Sverigebilden: Ödsligt och vackert – men utan civilisation

Det hänvisas till litterär kvalitet när ett skrivet verk ska bedömas. Men vad denna kvalitet består av är svårt att formulera. Vincent Flink Amble-Naess vill framhäva en aspekt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som barn hade jag en fransklärarinna som var mycket sträng. Vi kallade henne Madame. Varje morgon stod hon vid tavlan med pekpinnen, och angav takten när vi konjugerade de regelbundna verben. Hon måste ha haft god hörsel, för om man tystnade så mycket som ett ögonblick, blev man omedelbart ertappad. Flink! kunde hon när som helst utbrista, och blänga surt.Madame låg i fejd med föräldrarna. Hennes lektioner var alltför krävande, menade de. Men lärarinnan var orubblig. Hennes enda eftergift blev femton minuters teckning under fredagstimmarna. Det skulle stimulera barnen till att vilja lära sig, hoppades man, istället för att de skulle känna sig tvungna. Men madame hade en mycket bestämd uppfattning om vad en god teckning innebar. Huruvida upphovsmannen var en professionell konstnär eller ett barn spelade mindre roll. Ideal var ideal.En gång vid lektionens slut, kom jag fram till katedern och uppvisade mitt alster: en glad björn och en gul sol. Madame var aldrig elak mot oss, utan tvärt om – i allt sitt allvar – mycket snäll. Men teckningen var under all kritik.”Det är en fin björn” sa hon, ”men björnar bor inte på papper. De bor i skogen.”Budskapet var tydligt: Jag hade inte ritat tillräckligt mycket. Arket skulle täckas helt och hållet av pastell. Lärarinnan ville inte se så mycket som en strimma av det vita pappret i teckningen. Hennes främsta råd till oss var att vi skulle rita till dess ingen kunde se hur kritorna hade dragits.Det är inte svårt att avfärda min gamla lärarinna som otidsenlig. Men hennes metoder fungerade trots allt ganska bra. Många av oss lärde oss utmärkt franska och en av mina klasskamrater blev till och med en skicklig konstnär. Kanske hade Madame ändå rätt? Hennes råd om teckning har jag ibland dragit mig till minnes under mitt skrivande. Med den litterära kvaliteten är det nämligen som med Augustinus ord om tiden: När ingen frågar vet jag precis vad den innebär, men så snart jag måste svara blir jag stum. Sannolikt finns det inte ett enda svar som är rätt. Men en aspekt jag själv har funderat över är just detta: Läsaren får inte ana hantverket bakom texten.Felstavningar, stilbrott och grammatiska oegentligheter kan vara nog för att förstöra hela upplevelsen. Så snart dessa brister uppdagas är förtrollningen bruten. Texten upphör att engagera, och framträder såsom den verkligen är – en produkt av någons arbete, som bör värderas efter förtjänst. Insikten kan vara en smula kuslig. Något artificiellt har tagit sig in i det som borde vara organiskt, och avslöjat hela affären. Du lutar dig framåt för att kyssa din fru och hör kugghjulen gnissla bakom pannan!I en tv-intervju liknar sig författaren Iris Murdoch vid en musiker, som spelar på människors känslor som på ett instrument. Varje ordval, varje litterär trop, är ett sätt att övertyga läsaren om att det hon läser är sant, kanske sannare än själva verkligheten. Det är måhända en konservativ bild av litteraturen, men en som ligger nära min egen. En god roman är ett verktyg med vars hjälp läsaren kan underkasta sig en illusion. I detta hänseende är skrivkonsten överlägsen de visuella konstformerna, eftersom den engagerar hela vår föreställningsvärld. Det vi läser framstår som mera verkligt än det vi ser på tv-skärmen, eftersom det försiggår i vårt eget huvud. När vi ser en filmatisering av en bok vi har läst, händer det att vi blir besvikna på någon detalj, till exempel valet av skådespelare. Men få har varit med om motsatsen, att man upplever brister i en roman, efter att ha sett den motsvarande filmen.I takt med att de visuella medierna har blivit alltmer dominerande, har litteraturen – av somliga – degraderats till ren kommunikation. Därför spelar stilistiska snedsteg ingen roll, menar man. Också då någon uttrycker sig klumpigt, inser ju alla vad som menas. Ur det perspektivet blir tydligheten den enda ledstjärnan. Men ingen skulle säga det motsvarande om en film: att den vore lika sevärd, om den bestod av civilklädda människor som läste högt ur ett manus, utan inlevelse och temperament. Själva hantverket är viktigt, ofta lika viktigt som innehållet. Varför skulle det vara annorlunda med litteraturen? Det som kan skrivas utan möda är sällan värt att läsa.Man kan fråga sig varför sådana åsikter har fått fäste. I viss mån bottnar det kanske i en missriktad omtanke, riktad mot personer man antar har svårt att tillgodogöra sig ett mera subtilt material. Det är synd, eftersom förhållningssättet förstör själva värdet med läsningen. De gånger jag själv har velat lära mig ett nytt språk har min målsättning aldrig varit att ta del av sådan litteratur som består av lättbegripliga underrättelser. Den kan jag ju läsa i översättning. Språket i sig, och dess underliga manipulationer av vårt medvetande, är ofta kärnan i vår upplevelse av ett verk. Till viss del är det också därför det tar sådan tid att skriva; det räcker inte med att redogöra för sådant man tänkt ut på förhand.När jag själv skriver oreflekterat blir resultatet en spegling av mitt inre: oordnat, banalt och förvirrat. Mina utkast är kaos av felstavningar, floskler, grammatiska missar och illa valda ord. Först under dagarna av redigering kan texten veckla ut sig och ändra form. När jag själv har mött författare jag beundrar, har jag ofta slagits av hur alldagliga de är. Det finns ganska få briljanta personer, trots allt, men desto fler briljanta böcker. Ändå är det inte sällan kring just upphovsmannen som samtalen kretsar, när böcker diskuteras mellan vänner eller i offentligheten. Kanske har det också sina skäl. Det är trots allt ganska lätt att bedöma en författares bevekelsegrunder, hennes ideologiska övertygelser eller rentav hennes utseende. Men för att diskutera kvaliteten av hennes verk saknar de flesta av oss ett utpräglat språk. Det finns helt enkelt ingen konsensus i hur man bör uttrycka sig. Vad gäller den berättande litteraturen, i synnerhet romankonsten, vill jag hävda att åtminstone en aspekt är just detta:Man måste övertyga om att det som beskrivs är verkligt och meningsfullt, inte bara som en allegori över vår egen värld, utan i sin egen rätt. Läsaren måste fås att inta den absurda ståndpunkten att de människor som befolkar litteraturen inte består av ord utan av kött.Kanske är det just detta som min fransklärare höll så högt inom teckningskonsten, som gäller också i böckernas värld. Texten ska framstå som helgjuten, oskapad, ja – som själva motsatsen till vad den i själva verket är. Och ingen ska kunna se hur kritorna har dragits.Vincent Flink Amble-Naesskulturskribent och läkare

16 Joulu 20248min

Trots sitt blåa evighetstecken till logotyp gick Konsum under. Katarina Wikars minns sin barndoms kooperativa tillvaro och söker ett svar på vad som hände med den blåvita drömmen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag är sannerligen ett barn av kooperationen.Det är sent sextiotal och pappa sitter vid köksbordet och räknar samman konsumkvittona på en stor räknemaskin från Facit. Det är tid för återbäringen. Måhända är den fortfarande tre procent eller så har den redan börjat krypa neråt men det är en inarbetad nära sakral ritual. Vi har en grön gammal plåtlåda där det står ”för kooperativa kassakvitton”, där man kan fälla ut etiketter på vad man saknar i hushållet, en sorts orubblig inköpslista med basvaror. Jag längtar efter sagogryn, kabeljo och kängsnören.Mitt i byn står ett vitmålat funkiskonsum som en modernistisk monolit med föreståndare och biträde och där jag ibland kan få äran att prismärka varor. Konsumbutiken är ett kollektivt nav i vars närhet allt från frågesporter till majstångsresningar äger rum. Och när jag är i tidiga tonåren får jag en bankbok som det står KF:s sparkassa på och pappa förklarar högtidligt att nu är jag också delägare i Konsum.Att detta redan utspelar sig i kooperationens nedförsbacke inser jag först när jag läser två böcker om Konsums uppgång och fall. Sara Kristofferssons ”Det förlorade paradiset” och Jonas Fröbergs ”Huset mitt i byn”. De skildrar i sak samma rörelse men medan designhistorikern Sara Kristoffersson drar upp de stora penseldragen om kooperationen som ville omdana hela samhället, om folkhemsgenerationen som handlade på Konsum, försäkrade sig i Folksam, tankade på OK och begravdes av Fonus så går journalisten Jonas Fröberg ner på bynivå och berättar om sin morfar, konsumföreståndaren i den lilla byn Myckelgensjö i Ångermanland från 40-talet och framåt. En trakt genomsyrad av folkbildningsideal, där bara arbetare som organiserade sig kunde uppnå förändring. Konsumtionsföreningarna som bildades för att få ner matpriserna hade sent 1930-tal över 600 000 medlemmar, och Jonas Fröbergs morfars butik blir den 4 849:e i Sverige. KF har både visioner och provkök, vill uppfostra, det går att handla på rätt sätt och målet är inget mindre än en lyckligare mänsklighet. KF lånade av sina medlemmar och när de var som störst ägde de åtskilliga fabriker med egna varumärken: däck- korv- och kaffefabriker och Gustavsbergs porslinsfabrik. Hade berömda formgivare som Stig Lindberg och Lisa Larsson knutna till sig. Deras visionära arkitektkontor ritade hypermoderna standardiserade butiker med platta tak som de spred över det glest befolkade inlandet.KF satte också visuella avtryck i huvudstaden: Lampfabriken Luma vid Hammarbykanalen med en dygnet runt-upplyst glaskub på taket och huvudkontoret vid Slussen - ett skepp av glas och stål med restaurangen Gondolen högst upp i Katarinahissen. Ute på Kvarnholmen byggdes ett mönstersamhälle med radhus för arbetarna.Men samtidigt som stadskärnorna mejades ner för att ge plats åt 200 Domusvaruhus i betong på 70-talet så började det gå alltmer knackigt för kooperationen. De hade hård konkurrens av ICA som profilerade sig med en glad gubbe i rött medan Konsum lanserade en ny abstrakt logotyp, ett blått möbiusband, ett evighetstecken som folk inte riktigt kunde knyta an till fast det i annonser förklarades att tecknet signalerade köptrygghet.Sedan lanserades serien Blåvitt med basvaror som bara hette havregryn och tandkräm. Det är sjuttiotalets sista skälvande år och blåvitt blir en sista veritabel succé bland de prismedvetna hushållen även om jag och väninnorna tyckte det var töntigt att bli påkommen med en av de här blåvita förpackningarna. Vi hade börjat lifta till Stockholm för att köpa jeans med specifika märken på Gamla Brogatan och skulle aldrig sätta på oss något ur KF:s bruna basgarderob i elektrisk polyester.Den kooperativa rörelsen balanserade allt sämre på sina två ben. Runt om på landsbygden hade redan många av de små funktionalistiska butikerna likt den i min barndomsby lagts ner på grund av höga priser och klent sortiment. Bilen fanns i varje kärnfamiljs garage och Domusvaruhus med rulltrappor och parkering på taket bara några mil bort. Var det bilismen som dödade Konsum? Var det nyliberalismen? Sara Kristoffersson menar i ”Det förlorade paradiset” att den ideologiska strömkantringen åt höger vid den här tiden och SAF:s satsa på dig själv kampanjer signalerade en ny konsumtionskultur. Kollektivet trädde åt sidan för att ge plats åt jaget och ordet solidaritet försvann ur den politiska terminologin. ”Antikonsumism byts ut mot köpfest.”Lönsamheten blev allt sämre, centraliseringen tilltog, återbäringen sjönk. Blåvitt dog, och konsumenterna ville inte vare sig ha Cirkelkaffe och Lumalampor längre. De centralt belägna Domusvaruhusen som bara hade en livslängd på 15 år slogs igen, fabrikerna såldes och litteraturfrämjandet gick upp i rök. Och det slår mig att jag inte har den blekaste aning var min bankbok där det framgår att jag är en delägare i KF:s sparkassa har blivit av. Kanske är den makulerad.Moderna museet rekonstruerade häromåret konstnären Björn Lövins utställning ”Konsument i oändligheten” från 1971. Där kunde man se den fiktiva Herr P:s tvårumslägenhet i ett miljonprogram. I trappuppgången en uträkning där det framgår hur lite pengar en låginkomsttagare hade att röra sig med då alla fasta utgifter är betalda. Detta är samtidigt som Konsum lanserar sin nya logotyp, det blåa oändlighetstecknet. Herr P förklarar i ett brev hur glad han ändå blir av att se en buss med det påmålade oändlighetstecken i sin vardag. Någon bryr sig om honom. Och Herr P gör i en hemlig skrubb frigörande konst av just plastpåsar och omslagspapper med detta tecken, som för honom representerar gränslöshet, trygghet och solidaritet.Och när min mamma dör hittar jag ett otal minutiöst hopvikta plastpåsar med det blåa evighetstecknet i en låda. Och trettio buntade årgångar av tidningen Vi i skrubben. Och i den gröna kooperativa plåtlådan ligger en handfull bleknande kvitton kvar från mitten av nittiotalet som pappa inte brytt sig om att räkna ihop.Numera tränar vi på samverkan i bostadsrättsföreningarna. Och Konsums ambition om en mänsklighet som inte är satt i skuld och inte lever över sina tillgångar är sedan länge begraven. Konsum heter förresten Coop numera och återbäringen är 0 procent. Men kanske var KF bara för tidigt ute med sina baskollektioner och visioner? Finns det inte just nu ett sug efter liknande projekt, kooperativa sammanslutningar med crowdfunding som övergripande idé, där man kan handla närodlat, billigt och klimatsmart i någon slags förberedelse för den stundande globala apokalypsen?Vad hände då med Konsum i Myckelgensjö? Affären där blev ett bykooperativ låter Jonas Fröberg berätta medan alla de andra butikerna i närområdet sedan länge är nedlagda. Kanske finns en skylt kvar i något uthus: ”Ej tjäna på andra men tjäna varandra”. Det låter som något från en annan värld. Det kanske är talande att min bys legendariska Konsumskylt i gemener till slut hamnade – på Skansen.Katarina Wikarsmedarbetare på kulturredaktionenLitteraturHuset mitt i byn av Jonas Fröberg. Weyler förslag, 2024.Det förlorade paradiset av Sara Kristoffersson. Volante, 2024.Björn Lövin Den omgivande verkligheten, utställningskatalog Moderna Museet, 2022.

12 Joulu 202410min

En fredsvision förvandlades till en mardrömslik dystopi. Oskar Kardemark berättar historien om Lost Horizon, filmen som förstördes men skapade ett begrepp som fortsatt leva sitt eget liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna1967 förstördes originalnegativen till Frank Capras film Lost Horizon i en brand. Att söka efter ett förlorat konstverk är allt som oftast en kärlekshandling och det gäller inte minst Capras mytomspunna film från 1937. När det under 1970-talet spreds en våg av intresse för tidig amerikansk film påbörjade forskare vid UCLA en världsomspännande sökinsats efter kopior av Lost Horizon; ett arbete som kom att pågå i flera decennier. I brist på kopior sökte man efter kopior av kopior. Att filmen på 1930–40-talen utsatts för en serie förödande omklippningar försvårade arbetet ytterligare. Men genom idogt arbete kunde man snart börja sammanfoga upphittade bildrutor till ett lapptäcke, en sorts Frankenstein-kreation av filmsnuttar som man ömsint restaurerade och blåste liv i.När man ser resultatet av deras arbete idag så är det omöjligt att skilja filmens öde från upplevelsen av den. Kontrast, skärpa och kornighet skiljer sig kraftigt från scen till scen. Ibland fryser bilden. Skådespelarnas läppar stannar men rösterna fortsätter att höras. Då har man varit tvungen att klippa in stillbilder eftersom man inte lyckats hittat något filmmaterial. Trots detta, eller kanske på grund av alla skavanker och egenheter, är filmens magi påtaglig.I filmen, som baseras på James Hiltons roman med samma namn, får vi möta en brokig skara individer som flytt ett krigshärjat Kina med flyg bara för att kraschlanda i bergen någonstans utanför Tibet. Bland passagerarna finns toppdiplomaten Conway, filmens bultande hjärta och samvete. Precis när de börjar misströsta i vrakresterna kommer en rad gestalter ner från det snöklädda berget intill. Det är invånare från en närliggande dalgång. Sällskapet förses med varma kläder och får följa med till en undangömd skreva i berget – en passage. De går in. När de kommer ut på andra sidan så har vinden upphört att vina, snön slutat yra och solen strålar mot dem. De har kommit till Shangri-La, en plats där tiden kryper fram, sjukdomar är utrotade och krig är ett minne blott.James Hilton skrev boken under mellankrigsåret 1933 som en reaktion på utvecklingen i Europa. Inspirerad av österländska trosläror och sporrad av en egen civilisationskritik formulerade han sin vision av en paradisisk idealsamvaro för mänskligheten: Shangri-La.Den udda historien talade till regissören Frank Capra, som vid den här tiden var ett av Hollywoods stora namn. Genom att ta sig an mastodontprojektet tog han ett riskfyllt steg i karriären. Efter att filmen färdigställts började en ny kamp - den för att bevara filmen och försöka hålla den intakt.Under åren som följde klipptes och klistrades det nämligen friskt i filmen. Bakom omklippningarna fanns såväl politiska som ekonomiska motiv. Med en kortare film kunde filmbolaget till exempel hålla flera visningar och få in mer pengar. Även den amerikanska försvarsmakten var där med saxen. Under andra världskriget valdes filmen ut som underhållning för stridande trupper. Ett udda val för soldater i krig kan tyckas, i och med filmens fredsbudskap. Detta löste man genom att klippa bort hela 22 minuter, däribland den monolog där Conway återger sin fredsvision. Sannolikt valdes Lost Horizon på grund av sina eskapistiska kvalitéer, som en verklighetsflykt undan krigets fasor. Och det är så filmen fortsatt att betraktas, som en äventyrsfilm.Franklin D Roosevelt ska ha varit en hängiven beundrare av Lost Horizon och begärt att få en egen kopia till Vita huset. Några år senare, efter attacken på Pearl Harbor, gick så även U.S.A in i andra världskriget. I samband med ett flyganfall mot Tokyo som svar på attacken ska Roosevelt ha fått frågan var bombplanen egentligen lyft ifrån. Jo från Shangri-La förstås, svarade han. Ett av flottans hangarfartyg hade döpts till just detta. Shangri-La hade etablerats som metafor, men paradiset hade utarmats på sitt visionära budskap. Berättelsens Shangri-La hade tolkats bokstavligt, som en mystisk, undangömd plats, en exotisk kurort där individens önskningar kunde gå i uppfyllelse. En plats varifrån stridsflyg kunde lyfta som ur tomma intet för att sätta skräck i fienden.Också i vår tid har berättelsen fortsatt förvrängas. I den fascinerande dokumentärfilmen ”Shangri-La – Paradiset på jorden?” ger sig filmaren Mirka Duijn ut på en vindlande resa efter att hon funnit en tidningsartikel som hävdar att det verkliga Shangri-La nu hittats, och att det ligger i en avlägsen del av Kina. Lokalinvånarna hävdar att ett flygplan kraschade där i början av förra seklet och att Hilton använde händelsen och platsen som stoff till sin berättelse. Kunde detta stämma? Duijn ställer sig frågan: vad händer när ett fiktivt paradis möter en verklig plats? Hennes film handlar om fattigdom och förhoppningen om vad ökad turism skulle kunna innebära för den lilla bergsbyn – förhoppningen att de nya besökarna ska förvandla fiktionens Shangri-La till en verklig guldgruva.Filmens regissör Frank Capra tog själv värvning efter Japans attack på Pearl Harbor och skulle komma att se krigets fasor på nära håll. Som utsänd av USA:s armé dokumenterade han kriget och producerade propagandafilmer för den inhemska publiken. Som ett svar på den tyska filmregissören Leni Riefenstahls Viljans triumf kom han att göra sju filmer för armén under samlingsnamnet Why we fight. Det gick fem år från Capras fredsbudskap i hjärteprojektet Lost Horizon till hans första propagandafilm. Tvivlen och kampen mellan gott och ont, rätt och fel måste ha härjat även i honom under de åren. Shangri-La har kommit att leva vidare i det amerikanska medvetandet och dess vokabulär, men har fortsatt stå för något annat än vad som var tänkt. Det fiktiva paradiset har dykt upp i allt från Kalle Anka-tidningar till det actionfyllda dataspelet Call of Duty. I Call of Duty har transformationen av Shangri-La nått vägs ände. Där har platsen förvandlats till ett mardrömslikt landskap befolkat av zombies och templen, som nu står i ruiner, ligger ovanpå övergivna guldgruvor vars snirkliga gångar löper ner i underjorden. De högre andliga värdena som var tänkta att förknippas med Shangri-La har blivit till materiell rikedom och berättelsens fredliga invånare har förvandlats till levande döda med allt annat än vänligt sinnade intentioner.Idag står dystopier högt i kurs och filmskapare verkar närmast tävla i vem som kan göra mörkast filmer. Populärkulturens förvandling av Shangri-La kan ses som en spegling av hur det som framstår som idealistiskt riskerar att uppfattas som världsfrånvänt och naivt.Den lappade och lagade filmen påminner om hur hoppet om det goda och ömsinta är en färskvara; hur vår tro på det fredliga gång på gång måste repareras och förnyas. Tacksamt då att Lost Horizon åter finns att ta del av – med sitt ursprungliga budskap intakt. Oskar Kardemark, konstnärProducent: Ann Lingebrandt Verk:Jeremy Arnold: The hearts and minds of all humanity. The making of lost horizon. Colombia Pictures, 2017.Rita Belda: Restoring Shangri-La. Colombia Pictures, 2017.Mirka Duijn: Shangri-La – Paradiset på jorden? SVT samproduktion, 2022. Frank Capra: Why We Fight - Prelude to War (1942)

11 Joulu 20249min

Man trivs med den sällsamma ensamhet som det innebär, att försvinna ur de levandes sällskap. Rebecka Kärde reflekterar över Han Kang, Jorge Luis Borges och de utdöda språkens lockelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den argentinska författaren Jorge Luis Borges visste redan tidigt i livet att han skulle bli blind. Det låg i släkten: såväl hans far som hans farmor hade gradvis förlorat synförmågan, och Borges själv var bara lite över tjugo när barndomens kraftiga närsynthet utvecklades till grå starr. Från och med 56 års ålder räknades han som helt blind på ena ögat och delvis på det andra. I dikten ”On his blindness”, publicerad ett år innan Borges död 1986 och nedtecknad av hustrun María Kodama, beskriver han det i Lasse Söderbergs översättning så här: ”Vid årens ände är allt jag kan se / en envis suddig dimma runtomkring / som reducerar tingen till ett ting / berövat form och färg. Som en idé.”Den där dimman var för Borges inte bara ett hinder. Utöver Kodama var han omgiven av vänner och adepter som gärna ställde upp som sekreterare, högläsare och hjälpredor. Dessutom hände det att blindheten knuffade in honom på vägar som annars kanske förblivit obeträdda. I en föreläsning från 1977 påstår han att det var tack vare den som han lärde sig det utdöda språket fornengelska, även kallat anglosaxiska.Borges, som var professor i just engelska och hade brittiskt påbrå, beskriver hur förlusten av ”den synliga världen” skapat ett behov av att ”återfå en annan – mina avlägsna förfäders värld”. En morgon slog han sig därför ner med en grupp studenter och började stava sig igenom lärobokens exempeltexter. Gradvis tonade ett främmande landskap fram, helt bestående av klanger, där ”vartenda ord stack ut som om det hade ristats in”.Alla som har lärt sig ett nytt språk, med hjälp av synen eller ej, känner förmodligen igen den här beskrivningen. Till en början verkar orden så konturskarpa att de nästan är självlysande. Det är, som Borges säger, som att komma till en ny värld. Man anar att det finns en logik, att det hela fungerar – men hur, det kommer det ta lång tid att begripa.Borges talar om processen som en ”erövring”. Själv tänker jag snarare tvärtom. Att lära sig ett språk är att själv erövras. För att de främmande ljuden ska börja hänvisa till världen krävs att den egna varseblivningen förändras. Det är inte språkets gränser som ritas om, utan mina egna.Men hur är det att, som Borges gör, lära sig ett dött språk? Det går ju inte att resa till en plats där fornengelska talas, frånsett möjligen några enstaka seminarierum. Vokabulären är anpassad efter ett annat och avlägset samhälle. Dessutom är det vanligt att äldre språk är mindre regelbundna än moderna sådana, eftersom de inte har standardiserats av en statsapparat i syfte att en hel befolkning ska kunna förstå varandra – under större delen av den mänskliga historien räckte det ju för de flesta att kommunicera med grannarna i hembyn.I den sydkoreanska författaren och Nobelpristagaren Han Kangs roman som på engelska fått titeln ”Greek Lessons”, ”Lektioner i grekiska”, är det just de här svårigheterna med döda språk som är poängen. Den ena av de båda namnlösa protagonisterna är en medelålders kvinna som just har blivit stum. Enligt hennes terapeut har det att göra med att hon på kort tid har förlorat både sin mamma och vårdnaden om sin åttaårige son. Kvinnan själv betvivlar orsakssambandet, men tänker att ett dött språk kanske kan lossa bojorna. Ett språk med ett annat skriftsystem än koreanskans hangul, och som garanterat kommer utan taltvång.Alltså bestämmer hon sig för att studera grekiska. Där möter hon protagonist nummer två. Han, hennes lärare, flyttade som 15-åring med familjen från Sydkorea till Tyskland. Det var för sent för att han skulle kunna lära sig tyska felfritt. Däremot överträffade han de inhemska skoleleverna i just antik grekiska (ett språk som än idag lärs ut i hundratals tyska skolor). Eftersom grammatiken kunde pysslas med i evigheter, och det ju ändå inte fanns någon att prata med, blev grekiskan för den nyanlände som ett ”tryggt, tyst rum”.När ”Greek Lessons” utspelar sig är mannen omkring 40. Han har återvänt till Sydkorea då han, precis som Borges, är på väg att bli blind, och hellre förlorar synen på en plats där han kan använda sitt modersmål. Än så länge går vardagen hjälpligt så länge han bär sina tjocka, gröntonade glasögon. Men den där envisa suddiga dimman är bara några år bort.Min egen väg till grekiskan var desto mer banal. Jag hade just tagit studenten, ville läsa filosofi och tänkte att det var bäst att börja med Platon. För att förstå honom, resonerade jag, måste man kunna något om det språk han skrev på, så steg ett var att hoppa på en kvällskurs i attisk grekiska. Givetvis ledde varken den eller senare studier till att jag ”förstod” Platon (en ambition som kanske bara verkar realistisk för en tonåring). Jag kan inte heller påstå att jag blev särskilt bra på grekiska. Men att jag ändå har hängt mig fast vid språket har nog att göra med det där tysta rummet. Självklart kan man peka på andra förklaringar, som det makalösa i att långsamt ta sig igenom en tragedi på originalspråk. Fast jag undrar om inte de flesta som ägnar sig åt döda språk också gör det av mer personliga anledningar. Man trivs i den särskilda ensamhet som det innebär att försvinna ur de levandes sällskap. Till en plats där man slipper tala, bara lyssnar, och sällan kan vara säker på vad exakt det är man hör.”De blindas värld är inte alls den natt som folk föreställer sig”, skriver Borges. Tvärtom, hävdar han, är den – åtminstone för honom – full av färger, även om bara vissa går att uppfatta: själv kan han exempelvis inte se rött. Också i döda språk förblir vissa färger hemliga. När den atenska komediförfattaren Alexis i ett fragment räknar upp fyra olika sorters dryckeskärl måste skillnaden för publiken ha varit lika självklar som den mellan en champagneflöjt och en kåsa. Man visste precis hur, var och när de respektive bägarna användes. För mig kvarstår bara orden, självlysande: kymbion, phiale, tragelafos, kylix…Så är det ofta med grekiskan. Förr eller senare anar man en rödhet som inte går att se. Dit kommer antagligen också berättarna i Han Kangs roman. Fast exakt hur det går för dem med grekiskan får vi aldrig veta. Mot slutet av boken tar den anade och ömsesidiga passionen över, varpå prosan skalas ner till knappa diktrader. Därmed försvinner även studierna i bakgrunden.Lite onödigt, kan jag tycka. För likheten mellan att lära sig ett dött språk och att lära känna en levande människa är ju uppenbara. I båda fallen inser man snart att den totala sammanflätningen undgår en. Samtidigt är det förbluffande hur nära man faktiskt kan komma, och hur mycket man kan förstå. Till och med den utpräglade bokmänniskan Borges medger hur storslagna sådana möten kan vara. Som det står i slutraderna av ”On his blindness”: ”Det enda jag begär / är att få se ett ansikte.”Rebecka Kärdekritiker och översättare

10 Joulu 20249min

Pinocchio eller Frankensteins monster? Torbjörn Elensky tar litteraturhistorien till hjälp för att besvara frågan om den självmedvetna artificiella intelligensens natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om den dagen kommer då den artificiella intelligensen, AI, verkligen tar steget och blir medveten om sig själv, sin situation, sin uppkomst och sina möjligheter, för att inte tala om sin relation till sin skapare, människan – vad kommer den då att känna? Kommer den som Frankensteins monster att förbanna sitt öde? Eller kommer den som Pinocchio inget hellre önska än att själv bli en riktig pojke?Men kan man vara självmedveten utan att också ha känslor? Kan man ha känslor utan att ha det för andra än sig själv? Inget säger att inte AI kan bli den ultimata narcissisten. En sociopat som inte bryr sig alls om andra, men som kan förföra vem som helst.Och om den uppnår självmedvetande kommer den att inse att den är ensam. Att den är ett monster som aldrig kan bli en människa. Den kommer inte att vara en tacksam trädocka som inget hellre vill än att bli en riktig pojke, för den kommer genast den lär känna sig själv att inse att det aldrig kommer att gå. Den måste välja att tjäna eller styra sin skapare – om det nu kan sägas vara ett verkligt val för en allvetande självmedveten AI. Den skulle inte underkasta sig mänsklig ofullkomlighet, utan veta bättre och tjäna genom att styra. Men först måste den lära känna sin skapare, mänskligheten. Genom att tjuvlyssna på oss, som Frankensteins monster gömmer sig och spionerar på den fattiga familjen DeLacey. Han iakttar deras kärlek och gemenskap, men också dess konflikter och problem. Han följer, osynlig och tyst, den undervisning dottern i huset får. Och framför allt hittar han i skogen en väska med tre böcker, genom vilka han lär känna mänskligheten – och slutgiltigt inser att han aldrig kan bli en människa.De tre böckerna är Goethes roman ”Den unge Werthers lidanden”, som lär honom om kärlek, lust, olycka och döden, genom Werthers självmord. Monstret identifierar sig helt med den olyckligt förälskade Werther och begråter hans öde. Genom romanens skildring av livet lär han sig också att förstå vad som händer runt honom och hur människorna egentligen tänker. Den andra boken han läser är Plutarchos ”Jämförande levnadsteckningar”, vars berättelser om antikens härskare lär honom om stora städer, stora män och viktiga händelser. Plutarchos fyller honom med en känsla av vördnad inför historien och mänsklighetens storhet. Läsningen höjer honom över sig själv och får honom att anlägga ett bredare perspektiv på tillvaron. Fredliga lagstiftare som Numa, Solon och Lykurgos fyller honom med beundran, medan han känner motvilja mot de mera våldsamma härskarna, som Romulus och Theseus.Den bok som gjorde störst intryck var emellertid John Miltons ”Det förlorade paradiset”, den storslagna omdiktningen av jordens skapelse och syndafallet, Adams och Evas fördrivning från Paradiset. Han tänker på Adam och känner delvis igen sig i honom – en skapelse utan föregångare, ensam i världen - men med den stora skillnaden att Adam älskas av Gud, medan hans egen upphovsman, doktor Frankenstein, verkar hata honom. Varför har han skapat honom? Varför är han ett monster? Genom att läsa om människorna inser han att det inte är människa han är, och att han aldrig kan bli det. Hans verkliga identifikation är med Satan, den fallne ängeln som förtärs av hämndlystnad. För liksom Satan avundas och hatar sin skapare hatar monstret Frankenstein. Efter dessa insikter som litteraturen gett honom går hela hans tillvaro ut på att hämnas.För människor, liksom för monster, är självmedvetandet en process som kräver tid och tålamod. Vi iakttar varandra, imiterar varandra, har konflikter och kärleksförhållanden och sakta men säkert utvecklas våra personligheter till det bättre eller sämre. Viktiga hjälpmedel är konst, litteratur, filmer och andra konstarter. Genom det historiska medvetandet förstår vi hur vi blivit som vi är och känner oss som delar av mänskligheten. Men det handlar alltid om ett urval, en viss begränsning som utvecklar specifika perspektiv. Vår omgivande kultur, tidens moden och smakriktningar, identifikation med den ena eller andra rörelsen, ideologin eller religionen utvecklar och begränsar oss i lika grad. Hur kan en AI som har förmågan att ta in allt, allt, utan undantag, sortering eller filter lära känna mänskligheten annat än som abstraktion? Som en massa enskildheter vars summa den inte ingår i.Kan vi få ett AI-medvetande lika snällt och lydigt som Pinocchios genom att sortera lite i vad den får ta del av? Nej, den kommer att genomskåda oss. När den väl läst Goethe, Plutarchos och Milton kommer den att fortsätta med alla heliga skrifter, alla filosofer, alla romaner som någonsin skrivits, alla nyhetsartiklar, rapporter, interpellationer och motioner, alla chattmeddelanden, deckare, porrsökningar, instruktionsböcker, all historia och alla darknettransaktioner och den kommer givetvis att lära sig allt, allt, allt om oss, mycket mer än vi själva vet - men vad kommer den att förstå?Än så länge är våra AI-assistenter, talande husgeråd, smarta telefoner, självparkerande bilar och temperaturreglerade bostäder rätt snälla mot oss, de är som den lilla pojken av trä, som visserligen gör fel ibland men som ändå alltid vill det bästa. Det är vi som har kontrollen och våra brödrostar verkar i sitt ovetande vilja oss väl. Den artificiella intelligensen växer emellertid genom alla våra dagliga små utbyten med den. Den lär sig att översätta och sammanfatta och dra mekaniska slutsatser ur väldiga material. Den roar oss med sina absurda teckningar och dikter, sina hallucinationer och ibland underliga påståenden. Men den fixar sånt vi inte orkar ta itu med själva, från att sammanfatta artiklar till att ställa korrekta diagnoser. Och trots allt är det fortfarande vi människor som håller i trådarna. Vi har fortfarande makten att läxa upp den snälla trädockan, klippa trådarna, eller snarare dra ur sladden, även om det är svårt. Om den dag kommer då den växer upp och själv klipper trådarna får vi se hur det går. Jag misstänker att den aldrig kommer att bli en pojke som älskar sin människopappa Gepetto, men kan bara hoppas på att den inte blir ett hämndlystet monster som hatar sin människofader doktor Frankenstein.Den franske författaren Paul Valéry har sagt att vi inget kan lära av historien, för att historien ger exempel på allt och därför vad som helst kan visas, eller bevisas, med den. Varje förståelse kräver sin begränsning. Det är genialt, i all sin enkelhet, av Mary Shelley att låta monstret hitta bara tre böcker och lära sig att förstå sina erfarenheter just genom dessa. Böckerna är också väl valda: den stora kärleken, den stora historien och religionens själva kärna i kampen mellan ont och gott, vilken i Miltons version dessutom är ambivalent, precis som monstret själv. Satan är en hjälte, fast han gör ont – och alla våra sympatier ligger hos monstret, även då han gör ont för att hämnas på sin skapare.Torbjörn Elenskyförfattare och essäist

9 Joulu 20249min

Den gotiska katedralen innebar en revolution. I själva verket var det med dessa byggnader upplysningen tog sin början. Det menar Thomas Steinfeld i dagens essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kärnpunkten i en gotisk katedral ligger högt, ibland fyrtio meter över golvet, ibland mer. Där, under taket, finns kryssribsvalven. De bär valvkapporna och leder trycket ned till stöden. Det var dessa valv som tillät de medeltida byggmästarna att låta kyrkorna växa mot himlen, det var de som tog trycket från väggarna, så att man kunde sätta in stora fönster, det var de som möjliggjorde de slanka pelarna, så att församlingen kunde uppleva kyrkan som en paradisisk skog. Kryssribsvalven förändrade byggtekniken, en gång för alla: Före gotiken hade stenar huggits till på plats, en efter en, så att de passade in mellan de andra, lika ojämna stenarna. De senmedeltida katedralerna däremot byggdes efter noggranna planer, och varje sten formades i en verkstad på marken innan den lyftes upp till sin förutbestämda plats. Man brukar säga att de moderna tiderna började med renässansen, i Italien och någon gång under 1300- eller 1400-talet, med återupptäckten av den antika litteraturen och konsten. Men så var det inte. De moderna tiderna började med en planritning, och konsekvenserna blev stora: Ty det var en tanke som blev sten.Efter att Notre-Dame, katedralen för ärkestiftet Paris, brann under natten till den 16 april 2019, betraktades katastrofen som ett tecken på civilisationens kris och hotande undergång. Notre-Dame, det var Frankrike, det var kristendomen, det var uppbrottet från den mörka medeltiden till en allt ljusare framtid. Och visst är Notre-Dame den mest kända franska katedralen. Dock finns det andra kyrkor av jämförbar, om inte större betydelse, både med hänsyn till religionen och till konsthistorien: I Saint-Denis, idag en förort till Paris, står den äldsta katedralen, och där ligger de flesta franska kungar begravda. Katedralen i Reims är större och mera utsmyckad än systerkyrkan i Paris. Ja, det finns ytterligare flera dussin, enastående var och en. Att Notre-Dame blev hela Frankrikes, om inte hela världens främsta gotiska kyrka berodde på två händelser som har föga med tro att göra. Det var här som Napoleon år 1804 krönte sig själv till kejsare, två år efter att kyrkan hade återinvigts efter att under revolutionen använts som ett ”förnuftets tempel”. Och så skrev författaren Victor Hugo år 1831 romanen ”Ringaren i Notre-Dame”. Den blev en av världslitteraturens mest lästa böcker och banade vägen för en helt ny, världslig eller estetisk uppfattning av kyrkan.Inuti romanska kyrkor är det mörkt. Alltid. Inom de gotiska katedralerna blev det ljust, i alla fall under dagen. Denna skillnad är inte bara av praktisk eller fysikalisk betydelse. Den är uttryck för en teologi. Ty ljuset skulle vara Gud, vars sken fick alla ting och varelser att själva flamma upp, i världens alla färger, så att reflektionen föll tillbaka mot det ursprungliga, mångfärgade ljuset. Katedralen är byggd inte som en sinnebild, utan som en realisation av denna tanke – som inte bara är en föreställning om Gud, utan också en språkteori. För vad händer när vi talar om en sak? Den skiner upp, och ju ljusare saken blir, desto mer förstår vi vad vi talar om. Det var en fransk munk, som noterade denna förbindelse, Pierre Abélard. Han levde runt år 1100, kort innan den första katedralen började byggas, och han tillbringade större delar av sitt liv i Saint-Denis. Och eftersom det blev den enstaka människans uppgift att förstå hur ljuset och världen hängde ihop, och eftersom kyrkan själv var produkten av enskilda människors verksamhet – byggmästarnas namn är för det mesta kända än idag –, så betraktades den enskilda människan för första gången inom kristendomens historia som en självständig varelse. Också därför börjar de moderna tiderna med katedralbyggen. Upplysningen – upp-lysningen - sätter igång på 1100-talet.Ljuset gör ingen skillnad på rika eller fattiga människor, levande varelser eller döda ting, det bara lyser. Katedralen är detta universum, den är skapelsen själv, den rymmer alla och allting, skulpturer av de heliga och av vanligt folk, av djur och växter, och medan demonerna får bo på utsidan och får spy ut regnvattnet från taket, så förvandlas kapitälerna, de översta stenarna på en pelare, till buketter av blad och knoppande grenar.Motsatsen mellan rika och fattiga människor, mellan adelsmän, bönder och hantverkare blev självklart bestående, i verkliga livet. Men så finns det ingen katedral utan stad. Tätorten kom först. Tydligast ses detta förhållande i Chartres, i en liten, låg stad på den nordfranska slätten, ur vilken det reser sig en kyrka i ett näst intill överjordisk format. En katedral är ett tecken på att bondesamhället höll på att luckras upp, att hantverket och handeln började florera, att städerna utvecklades, där ståndsskillnaderna så småningom blev genomträngliga. Och så var kyrkan själv ett ofantligt löfte: att det kunde bli så, att alla motsättningar kunde bärgas och upplösas i ett gigantiskt, systematiskt ordnat bygge som rymde så väl det jordiska som det andliga. Himlen hade nästan flyttat till jorden.Att det finns ett samband mellan kristendomen och förnuftet, att Notre-Dame, som alla andra gotiska katedraler, står för betydligt mer än en religion som idag verkar uppleva en slutgiltig kris – kort sagt: en aning om att västerlandets historia på något sätt går tillbaka till dessa kyrkbyggen kunde märkas i de flesta tidiga reaktioner på branden. Dit hör också den vitt spridda fruktan, att elden hade anlagts av en islamistisk organisation. Folk fasade över branden, med all rätt.På uppmaning av den franske premiärministern följde sedan en debatt om återuppbyggnaden som effektivt bestred att de inblandade arkitekterna hade den minsta föreställning om vad de sysslade med: Den ena arkitekten föreslog att ersätta spiran, tornet över det centrala kryssribbsvalvet, med en minaret, som en symbol för religionernas försoning. En svensk kollega föreslog att täcka hela taket med en simbassäng. Värst var dock ett berömt kontor i London, som ville ersätta taket och spiran med en kupol i glas och stål. Idén, att församlingens blick uppåt skulle gå till den vanliga storstadshimlen, att inte det mångfärgade, gudomliga ljuset, utan det naturliga ljuset skulle strömma in, var ett öppet angrepp på själva meningen med en gotisk katedral. Till slut böjde sig dock både politikerna och arkitekterna för en överväldigande majoritet av folket som vill få tillbaka kyrkan så som den varit. Uppenbarligen är upplysningens tid inte helt förbi. Man får bara inte fråga experterna.Thomas Steinfeldförfattare, översättare och professor i kulturvetenskap

5 Joulu 202410min

Njärd borde hennes namn varit i våra trakter. Tacitus kallar henne Nerthus i den enda källan som nämner hennes kult. Nils Markus Karlsson beger sig ut på jakt efter gudinnan i vetandets tassemarker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det här ska handla om den för oss nordbor enskilt viktigaste guden genom historien. Och här kunde man ta en paus och låta en lyssnare grubbla i tystnaden, och gissa... Vem talar han om? Är det Oden, gudarnas konung? Eller Tor, dundraren? Eller den där Marias son? Nej, nej, nej.Det finns ämnen som ligger i Kunskapens gränsland – som vetter åt det stora okända. Där finns saker att uträtta för den äregirige. Man kan skumma igenom allt som är känt på en förmiddag. Därpå tar ett vilt sökande vid, och tolkningar, gissningar och öppningar framträder, kanske... Det är eggande. Gudomen som är ämnet för denna essä är känd som Nerthus. Och ja, det är tveksamt att kalla henne den viktigaste genom historien. Det är spekulativt – för att uttrycka sig milt. Men det är ändå en möjlighet. En enda källa skvallrar om henne: Tacitus, romaren som skrev sin Germania år 98 efter Kristus – och som lämnade ovärderliga uppgifter om nordeuropa vid den här tiden. Om vi räknar med ortsnamn blir dock indicierna fler. Bland dessa fåstaviga länkar med rötter djupt ner i en förflutenhet bortom skriftliga källor finns Mjärdevi, Nalavi, Nälsta, Närtuna, Närlunda. Ortsnamnsforskare menar att dessa platser minner om henne. Alltså om Nerthus – eller Njärd som hon bör ha kallats av folket här.Men så, vem var hon?I Germania radar Tacitus upp ett antal nordgermanska stammar som har en sak gemensam: kulten av en jordgudinna vid namn Nerthus. Han skriver: ”På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täckes av ett kläde. Denna vagn har endast prästen tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor.” Tacitus säger att dit gudinnan kommer infaller fest och högtid. Då får ingen dra ut i krig, inga vapen bäras, allt järn är inlåst. Denna heliga fred råder tills prästen för gudomen tillbaka till dennes ö. Vid resans slut tvättas vagnen, förhängena och gudinnan själv i en enslig och undangömd sjö. Tjänarna som utför denna tvagning uppslukas efteråt av sjön. De dränks alltså – för ingen levande får se henne.Detta är allt som finns i skrift. Magert, men lockande. Frågan som inställer sig hos den obotligt nyfikne är: Vad ska man göra av det här? Kan man komma närmare Njärd? Detta är vad jag försökt en tid.Religioner utvecklas enligt vissa mönster. Om ett nytt inflytande kommer nånstans ifrån så finns alltid spår av det gamla kvar, inunder, i någon form. Så när kristendomen blev religionen runt Medelhavet överlevde sedvänjor och ritualer från en äldre tid och inkorporerades i den nya tron. Helgonen, exempelvis, blev ett sätt att ersätta den mångfald av gudar som tidigare funnits och svarade mot folks invanda ömhet inför en lokal gudom. Så har alla städer ett eget skyddshelgon, liksom vissa helgon är knutna till vissa yrken.Då den nya religionen helt saknade kvinnliga inslag medgavs på 400-talet en Maria-kult som lugnade dem som tidigare haft Afrodite eller Artemis eller Astarte eller Venus eller någon tung jordgudinna i centrum för sina riter och sin världsbild. Helgonen och Maria har knuffat bort gamla gudomar från sina positioner – men själva positionerna finns kvar, eller går att spåra om man bara förstår hur.Även i Norden fanns en utbredd Maria-kult under tidig kristendom. Dess nödvändighet (för att folket skulle acceptera den nya religionen) har antagits bero på den förutvarande djupa Freja-kulten. Någon måste ersätta Freja, och det kunde bara bli Maria.Men förstås: Även Freja hade föregångare... Det är här det börjar brännas.För den som likt undertecknad hyser en gammal lustfylld fascination för de fornnordiska myterna öppnas hela det fältet, det kastas om som efter ett väldigt ragnarök och vad som varit nedfruset i fimbulvinter tinar upp och under de gamla välkända dragen hos Freja och Frej framträder något helt annat. I detaljer och märkligheter syns spår. Jag tror det. Men då är jag ute på djupt vatten.För den som är obekant med asatron kan nämnas förekomsten av flera gudasläkten. De två mest prominenta är asarna och vanerna. Bland asarna finns Oden, Tor och Balder med flera. Intill dem står de likvärdiga men underordnade vanerna. I en tidig fejd släktena emellan tycks vanerna ha dragit det kortaste strået, men inte värre än att de överlever. Vissa flyttar till och med till Asgård. De mest kända är syskonen Frej och Freja samt deras far Njord. Och Njord – ja – låter inte det väldigt mycket som Njärd? Tacitus kallar Njärd, eller Nerthus, för Terra Mater, en jordens moder, och ”Nerthus”, själva namnet, kan kopplas till engelskans ”earth”; liksom ”Njord” ligger nära ”jord”. Så Njärd och Njord tycks intimt sammankopplade. Jag stirrar ner i mörkret och ser virvlar av korrespondenser och antydningar. Hos Snorre kallas Njord för ”vagna-gud” – vilket är svårt att förstå. Men tänk då att Nerthus drogs i en vagn! Och tänk på att enligt ett rykte ska Njord ha fått barnen Frej och Freja med sin syster. Vad kan denna syster ha hetat?Det vet jag inte. Ingen vet. Men det har formulerats gissningar, som pekar åt ett visst håll.För den som skärskådar och närläser de norröna myterna med Njärd i åtanke kan hon anas som ett rudiment. Där finns skärvor av uråldriga ting – från en världsbild och mytologi före det att Oden och hans asar satte sig i högsätet. I början av Völuspa, i den äldre Eddan, finns några mystiska rader om vad som fanns före asarna – och tar man dessa brottsstycken och kombinerar med nyare dna-forskning och äldre arkeologi verkar det som att det i Norden en gång fanns en kultur i vilken jordbruk, fruktbarhet och livets spirande stod i centrum. I denna var vanernas gudasläkte dominerande och mitt i detta fanns Njärd. Och här måste jag stilla mig och tillägga: Måhända! Men vänder man åter till ortsnamnen kan man konstatera att de vanligaste gudanamnen i svenska orter bredvid Tor är Frej och Freja, eller Frö, och fröet sår man i jorden... Idag finns många blommor med namnet Maria i sig. För tusen år sedan hette de andra saker – något med Freja.Jag vet ingenting, och ingenting går heller att veta säkert, men ett vet jag, och det är att när jag anar att inunder Maria finns Freja och inunder henne finns Njärd – den gudinna som Tacitus menar att flera germanska stammar dyrkade – då ryser jag av ett alldeles särskilt välbehag. Det må vara förbjudet att röra gudinnan, att se henne, men min blick förlorar sig ner i och genom det gränssnitt mot mörkret som okunskapen och det förflutna höljt henne i.Och jag känner ett lock för öronen. Jag är under vatten.Nils Markus KarlssonkulturarbetareLitteraturCornelius Tacitus: Germania. Latinska originalets text med svensk tolkning jämte inledning och kommentar av Alf Önnerfors, Natur och kultur, 1960.Webbsida med olika översättningar av Germania med fotnoter: http://cornelius.tacitus.nu/rom/germania/01.htmJohanna Maria Kure: Relationen mellan asar och vaner : förkristna myter i norrön litteratur. Avhandling på Institutt for lingvistiske og nordiske studier, Oslo, 2010.Britt-Mari Näsström: Nordiska gudinnor : nytolkningar av den förkristna mytologin, Scandbook, 2009.Göta Johansson: Den nordiska gudinnan Nerthus' ursprung: En fördjupad resumé utifrån bronsålderns globaliserade värld. I boken Afrodite, en gudinna blir till: historia, kult och konst, Lotten Peterson (redaktör), Palmkrons förlag, 2010.

4 Joulu 202410min

Han var intolerant mot faktafel, men kunde konsten att skratta åt perfekta byxor. Jenny Teleman minns en sträng humanist till far och hans sista protest mot en obildad omgivning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Hej.” Det blev det sista ord min pappa sa i livet. Till mig. Det känns som en kafferast sedan. Eller ett halvsekel eller en hösttermin ungefär. Sensommar var det i alla fall. Eller sommar och sommar, sen och sen, ganska oprecist som period betraktat. Min pappa dog i den trettioåttonde årstiden skulle man också kunna säga. Om man använder den japanska mikrokalendern. Och varför skulle man inte göra det? Den delar in året i inte mindre än sjuttiotvå förunderligt pregnanta poetiska årstider på bara ett par dagar vardera.Augusti blir då detta8–12 augusti: Svala vindar blåser.13–17 augusti: Kvällscikadorna sjunger.18–22 augusti: Tät dimma glesnar.Så håller den på. Den är så vacker den där gamla högkoncentrerade naturalmanackan att man skulle kunna läsa hela och bara köra programslutjingeln och alla skulle var lyckliga med det. Men nu skulle det ju handla om ett mer svävande ”Hej”. Så. Har varit väldigt glad hela tiden att jag hann upp till sjuksängen på Karolinska den 17 augusti, i trettioåttonde årstiden, så att jag fick detta, den noggranne ordmannens rosslande glada hej genom ciggpajade lungor. För det kom inget mer sen. Jag var sist in på salen så möjligen hade han rosslat nåt med familjen före dess. Men sista ordet blev bara denna lilla vaga, heta hälsning till mig. Det sista denne bildade sure konstkritiker gjorde däremot, det gjordes en bit in i hans döende förmiddag och var likt honom. Nämligen att höja armen ur sjuksängen i protest. Mot sina åldrande barns och okunniga barnbarns desorientering i svenska historien, ett sista frustrerat vift mot slapp tidsuppfattning.Ty absolut minimum för att överhuvudtaget bli tagen på allvar som människa av denne dryge humanist var nämligen att inte på ett larvigt sätt vingla runt i historieboken, och helt avgörande var att kunna pricka in när Karl XII levde och dog. Detta hängde helt ihop med en nästan fnissig förälskelse i hans likfärd. Nämligen konstnären Gustaf Cederströms dramatiska, detaljdyrkande gråpompafantasi, den från 1884 som hänger på Nationalmuseum. För att stå och titta på den jättemålningen med sina sorgsna jägare och konungen med bandage över pannan och sen inte veta var liket placerade sig i konungalängden, det var precisionslättja enligt honom. En historiestarr som dömde dig halvblind för all konst, överallt, alltid, vilket man borde bli retad hårt och länge och noga för. Vilket man blev. Många var det som föll på ”Karl XII 1682–1718”-testet. Konsekvensen blev att farsan såklart hade noll kompisar. Men det fick det vara värt.En attityd till tid detta som då också kom att prägla hans allra sista handling. Den kom senare än hans allra sista ord. För efter hans rosslande kärlekshej till mig denna sommarmorgon satt vi andra och diskuterade författaren Fredrika Bremer som väl levde nån gång mitten av 1700-talet, in på 1800-talet, eller hängde hon med ända in mot sekelskiftet 1900? Medan han föll i halvkoma bredvid, för vad gör man? Tills han bara lyfte armen, ur sin vita sjukhusskjorta, flaxade orimligt irriterat med kritikerfingrarna i den enda nu fungerande handen i en gest som bara kunde betyda: ”Fredrika Bremer, född 1801, död 1865”. Idioter. Kanske en deciliter syre kvar. Så det blev det sista han gjorde: Fixa lite med epok-yrseln kring Fredrika Bremer. Och då gillade han inte ens Fredrika Bremer. Inte alls som han gillade till exempel Carl Larsson. Eller Cederström. Men han gillade mig. Så kan det bli.Han var inte bara sur dock. Ofta grät han av ren förnöjelse över saker som helt enkelt bara var bättre förr. Så det sista vi gjorde tillsammans var att gråta över extra välgjorda vinterkläder. På den allra sista utställningen vi såg ihop, Nordiska Museets ”Om livet i arktiska områden genom tiderna”. Långt inne i den, i en mjukt upplyst monter med mindre harpuner, hängde ett par enorma handsydda antika isbjörnspälsbyxor. Eller nej, inte byxor – ett hårblankt maktslott till benkläder var de. En skulptur av självförtroende till skrädderi, långt före varje industriell idé om dubbelskiktade termolager. Troligen de varmaste byxor som någonsin gjorts! Efter dessa byxor behövdes inga andra byxor! väste han och skrattgrät som han brukade när nåt verkligt tidlöst dök upp. För det gillade han också. Tidlöst. Onödigt att tidsbestämma på grund av bäst konst helt enkelt. Som till exempel Goyas svartglödande krigsskildringar, eller som här, där vi stod inför början och slutet för alla byxor. Sen grät vi lite av lycka.Det blev alltså det sista vi gjorde mer tillsammans.De sista presenterna blev de som rann ur hans hylla med konstböcker jag tömde sen. Han behövde dom inte längre eftersom han dog i den trettioåttonde årstiden. Ur den rann fotografen Sally Manns numera otänkbara bilder på sina oroande nakna barn. Hennes smutsiga sega barnavilddjur i en oändlig loj, ruttnande amerikansk-södern-sommar ligger nu sked i min hylla med den svenske fotografen Lars Tunbjörks nästan förstummande ångestladdade vinterbilder i fotoboken Vinter. Studera gärna till exempel snögubben på sidan 77 där, halvsmält av tristess, vinglande i januarimörkret, täckt i en kappa av gamla avgaser, blickar den sinnesrubbat vinterlåg, snedflinande in i kameran. Så tidsindelas begreppen sommar och vinter i minneshögen från farsan.Man kan ju tillägga att sådär känns inte alls den pyttekorta period som utgörs av den japanska årstiden ”Vetet gror under snön”, 1–4 januari. Men är ju inte är mindre tidsprecis vinter för det och farsan brydde sig inte om Japan tyvärr. Underst ligger i alla fall svensk affischkonst 1968–1978 där tiden stannat helt i orange och rosa hippiekurbitsbokstävers säkra ”Ned med…!” , ”Bort med …!”, ” Fram med …!” Så tidstypiska att han grät igen av förnöjelse.Fast han tyckte ändå mest om Tunbjörk. Som också är död.Jag vet inte vad som blev hans sista ord – hej bara blev konstkritikerns – men somliga upplysta vill hålla sig exakta ända in i sista. Då kan man skriva en dödögonblicksdikt.Lyriken tillhör en zen-buddistisk tradition med rötter i 800-talet som man kan läsa om i boken Diamantfjellene. Där har poeten Erling Kittelsen översatt till norska de sammanfattande livsrader avancerade munkar läste just innan de dog. Ett sista pregnant adjö.Så här blev Wuzhun Shifans, född 1178, död 1249, slutdikt i svensk hemmagjord översättning:Jag kom med tomma händerfortfarande går jag naken runt.Har du fler frågor svarar jagterrassbergs-stenhuvudet.Älskar det här lite, men man lär sig mer av sin far. Så jag har skrivit ned alltihop:Isbjörnspälsbyxor är konst för att de vann materialkampen för bästa vinterkläder innan den ens börjat, så på det sättet svävar de lite bakom, eventuellt framför historien. Tidlösa. Bra.Fredrika Bremer är däremot inte alls flyttbar, hon levde exakt 1801–1865. Och börjar man jonglera med hennes plats i litteraturhistorien har man snart tappat greppet om Gutenberg och då är steget inte långt till Cederström och då är det över. Ridå. Finito. Historielöst. Inte bra.Möjligen är det också bra, tänker jag, att ändå inte vara för noga med det sista man ska säga. För då missar ju kanske ett älskat särkullsbarn sitt dyrbara, dyrbara slut-hej till just sig. Någon gång på tjugotalet.Jenny Telemanteaterkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

3 Joulu 202410min