"Red Road" - att se på livet genom en övervakningskamera

Den brittiska regissören Andrea Arnold slog igenom i mitten av 00-talet med filmen "Red Road" , ett handhållet hämnddrama i Glasgows utkanter. Katarina Wikars slår ett slag för att Andrea Arnold. .

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jackie övervakar mer än lever. Hon jobbar på ett bevakningsföretag, framför en vägg av monitorer, hon ser ut över Glasgows hårdhänta utkanter, hon ser strömmen av människor, de som är på väg till jobbet, mannen som varje dag släpar runt på sin feta bulldog, samlagen mot murarna, droghandeln i hörnen. Hon är på väg in i medelåldern, hon är ensam, men man förstår att hon inte alltid varit där, i fragment, i stickrepliker kan man pussla ihop minnet av en familj. Ibland har hon ett samlag i bilen med en kollega på ett öde fält.

Den här filmen av regissören Andrea Arnold, går nästan inte att berätta om utan att fullständigt förstöra filmupplevelsen. Den har en långsam, lite monoton upptoning, Jackie framför monitorerna, det bara pågår, tills hon en dag får syn på en rödhårig man i en vindtygsjacka, den mannen som förstört hennes liv, utplånat hennes familj. Är han ute igen? Hon går där han går, i cirklar, allt närmare, han bor på Red road, i ett slitet, gigantiskt bostadskomplex, hon tar kontakt, hon söker sig allt närmare honom, nu är det fest, hundmat på golvet, vilsna tonårstjejer i köket, dansa inte med honom, gå hem, vill man skrika, men hon trycker sig istället allt tätare mot honom, mannen som förstört hennes liv.

Red road är hur som helst ett barn av Dogma-estetiken, det är lite ruffigt, handhållet, befintligt ljussatt.

Andra halvan av filmen är jag medagerande, gå inte dit, klä inte av dig, varför gör du så här, och så vänder det, och vänder igen, sympatierna far handlöst åt andra hållet, ge inte igen, försök förlåta. Det är på tvärs mot all logik, mot all fadd hemtrevlig erotik, mot allt bättre vetande.

Och samtidigt innehåller den en av de finaste porträtt av en halvgammal blandmissbrukare jag sett på länge.

En Klassiker från 2010.