån. Man insåg att man behövde arbeta igenom sin kollektiva erfarenhet, och historikerstriden blev ett minne blott.Men tjugo år in i det århundrade som många, efter Berlinmurens fall, trodde skulle innebära liberalismens fullständiga seger och historiens slut har så frågan om det förflutna återigen seglat upp. Historikern Aleida Assmann menar att det som nu pågår i Tyskland är ett direkt återupptagande av den tidigare striden. Men nu handlar det inte först och främst om förhållandet till Förintelsen, utan snarare vad man ska göra med sitt koloniala förflutna. Diskussionen, eller diskussionerna, har dykt upp på olika håll; ska man döpa om koloniala gatunamn? Fanns det fog för att avboka den kamerunske filosofen Achille Mbembe, som skulle ha föreläst på en konstfestival, bara på grund av hans stöd för bojkotten av israeliska företag? Ska man återbörda de konstverk som man under koloniala krig har tagit till Europa? och så vidare. Just för att man gör anspråk på ett visst minnesarbete, så knyter dessa frågor också an till arbetet med och minnet av Förintelsen.Men varför lyfts frågan om Förintelsen just i dag? Historikern Sebastian Conrad menar att det handlar om en övergång från efterkrigstidens historiska berättelse till erfarenheten av en globaliserad samtid.Efterkrigstidens berättelse bestod i förkastandet av nazismen, en ökad demokratisering och att man avhände sig krigsmakten. Kärnan i figuren var bearbetningen av Tysklands skuld, och speglar den minnespolitik som karaktäriserade det sena 1900-talet. Avgörande var efterkrigstidens transnationella ram och världsordning. Dåtidens minnespolitik var ett villkor för Tysklands väg mot väst och kan bara förstås i den geopolitiska struktur som då växte fram. Den som ville ingå i den Europeiska gemenskapen behövde inte bara anpassa lagar och politiska system, utan också synen på det förgångna.Det som nu har hänt är att minnet av 1900-talet står inför nya sociala, kulturella och geopolitiska förutsättningarna, vilket till exempel märks i skiftet i synen på Tysklands koloniala övergrepp. Det tyska uppmärksammandet av folkmordet på hererofolket i Namibia är, enligt Conrad, ett tydligt exempel på vad som har förändrats. Under 80-talet fanns inget utrymme för att erkänna vad som hade hänt i Namibia. Då talade man om folkmordet i termer av ett svårmanövrerat, martyrliknande krig för tyskarna – i skarp kontrast till hur man såg sin egen roll i Förintelsen. Först 2016 bad tyska staten om förlåtelse för vad som hänt i Namibia. Minnesarbetets objekt hade skiftat.Att arbeta igenom trauman, individuella såväl som kollektiva, är svårare än att bara städa upp, dra ett streck och gå vidare. Minnen somnar, minnen väcks till liv. Även sår som läker lämnar spår på kroppen, och även brott som erkänts gör ont.Men till skillnad från ett ärr, så skiftar minnet beroende på vilken konstellation det hamnar i, vilka andra minnen det förhåller sig till. Därför behövde frågan om kolonialismens förbrytelser mäta sig med Förintelsen, eftersom den rådande tanken om Förintelsens unikhet inte släppte in andra förbrytelser i sin omkrets. För att räknas som legitim – för att kunna bli en del av arbetet med det förflutna – behövde frågan om kolonialismen ställas bredvid Förintelsen – trots att man ihärdigt hävdat det senares unikhet.Ett strikt nationellt minne är i dag kanske inte möjligt. Precis som den offentliga diskussionen fokuserar konflikter både innanför och utanför det enskilda landets gränser, är också minnespolitiken en globaliserad och spretig fråga. Det gäller för både det kollektiva minnesarbetet, som för olika grupper eller individers förståelse av sin egen historia. Också det svenska minnet är alltmer sammanflätat med omvärldens. Detta syns inte minst i vilka händelser som påverkar och formar oss.Så har rivningen av koloniala statyer i både USA och England återspeglats i liknande konflikter kring Sveriges rasbiologiska historia; nya konfliktlinjer mellan USA och Ryssland påminner oss om den svåra balansgång vår förmenta neutralitetspolitik inneburit; Nordirlands utträde ur EU och Kosovos självständighetsförklaring påminner hela Europa om hur nyfött det rådande fredstillståndet är. Minnets rötter spretar.Det är värt att påminna sig om att det alltså inte är fråga om att jämföra olika katastrofer, för att bedöma vilken som är störst eller mest egentlig eller vidrigast. Det handlar snarare om att förhålla sig till att förutsättningarna för att minnas en katastrof – eller att minnas sin katastrof – har förändrats.Som Assmann påpekar, innebär det singulära och unika hos en händelse inte att den också måste vara uteslutande. Minnet och den politik som kretsar kring det kollektiva minnesarbetet är inte ett nollsummespel, utan en övning i uppmärksamhet och arbete. Ett arbete vi inte kommer bli färdiga med på mycket länge.Erik Lindman Mata, poet

27 Huhti 20229min

Få saker är så svåra att förklara som mänsklig interaktion. Eva-Lotta Hultén påminner om hur svårt det kan vara att förstå allt det som inte låter sig förklaras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som femåring fick jag en dag upp ögonen för kvinnlighet. Min förskola tog emot en praoelev, en ung flicka som jag uppfattade som vuxen och väldigt vacker. Jag minns hur vi satt på gräsmattan utanför förskolan och att jag noterade att hon satt på ett speciellt sätt. Inte på rumpan med benen i kors, eller på knä som alla vi barn utan på ena höften med knäna ihop och uppdragna åt ena sidan. För att hålla balansen hade hon ena handen som stöd i marken. Åh, så tjusigt! Så ville jag också sitta och jag började öva. Uppenbarligen gick det så där med att upprätthålla den sedesamt kvinnliga looken för flera år senare, jag kan ha varit runt elva, åkte jag buss med en kvinnlig släkting, när hon sa åt mig att hålla ihop knäna. Jag undrade varför och fick svaret att det inte såg trevligt ut för flickor att sitta brett med benen. Som jag skämdes! Hade jag alltså suttit på fel sätt i hela mitt liv utan att veta om det?Jag minns många sådana här situationer från min barn- och ungdom. Tillfällen då det plötsligt gått upp för mig att jag gjort fel och att alla andra visste och kunde saker som jag missat. Ibland förstod jag för att jag blev tillrättavisad av vuxna, andra gånger såg jag något i andras blickar, barns eller vuxnas, och insåg att jag sagt eller gjort något pinsamt eller klumpigt.Som barn var jag dålig på att förstå socialt samspel. Det som verkade komma naturligt för många andra gjorde inte det för mig. Medan läsning, skrivning och räkning gick som en dans och jag hade svårt att förstå varför andra behövde traggla så, infann sig aldrig samma flow på det sociala samspelets arena för min del. Där fick jag själv traggla, inte sällan efter att först ha mötts av ilska eller hån.Eftersom jag skriver mycket om skolan är jag med i en Facebookgrupp för specialpedagoger. Den är öppen för alla och en dag dyker det upp ett inlägg med en fråga. ”Varför börjar folk skratta rätt som det är? Jag trodde man bara skulle skratta när något är roligt.” Personen i fråga gör fler inlägg; frågar hur man gör för att få kompisar och berättar att hen befinner sig inom autismspektrat, vilket antagligen fler än jag redan anat. Hen får genomgående vänliga svar.Ofta har vi lättare att ursäkta klumpigt eller avvikande beteende om vi har en etikett på personen, som någon form av diagnos eller ett väldigt uppenbart avvikande beteende. Den som bara är impulsiv i överkant riskerar att uppfattas som oartig när den avbryter eller fyller i andras meningar. Den som är blyg kan misstas för dryg, särskilt om den inte vänder ner blicken eller rodnar på rätt sätt. Det är som om många utgår från att den som har svårt med det sociala trampar i klaveret med avsikt och därför förtjänar ilska, och att bara den som har väldigt tydliga svårigheter förtjänar förståelse eller överseende när det blir fel.Clara Törnvall berättar i sin bok "Autisterna" hur hon gång på gång får höra att hon väl inte kan vara autistisk, som verkar så normal. Samtidigt berättar hon hur hennes beteende gör att hon hamnar i konflikter utan att själv förstå varför. Att hon både kan kamma och klä sig som vem som helst och dessutom inneha ett ansvarsfyllt jobb på Sveriges radio gör det svårt för många att ta in hennes handikapp. Men det går alltså fint att se ut precis som alla andra och rentav vara intelligent, och ändå inte klara att leva upp till de sociala normerna för att man helt enkelt inte förstår koderna. Törnvall gör referensen till forna tiders tro på troll som varelser som utseendemässigt inte går att skilja från människor men som kan avslöjas i detaljer, som språkliga ovanor, ett svårt humör eller annat lite avvikande beteende.Så fort vi inte klarar att urskilja och följa de sociala koderna riskerar vi att ses om lite mindre mänskliga. Eller i alla fall som pinsamma eller töntiga. Men socialt samspel är svårt, även för många som befinner sig utanför autismspektrat. I antologin ”Sånt vi bara gör” skriver 95 forskare inom humanvetenskaper som etnologi, lingvistik, socialantropologi och nordiska språk korta kapitel om hur vi beter oss och pratar. Många av texterna innehåller omkvädet ”Det är sånt vi bara gör”. Samtidigt beskriver många av texterna också hur många av oss faktiskt inte ”bara gör”, utan tvärtom gör fel, och avviker från det där som de flesta sysslar med utan att reflektera. Etnologen Jesper Fundberg beskriver till exempel i sin text hur viktigt det kan vara att klä av sig i rätt ordning. I scener från ett omklädningsrum för fotbollsspelande killar berättar han hur en pojke som klär av sig kalsongerna före tröjan blir kallad för bögig. En annan som gör samma sak kommer undan med att kompisen skrattar men övertrampet måste uppenbarligen markeras på något vis.Fundberg konstaterar att det rätta sättet för pojkar och män att klä av sig, att döma av hur nästan alla gör eller hur vi reagerar när någon inte följer mönstret, är att först ta av strumpor och byxor, sedan tröja, och sist kalsongerna.En annan forskare beskriver i boken olika sorters kramar, en tredje berättar hur vi väljer plats på bussen. Det är så enormt mycket de flesta bara gör utan att behöva tänka efter. Så mycket att förhålla sig till och komma ihåg för alla som är autistiska, eller för den delen bara har lite svårt med det sociala. Snubbeltrådar överallt, hela dagarna. Massor av oro över att göra fel, massor av ångest över att ha gjort fel.Jag kan inte släppa de där frågorna i gruppen för specialpedagogik för att de är så hjärtskärande. Hur får man vänner? När ska man egentligen skratta? I en text i antologin "Sånt vi bara gör" skriver språkvetaren Klara Skogmyr Marian om just skrattande. Hon tjuvlyssnar på ett samtal vid bordet intill sig och hör flera skratt, trots att konversationen tycks handla om att en anhörig gått bort oväntat hastigt. Skratt, förklarar hon, är inte bara till för att uttrycka glädje utan är en mångsidig samtalsresurs som vi använder som verktyg för en rad sociala funktioner, som att avsluta ämnen, hantera känsliga situationer eller lösa fnurror i interaktionen. Genom att skratta på ett visst sätt kan vi markera att vi är redo att lämna över ordet, ta över det, eller bara ge klartecken till den som berättar att hen kan fortsätta prata.Det är svårt att föreställa sig hur minerad en vanlig dag är för den som inte förstår sig på olika sorters skratt. Den bjuder på nästan oräkneliga tillfällen att göra fel eller missförstå. För när ska vi egentligen skratta? Det skulle behövas en hel bok för att reda ut det på ett sätt som verkligen skulle ge vägledande svar. Men vi kanske i alla fall kan enas om att vi inte ska skratta åt, och inte heller bli arga på eller håna alla dem som har svårt att klara koderna för när skrattande ska ske, eller som kanske bara råkar klä av sig i fel ordning.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

26 Huhti 20229min

Vad är egentligen roligt? Historikern Peter K Andersson berättar om den eviga humorkonflikten från Shakespeare till Killinggänget. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ett avsnitt av tv-serien Seinfeld där huvudpersonen, som är en framgångsrik ståuppkomiker, vill göra ett dåligt framträdande för att förstöra för sin rival, som ska uppträda efter honom. För att garantera att publiken inte ska skratta tar han på sig färgglada kläder och kliver upp på scenen med orden ”Nu ska vi ha roligt!” Att säga åt publiken att de ska skratta, eller att för tydligt signalera humor, verkar för många vara ett bra sätt att döda humorn. Det är så tydligt så fort vi ser en komiker som ställer sig på en scen med en viss uppsyn och ett visst sätt att tala, att vi förväntas skratta. De flesta går med på det och kan knappt hålla sig för skratt innan komikern ens har öppnat munnen, men jag känner människor som har svårt att skratta åt komiker just för att det är meningen att man ska skratta åt dem.När Jerry Seinfeld medvetet försöker förstöra humorn genom att påtala den ställer han sig mitt i skärningspunkten för en gammal tvistefråga som kommit att definiera vårt sätt att betrakta humor. Kanske börjar den med William Shakespeare.När Hamlet instruerar den besökande skådespelartruppen i hur de ska framföra sina repliker lägger han också ut texten om hur truppens clown bör agera. ”Låt inte dem som spelar clowner säga mer än det som hör till rollen”, säger han, för ”det finns en del clowner som själva skrattar för att lura sin publik att också skratta. Det är simpelt”, anser Hamlet, och tyder på ”en ynklig lust att briljera.” Raderna har ofta tolkats som Shakespeares egna åsikter om hur en komisk skådespelare bör framträda. Och om man ska ta honom på orden så är det just den påstridige och skrikige komikern som han vänder sig emot. Faktum är att Shakespeare och den skådespelare som spelade de komiska rollerna i hans tidiga pjäser just hade gått skilda vägar när Hamlet hade premiär 1599. Denne skådespelare hette Will Kemp och hade under flera år varit Londons främste teaterclown. Ja, ordet clown hade myntats bara något decennium tidigare som en beteckning på den roll i snart sagt varje pjäs som hade till uppgift att vara den komiske drummeln som klantar till alltihop och som skulle vara en igenkänningsfaktor för de i publiken som stod på marken och hade betalat de billigaste biljetterna. Den ursprungliga betydelsen i ordet clown var egentligen lantis eller bondlurk.Will Kemp hade excellerat i den här typen av roller och Shakespeare hade med glädje skapat oförglömliga karaktärer åt truppens clown, från Dogberry i Mycket väsen för ingenting till Bottom i En midsommarnattsdröm. Men Kemp hade också rykte om sig att köra sin egen grej, att ”säga mer än det som hörde till rollen”, för att citera Hamlet. Han var en improvisatör som blev berömd på egen hand och vars närvaro i en uppsättning kanske distraherade från dramats handling. Hur det än var så lämnade han Globeteaterns kompani och blev ersatt av en annan clown med en helt annan stil. Han hette Robert Armin och Shakespeare skulle skriva flera roller åt honom, bland annat narren Feste i Trettondagsafton och narren i Kung Lear. Samarbetet mellan Shakespeare och Armin har tolkats som mer harmoniskt eftersom Armin bättre kunde gestalta de filosofiska och klipska narrar som Shakespeare föredrog i sina pjäser framför enfaldiga bondläppar och klumpiga betjänter.Detta skifte i Shakespeares komiska författarskap speglar också den generella utveckling inom den engelska teatern som skedde kring sekelskiftet 1600. De grälla clowner som tidigare hade varit en självklar ingrediens i både komedier, tragedier och krönikespel knuffades nu alltmer ut, betraktades som vulgära och ersattes med mer sofistikerade och urbana komiska figurer – parodier på snobbar och hovmän eller fyndiga hovnarrar.Det här är en motsättning som verkar återkomma vid olika tillfällen i historien. Det är inte sällan som kritikerna är samstämmiga med Shakespeare och förordar komik levererad med en oberörd gravallvarlig min. I Sverige kom det här lägret att bli synonymt med den ironiska generationen, kanske tydligast representerad av Killinggänget, som gjorde humor som på ytan ibland såg ut som seriösa dramaproduktioner eller som byggde på så initierade referenser att få människor utanför Stockholm förstod allt som sas. Det var en humor som medvetet bröt med sina föregångare, de på 80- och tidigt 90-tal så populära Galenskaparna och After Shave, eller Sven Melanders Nöjesmassakern. Som Henrik Schyffert en gång uttryckte det i en intervju: ”Före oss var det bara Åke Cato.” Men det fanns också företrädare för det andra lägret: samtida med Killinggänget var Stefan & Krister, representanter för ett helt annat ideal, ett ideal där det som Seinfeld försökte göra för att döda skrattet sannolikt skulle tas emot med stor entusiasm. Många i samtiden avfärdade Stefan och Krister som vulgär buskis, och Killinggänget växte delvis fram som en motpol till detta. Men även om det på ytan kunde se ut som en klyfta mellan stad och land, försvinner denna prydliga uppdelning när man betraktar humorn närmare. Det räcker kanske att peka på Robert Gustafsson, medlem av Killinggänget, vars humor på scen och i tv ibland överträffar Stefan och Krister i högljuddhet, hostningar och överdriven dialekt.Det är långt mellan 1590-talets London och 1990-talets Sverige, men trots det finns i båda tidpunkter en likartad konflikt mellan två typer av humor. Man kan hitta andra exempel på hur de som vill hävda sin sofistikerade humor demonstrativt avfärdar de överdrivna komikerna och vurmar för de mer subtila. Det är till exempel fortfarande många som säger sig föredra det lakoniska stenansiktet hos Buster Keaton framför Chaplins utstuderade sentimentalitet. Uppkomsten av begreppet deadpan comedy i början av 1900-talet illustrerar kanske en växande preferens för humor som inte ska ge sken av att vara humor.. Frågan är vad som är svårast. Många komiker kan vittna om att det är svårt att skriva skämt när man anstränger sig för att vara rolig. Och den bestående populariteten i bloopers och roliga hemmavideor där vanliga människor snubblar helt utan förvarning är kanske ett bevis på att den äkta komiken är den som uppkommer utan att någon försöker vara rolig. Å andra sidan är det kanske tur att vi också har komiker som gör jobbet åt oss. Akutmottagningarna skulle säkert hålla med mig.Peter K Andersson, historiker

21 Huhti 20227min

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en uppmärksammad artikel i The Atlantic hävdade psykologiprofessorn Jean Twenge att ungas dåliga mående beror på de smarta telefonerna. Hon hävdar att de har ”förstört en generation”.Reaktionerna på artikeln var förutsägbara. Vissa kunde glädjas över att få sin uppfattning om teknologin som roten till det onda bekräftad. Medan andra kunde avfärda artikeln som konservativ teknikfientlighet.Det sistnämnda lägret lär stå segrande även denna gång. Med sin evigt ljumma och suntförnuftsmässiga attityd kommer den allmänna positionen bli något i stil med, ”ja, som med allt annat är för mycket teknologi inte bra, det gäller att vara måttfull.” Även om det låter klokt, och det är väl hela värdet i denna position, är det såklart felaktigt. För medierna och teknologin formar vår relation till världen, och är därför intimt förknippade med vårt mående."De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv" En anledning till detta samband försökte mediehistorikern Marshall McLuhan ge redan 1964 i boken ”Understanding media”. Han argumenterade för att det är mediet som är budskapet, det vill säga att medierna och teknologin, såsom den smarta telefonen, är det betydelsebärande och inte vad vi tittar på i dem. På samma sätt som att det viktiga med vägen inte är vilka platser den knyter samman, utan att den gör det möjligt att lämna dem, är det revolutionerande med telefonen, bland annat, att den gör oss oberoende av alla platser. Det är därför psykologiprofessorn som skrivit artikeln om de smarta telefonerna kan säga att dagens unga ”är en ensam och icke-placerad generation”.Jag tror dock inte att den smarta telefonen ska presenteras som den ensamme boven i dramat. I den mån det är ett drama började det långt tidigare. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv. Romantiken ställde krav på originalitet. Upplysningen uppmanade människor att ta sig ur ett tillstånd av omyndighet. För att uppfylla dessa krav, och de mer sentida stränga uppmaningarna om att vara fristående, krävs ett aktivt och självständigt jag som inte ovetande underordnar sig några traditioner, fördomar eller konventioner.Och det är alltså teknologiska innovationer som fört oss på denna resa, eller hjälpt oss att framgångsrikt företa den. McLuhan föreslog till och med att ”utvecklandet av skrivande och den visuella organisationen av livet gjorde upptäckten av individualism möjlig”. Han menar att skrivande och läsande är ett utmärkt sätt att få syn på sig själv. Att de utvecklar en känsla av ett jag. Att umgås med sig själv genom att läsa en bok kan på så vis vara en chockartad upplevelse där din egen subjektivitet möter en annans, och där den andras tankar inte nödvändigtvis är det som skrämmer."Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet"Därför finns det, parallellt med detta segertåg, vittnesmål från förtvivlade röster. Selma Lagerlöf har gjort det bäst. I ”Gösta Berlings saga” skriver hon om ”själviakttagelsens ande”, ett slags monster inom en, som genom blicken på självet förgör oss: ”Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna, plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: Se, det är trasor, bara trasor.””Gösta Berlings saga” utspelar sig i början av 1800-talets Sverige. Selma Lagerlöf presenterar själviakttagelsen helt riktigt som en historisk nyhet. Introspektionen skilde generationerna åt, och gjorde de unga olyckliga. Därför är kärlekens främsta uppgift i ”Gösta Berlings saga” att rädda oss från oss själva. En av Gösta Berlings många kvinnor uttrycker det som att när hon kysst Berling, ”då hade hon för första gången glömt sig själv”. Det är just det som lockar henne åter till honom, evigt tacksam är hon ”för [att han] en enda gång hade lyckats befria henne från henne själv.”Om man accepterar McLuhans definition av medier som förlängningar av oss själva kan andra medier än telefoner och böcker framhållas. Här kan man exempelvis tänka på hur den svenska arkitekturhistorien bidragit till det moderna jagets utveckling. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet. Om man vill säga något om hur smarta telefoner ”förstört en generation” kan det därför te sig snävt och orättvist mot telefonerna. Det finns många medier, som vid en brottsutredning, skulle kunna visa sig vara medskyldiga.De varnande rösterna och förtvivlade vittnesmålen hörs högt även i dag. Hos förespråkare för ”mindfulness” kan vi känna igen Lagerlöfs tankar. Idén är paradoxal eftersom den på ett plan går ut på att bevaka och få syn på sig själv, genom att identifiera rädslor eller att ”vara i nuet”, men samtidigt handlar ”mindfulness” om att rikta blicken för att sedan slå bort den och glömma. Trots att namnet talar om medvetenhet verkar flykten från självet tillskrivas en helande kraft inom denna tanketrend. Oavsett om man ska somna, bota ångest eller njuta ögonblicket är rådet att man ska tillbaka till kroppen: känna hur bröstet häver sig vid inandning, hur blodet cirkulerar genom dig, och, förhoppningsvis, nå lugnet med denna känsla av att vara en biologisk kropp bland andra. Det är som om den moderna relationen med jaget fortfarande är för intimt, och ”mindfulness” vill tillfälligt lossa banden som knyter oss till oss själva. Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan [...] förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva.Man bör alltså inte förstå medier som neutrala vänner i tillvaron, och därför bör man inte heller slentrianmässigt avfärda teknik- och mediekritiker. Tvärtom kan kritiken vara väldigt nyttig för att forma medierna, för att föra krig mot dem.Även Marshall McLuhan använde sig av krigsmetaforer för att beskriva människors relation till medier. Han var särskilt besviken över en enhet i detta imaginära krig: skolan. McLuhan menade att utbildningen endast förberedde människor för ett medium, den tryckta texten, och att skolan alltså borde och kan vara en plats för att lära sig att förstå medier i den vidare bemärkelsen.Betänk därför följande: mediekritik som bedrivs i dag är av den snäva sorten. Den handlar egentligen bara om källkritik. Dessutom framförs den av skolan, de traditionella massmedierna och biblioteken. Och det är samma institutioner som växte fram mot slutet av 1700-talet för att förvalta text, för att bestämma dess flöde i samhället. Till exempel har flera mediebolag gått samman för att faktagranska nyheter; biblioteken kraftsamlar för att bli en trygg informationsbärare; skolan föreslås få rollen att lära ut källkritik. Men dessa institutioner var en reaktion på rädslan för information, de är svaret på frågorna: vad ska vi göra med informationen? Hur ska den kunna finnas utan att göra skada, utan att underminera staten? Samma impulser styr dem än.Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan hade andra problem. De förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. De visade att medierna bestämmer hur vi mår, men de försökte också säga att vi kan bestämma över medierna.David Malm, doktorand i idéhistoria LitteraturJean M. Twenge: Have Smartphones Destroyed a Generation? The Atlantic, (September, 2017).Marshall McLuhan: Understanding media - The Extensions of Man. McGraw-Hill, 1964Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga. Frithiof Hellbergs förlag, 1891.

14 Huhti 20229min

Mediehistorien brukar ibland beskrivas som en pendelrörelse. Kanske är det därför vykortets historia påminner så mycket om dagens medieformer? Sonia Hedstrand berättar om vykortets falnade glans. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter att storögt ha beundrat Caravaggios målningar på Uffizierna i Florens står jag och väljer mellan vykorten i museibutiken. Men vilken av alla reproduktioner av Bacchus ska jag välja? Den gräsligt beskurne eller den med sanslöst felaktig färgåtergivning? Som konstnär är det lätt att bli upprörd när kollegors verk blir misshandlade.Kortens vårdslösa behandling av måleriet får mig att tänka på Walter Benjamin och hans klassiska text Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder. Året är 1936 och han skriver om hur innovationer som fotografiet och trycktekniken gör konsten demokratiskt tillgänglig, men samtidigt berövar den dess aura.Men redan i slutet av 1800-talet uppstod en oro för att kulturarvet riskerade att förflackas, då ett nytt socialt medium spreds över världen: vykortet. Förutom konstens autenticitet hotade vykortet vid sekelskiftet också brevskrivarkonsten, ett korrekt skriftspråk och den allmänna moralen. För att inte tala om denna ständiga kontakt på distans. Skulle folk ens ha något att tala om när de väl sågs i verkligheten?Allt hade ju gått så fort. Vips fanns både tåg, telegraf, fotografi och folkskola. Vanligt folk kunde resa, dela bilder, läsa och skriva till varandra. Det moderna samhället växte fram och vykortet var det snabbaste kommunikationssättet.Som de flesta innovationer hade vykorten sina föregångare i andra medier. Cartes de visites, visitkort med porträtt-fotografier hade blivit en enorm trend på 1850-talet, då foton gick att reproducera i bra kvalitet. Visitkorten samlades i album betitlade ”Mina vänner”, dåtidens sociala medier. Kameror var dyra och tekniken för att reproducera fotografier i dagspress hade ännu inte utvecklats. Samhället och medierna hade fram tills nu präglats av bildbrist, så när cartes de visites började spridas var det en sensation. Det talades om ”kartomani” och det var bara en tidsfråga innan någon skulle komma på idén att skicka kort med post istället för att låta springpojkar ränna runt med dem.I Europa anses det framsynte preussiske överpostrådet Heinrich von Stephan ha uppfunnit det så kallade postkortet på 1860-talet. Men det preussiska postverket kunde inte förstå varför folk skulle vilja skicka kort med privata meddelanden fullt synliga. Sådan brist på integritet var otänkbar. Det blev Postverket i Österrike-Ungern som var först med att 1869 införa de förfrankerade korten som kallades Correspondenz-Karte, med plats för adress på ena sidan och ett meddelande på den andra, för någon bild fanns inte från början. Också priset spelade roll, portot var lägre än för vanliga brev. Budgetkorten blev en succé. Under de första tre månaderna skickades tre miljoner korrespondens-kort. Sverige och andra länder följde raskt efter med egna så kallade brevkort. På initiativ av den välorganiserade post-generalen von Stephan, bildades år 1874 Världspostunionen, Union Postale Universelle, för att underlätta postgången.År 1876 började den tyske litografen Johannes Meisner trycka illustrationer av lokala byar och orden ”Gruss aus…” , ”Hälsning från…”, på de förtryckta statliga postkorten. Det första kortet med ett fotografi skickades från Nürnbergutställningen 1882 och föreställde entrén till mässan. Några år senare utgjordes entrén till Världsutställningen i Paris 1889 av det nybyggda Eiffeltornet, som blev det första globalt kända vykortsmotivet. Alla som varit där skulle bevisa det genom att skicka ett personligt signerat kort, frankerat på någon av tornets våningar. Detta indexikala bevis var föregångaren till vår tids selfie, som tycks ropa: ”Jag var där”.Hälsningarna från Eiffeltornet inledde vykortets gyllene era som brukar räknas från 1889 fram till första världskriget. En massproducerad souvenir som var billig, knappt vägde något och inte tog någon plats. Och vykorten var i färg! Fotografen tog sin svartvita bild, antecknade vilka färger saker hade, och sedan handkolorerades de och trycktes med litografi. Det talades om en ”vykortisering” och ”övermediering” av världen. Allting blev bilder. Ofta var motiven gulliga katter, kändisar och kungligheter. Men allra störst var vackra topografiska vyer över städer och landskap. Alla samlade på bilder av världen, som plötsligt kändes närmare, samtidigt som den exotiserades och kommersialiserades av den gryende turistindustrin. Vissa vyer blev världskända, medan andra vinklar av verkligheten osynliggjordes. En vacker utsikt bara måste avbildas och skickas. På samma sätt som min telefon nu är full av bilder av takåsarna i Florens.Det är nu begreppen kliché och stereotyp uppstår. Det franska verbet cliche betyder ”att klicka” och var tryckar-jargong för en plåt som kunde reproducera flera bilder. Stereotypen var en mall som låser fast original och mångaldigar dem. Och stereotypa vykort spreds - nakna unga kvinnor på ”franska kort” och orientalistiska bilder av så kallade haremsdamer. Flera stater förbjöd vålds- och sexskildringar, men då gömdes de i kuvert och postades klandestint.I Sverige nådde ”vykortssjukan” sin höjdpunkt år 1904 – då skickades över 48 miljoner kort. I nystartade vykortsklubbar sökte likasinnade brevvänner i andra länder för att utbyta kort, och entusiastiska samlare debatterade i publikationer som The Picture Postcard. Ett särskilt frimärkesspråk uppstod: Beroende på var på kortet och i vilken vinkel frimärket placerades, gick det att skicka hemliga budskap. Det ledde till att Postunionen fastslog en standard: längst upp i högra hörnet på baksidan skulle frimärket hädanefter sitta.Sedan kom Första världskriget och flera av de bästa vykorts-tryckerierna, som låg i Tyskland, bombades. Efter kriget fick fler hushåll telefon, vilket gjorde vykortet obsolet. Nu kallades det ”fattigmanstelefon”, och skickades av lågbetalda kvinnor på landsbygden.Under andra hälften av 1900-talet kom vykorten att förknippas med turistindustrin, en konsekvens av den nya lagstadgade semestern. Kom vykortet från Mallis, från Franska Rivieran, eller från Florens? Klasskillnaderna syntes då som nu i semesterrapporteringen i sociala medier.Så en dag är det nya mediet inte ”nytt” längre, för att något nyare uppfunnits. Vykortet blir gammel-medium. Numera är det konstnärer, mediearkeologer och nördiga samlare som studerar hur den tekniska utvecklingen påverkat det estetiska uttrycket under decennierna.Jag ställer tillbaka de horribla reproduktionerna av Caravaggios Bacchus i vykortsstället på Uffiziernas bokhandel. Bättre att googla fram en högupplöst version och skicka till konstnärskollegorna på Messenger.Sonia Hedstrand, konstnär och kritiker

13 Huhti 20228min

Tänk om alla program bara funkade. Om allt var enkelt, överskådligt och sorterat. Viljan till standardisering och ordning är gammal, men kan vara både farlig och ineffektiv, varnar David Wästerfors. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Kan vi inte hålla oss till en plattform?”, tänker jag en stressig dag. Kan vi inte slippa allt hoppande mellan olika system och alla installeringar och ikoner som flimrar så ilsket bara för att man haft fräckheten att försumma dem en minut.Om du känner igen dig i drömmen om en enklare digital hantering – om ett system för meddelanden och ett sätt att identifiera sig – då känner du kanske också igen dig i det här: ”fullständigt kaos” i kommunikationen, ”vilt primitiva förhållanden” och ett ”förvirrande överflöd”.Det låter som dagens informationssamhälle, som en vanlig dag en bit in på 2000-talet med bortglömda lösenord och pockande uppdateringar i överlappande fönster.Men det gäller informationssamhället för hundra år sedan. Det gäller pappershanteringen i Sverige 1919, med brevpapper, blanketter, provkartor, kataloger, böcker, tidskrifter och postförsändelser – allt i olika format.Kontoret för hundra år sedan var översvämmat och oordnat.Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.Chefen för riksbankens pappersbruk tillhörde den tidens förespråkare för standardisering. Det var hans ord jag citerade. Ett svällande statsmaskineri krävde rationell organisering, menade denne chef. Enhetsformat för papper – som börjat införas utomlands – var lösningen. Och den lösningen lever vi med idag, nämligen A4-papperet inom det så kallade A-formatet, med sidproportionerna 1 gånger roten ur 2. Det är ett papper stort som en sextondels kvadratmeter.Så stort är ”ett papper”. Så stort blev ett papper efter standardiseringen som fullbordades först 1946 efter minst tjugofem års debatt.Nu skulle informationen inte längre anlända i olika format utan i ett och samma. Kuvert, pärmar, mappar, skrivbordslådor, arkivskåp och skrivare – mycket kom att anpassas efter detta format. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.För även om standardiseringsivrarna ville motsatsen producerades bara mer och mer information ju bättre kontoren blev på att hantera den. Ett standardiserat pappersformat underlättade standardiserade blanketter som var enklare att fylla i och läsa av. Sedan drog det iväg ordentligt. Byråkratin fann skäl till nya blanketter för snart sagt varje liten uppgift.”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns”, står det i en kontorshandledning från 1959. ”Sedan måste man tillgripa blanketter”. En ”riktig” blankett skulle ha gröna linjer och grön text för att kontrastera mot det ifyllda svarta och den skulle ha rutor anpassade efter skrivmaskinens tabulator.Allt det här berättar Charlie Järpvall i sin fyndiga avhandling i mediehistoria, ”Pappersarbete” från 2016. Järpvalls iakttagelser av kontorspapperets 1900-talshistoria bildar en fin mix av igenkänning och främlingskap. Å ena sidan dras man snabbt in i en känsla av ”så är det nu också, fast inte vad gäller just papper”. Å andra sidan känns det som att besöka en annan planet, en pappers- och blankettplanet.Det är fantastiskt att läsa om debatten som föregrep A-formatets seger, till exempel de estetiska argumenten emot. I en statlig utredning 1943 meddelade Kammarrätten att A4 var ”ur värdighetssynpunkt olämplig”. Och Hovrätten för Övre Norrland invände att folio – ett annat format – var mer ”estetiskt tilltalande” eftersom det överensstämde med det gyllene snittet, ett klassiskt skönhetsideal.Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.Att förhålla sig till A4 på sådana sätt ger en lite hisnande känsla. Detta engagemang över papper! Men ändå är det så igenkännbart, för idag diskuteras ju webbsidor och webbdesign med motsvarande inlevelse. Både på jobbet och privat blir människor upprörda om internet inte ser snyggt ut, om det bidrar till kaos snarare än ordning. Idag annonserar vi efter ”webbredaktör”, inte ”maskinskriverska” eller ”blankettman”.Blankettman – bara ordet ger overklighetskänsla. På fyrtio- och femtiotalet var det ett yrke.Beklagandet över förvirring och överflöd i informationssamhället är alltså igenkännbart men också föreställningen om att en gång för alla nå ordning genom en form eller en teknologi. Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.Dagens kontorsarbete verkar befinna sig i ett slags prolog till en åtminstone tänkbar framtida standardisering som väl knappast kommer att ledas av staten utan av aktörer som banker, Google, Youtube och Facebook, med ganska otäcka och nästintill totalitära informationsanspråk. Vad skulle vi säga idag i en kontorshandledning? Kanske så här: ”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns. Sedan måste man tillgripa uppkoppling.””Det är genom små detaljer som stora system byggs”, skriver Charlie Järpvall. En överenskommelse om var adressen ska placeras på ett kuvert, WiFi i offentliga lokaler – detaljer genererar system. Men som sociala varelser är vi alltför bångstyriga för att enbart falla in i system. Sätt upp en regel och vi kringgår den genast. Formulera en standard och vi ler milt och finner ett undantag. Oordning på en arena kan visserligen ge vika för systematisering men då uppstår snart en annan arena och ordningsproblemet migrerar dit. ”Formatanarkin” för papper är avskaffad men digital anarki finns istället, med vidhängande ambitioner att strömlinjeforma alla appar och sajter.Men kanske är en universallösning inte lösningen. I Kina finns nästan en universallösning i form av appen WeChat som kombinerar meddelanden, diskussioner, beställningar och betalningar. Men Kina har som bekant bara ett parti och det censurerar förstås appen. Kontrollen blir lättare att genomföra eftersom WeChat samlar så många miljoner användare i samma system.Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfiltKontorsarbetets ”dagliga plockande och sorterande”, för att låna Charlie Järpvalls ord, var ett sätt att ordna världen. Och idag klickar vi och öppnar, matar in och klickar på nytt. Samtidigt som det finns något utmattande i en mångfald av former finns det också något charmigt.Min poäng gäller detta växelspel. Det gäller det ofullbordade i ordnandet av information, själva omöjligheten i att få ett slut på det.Några av iakttagelserna i Järpvalls avhandling om papper handlar om andra och parallella ordningsförsök i början av 1900-talet, till exempel riktade mot hushållet. Folkhemmets vetenskapliga ideal skulle förstås råda även här. I ett nummer av standardiseringstidskriften Slöseri 1928 togs filten på stort allvar. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt med måtten 150 gånger 200 centimeter. Och normalfilten skulle vara enfärgad, ”neutral” och av ändamålsenlig kvalitet.Ja, vad säger man? Ett land vars hushåll bara har normalfiltar, det är en både rolig och ryslig tanke. I denna önskan tycker jag mig se det rationella projektets kärna men också dess löjlighet.Den kan vi väl ha i åtanke – normalfilten – när nästa standardiseringsvåg sköljer över oss, hur mycket avlastning från ”förvirrande överflöd” vi än hoppas på.David Wästerfors, sociologLitteraturCharlie Järpvall: Pappersarbete– formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium. Mediehistoriskt arkiv, 2016.

12 Huhti 20229min

Seriositet var ett ledord för Susan Sontag. Hennes allvar hade behövt i dag när fler verkar intresserade av göra kulturprodukter av sina erfarenheter än av att kultivera sig, reflekterar Lyra Koli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern krigshistoria. 1992, efter att Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt, skar de serbiska styrkorna av huvudstaden från omvärlden i nästan fyra år. Från en dag till en annan förbyttes det kosmopolitiska Sarajevo till en håla utan rinnande vatten och avlopp, där en brödbit blev till hårdvaluta. Under belägringen dödades i genomsnitt tio personer varje dag. Mitt i den blodiga krisen satte Susan Sontag upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot tillsammans med lokala skådespelare.Samtidens europeiska intelligentsia var i princip frånvarande från kriget. Så snart förhållandena försämrades reste de flesta journalister hem. Misstänksamheten mot tillresta var därför stor. Sontag var i sextioårsåldern och vid det laget en världskänd kulturpersonlighet. Vid sitt första besök intervjuades hon av en lokal journalist, som undrade hur hon kände inför att komma till Sarajevo på krigssafari. Sontag spände ögonen i tolken och sa: ”Vänligen översätt det här noga. Unge man, ställ inte dumma frågor till mig. Jag är en seriös person.”Idag låter en sådan självframställning bisarr, på gränsen till patetisk. Till vilken hjälp är en författares seriositet i en humanitär kris? Sontag tog med sig mat, cigaretter och pengar, men ville göra mer. Tillsammans med Haris Pašović diskuterade hon möjligheterna för att sätta upp en föreställning. Efter att hon föreslagit en annan Becketts pjäser sa Pašović: ”Men Susan, här i Sarajevo väntar vi.”"I väntan på Godot" är ett absurt och tröstlöst drama som kretsar kring väntan på någon som heter Godot, som aldrig kommer. Originaluppsättningens scenografi bestod bara av ett tanigt träd och en soptunna. Bristen på allting i det belägrade Sarajevo gjorde Sontags uppsättning ännu mer avskalad. Pjäsen spelades i stearinljussken, inramad av FN:s plastskynken för sönderskjutna rutor. Uppsättningen drog enorm uppmärksamhet till krisen. Förstasidan av Washington Post löd: ”I väntan på intervention”. Men den djupa innebörden för de som såg och spelade i pjäsen kan inte enbart förstås i praktiska termer.I Benjamin Mosers biografi Sontag från 2019 beskriver skådespelaren Izudin Bajrović det såhär: ”Vi väntade verkligen på att någon skulle komma och befria oss från den här ondskan. Vi tänkte att det skulle vara ett humant handlande. Ett värdigt handlande. Att befria oss från det här lidandet. Men ingen kom för att hjälpa oss. Vi väntade förgäves. Vi väntade på att någon skulle säga: det här är helt sanslöst, att alla dessa oskyldiga människor blir dödade på det här viset. Vi väntade. Vi levde faktiskt I väntan på Godot.”I Becketts absurditet fanns ett allvar som kändes avgörande. Sontag hade bjudits in för att hon representerade just en sådan seriositet. Under sin livstid blev hon alltmer varse hur hotat det allvaret höll på att bli. 1996, samma år som belägringen hävdes, skrev hon: ”Undermineringen av seriositetens standard har nästan fullbordats [i vår samtid] i och med uppseglingen av en kultur vars mest intelligenta och fängslande värden har hämtats från underhållningsindustrierna.”Under upplysningen, menar Simone Weil, slutade de flesta att vända sig till präster för andlig vägledning. Istället tog författare och intellektuella deras plats. Men redan 1941 konstaterar Weil att också litteraturen börjat förlora sin auktoritet. Idag är det inte längre självklart att vi vänder oss någonstans för att fördjupa vår syn på livet. Själva uttryckssättet ”andlig vägledning” har nästan blivit obegripligt. Svenska Akademins valspråk ”snille och smak” har i mångas öron en löjlig klang. ”Ord som nobless låter väldigt underliga för oss idag”, sa Sontag 1979, ”och minst sagt snobbiga.” Men för henne hängde det samman med att ta livet på allvar. ”Att vara seriös”, skrev hon i sina anteckningar, ”innebär att vara ’där’. Att känna ’tyngden’ av saker. Av sina egna påståenden och handlingar…”Sontag kallade beundrande E.M. Ciorans verk för ”en manual för andlig god smak” som kan hjälpa en att ”hindra sitt liv från ett bli gjort till ett objekt, ett ting”. Men just detta tycks vara mångas högsta mål idag: att stelna sitt liv till ett verk. Fler verkar intresserade av att göra sina erfarenheter till kulturprodukter än att kultivera sig. Förlagen kämpar för att nå ut med sina böcker, men dränks samtidigt av insända manus. Det folk älskar med litteraturen är sig själva som potentiella författare. Detta sätt att förstå självförverkligande – att göra sig själv till ett verk – ser människan som både material, producent och till och med konsumenten av sig själv, som i ett obestämt ”efteråt” ska få avnjuta sitt förtingligade jag.Jag har inte för avsikt att raljera över andras författardrömmar. I ett genomreifierat samhälle letar vi desperat efter frihet och autenticitet, och konsten framstår för många som den ideala platsen för det. Det är hjärtskärande att år efter år läsa de nästan identiska debutantporträtten i Svensk Bokhandels katalog, där någon som drömt om litteraturen sedan barndomen tror sig ha uppnått sitt mål genom att få en bok publicerad. Som om längtan efter att vidga sitt liv med andras perspektiv ofrånkomligen måste snävas in till viljan att själv sälja sitt skrivande. Men inkomstkällorna de flesta sedan erbjuds uppenbarar snart huldrans ihåliga rygg: lektörsläsning och undervisning på skrivarskolor. Ett avlönat heltidsjobb med litteratur är oftast ett liv i tjänst för andras hopp om att bli författare.I en intervju från 1995 varnar Susan Sontag för att smakbegreppet har urholkats så mycket att det ”numera har blivit en motståndshandling att försvara idén om seriositet. Att vara seriös eller bry sig om saker på ett hängivet, intresselöst vis har blivit till något obegripligt för de flesta människor.” Idag, ett kvartssekel senare, har det att ”vara seriös” med sitt litteraturintresse blivit synonymt med att försöka försörja sig på det. Seriositet går knappt att förstå i andra termer än entreprenörskap.Benjamin Mosers biografi visar på ett gripande sätt hur hela Sontags liv och verk präglades av en ängslan över den här utvecklingen. Trots att hon blev en fetischerad ikon för sin samtid rymmer såväl hennes texter som hennes livshistoria olösliga spänningar. Hon hindrade djupet från att förväxlas med yta genom att ta ytan på största allvar – ett allvar som inte uteslöt njutning, humor och koketterier. I sitt oroade intresse för hur den symboliska innebörden förvrider vad den representerar drevs hon till att avhandla så skilda saker som mediebevakningen av krig och homosexuell kitsch. Hennes begrepp om seriositet handlade lika mycket om att skaffa sig en gedigen bildning som att leva sig in i det förbiilande livet.Trots stora royalties och priser får man intrycket att hennes största utmärkelse var att ett litet torg framför teatern i Sarajevo idag bär hennes namn. Där förkroppsligade hon som mest sitt eget ideal. Hon ville aldrig bara bli författare, eller också handlade hennes dröm om litteraturen aldrig framförallt om henne själv. Som hon beskrev det: ”En författare är någon som är uppmärksam på världen.” Eller som hennes vän Nadine Gordimer sa: ”Var än Susan var kändes det som om väggarna expanderade.”Lyra Ekström Lindbäck (tidigare Koli), författare och doktorand i filosofiLitteraturBenajmin Moser: Sontag – her life and work. Ecco press, 2019.

31 Maalis 20229min

Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var väldigt varmt den dagen, säkert 35 grader. En svartklädd släkt stod samlad på byns kyrkogård. Ansiktena var sammanbitna. Genom kvävda snyftningar hördes tre kvinnoröster klart och tydligt. De låg på knä bredvid en grav, vaggade sorgset och ropade klagande ner i den. Joj, Milosave. Joj, Bože. Joj, Milosave, joj. Där nere i mörkret låg min farbror, en av de människor som jag har älskat allra mest i livet. Jag såg kvinnornas ryggar och svarta sjaletter, vaggande över graven, hörde deras klagande röster berätta om den döde. Och ja, tänkte jag instämmande, han var verkligen den snällaste av oss och den mest saknade. Sedan mindes jag allt roligt som vi hade gjort och allt han lärt mig. Kvinnorna berättade även om släkten som var där och att jag och min Maria hade kommit från Sverige för att besöka honom. Jag vet inte om han hörde dem eller om han var någon annanstans. När tårarna kom tittade jag på bergen. De låg där kring byn, tysta och vackra precis som vanligt. Ändå var inget sig likt.När Walter Benjamin i sin essä ”The Storyteller” berättar om den ryske författaren Nikolaj Leskov, skisserar han även själva berättandets natur, berättarens ofrånkomliga koppling till livserfarenheten och till döden. Han ser ett mönster. Med det moderna livet har döden i allt högre grad osynliggjorts i våra liv och medvetande. Förr, skriver han, fanns det inte ett hem, knappt ens ett rum, där någon inte hade dött. Nu lever vi i hem varifrån döden schasats bort, i rum där den flyttats ut för att istället sändas till ålderdomshem och sjukhus. Det är förstås skönt att slippa se och därmed tänka på döden, slippa påminnas om ett oundvikligt slut. Men glömskan har ett pris. Det kan liknas vid inflation. Då en riksbank trycker så mycket pengar att den bortre gränsen för våra ekonomiska möjligheter hamnar långt bortom vårt synfälts horisont, händer det något även med de surt förvärvade pengarna i vår näve. De förlorar i värde och på samma sätt kan livet förlora en del av sitt värde när döden glöms bort. Kanske är det därför som ett ordspråk säger att en frisk människa har tusen önskningar medan en sjuk bara har en.Livet, det verkliga livet alltså, är aldrig så värdefullt som då döden visar sig. I den stunden slutar vi bry oss om meningslösheter i sociala medier och alla erbjudanden om hur vi kan bli lyckliga. Vi inser då att lycka också kan vara något så enkelt som att få se ytterligare några sandkorn falla ner genom timglaset. Det är för att tala om detta som berättaren finns, enligt Walter Benjamin, åtminstone i berättande som följer i den muntliga berättartraditionens spår från episk diktning och vidare in i sagan, legenden och andra kortare berättelser utan den moderna romanens komplexitet. Och till de genrer han listar skulle nog även gråterskors sorgesång kunna läggas. För en tydligare illustration av berättandets natur och mening finns väl inte. En människas liv, förklarar Walter Benjamin, kan berättas först efter att det har tagit slut. Döden sätter både punkt för och bemyndigar orden om det liv som var. Gråterskor har sedan länge varit de första att berätta den berättelsen.Jag förstår nu att klagosången över min farbror hördes långt bortom den lilla kyrkogård där vi stod samlade. De vaggande rösterna som vid gravens rand ekade mellan nu och då, mellan de levande och de döda, har hörts genom årtusenden. Jelena Šaulić förklarar i ”The Oral Women Poets of the Serbs”, publicerad 1963 i The Slavonic and East European Review, att gråterskor tidigare har förekommit i många kulturer. Efterhand har den folkliga berättartraditionen emellertid försvunnit alltmer, inte minst därför att kyrkan velat stoppat den. Men på en del ställen, till exempel vissa områden på Balkan, har man hållit fast vid traditionen. Gråterskorna, menar hon, både markerar en gräns mellan och förenar livet och döden. Deras sorgesånger om hur den döde som en gång levde här hos oss och nu lever där på den andra sidan anger en tydlig gräns. Samtidigt slår deras budbärande ord, speciellt då de riktar sig direkt till den döde, en bro mellan livets ändlighet och dödens oändlighet. Ritualen synliggör existensens villkor.Margaret Alexiou menar i boken The Ritual Lament in Greek Tradition, publicerad 1974, att de gråterskor som ännu finns kvar i vår del av världen är en skärva som har ärvts från den hedniska antikens kultur. Även om både ritualer och konventioner kring gråterskornas poesi har förändrats så kan man fortfarande höra en tydlig resonans från antikens sorgesånger. Ekot leder oss bland annat in i den klassiska litteraturen. I exempelvis Iliadens tjugofjärde och avlutande sång, då det står klart att Troja är bortom all hjälp, sörjer den fallne hjälten Hektors hustru Andromache vid sin makes grav. Hon inleder med orden: ”O min make, så ung du dog! Och jag blev änka här i ditt hus.” Sedan berättar hon bland annat att hans död innebär Trojas fall, eftersom han ju var ”dess bålverk” och ”murarnas värn, beskyddet för barn och för kvinnor”.Efter Andromache tar Hektors mor Hekabe vid. Hon berättar att Hektor dödat Akilles högt älskade vän Patrokolos och att Akilles i sin tur dödat Hektor och skändat kroppen. Därefter tar den fallne hjältens svägerska Helena till orda över graven. Hon var tidigare kung Manelaos hustru och anledningen till, eller åtminstone förevändningen för, att Troja attackerades. Av hennes sorgesång framgår bland annat att hon hade kärleksflytt till Troja med Hektors bror, ”den gudaliknande Paris”. För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att kvinnorna sammantaget berättar följande: Helena flydde tjugo år tidigare med Paris till Troja. Det ledde till att trojanerna hamnade i krig med grekerna. Hektor dödade Akilles nära vän Patrokolos. Akilles hämnades genom att döda Hektor i vredesmod och sorg. Troja besegrades. På så vis ramar kvinnornas gemensamma berättelse in Iliadens intrig.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Akilles”. Med den invokationen inleds Iliaden. I den avslutande sången sluts sedan cirkeln då de tre kvinnorna berättar om de spår som den vreden lämnat. Berättaren, menar Walter Benjamin, står alltid med blicken riktad bakåt i tidens verklighet och myter. Det är via retrospektion som berättaren rapporterar om erfarenheter, antingen egna eller andras, till sina åhörare eller läsare. En berättelse är därför alltid ett eko från svunna tider, såväl upplevda som påhittade. Om vi tror honom så förstår vi även att den eller de rapsoder som vi brukar kalla Homeros egentligen bara broderat vidare på kvinnornas berättelse. Broderiet är visserligen mycket stilsäkert och vackert, det ska villigt erkännas, men det förändrar emellertid inte att den västerländska litteraturens viktigaste och ursprungliga berättare mycket väl kan ha varit tre kvinnor som vid en grav bemyndigats av döden att tala om livet.Jimmy Vulovic

30 Maalis 20229min