Ingeborg Bachmann och författarjaget

Många av oss tillbringar mycket tid på sociala medier. Ibland får vi lust att göra motstånd. Men hur ska det gå till egentligen? Författaren David Jonstad funderar över några motståndsstrategier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ljudinspelningsteknikens barndom gjordes ett test. Folk fick ställa sig vid ett skynke och lyssna till ett stycke operasång från två olika ljudkällor. De visste att det bakom skynket fanns dels en rullbandspelare, dels en riktig operasångare. För de flesta var det svårt att urskilja när sången kom från bandspelaren och när den kom från operasångaren, trots att ljudkvaliteten på bandspelaren var rätt usel. Men tekniken var ny och häpnadsväckande, och i försökspersonernas hjärnor upplevdes därför maskinkopian som lika verklig som verkligheten.På liknande sätt har det gått till när annan ny teknologi har introducerats. Men efter en tid har vi vant oss och upplevelsen blir då en helt annan. Tekniken får då snarare verkligheten att framstå som mer verklig. I fallet med bandspelaren fick den oss att uppskatta den unika upplevelsen av livemusik.Det digitala teknikskifte vi nu befinner oss i är ännu så pass nytt att det fortfarande har förmågan att hänföra oss. Så pass att den handfull storföretag som dominerar tekniken har kunnat slå klorna i större delen av mänskligheten och det är först nu som de mörka sidorna av denna revolution börjar framträda.Vi häpnar över hur mycket som kan rymmas i en manick inte större än en handflata. Att vi i våra fickor kan bära runt en portal in i ett eget universum av relationer, kunskap, ljud och bild. Men medan vi tillbringar allt större del av våra liv i denna värld exploateras vi utan att märka det. Författaren och Harvard-professorn Shoshana Zuboff kallar det för ”övervakningskapitalismen” i sin bok med samma titel. Hon jämför Google, Facebook och de andra techjättarnas explosionsartade uppgång med den industriella revolutionen. Då var det naturen och dess resurser som förvandlades till varor på en global marknad. I dag är det vi själva – och i synnerhet våra beteenden – som är råvaran som får kapitalismen att frodas.Industrikapitalismen hotar att kosta oss jorden, skriver Zuboff, övervakningskapitalismen hotar att kosta oss vår mänsklighet.Det är en dystopisk verklighet hon målar upp. Med maktfullkomliga organisationer som vet mer om oss än vad vi själva gör och hur dessa blir allt skickligare på att förutse och styra våra beteenden. Ofta i syfte att hålla kvar vår uppmärksamhet på skärmen och allt vad denna erbjuder – på bekostnad av livet i övrigt.Mot detta bör vi göra motstånd, om vi håller livet kärt. Frågan är bara hur. Zuboff hoppas att vi med hjälp av lagstiftning ska upprätta ett nytt kontrakt för en digital kapitalism där medborgarna är med och bestämmer vem som äger makten över informationen. Vi ska göra den digitala framtiden till vårt hem, skriver hon.I viss mån görs försök att reglera övervakningskapitalismen, men de kommer sent och det lär inte bli enkelt att rå på dessa giganter som använder sin enorma makt till att motsätta sig alla försök till regleringar. De fem största bolagen är nu dessutom så stora att de utgör en tiondel av USA:s totala börsvärde – vilken politiker vågar vingklippa dem och riskera en börskrasch?Medan Zuboff alltså tar sikte på hur vi med samhällets etablerade institutioner ska kunna återföra makten över internet till dess användare tar sig den amerikanska konstnären och skribenten Jenny Odell an frågan om motstånd från ett helt annat håll. I den hyllade boken ”How to do nothing. Resisting the Attention Economy” utforskar hon mer och mindre genomtänkta strategier för att krångla oss ur techbolagens klor. En av dessa är att betrakta skärmen som ett gift och att åka på retreat för digital detox. Budgetlösningar finns i allehanda appar som syftar till att begränsa användningen av framför allt sociala medier. Det lite ironiska med denna strategi, konstaterar Odell, är att den ofta säljs in med argumentet att den ökar användarens möjlighet att vara mer produktiv på sitt arbete (inom kapitalismen).Mer drastiskt är att fly fältet – en metod med tusenåriga rötter. Med start hos filosofen Epikuros i det antika Grekland berättas om historiens många försök att exempelvis bygga upp lantliga kollektiv där deltagarna kan undkomma den rådande kulturens urartning för en sundare tillvaro med fokus på det goda livet. Erfarenheterna från 1960-talets Back to the land-rörelse avskräcker dock Odell som menar att de flesta ändå inte har möjlighet att dra sig undan på det sättet. Inte heller ger hon så mycket för strategin att bojkotta Facebook eller andra plattformar eftersom det sällan är någon bestående lösning. Och vi vet ju hur det brukar bli. De som lämnar gör det med dunder och brak, men det dröjer inte länge innan de kommer smygande tillbaka till den moderna lägerelden.Istället föreslår Odell något enklare: Bryt trollbindningen till skärmen! Hennes uppmaning om att ”göra inget” ska förstås som att göra det du verkligen vill göra, snarare än det som andra vill att du ska göra. Den produktivitet eller nytta som vi tycker oss uppnå genom skärmen sker alltid på bekostnad av sådant vi hade kunnat göra någon annanstans. Hon skriver: ”Den första delen av att ’göra inget’ är att frigöra sig från uppmärksamhetsekonomin; den andra delen är att återengagera sig i något annat”.Det saknas alltså inte förslag och idéer om hur en motståndskamp skulle kunna se ut. Håller rullbandsspelarens knastrande ljud alltså återigen på att bli avslöjat? Möjligen har vi nu kommit så långt i det digitala teknikskiftet att vår upplevelse av tekniken är på väg att förbytas. Från nyhetens behag och hänförelse – till mognad och krasshet. Visst har digitaliseringen många nyttor, men det innebär inte att vi vill gå helt upp i den.Ironiskt nog får detta draghjälp av techindustrin själv. När Facebooks moderbolag hösten 2021 bytte namn till Meta och presenterade sin vision för framtidens fördjupade social medier-imperium, The Metaverse, framkallade det mer kalla kårar än entusiasm. Med hjälp av VR-glasögon och augmented reality-teknik ska vi konsumenter smälta samman med den digitala världen så att vi till slut inte vet var den ena världen slutar och den andra börjar. The Metaverse presenterar en utopi som låter oss fly den kaotiska och skitiga analoga världen – in i rena underbara miljöer som vi själva bestämmer, liksom vi bestämmer hur vi själva ska se ut och uppfattas av andra. Som många har påpekat framstår detta inte som en utopi utan som en dystopi – i linje med den som Zuboff varnar för – där ännu större delar av våra liv blir kontrollerade av en handfull bolag som kommer spela på våra känslor och begär som ett piano.Kanske är det försent att återta makten. Men att döma av kommentarerna som följde på lanseringen lever fortfarande hoppet om något annat. Om det digitala universum som Facebook vill skapa framstår som en mardröm snarare än en dröm är det inget vi vill fly till, men ifrån. Ut i en analog verklighet, med all sin skitighet och sitt naturliga kaos.David Jonstad, författareLitteraturShoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen – vid maktens nya frontlinjer. Översättare: Ola Nilsson. Ordfront förlag, 2021.Jenny Odell: How to do nothing – resisting the attention economy. Melville House Publishing, 2020.

19 Tammi 20229min

Nu står vi ännu en gång inför en storslagen teknologisk utveckling. Men vem är det som skymtar där med löften om en ny och bättre värld? Statsvetaren Markus Furendal följer bedragarna i spåren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Olle Adolphsons visa ”Konstnasaren” möter vi en kringresande försäljare av förfalskade tavlor. I sin nerisade Volvo reser han runt i Skåne och lurar folk att köpa konstverken han har i sitt släp.Trots att visan skrevs för mer än 50 år sedan berättar den någonting viktigt också om vår tid: för konstnasarens bedrägerier möjliggörs inte av tavlorna – utan av bilen. Det är tack vare den gamla Volvon som konstnasaren klarar av att förflytta sig snabbare än ryktet om bedrägerierna – vilket är helt nödvändigt för att hans bluff ska fortsätta fungera. Därmed blir visan en berättelse om hur ny teknik alltid riskerar att användas och utnyttjas av charlataner.När radion blev stor i USA i början av 1900-talet började kvacksalvare sända ut reklam för mirakelkurer. Hundra år senare innebar Internet att spam kunde skickas gratis och budskapen nådde ännu längre. Men nya teknologier utnyttjas inte bara för att lura av folk pengar. Också själva löftet om teknikens möjligheter kan användas för att bli rik. Kulten kring så kallade ”enhörningar” – det vill säga bolag som värderas till mer än en miljard dollar vid sin börsintroduktion – är stark och vår tid är mättad med berättelser om entreprenörer som under enkla förhållanden utvecklar idéer som omkullkastar sättet vi organiserat samhället och bygger upp det på nytt. Förespråkarna för så kallad blockkedjeteknik – tekniken som används för kryptovalutor som bitcoin – förutspår till exempel en värld utan centralbanker där människor kontrollerar pengar tillsammans. Samma teknik kan också garantera ett slags äkthetsbevis som ska göra det möjligt att ensamt äga en viss digital fil – en så kallad non-fungible token – trots att det finns otaliga kopior av den.Men det mest omvälvande teknikskifte mänskligheten står inför är, om vi ska tro experterna, ankomsten av allt mer komplicerad artificiell intelligens. AI beskrivs ofta som ett nästan magiskt sätt att automatisera en rad sysslor som tidigare har krävt mänskliga händer eller hjärnor för att utföra. Såväl yrkesförare som radiologer riskerar därmed att bli överflödiga på framtidens arbetsmarknad. Medan pessimister menar att AI till slut kommer att förpassa människor till en andra klassens angelägenheter lyfter optimisterna fram den närmast ofattbara kraft som kan frigöras när AI får genomslag i produktionen. Den inflytelserika Sam Altman på AI-labbet OpenAI tror till exempel att vi i en nära framtid kommer att slippa betala löner till mänskliga arbetare och därmed se priserna på allt vi kan tänkas vilja köpa sjunka drastiskt. Altman förkunnar att Moores lag – det vill säga observationen att antalet transistorer som ryms på ett datorchip fördubblas vartannat år – kommer börja gälla för allting. När produktionen växer exponentiellt och priserna sjunker kan alla få det ofantligt mycket bättre, säger AI-missionärerna. Även om yrkesförarna blir arbetslösa kommer produktivitetsökningen att vara så enorm att även de får det bättre i slutändan.Problemet är emellertid att vi idag omöjligen kan avgöra vilka av AI-utvecklarnas profetior som har en chans att slå in och vilka som är rena fantasier, eller medvetna försök att föra oss bakom ljuset. Många AI-företag sysslar till exempel inte alls med AI-teknik utan anammar bara ett trendigt begrepp. Dessutom är mänskliga insatser idag helt avgörande för att AI överhuvudtaget ska fungera. Den träningsdata som behövs för att AI ska bli intelligent sorteras och kategoriseras t.ex. alltjämt av människor – så kallade mikroarbetare som får betalt per utförd uppgift. Likt daglönare i hamnen samlas de på digitala plattformar som Amazons Mechanical Turk – döpt efter en 1700-talsrobot som tycktes kunna spela schack men i själva verket styrdes av en människa. Ibland ersätter de AI-systemens arbete fullt ut: när Uberförare fotograferar sin legitimation i början av sitt skift händer det ofta att ansiktsigenkänningen inte alls sker med hjälp av en algoritm, utan utförs av en människa vid en datorskärm på andra sidan jorden som får några cent för besväret. Precis som andra delar av gigekonomin lyfts den här typen av arbete ibland fram som något positivt, som främjar arbetares autonomi. Men i boken ”Work without the worker” följer författaren Phil Jones ett antal mikroarbetare och skildrar deras kamp för att tjäna tillräckligt med pengar, och hur plattformarna aktivt hindrar dem från att organisera sig.Precis som tidigare i historien kommer ny teknik alltså säkert användas av personer med långt ifrån ädla syften. Men denna gång verkar det ännu allvarligare, eftersom det inte längre bara är våra pengar entreprenörerna vill åt – utan allt som rör våra personer och kroppar. AI-optimisten Sam Altman har till exempel lanserat en kryptovaluta kallad Worldcoin och erbjudit alla i hela världen att gratis få en viss summa i valutan. Men, för att säkerställa att allt går rätt till är mottagarna tvungna att identifiera sig genom ögonskanning. Det får en att undra om Altman är mest intresserad av att ge främlingar pengar, eller att skapa världens största register över människors iris.Vad är det då som gör att vi faller för bluffmakarnas löften gång på gång? En del av svaret är nog att människor ständigt vill tro att de lever i en speciell tid, där nya rön löser gamla tiders problem. Olle Adolphsons konstnasare reser inte längre runt i sin Volvo, men han tycks ständigt återfödas i nya skepnader. Och precis som de stackars kunder som ställdes inför chansen att investera i en heläkta oljemålning på duk är vi oförmögna att bedöma värdet i den nya tekniken. Digitala konstverk säljs t.ex. nu som non-fungible tokens för mångmiljonbelopp. Optimisterna menar att blockkedjetekniken skapar ett slags digital proveniens, medan skeptikerna menar att det fortfarande är vanliga elektroniska filer som vem som helst kan skaffa sig en gratis kopia av. Vem som har rätt vet vi först i framtiden. Men vid det laget kommer konstnasaren förmodligen ha rest vidare till en annan by, som ännu inte nåtts av hans rykte.Markus Furendal, statsvetare

18 Tammi 20229min

Litteraturvetaren Eva Stenskär hör hur en svensk nationalskald tycks ha varit före sin tid med att skriva klimatvänlig litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Sjösala vals", "Fritiof och Carmencita", och "Så länge skutan kan gå" – många av oss har väl någon gång skrålat med i någon Taube-låt! De dyker upp alltsomoftast, särskilt om somrarna, och har en förmåga att göra oss lite så där lagom rosigt patriotiska. För nog klappar våra hjärtan snabbare när vi hör rader som "Se hur hela Uppland står i lågor" och "Så skimrande var aldrig havet." Men faktum är, att Taubes versrader är mer än somriga och skärgårdsromantiska nostalgiknippen, det går nämligen att förstå Taubes sånger som radikalt miljömedvetna texter. Det är en tolkning som kanske först i spåren av en klimatdiskussion går att förstå och uppskatta till fullo. Taubes alter ego Rönnerdahl tycks stå för ett nytt sätt att förhålla sig till naturen – ett förhållningssätt som ter sig allt viktigare när skogsbränder, översvämningar och artutrotningen blivit till stående inslag i nyhetsrapporteringen.En av de viktigaste teoretikerna inom det som kommit att kallas ekokritik är Lawrence Buell. I sin bok The Environmental Imagination: Thoreau, Nature Writing, and the Formation of American Culture, ifrågasätter han vad som krävs för att en text ska kunna kallas "environmental", det vill säga med fokus på miljön. Han svarar själv genom att göra upp en lista på eventuella inslag. För att en text ska kallas "environmental", menar Buell, så måste miljön utgöra mer än en ram, det mänskliga intresset ska vara införstått men inte vara det enda intresset i texten, mänskligt ansvar för miljön ska vara en del av textens etiska oriententering och slutligen bör miljön porträtteras som något pågående till skillnad från något statiskt. Vid närmare titt på två av Taubes mest folkkära sånger, "Änglamark" och "Sjösala vals", blir det tydligt att båda texterna faktiskt kan ses som miljömässiga, även ur ett akademiskt perspektiv. "Änglamark" skrev Evert Taube 1971 som en uppmaning till att rädda Vindelälven från vattenkraftsutbyggnad , och textens tema är just miljöförstöringen. Djur och miljö utgör verkligen något mer än en kuliss för "handlingen", de skulle till och med kunna kallas för huvudpersoner i texten. "Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!" utropar Taube, och ber oss att tänka om. "Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!" Naturen framstår här som en resurs att använda med försiktighet, med ett barns känsla av lekfullhet – inte för att tillgodose krassa vinstintressen.Också "Sjösala vals" tycks stämma väl in på Buells kriterier. Djur och natur står i och för sig inte i samma självklara fokus som i "Änglamark", för här dansar människan in, personifierad av Rönnerdahl. Ändå verkar gränserna mellan Rönnerdahl och naturen som omger honom flyta samman. Rönnerdahl, sjunger Taube, skuttar ur sin säng och valsar över Sjösala äng. Här omges han av tärnan, ekorren, finken, göken och – ja, du minns nog – alla de där blommorna som redan slagit ut på ängen: gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Det intressanta är att det verkar finnas ett samförstånd mellan Rönnerdahl och naturen omkring honom. Rönnerdahl kallar på djuren, som svarar honom med förståelse. Rönnerdahl är en gammal man, fortsätter Taube, men han dansar minsann ändå. Han har sorger och ont om sekiner och ingen kan riktigt förstå hur han får det att gå ihop. Ingen då, alltså, utom tärnan, ekorren, finken och vårens första gök. Vilket tyder på att det finns ett slags simpatico, det vill säga en vänlig inställning, mellan människa och djur. Naturen i "Sjösala vals" gestaltas som en pågående process, fåglar dyker, ekorrar gungar och blommor blommar – tecken på aktiva ekosystem. "Ekocentrism predikar goda egenskaper som vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg," skriver den brittiske geografen och miljöaktivisten Timothy O'Riordan i sin bok Environmentalism. Och visst handlar "Änglamark" om att behandla vår jord som ett arv, som måste förvaltas på rätt sätt, med vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg: blommorna ska leva, fåglarna flyga och sjunga, älven ska brusa.När Rönnerdahl viftar över ängen lycklig som en lärka i bara nattsärk och blomsterkrans verkar han bli ett med naturen, och därmed också gestalta en livsstil som många tycks längta till. Det är ett tillstånd som fungerar som en förlängning av oss själva. Det är trots allt en så välkänd bild. För nog är det så att Rönnerdahl blir ett med naturen när han dansar fram där, är det inte så vi ser honom? Och är det inte det livet vi längtar till i dessa dagar? Att kunna leva med naturen som en förlängning av oss själva? I inledningen till Future Primitive: The New Ecotopias, skriver science fiction författaren Kim Stanley Robinson att världen, den är minsann inte en maskin vi kan använda och byta ut hursomhelst, den är mer än så, den är en förlängning av vår egen kropp. Försöker vi hugga av den, dör vi.Taubes texter gestaltar alltså ett tillstånd som många av oss vill uppnå. Han ger också svar på hur det ska gå till. Trots att "Sjösala vals" nämner pengabekymmer, så uttrycks ingen egentlig materialistisk avsaknad. På det viset är Taubes sång mer än en pastoral blick tillbaka i tiden, den är också en uppmaning till att tänka enkelt. Den brittiska filosofen Kate Soper talar i boken The Politics and Pleasures of Consuming Differently, om "alternativ hedonism", med detta menar hon att vi bör öppna våra sinnen för njutningen i ett hållbarare leverne. Soper hävdar att ett mer hållbart användande av resurser inte nödvändigtvis behöver innebära nyutveckling, det kan lika gärna betyda ett återgående till enklare tider. Vi måste, skriver hon, välkomna "nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen." Istället för att betrakta den nuvarande situationen som en kris, så menar Soper att vi istället kan se på den som en möjlighet, en möjlighet till ett bättre liv. Inte ens självförverkligandet behöver komma på efterkälken, säger Soper. Nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen – kanske är det detta som Professor Lawrence Buell syftar på när han talar om begreppet "voluntary simplicity" – "frivillig enkelhet" – ett begrepp han menar har bl.a. Buddha och Gandhi som föregångsgestalter. Frivillig enkelhet förespråkar ett mer hållbart leverne, ett liv där vi konsumerar mindre, och väljer bort en materialistisk livsstil. Buddha, Gandhi och… Rönnerdahl. Taube har gett oss mer än en trevlig visa att nynna på, en fingervisning om njutningen i det lilla. Kanske bör vi helt enkelt följa med Rönnerdahl i dansen ut i naturen bland djuren på väg mot en hållbar, bättre, och – förhoppningsvis – mer njutbar framtid!Eva Stenskär, litteraturvetare

13 Tammi 202211min

Går det att ta emot en gåva utan att försättas i skuld? Konstnären Samira Tohidi undersöker i den här essän gåvans natur, med hjälp av den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finns den gåva som kan befria oss eller våra samveten från världens orättvisor? Det är snart jul, och jag är på studiebesök i den framlidne konstnären Guttorm Guttormsgaards arkiv och gamla hem i Blaker, Norge. I ett dokumentskåp ligger ett femtiotal tennaskar. Jag öppnar en efter en. Askarna är tomma. Men på deras fram- och baksida finns amatörmässigt men omsorgsfullt utförda inristningar: CCCP, hammaren och skäran, Norge 1945, ekivoka avbildningar av nakna kvinnor, sexuella akter, namn, blommor och båtar. De enkla men uttrycksfulla inristningarna för mina tankar till Matisse. Särskilt en av graveringarna uppehåller mig. Den föreställer två händer som möts på mitten av askens baksida, i ett slags evigt handslag. Tennaskarna är cigarettaskar, tillverkade av sovjetiska krigsfångar under andra världskriget. Handgjorda gåvor till de norrmän som hjälpte soldaterna överleva fånglägren.I Store Norske Leksikon går att läsa om hur runt hundratusen ryska soldater kördes till nazisternas arbetsläger i Norge. Närmre fjortontusen av dem dog på norsk mark. I lexikonet går även att läsa vittnesmål från norrmän som hjälpt de svältande fångarna, trots att hjälpen varit strängt förbjuden. Jag fastnar vid ett av minnena, från en kvinna vid namn Eli Holtsmark, som berättar om hur hon som tolvåring gått till ett av arbetslägrens staket med matpaket: ”En gång då jag överlämnade mat under stängslet, kom en stor hand fram och greppade min i ett handslag”.Tennaskarna hade de ryska krigsfångarna tillverkat av sina egna tallrikar. Troligtvis ett slags tack och minnessak till de som hjälpt dem överleva. Eller fungerade askarna som ett substitut för pengar– ett försök att förklä hjälpen som transaktion. Jag tänker på ordet tacksamhetsskuld. Tacksamhet och skuld. Kan tacksamhet betala en skuld, och vari uppstår skulden när något getts som gåva? Maten hade norrmännen självmant gett de uppenbart svältande soldaterna, och cigarettaskarna hade trots sitt symboliska värde, inte något betydande materiellt värde. I grund och botten bör vi kanske fråga oss ifall man över huvud taget kan ta emot något, vare sig man bett om det eller inte, utan att försätta sig i skuld.I essän The Gift skriver filosofen Ralph Waldo Emerson:”Det sägs att världen står på randen till konkurs, att världen är skyldig sig själv mer än den kan betala tillbaka, och därför rentav borde beslagtas och säljas. Men jag tror inte att denna allmänna utmätning, som mer eller mindre involverar hela befolkningen, är skälet till den olustiga känsla som infinner sig vid varje jul och nyår, och även andra tillfällen, då man förväntas skänka gåvor – eftersom det alltid är lika angenämt att vara generös, men i lika hög grad, besvärande att sättas i skuld.”Resonemanget låter modernt och till synes anti-kapitalistiskt, men skrevs av Emerson, kallad den amerikanska transcendentalismens fader, i mitten av artonhundratalet. I essän beskriver han gåvans komplexa natur och symbolik. Han urskiljer speciellt en typ av gåva – den nödvändiga gåvan, i form av till exempel mat eller kläder. Enligt Emerson är den nödvändiga gåvan enklare att både ta emot och att ge. Däremot riskerar den att göra parternas ojämlikhet smärtsamt påtaglig. Att givaren då dessutom förväntar sig tacksamhet, menar Emerson är grymt. Enligt honom önskar människor, och särskilt män, att vara självförsörjande. De förändrar hellre hela världen för att besitta det som de menar är rättmätigt deras, än ber om hjälp. Vi förlåter inte helt en främjare, skriver Emerson.Kanske är vi beroende av en varufiering av oss själva och våra skapelser för att undgå att kränkas eller råka förolämpa varandra. Enligt marxistisk teori osynliggör ett objekts eller en tjänsts inträde på marknaden dess nödvändighet för individen. Därmed kan vi maskera våra individuella behov bakom rollerna av köpare och säljare. Jag tänker att vi kanske också har blivit känslomässigt betingade att föredra varufieringen, och gömma oss bakom masker, framför att acceptera den smärtsamma sanningen – att världen är orättvis och att vi alla är beroende av varandra.Emerson presenterar i sin essä en för mig oväntat cynisk tanke – insikten om att människors vänlighet och grymhet ofta är så godtycklig, att det inte ger mening att lägga någon större vikt vid dess betydelse. Våra och andras intentioner är inte så uttänkta som vi kan tro. Jag känner själv igen den skam som kommit över mig, de gånger jag till exempel gett ett par slantar till en tiggare. Hur mycket jag ger, varför just idag och till just den här människan, vet jag är ytterst tillfälligt. Efter att ha räckt över slantarna har jag mest mått illa över mig själv. Som en följd av insikten om människors oberäknelighet, menar Emerson att ingen bör förvänta sig varken vänlighet eller givmildhet, och att vi istället borde överlåta godheten till vårt öde. Här riskerar han att överge sin pragmatiska hållning och istället övergå i ett religiöst tankesystem. Men kanske uppmanar han oss att omfamna det tillfälliga och klumpiga i vänligheten, istället för att skämmas över den eller förvänta oss något i gengäld.Jag är tillbaka på arkivet, och tittar på askens lock: CCCP, Norge 1945. Sovjet, symbolen för en dröm om jämlikhet, men med en verklig terror som följd. Jag har svårt att greppa motsägelserna och tragiken askarna speglar. Huvudsakligen fungerar de som behållare till cigaretter, en av konsumtionssamhällets mest absurda uppfinningar. Men paradoxalt nog är de tillverkade av sovjetiska krigsfångars tallrikar, och till råga på allt, som tack för mat som räddat deras liv. Allt som allt, är cigarettaskarna ett hopplöst försök av den maktlöse soldaten att betala en tacksamhetsskuld ingen människa någonsin borde behöva bära. En produkt av en smärta så stor, att det känns lönlöst för mig att försöka förstå den. Men den tomma asken i min hand väcker ändå frågan om hur ett framtida, mer jämlikt samhälle skulle kunna se ut. Jag tittar på den. Öppnar och stänger locket, som i hopp om att den skulle kunna rymma något svar. Jag vänder bort sidan med hammaren och skäran, och ser det inristade, förevigade handslaget på baksidan. Emerson menade att vi aldrig borde känna tacksamhet, eftersom vi alla, i grunden, har samma rätt till världen vi råkat hamna i. Men han avslutar sin essä The Gift med att hävda att det faktiskt finns ett skäl att ge gåvor: För att visa kärlek. Inom kärlekens irrationella sfär kan vi både ge och förvänta oss presenter från våra nära och kära, utan att sättas i skuld. Emerson skriver: “Då jag försökt förena mig med andra via tjänster, har det visat sig vara ett intellektuellt trick – intet mer. De andra kan äta dina tjänster, såsom äpplen, och lämna dig utanför. Men älska dem, och de kommer att känna dig, och glädjas av dig obegränsat”. Samira Tohidi, konstnär

11 Tammi 20229min

Visa vem du är när du spelar om pengar och jag ska berättta vem du är. Morris Wikström reflekterar över hasardspelens djupa betydelse i den klassiska ryska litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 22/9 2020.Jag spelar inte om pengar. Tvärtom. Jag har en djupt liggande oro för att stå barskrapad – särskilt utan att ha hunnit fundera över konsekvenserna av mina beslut. Därför tog det lång tid innan jag besökte ett spelhus. Men så en sen kväll blev jag spontant medbjuden till ett av Stockholms casinon – och tackade ja. Jag underströk att jag absolut inte tänkte spela, utan att jag följde med bara för att se en miljö som jag aldrig sett förut. Till saken hörde också att jag just avslutat Fjodor Dostojevskijs ”Spelaren”.I den korta romanen befinner sig huvudpersonen – spelaren – i den tyska staden Roulettenburg. Han är där som privatlärare åt en förmögen familj, och är djupt förälskad i familjens dotter. Samtidigt, i kulisserna, befinner sig familjen i en prekär situation med ekonomiska skulder. För att klara sig ur knipan sätter familjen sitt hopp till en förmögen släkting, farmodern som förväntas gå bort inom kort och lämna efter sig ett stort arv. Till allas förvåning dyker hon själv upp i Roulettenburg – inte alls sjuk – och börjar spela bort sin förmögenhet på stadens casino.Dostojevskij hade själv återkommande skov av spelmani. Många är breven till hans fru Anna som förgäves väntar på honom i Ryssland under tiden som författaren tillbringar dag och natt på ett casino i Tyskland. Kan du skicka mera pengar, skriver han som svar på hennes långa brev om saknad och oro. Allt kommer bli bra, jag reser strax hem, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat… Som många spelmissbrukare försöker Dostojevskij hitta orsaken till sina misslyckanden hos sina nära och kära. I spel, hävdar Dostojevskij, vinner man så länge man behåller sitt kallsinne. Men de kärleksfulla breven och saknaden efter Anna gör Dostojevskij emotionell, och därför går det sämre.Dostojevskij är långt ifrån den enda ryska 1800-talsförfattare som låtit kort- och hasardspel ta stor plats i sina litterära verk. Kortspelet är, tillsammans med baler, danser och parader, en nyckel för att förstå romanfigurerna också hos författare som Tolstoj, Pusjkin och Gogol. Spader dam, ruter knekt, hjärter tre. Alla kort har sin roll att spela – och det har också valet av kortspel. Litteraturvetaren och kulturhistorikern Jurij Lotman beskriver i sitt verk ”Besedy o russkoj kulture” (Samtal om rysk kultur) hur valet av kortspel speglar romanpersonernas status och känsla av kontroll över sina liv. Det finns kortspel som bygger på slumpen. Sådana kortspel är illa sedda av den ryska överklassen. Högre status har spelen som kräver skicklighet – i den typen av spel faller ansvaret tyngre på spelarens axlar, det finns en teoretisk möjlighet att faktiskt kontrollera spelets gång. Men i gengäld är också insatserna större och fallet högre.Men typen av spel säger inte bara något om den som deltar, det avslöjar också något om samhället personen lever i. Jurij Lotman gör en poäng av att kortspelets lockelse under första häften av 1800-talet uppstod i kontrast till det rangbundna, högst hierarkiska samhället i Sankt Petersburg. Allting var lagbundet och reglerat. Kortspelet var en av få tillflyktsorter där slumpen och ödet fortfarande spelade en viss roll. Samtidigt skulle den emotionella upphetsningen under kortspelen inte märkas – spelaren skulle stoiskt uthärda förluster och hålla god min. Få har gestaltat den kontrasten bättre än Leo Tolstoj, som i ”Krig och Fred” låter Nikolaj Rostov spela bort familjens sista pengar i ett rusigt kortspel utan att kunna visa sin förtvivlan.Samtidigt regerade såklart ett verkligt godtycke i det ryska samhället. Det är inte en slump att handlingen i Dostojevskijs ”Spelaren” kretsar kring striden om ett arv. Ett penndrag på ett papper kunde i tsar-Ryssland, där tillgångarna var så extremt ojämnt fördelade innebära skillnaden mellan livslångt överflöd och livslång svält. På det viset förvandlar Dostojevskij sina romanfigurers sociala spel till en form av roulett – där varje ny relation och bekantskap blir en insats som förhoppningsvis ska löna sig.För Dostojevskij, som under 1860-talet gav sig i kast med dåtidens stora ryska identitetsfrågor, fanns såklart också en dimension av storpolitik och kulturell identitet i att hänge sig åt ödet. I ”Spelaren” låter huvudpersonen det irrationella och ödesstyrda stå i kontrast till den västerländska sparsamheten. ”Enligt min åsikt”, säger spelaren, ”är rouletten uppfunnen just för ryssarna. […] Ryssar har inte den där förmågan att samla kapital som är så utmärkande för de västeuropeiska civiliserade invånarna och som av dem anses vara en så väsentlig grundval för den jordiska lyckan. […] Men det är inte helt säkert, vilket som är mest tarvligt: det dåraktiga lättsinnet hos ryssarna eller detta sparande och hopskrapande av pengar, som utmärker våra hedervärda grannar […] För min del […] vill jag hellre tillbringa hela mitt liv i ett kirgistält, än böja mig för sparandets ideal, som tillintetgör individualiteten och gör människan till ett bihang åt sin plånbok”.Jag vandrar runt på heltäckningsmattorna under vargtimmarna på casinot i Stockholm. Här, liksom i Ryssland på 1800-talet, går det att se tydliga skillnader i de olika spelens status. På bottenvåningen återfinns spelen som styrs av slumpen, medan pokerspelarna, vars insatser är större, sitter på de övre våningsplanen. Ett minne kommer till mig. Det är fredag, mamma kommer hem från jobbet på dåligt humör, frustrerad. ”Nu satsar vi”, säger hon till mig och min bror. Vi går ner till spelbutiken på ICA och mamma säger åt oss att plocka på oss de olika spelkupongerna i spelbutiken. Vi är inte säkra på vad spelen går ut på. Men vi fyller i kuponger för Bingolotto, Keno, Stryktipset och v75. Vi är rusiga. Nu händer det. ”Jag är så trött på att inte ha pengar”, säger mamma. Dagen efter bänkar vi oss framför tv:n och har koll på resultatservicen på text-tv. Vi för anteckningar och gör streck i våra kuponger. Men det går inte. Vi vinner ingenting och mamma säger uppgiven och full av ångest: det här gör vi aldrig igen.Ingen kan i längden vinna mot banken eller vem det nu är som delar ut korten i spelen vi för tillfället deltar i. Men enbart ritualer och sociala koder är inte nog för att förstå varför vi under olika faser i våra liv ändå försöker. Speldjävulens långa fingrar kan nå vem som helst. Det vet Dostojevskij bättre än någon annan. I den melankoliska slutscenen i ”Spelaren”, efter att huvudpersonen förstått att hans spelande gjort att han förlorat sitt livs kärlek, påminner han sig i en hastig tillbakablick om hur han en gång hade en enda gulden kvar. En enda gulden efter att ha spelat bort alla sina tillgångar. Han hade tvekat. Skulle han satsa sitt sista mynt eller låta förlusterna stå. Skillnaden mellan en gulden och inga pengar alls är enorm. Men, säger spelaren, jag satsade min gulden – min allra sista. ”Endast 20 minuter stannade jag i spelsalen och då jag lämnade den hade jag 170 gulden på fickan. Detta är ett faktum! Så mycket kan ibland en enda gulden betyda!”, utropar han.”Och vad skulle ha inträffat om jag då hade förlorat modet”, säger han och vänder tillbaka till roulettbordet.Morris Wikström, journalist

5 Tammi 20229min

Vad händer med vår förståelse av den äldre litteraturen när en så grundläggande sak som fysiska kontanter försvinner ur vårt medvetande? Det frågar sig litteraturvetaren Sven Anders Johansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet observerar den franske ekonomen Thomas Piketty att pengasummor är vanligt förekommande i 1800-talets romaner, men däremot inte i 1900-talets. Det beror, menar han, på att pengars värde var stabilt på 1800-talet. Konkreta summor – tusen pund, hundra riksdaler, femtio dollar – betydde något specifikt för läsarna. Detta förändrades i och med Första världskriget och den inflation som följde under mellankrigstiden. Allt blev relativt, och pengasummor försvann därför ur böckerna – de hade blivit flyktiga siffror utan innebörd.Pikettys tes kan illustreras av Fjodor Dostojevskijs romaner. Anteckningar från ett källarhål till exempel. Bara några sidor in i den korta romanen nämns summan sextusen rubel. De har testamenterats till berättarjaget av en avlägsen släkting och gjort det möjligt för honom att säga upp sig från sitt meningslösa jobb för att ägna sig åt skrivandet. Arvet är alltså författandets ekonomiska förutsättning.I avslutningen av romanen spelar en annan pengasumma en avgörande roll. Huvudpersonen försöker ge en femrubelsedel till Liza, en prostituerad kvinna som han vill hjälpa. Hon tar emellertid inte emot gåvan – eller var det en betalning? eller ett hån? eller kanske en missriktad kärleksförklaring? – utan lämnar sedeln hopskrynklad på ett bord och de skiljs åt. Ett möte, en relation som hade kunnat förändra allt, tar därmed slut.Om Piketty har rätt så hade även denna summa, fem rubel, en betydelse som dagens läsare bara kan gissa sig till. Men har Piketty verkligen rätt? I ett kapitel om Dostojevskij i boken Economies of Feeling visar litteraturvetaren Jillian Porter hur kunskap om den finansiella situationen i Ryssland vid 1800-talets mitt påverkar förståelsen av Dostojevskijs verk. Hennes exempel är novellen ”Dubbelgångaren”, som skildrar hur en person drivs till vansinne av en enerverande dubbelgångare som tränger sig in i och tar över hans liv.Porter läser novellen som en allegori över den ryska statens försök att hantera en finansiell kris genom att trycka fler sedlar och ge ut fler krediter än man hade täckning för. Denna huvudlösa politik ledde till svår inflation, som tacklades med ännu fler krediter… När huvudpersonen i ”Dubbelgångaren”, i sina försök att vinna förtroende, spenderar pengar han inte får något för, och slösar med orden utan att få något sagt, så är det enligt Porter en bild av tidens ekonomiska politik. I bägge fallen resulterar agerandet i ett slags värdeförlust – precis motsatsen till det som eftersträvas.Man kan säga att Dostojevkijs novell undergrävde den litterära realismen, som bygger på att förhållandet mellan ord och verklighet är stabilt. Och det gjorde den i samma historiska ögonblick som pengarna upphörde att vara tillförlitliga tecken för ett visst värde. Förändringarna gick inte bara hand i hand; de ingick också i ett större förflyktigande, där alla värdesystem förlorade sin stabilitet.På så vis kan man säga att Porters artikel både tillbakavisar och bekräftar Pikettys tes. Å ena sidan uppmärksammar hon att inflationen var en realitet i Ryssland redan under tidigt 1800-tal. Å andra sidan utvecklar hon Pikettys tanke om en förbindelse mellan de ekonomiska och de litterära referenssystemen.Och om det nu finns ett sånt samband, hur ser det då ut idag, i en tid där litteraturens betydelse tycks bli alltmer marginell, och där pengarna, som alldeles nyss var fysiska ting, är på väg att bli helt och hållet digitala?För ett par år sedan uttryckte den svenska riksbankschefen oro över den utvecklingen. Den sortens oro brukar ju uttryckas av nostalgiska kolumnister, men nu var det alltså riksbankschefen som var oroad. Varför då egentligen? Det är ju inte kapitalismen som går under när vi slutar använda kontanter – digitaliseringen är, kan man säga, marknadens sätt att göra sina egna transaktioner mer effektiva. Vinster och skulder, räntor och lån, rikedom och fattigdom försvinner inte bara för att kontanterna gör det.Försvinner gör däremot pengarnas konkretion, den som ofta är så viktig i Dostojevskijs universum. Snart kommer det inte längre vara möjligt att i vredesmod kasta växelmynten på en kypare, knyckla ihop en sedel och lämna den i någons hand eller gömma det futtiga bytet från ett rånmord under en sten.Kommer vi därmed alls att kunna förstå Dostojevskijs karaktärer och deras agerande? Hade inte riksbankschefen rätt: om vi slutar använda kontanter så kommer själva förståelsen av vad pengar är att gå förlorad. Ja, kanske är det också något hos oss själva som går förlorat när alla ekonomiska transaktioner blir digitala?Under julhandeln för ett par år sedan rapporterade Sveriges Radio om en ökad mängd falska pengar i omlopp. Antalet förfalskade sedlar som lämnades in till Nationellt Forensiskt Centrum hade fyrdubblats på fyra år. Förklaringen var, sas det, att den minskade kontanthantering hade gjort oss så ovana vid papperspengar att vi inte längre visste hur en äkta sedel ser ut eller känns. När kontanterna försvinner blir det allt svårare att skilja det äkta från det falska.Men rimligen finns det ju fler falska sedlar i omlopp än de som lämnas in till Nationellt Forensiskt Centrum. Så länge ingen klagar fungerar ju den falska sedeln faktiskt lika bra som den äkta. Är då distinktionen mellan dem egentligen så viktig?Sedan man slutade prägla mynt av värdefulla metaller, är pengars värde helt och hållet baserat på överenskommelser och vår tilltro till pengarnas betecknande förmåga. Inte bara i de vardagliga transaktioner där sedlar och mynt fortfarande används, utan också på bolånemarknaden, eller i den internationella valutahandeln. Plötsligt kan den svenska kronan tappa i värde gentemot euron och dollarn. Experternas förklaringar framstår lätt som ett slags bak-och-framvända spådomar, famlande efter en orsak som alltid undflyr dem. För är inte allt psykologi?Falska pengar skulle kunna beskrivas som simulakra: de är bilder som inte föreställer ett original, de föreställer bara andra bilder. Ja, genom sitt sätt att vara hävdar de att det bara finns kopior – originalets existens förnekas. Men är det inte precis så alla pengar fungerar, äkta såväl som falska, fysiska såväl som digitala? Ja, är det inte rent av så att de falska pengarna på ett sätt är de mest äkta, de som tydligast inkarnerar pengarnas essens: de är inte bara instabila och tomma i sig själva, de har raderat ut den referent de hänvisar till. De gör anspråk på ett värde och en verklighet de samtidigt saknar, men genom den avsaknaden griper de in i och förändrar den verklighet de befinner sig i.I det avseendet fungerar falska pengar som litteraturen. De är skandalösa, men också kuriösa. Sällsynta, nästan magiska, så till vida att de genom sin rent fiktiva karaktär kan åstadkomma verkliga förändringar. Precis som litteraturen förmedlar de genom sin falskhet något sant. Kanske uppenbaras på den vägen ytterligare en dimension i exempelvis Dostojevskijs verk: så länge någon tror på illusionen finns magin kvar. Och få förfalskningar är så trovärdiga som Dostojevskijs.Sven Anders Johansson, litteraturvetare

3 Tammi 20229min

I en ny naturlära kan man lära hur vargen blev ond och vad som hänt med människan när den slutligen kom tillbaka. Katarina Wikars om den sista vargen, varulvarna och de som är håriga på insidan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 4 december 2018.Äta upp barn och gamla, ulliga lamm och lata grisar som inte har ork att bygga hus av sten. För att sedan själv fyllas med sten och ramla i brunnen och få magen uppsprättad av jägaren ­­­ - och ut kommer de helskinnade, Rödluvan och mormor och alla de andra som vargen slukat.Detta var min barndoms andliga spis, jag bläddrar igenom åtta inbundna band av samlade sagor i min jakt efter vargen, och det jag kan konstatera är att vargen till skillnad från nästan alla de andra djuren slipper förmänskligas, få kostym och promenadkäpp som elefanten Babar, slipper fira jul med igelkottsfamiljen, och då björnen måste försvara sin status som djur i berättelsen där människorna bara tror att han är en långhårig kille i päls som inte vill jobba är det aldrig någon som ifrågasätter vargens rätt att vara farlig och fri.I en estetisk utgåva av små naturläror, översatta från tyska, är det nu dags för ”Vargar. Ett porträtt”, i svensk översättning av Joachim Retzlaff. Petra Ahne följer vargen både i naturen och kulturen. Från ett uppstoppat exemplar från 1904 med ögon av glas av alldeles fel färg, mörkbruna istället för bärnstensfärgade, ett exemplar som först turnerade runt under namnet ”Tigern från Sabrodt”, och som nu står och dammar på ett regionalt museum med skylten ”Den sista vargen i Lausitz”. Överallt i Tyskland finns det sådana sista vargar från 1800-talet, konstaterar författaren.Men vad säger den oss idag? Vi ser ju inte längre ”en best som slutligen mött sitt öde” som dåtidens människor gjorde, de som nästan lyckades utrota vargen både från den europiska och den nordamerikanska kontinenten. Idag är vargen tillbaka. Värnad av vissa, hatad av andra. Det har varit flera incidenter i djurparker med vargar i Sverige de senaste åren, vi som i årtionden vant oss vid att alla djur som är instängda på något outgrundligt sätt ändå borde gå att gulla med, ja, förutom krokodiler, då kanske. Filmer kan heta sådant som ”Dansar med vargar” men inte ”Simmar med alligatorer”.Det är en dubbel blick på rovdjur numera, och på vargen allra mest, som fortfarande gräver skyttegravar mellan människor, mellan jägare och djurrättsaktivister. När vargen kom tillbaka hade den inte förändrats, men människan, som Petra Ahne så klokt skriver. När det på1990-talet kom ett vargpar till skogarna vid just Lausitz, där den sista vargen hade skjutits 1904, så kom de till en tid som bestämt sig för att också djur har rättigheter, i det här fallet rätten att leva obemärkt av människor, och för att vargen ska komma tillbaka behövs inte mycket, den behöver bara få vara ifred. Det här är, som Ahne, skriver, ett nytt och ännu mycket kort kapitel i historien om förhållandet mellan människa och varg som fram till nu gått ut på att utplåna den ända sen de urminnes tider då människan började hålla boskap, skogarna höggs ner och marken odlades upp. Då kom ofrivilligt alla de vilda djuren närmare, och vissa arter klarade inte den omställningen, men vargen, som setts som den vildaste av de vilda, skriver Ahne, klarade sig bra utan vildmark, livnärde sig alltmer på boskap och blev därigenom alltmer hatad i en evig spiral ända till närapå utrotning. Sent 1800-tal fanns nästan inga vargar i Europa. När vargen hade försvunnit ur naturen fortsatte den att vara ond i litteraturen och kulturen. Vargen fick stå för det mörka, den andra sidan, för natten, det otämjda, pakten med djävulen. Ännu i vår tid är en fjortonhundratalsfigur som varulven gångbar, en dominikanmunk skrev i ”Häxhammaren” 1487 att ”djävulen kan bedra människans föreställning så att en verklig människa framträder som ett djur”, det är alltså på föreställningen varulvarna kommer an. Och det är en obehaglig läsning om pöbeln och kyrkan i maskopi som på 1500-talet anklagade redan marginaliserade människor för att vara varulvar eller häxor, avvärja hot mot den kristna gemenskapen helt enkelt. Jesus sågs ju som herde, omgiven av lamm. En gammal varg i Karpaterna som är bortstött från sin flock jobbar ihop med en korp, Jag ser en fransk dokumentär på tv om en herde med trehundra får och fem varghundar som ser precis ut som vargen men med hängande öron och som verkar i människans tjänst mot och slippa vildmarken. Korpen hittar djur som vargen försöker döda och korpen får sen resterna. Men i och med att både herden och hundarna är på helspänn dygnet runt så lyckas inte vargen ta något enda får, han misslyckas med att döda ett ensamt tjurigt vildsvin och får nöja sig med en kanin som korpen hittar. Kontentan är att i Karpaterna där flest vilda vargar finns i hela Europa har människan lärt sig samexistera med vargarna, alla får plats.För vargen har, kan man läsa, ett beteende som påminner om vårt, om människans, den är ytterst social och gillar familjär samlevnad, lever i utvidgade flockar som består av flera generationer, och om den inte tvingas in i djurparker och hägn reglerar den dominanshierarkierna på egen hand. Genom ylandet kan den också kommunicera med sina likar över stora avstånd, ett yl kan höras 16 kilometer bort. Varglitteraturen kom med tiden att bli full av förslagna flickor, den brittiska författaren Angela Carter låter sin Rödluva ha sex med vargen eller varulvsmannen, inte bara för att inte bli uppäten. Också i en fransk saga för barn släpper två små systrar in vargen om eftermiddagarna när föräldrarna är på jobbet för att leka med honom, efter det att vargen har bett om ursäkt både för Rödluvan och lammen. Flickorna konstaterar att de senast igår själva minsann åt lammstek till middag. Trots alla goda intentioner får vargen en sorts instinkternas kollaps och äter upp flickorna mest av gammal vana, det går inte att hejda sig. Då föräldrarna kommer hem sprättar de rådigt upp vargens mage men flickorna gillar ju vargen så de ber att magen ska sys ihop igen med två meter talgat snöre. Jag ska aldrig mer vara så glupsk, säger vargen och lommar ut.Men vem är det som irrar i kulissen i gråraggig päls? Den senaste vargen jag såg på film värld var Anna Odell i X&Y, som är ett konstnärligt utforskande av identiteterna och sexualiteterna, där inom filmens ram Odell vill ha sex med Persbrandt iförd en vargdräkt hon egenhändigt förfärdigat med öron och nos och allt. Är det de gamla varulvsfantasierna som spökar? Att man kan frikoppla sexualiteten från alla små läbbiga känslor, om man ger den en vargpersona, en rent djurisk drift, besten därinne i sig. Det är ändå bättre att vara varg själv och slippa den gamla unkna drömmen om farliga män, man slipper vara rädd om man själv har päls. Åtminstone i en studio.Vargen därute, den gäckar våra försök att skapa entydighet, konstaterar Petra Ahne i sista stycket i sin Naturlära, den är inte grym och den inte god eftersom de kategorierna enbart gäller för dem som känner till dem, det vill säga människan. Vargen springer bara vidare. Det händer något i ett landskap där det finns vargar, människan flyttas från skogens medelpunkt till marginalen, och skogen blir en rikare, mer hemlighetsfull plats.Och minns vad mormor i Angela Carters saga säger till Rödluvan: ”De värsta vargarna är håriga på insidan.”Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.seLitteratur: "Vargar." Ett porträtt av Petra Ahne, Översättning Joachim Retzlaff, Ersatz, 2018"The Bloody Chamber And Other Stories" av Angela Carter, 1979Film: "The Company of wolves", Neil Jordan, 1984"Vargen och fåraherden", dokumentär, UR Play, 2016"X&Y", Anna Odell, 2018

30 Joulu 202110min

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.På 1980-talet var det modernt med stickade tröjor i luftiga maskor. Som små öglor av hårigt garn, sammantvinnade till en sorts nät.Jag hade en kycklinggul. Under den bodde två mycket diskreta bröst. Sådana där som fortfarande mer har formen av strutar, orunda, nästan trekantiga. En vacker dag promenerades det i tröjan förbi kvarterets köpcenter. Så plötsligt – satt en tumme fast längst ut på den ögletäckta lilla strutens ovansida och ett pekfinger satt fast under. Ett berusat ansikte svävade på något vis både till vänster och höger i flickans maghöjd. Det tillhörde en person i den kategori hon och kompisarna kallade fullgubbe, en av de högljudda bråkiga och oförargliga, en av de med vinslitna händer och kul hundar.Häpnaden. Så monumental. Absolut. Inte minsta strimmad av skam. Inte alls upphettad av rädsla. Blank.En stor vit yta bara. Lockes tomma papper, som sänkte sig över tumgreppet, trottoaren och tröjan.Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.Men en tolvårig fråga skriver sig så sakta och prydligt överst. "Denna upplevelse är så högst egendomlig, jag behöver ett facit nu, ett svar, den här tummen här och pekfingret som placerat sig på min alldeles nya kroppsdel, hur förhåller jag mig till den tycker ni? Jag gör som ni brukar göra för jag har ingen som helst aning."Den italienske författaren och överlevaren Primo Levi skriver om en enskild incident, den som fick honom att tvivla på sitt människovärde kanske djupast och mest förvirrat. Bland de många fasor han mötte kan den på ytan framstå som en liten kränkning. Han beskriver hur en lägervakt utan att se på honom torkar av sina händer på hans smutsiga kläder som om de vore en trasa. Som om han var en handduk. Som om personen Primo Levi inte fanns alls utan blivit ett tomrum i tyg, praktiskt nära några tillfälliga tummar och pekfingrar. Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det.Så vad hände med flickan i tröjan vars bröstvårta någon använde till att killa sin egen tumhud med, vad svarade omgivningen på hennes fråga? Går det bra att gnida sina fingrar över mina kläder?Pang. Farbrorn låg hoprasad vid köpcenterväggen. Mamman tog flickan under armbågen och stormade iväg, fast stannade tvärt och såg med verkligt orolig blick på flickan med de små strutarna som blivit så flyktiga värddjur för vinhanden, och frågade: Vänta lite, du kanske också hade velat sopa till honom? Nä, det är lugnt, sa flickan. Aldrig har hon sen haft nycklar i näven och 112 intryckt när hon vandrar genom parken. Omgivningen hade svarat.Alltså, det är ingen fara med den här historien, som är helt sann. Farbrorn var jättefull, ramlade lätt, kroken var inte så hård, han fick hjälp upp och gjorde sig inte illa. Här förfäktas inte den sträva åsikten att slå till bara, heja våldet, nita dem. Utan att mors omedelbara, blixtsnabba, oreflekterade välriktade nej har varit som en trollfilt att svepa in sig i sen dess. Inte skyddat mot alla faror men det där första och viktigaste svaret jag fick, det första svaret att kreta ner under frågan på det vita pappret: Hur ska jag förhålla mig till tummen och pekfingret på min tröja? Är jag ett tomrum under lite tyg?Svaret blev ett rätt tydligt: Nej det är du inte.I filmen byggd på romanen "Purpurfärgen" av Alice Walker beskrivs ett ofrivilligt men tyst accepterat samlag, någon kommenterar "men det du säger låter ju som att han går på toaletten på dig" Jag har alltid varit betagen av den bilden. För så blir det med hudblänk och vävnad ibland när det bara blir använt som objekt, subjektet blir toalett.Nåväl trettio år senare ger sig en annan liten flicka ut. Debatten går för tillfället vild kring tystnadskultur, sexuella övergrepp och omgivningens brist på svar på frågan som den under pekfingret och tummen alltid ställer. Poetiska hashtaggar som #tystnadtagning och #visjungerut rullar fram nästan parallellt med de första försiktigt diskuterande nyanstexterna. "Ett missförstått sexuellt spel är inte detsamma som våldtäkt", "kvinnor har också kraftiga begär – och långa fingrar", "det erotiska språket måste också värnas". Intressanta synpunkter, fördjupande, men också förutsägbart vältajmade i sin nyktert, lite ironiskt svalt genomskådande "jag-går-lite-mot-strömmen-nu-opportunism".I vilket fall. Gatan den nya flickan promenerar på heter Instagram och är en lek på nätet där man visar bilder man tycker är fina, roliga eller konstiga.Hon tycker om bilder på sig själv, lökiga citat om kärlek och foton på vänner. Men alldeles särskilt bilder på sig själv. Ett fascinerat elvaårigt självstudium pågår. Den här underläppen … kolla det skimrar i håret när man har gult filter på lampan … mitt nyckelben ser ut som en skål. Tänk, detta är en människa. Men det gäller att stänga dörren om sig.Flickan glömde det där med privat. Efter kompislarm ses följarlistan över. 33 av 77 följare är okända vuxna män. Gulp, säger omgivningen – familj sluter kontot och börjar blocka, gömma, hojta: In från gatan! Små flickor kan ju inte gå där för sig själva med sina knölar.En vemodig stund ändå. Den vaga skuldkänslan, obehaget och genansen hos den stora och den lilla som rensar och rensar bort Ibrahim, Johan och Lars. Den vita häpnaden. Hälften av tummarna upp var en tumme med pekfinger. Tänk jag syntes inte alls.En kylig liten bild av skamkulturen återupprepad som ur ett gammalt manus. Råden desamma som i alla tider: Akta! Håll jungfrun i fredat rum, ulvarna flockas.Omgivningen hade svarat. Helt och hållet en människa är du inte, många kommer vilja torka tassarna på dina kläder.Men medan saxen gick för högvarv genom följarskaran hann det ändå synas hur ensamt det såg ut där på kontot, en oändlig torr öken av medvetet missförstådda signaler mellan det nyblanka flickrouget och hjärtemojisarna på hennes bilder och det helt tysta betraktandet, samlandet, 2000 småflickor var följde dom Bert-Åke och Hasic. Sa aldrig något. En sån absolut ödslighet för bägge parter, de som tittar men inte ens ser på underläppen med den fascinerade tanken i släptåg "tänk detta är en människa", och hon som bär den. En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen.Så flickans mamma mindes en högerkrok för länge sen. Hennes första svar. Och gjorde det mest förbjudna. Hon curlade.Hon curlade hårt, tveklöst, brett.Ett upprop gick till en flock kulturtanter: Hej, jag känner en flicka som är ensam på Insta, (hon måste ju låsa in sig nu sen konerna kom med sina fyra klasskamrater och mormor. Ni vet hur det är, tummen och pekfingret och alltihop, det är ju bara en tidsfråga innan hon inte längre är helt säker på om hon är en handduk eller inte och sen kommer hon aldrig vara det riktigt och det blir en massa röriga lägen och nej blir svårt och alltihop blir) ja, ni vet …Kan ni vara omgivning åt henne tro?Historien har ett soligt slut. Alla tanterna sa ja. Det kanske var dumt. Att sopa och trixa så att flickan nu ovetande skickar sina plutbilder, nyflätade hårstudier och pandor rakt ut in i en madrasserad vägg av vuxenvännineflockens avhandlingar i medeltida latin, arkitektutbildningar, matlagningsbilder och skådespelartalanger.En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen. Jag hör ju att det låter galet.Men alla står någon gång i det vita ögonblicket och kan förväntas komma med ett svar, jag förnimmer tummen och pekfingret närma sig mamma och pappa. Är jag en människa?Jag lutar mig över flickan som nöjt somnat med sina nya 91 följare i den hårt kramade djupt älskade mobilen. De 33 blockade är glömda.Jag viskar i örat: Jag tog den här åt dig. Nästa gång kanske du vill svinga alldeles själv, du människa.Jenny Teleman, medarbetare på kulturredaktionen

29 Joulu 202110min