"Gruvan" på Tekniska museet i Stockholm - barndomens spökhus
Klassikern17 Helmi 2017

"Gruvan" på Tekniska museet i Stockholm - barndomens spökhus

Kulturredaktionens Mattias Berg går tillbaka ned i sin barndoms spökhus: Gruvan på Tekniska museet i Stockholm.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jag minns bara en trappa, rakt ned i mörkret. Men var det här - eller till mumierna, på Medelhavsmuseet?

Nu står jag hur som helst här igen. Kanske 50 år efter min första gravt skräckblandade förtjusning: vid vad som sedan dess blivit en av landets äldsta existerande utställningar. Invigd 1938, i samband med öppnandet av Tekniska museet vid Gärdet, har den fått vara kvar även nu när hela gruvdelen expanderat med en större modern sektion. Nyrenoverad i all sin matta malmglans.

Med mig har jag intendenten Lars Paulsson, som ansvarat för nyöppningen.

- Det här är gruvhissen - och den är då också från 1938. När man står i den och åker ned så får man en illusorisk upplevelse av att fara ned så där 150 meter ned i jorden. Det är en papprulle som rullar på utsidan... Men på den tiden hade vi vaktmästare som stod och körde den här hela dagarna, det har vi inte råd med längre. Så vi kör den bara vid vissa tillfällen, säger han.

- Men vi ska gå ned den vanliga vägen: trappan, säger Intendenten Lars Paulsson.

Vad är det som låter?

- Ja, det är ljud här, av vatten som droppar. Det stora problemet förr i tiden var just med vatten som rinner till, grundvattnet. Att lära sig forsla upp det för att överhuvudtaget kunna bryta effektivt, säger han.

- Och så stiger vi nu in i den första orten i gruvan... När man planerade det här tekniska museet såg man sig runt i världen, på andra museer naturligtvis. Och de tekniska museer som hade grundats vid den här tiden var Deutsches Museum i München och Museum of Science and Industry i Chicago. Och de hade en gruva som publikattraktioner. En mörk gång som man fick gå ned i, det var lite spännande. Så det här skulle liksom ingå i ett sådant här klassiskt tekniskt museum, säger Lars Paulsson.

För det minns jag ju själv då, som liten, att det kändes ungefär som Spökhuset här.

- Ja, det tycker jag är en bra liknelse. På något sätt är de här gruvorna lite besläktade med den typen av attraktioner som fanns på nöjesfälten: Spöktunneln, Blå tåget och Kärlekstunneln.

Här är ju mörkt och kusligt... Det står människor inne i gångarna, jag kommer ihåg hur rädd jag var för dem - de har funnits länge, väl?

- Ja, i lite olika upplagor, säger Lars Paulsson.

Kan du beskriva dem, om vi går närmare?

- I den här orten visas arbetet som tog vid efter att man eldat. När berget hade lossnat från väggarna. fick man ta loss med hjälp av spett och släggor och annat - och sedan lasta det. Och det är tre personer som står här. En man längst in, en ung pojke eller ung tjej, och längst fram står det en kvinna. Det här var ett typiskt brytningsarbete i en gruva vid mitten av 1800-talet. Många av de mindre gruvorna i Bergslagen var så kallade "bergsmannagruvor" där då hela familjen - hela hushållet - fick hjälpa till att arbeta, säger han.

- Och det som är helt nygjort här är ansiktena, som ska kännas mer uttrycksfulla och realistiska. Så det är två konstnärer som arbetat just med att få det här uttrycket i ansiktet.

Vad är det för uttryck ni har sökt?

- Ja... Vi har bland annat tittat på gamla bilder... De ser ut som om de tänker på något annat, egentligen - och det kan man ju tänka sig när man håller på med ett sådant här tungt och hårt arbete, att man liksom befinner sig någon annanstans, säger Lars Paulsson.

Har du själv, som intendent för den här utställningen, gått tillbaka och läst och sett gruvskildringar? Eller har du gått till väga för att skaffa dig kunskapen?

- Jag har jobbat ganska länge på Tekniska museet - och ett av mina första uppdrag var just att visa gruvan för skolklasser. Och då blev jag helt besatt av att läsa in mig på allt jag hittade om gamla gruvor: åkte även runt i Sverige, besökte Falu koppargruva och Sala Silvergruva, säger han.

Vad var det du blev besatt av?

- Jag vet inte, jag tror det var lite som för dig. Det enda jag kommer ihåg från Tekniska museet som liten var Gruvan! Att det var någonting som var mörkt, att det var något ljus någonstans, någonting som... Det är spännande med underjorden.

Vad sade du att det här var för något?

- Det kallas för "skjutkoja". Och om man tittar härinne så är det väldigt kraftiga stockar sammansatta med hjälp av järnbeslag. Det ska då ge skydd för Skjutaren. Och så räknade man skotten, för att vara säker på att alla hade brunnit av ordentligt, säger Lars Paulsson.

- På den här sidan har vi en docka som står och handborrar. Så såg ut det i slutet av 1800-talet, till och med början av 1900-talet. Det tog då ungefär åtta timmar att borra ett hål som var 80 centimeter djupt...

- Och på 1940-talet kom en ny teknik, nya borrar. Tidigare hade borrarna varit stora och tunga och fick monteras på stora pelare - men nu kom lätta borrmaskiner, som kunde skötas av en person. Och en sådan person har vi stående här. Men senare skulle det ju visa att det här ger vibrationsskador: både i fingrar och på inre organ och så där. Vi kan lyssna på hur det lät med de maskinerna, säger han.

Tror du att man kan få liknande insikter om vår teknik i dag, i till exempel gruvbrytning: att det vi tror är väldigt bra och säkert kommer man att skratta åt i framtiden?

- Ja, det tror jag faktiskt. För om man tittar på gruvbrytning kan man se att det blir färre och färre människor som behövs hela tiden - och fler och fler maskiner, alltså en ständigt ökande mekanisering. Och varje gång som man gjort ett sådant här tekniksprång, har man ju tyckt att det var väldigt mycket bättre än tidigare. Jag tror att nästa utvecklingssteg i gruvor är att det inte kommer att vara några människor överhuvudtaget där nere: då kommer man se tillbaka på den tid när det fanns folk i gruvorna.

Hur ser du på det att när ni visar äldre, förgången tid - blir det automatiskt någon sorts utvecklingsoptimism av det?

- Jo, det blir det ju... Men om man tittar på allt industriarbete förr i tiden så var det ju egentligen ganska hemskt: oerhört många olyckor inträffade inom alla industrigrenar. Och särskilt hemskt var det säkert i gruvorna. Att vara under jorden, utan belysning och hantera sprängämnen, stå och borra för hand och allt det här. Det var ju en extrem miljö på många sätt, säger Lars Paulsson.

Var det en svår fråga, internt på museet, om ni alls skulle bevara den här utställningen?

- Nej, inte den här gången. För 20 år sedan, då vi skulle göra om, minns jag att det var det. Men nu har det liksom gått så långt med den här utställningen - och så har den ett sådant klassikervärde. Det är ju den enda utställningen här på museet som finns kvar sedan 30-talet. På något sätt lever Tekniska museets själ lite kvar här nere. Och alla vill bevara den, säger Lars Paulsson.

Mattias Berg
mattias.berg@sverigesradio.se

Jaksot(486)

Skulpturen Maman av Louise Bourgeois –  hämnare eller reparatör?

Skulpturen Maman av Louise Bourgeois –  hämnare eller reparatör?

Att kalla en nio meter hög skulptur i brons föreställande en spindel för Mamma inbjuder förstås till tolkningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Upphovskvinnan Louise Bourgeois hade sin ...

28 Marras 20259min

Gökboet – Jack Nicholsons mest älskade antihjälte

Gökboet – Jack Nicholsons mest älskade antihjälte

Gökboet blev en publiksuccé och hyllades av kritikerna när den kom 1975. Jack Nicholson som bråkstaken McMurphy vände upp och ned på sinnessjukhusets låsta avdelning med kuvade patienter. Lyssna på a...

21 Marras 20258min

Paris, Texas – en roadmovie på väg mot ensamheten

Paris, Texas – en roadmovie på väg mot ensamheten

I Paris, Texas från 1984 hör man Ry Cooders hjärtskärande gitarr rama in en av få huvudroller i Harry Dean Stantons långa skådespelarkarriär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En man vandr...

14 Marras 20259min

Far, jag kan inte få upp min kokosnöt – explosiv humorklassiker

Far, jag kan inte få upp min kokosnöt – explosiv humorklassiker

Povel Ramels Far jag kan inte få upp min kokosnöt dyker upp i allt från Mitt liv som hund till Lejonkungen och har fått många generationer att skratta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Me...

7 Marras 20259min

Diva – en märkvärdigt verklig utopisk flicka

Diva – en märkvärdigt verklig utopisk flicka

Romanen Diva kom ut 1998 och stilen bröt av mot Monika Fagerholms tidigare böcker. Samtidigt som Diva är en utopisk flicka, någon som man inte trodde fanns, är hon märkvärdigt verklig. Lyssna på alla ...

31 Loka 20259min

Malte Laurids Brigges anteckningar – Rilkes rastlösa roman

Malte Laurids Brigges anteckningar – Rilkes rastlösa roman

Malte Laurids Brigges anteckningar är en tunn roman utan egentlig handling som kom ut 1910. Den unga Malte driver runt i Paris för att lära sig att se. Den kom att bli Rilkes enda prosabok. Lyssna på ...

24 Loka 20259min

Both Sides Now – sången som levt ett helt liv

Both Sides Now – sången som levt ett helt liv

Both Sides now är en sång som följt Joni Mitchell genom hela karriären. Den har åldrats, blivit långsammare, fått rynkor och många erfarenheter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När den k...

17 Loka 20259min

Kulturkanon: Gösta Berlings saga – hypnotisk skröna som håller

Kulturkanon: Gösta Berlings saga – hypnotisk skröna som håller

Katarina Wikars om Selma Lagerlöfs debutroman från 1891. Den tål många omläsningar och har blivit både stumfilm med Greta Garbo och tv-serie på 1980-talet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app...

9 Loka 20259min

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

sita
olipa-kerran-otsikko
ihme-ja-kumma
kaksi-aitia
siita-on-vaikea-puhua
i-dont-like-mondays
uutiscast
poks
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
antin-palautepalvelu
kolme-kaannekohtaa
mamma-mia
rss-murhan-anatomia
yopuolen-tarinoita-2
aikalisa
loukussa
meidan-pitais-puhua
rss-palmujen-varjoissa
naakkavalta
ootsa-kuullut-tasta-2