Sverigebilden: Ödsligt och vackert – men utan civilisation

Humor sammanför människor och förgyller livet, men den stänger också ute. Boel Gerell funderar skrattets särskiljande verkan och över vad det är som roar så med en tuss katthår. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det ligger nåt tovigt och grått i mitt smyckeskrin och när jag lyfter upp det ser jag att hårtussen är prydligt arrangerad på en silverkedja. Som en vacker berlock, fast ful och äcklig och även om jag inte hör det så anar jag det triumferande skrattet från äldsta tonårsdotterns rum. Tovan är inte ny för mig, verkligen inte. Förra gången den överraskande dök upp i min intimsfär låg den på en liten kudde formad som ett hjärta på tangentbordet till min laptop.I ärlighetens namn placerade jag den dessförinnan hest skrockande i min dotters ömt omhuldade necessär, mellan hennes många väldoftande krämer och den har dessutom suttit inkilad i skalet till hennes lika högt älskade mobil.Vad är nu detta för konstigheter, undrar du förstås, med all rätt. Varför klämmer jag förstulet flinande in en smutsig tuss från familjens långhårskatt bland min dotters sminksaker? Är jag inte riktigt klok? Nej, kanske inte, inte i objektiv mening. Men inom den lilla kretsen som utgör min allra närmaste familj är det här vår uppfattning om ett lyckat practical joke. Ska jag förklara för nån annan, exempelvis för dig, vad som är kul blir det genast genant. Skämtet går helt enkelt inte att översätta på ett begripligt sätt, blir platt och besynnerligt och resulterar i bästa fall i ett blekt, medlidsamt och rätt undrande leende från den artiga publiken.Och så är det ofta med humor, tänker jag, att den utanför sin tilltänkta krets och kontext blir obegriplig. Lika fnissigt festlig och förenande som vitsen är för de invigda, lika exkluderande, frustrerande och till och med hotfull kan den te sig för den som inte vill eller kan förstå det roliga. Som kanske samlar sig till det där bleka leendet för att det förväntas av en, men som inombords fylls av olust och ensamhet.Kanske är det denna känsla av utanförskap som är värst för den som byter land eller klass och konfronteras med en ny värld där inte bara språket utan också värderingarna och perspektiven är nya. Att inte förstå hur systemet rent praktiskt fungerar är en sak, men att inte hänga med i skrattets snabba kast och stå handfallen när bollen studsar åt ditt håll är värre. För vad är det egentligen de flabbar åt, de där andra som tycks ha det så kul tillsammans? Det är väl inte åt dig?En vanlig klyscha som används för att definiera förmågan att behärska ett främmande språk är att det är först när du kan skämta på det nya språket, som du talar det flytande. Själv tänker jag att frågan är mer komplex än så. Även om du begriper vad som är tänkt att vara kul, är det inte säkert att du uppskattar komiken. Reaktionen är inte nödvändigtvis intellektuell utan har hellre sitt fäste i kroppen, där fnisset bubblar fram som en nedärvd reflex när vi kittlas på ett visst vis.I boken ”Om humor: Essäer om dom som är roliga och det som är kul” granskar filosofen Stina Bäckström humorn som företeelse ur ett historiskt perspektiv. Ur just det kroppsliga, vår inre humiditet och fukt – på latin umor – är begreppet sprunget. Att vara vid sina sunda vätskor var enligt de lärda i antikens Grekland att vara i balans, medan den som hade för mycket gul galla lätt blev arg. Av ett överflöd slem blev man i stället trög medan den med för mycket blod var den lättsamma spjuvern som inte tog nånting seriöst. Det senare tillståndet låter som det behagligaste, men var inte heller det nåt ideal. Lagom var bäst och för den gudabenådade förmågan att kläcka en noga avmätt kvickhet fanns begreppet eutrapelia, bättre översatt med engelskans wit.Den fysiologiska teorin kallades humoralpatologin och kom att behärska den västerländska synen på människokroppen långt in på 1800-talet, då man exempelvis genom åderlåtning försökte få vätskorna i balans hos den som var sjuk. I dag vet vi bättre och ändå lever nånstans bilden av den rödbrusiga skojaren kvar i kontrast mot torrbollen. Återigen är det till kroppen och vätskorna det hänvisas, när humorlösheten definieras som just en brist på fukt.Mot det blodfyllda, pulserande organet ställs det skrumpna i tillmälen som torrfitta och surkärring. Så är också förmågan att skämta en efterfrågad erotisk plusfaktor i första hand för män, medan kvinnor som vägrar le på befallning gärna avfärdas som sippa och utan sexuell potential. Att inte delta i skrattets ormgrop av skälvande paroxysmer är att ställa sig utanför gemenskapen. Inför det stillatigande ögonvittnet falnar glöden snabbare än annars och antikens tänkare hade ett namn också för glädjedödaren: agroikos som i agros – fält eller landsbygd och oikos som i bostad, hem. En lantis med andra ord, en främling.Och sant är att komik som inget annat delar oss i vi och dem. I såna som uppskattar grova Göteborgsvitsar eller föredrar finurliga haikudikter. Men framförallt och allvarligare: i dem man skrattar med eller skrattar åt i ett politiskt spel där striden allt oftare förs med nidbilder och skrönor som tillhyggen. Och där makt är detsamma som att ha skrattarna på sin sida.I alla tider har förlöjligandet varit första steget i särskiljandet av en minoritet från resten av befolkningen. Genom åtlöjet möjliggörs förfrämligandet när människovärdet devalveras och banar väg för hat och våld. Ett sätt att möta hotet är att ta makten över öknamnen och göra dem till sina. Genom svart humor och satir förekommer den föraktade föraktet och synliggör samtidigt brutaliteten och vulgariteten i löjets premisser. En kamp mot förnedringen och faran, med självironin som sköld.I botten ligger allvaret, som en stor och obändig sten. Sällan eller aldrig är humor en alltigenom lätt och luftig sak, tvärtom tar den nästan alltid avstamp i nåt hårt och fast. En tyngd för ironin att kröka sig runt i en festlig krumelur, ett motstånd som ger vitsen sin rätta spänst.För att förstå varför min dotter tycker att det är så roligt att smyga ner en äcklig tova i mitt smyckeskrin, underlättar det exempelvis att veta att jag har en stor förkärlek för vackra ting i silver. Ömt putsar jag mina smycken och arrangerar dem fint i lådan. På samma vis som hon varje kväll högtidligt applicerar sina krämer och medikamenter över sitt ansikte enligt en särskild och mycket invecklad rutin. Det är detta anspråksfulla allvar vi leker med när vi nästlar oss in och kombinerar det omhuldade och förfinade med nåt främmande och fult.Komiken är som sagt var inte för alla och hade säkerligen inte definierats som eutrapelia – snillrik och smakfull - av de gamla grekerna. Skämtet är snarare av det barnsliga slaget, fånigt redan första gången och allt löjligare när det upprepas tills själva upprepningen blir en poäng i sig. Fyller hysset en funktion är det att ta ner andakten inför de personliga skatterna på jorden och göra oss uppmärksamma på dess egentliga futtighet. Det finns trots allt viktigare saker i livet än silver och krämer. Människor i vår närhet exempelvis, kanske också katter. Memento Mori, som en smutsig tova päls.Boel Gerellförfattare och kritiker

5 Marras 202410min

Skrattet är en lättnad i mörkret. Men enligt psykologen och författaren Jenny Jägerfeld kan humorn också vara omstörtande när den visar vilka strukturer vi sitter fast i. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 14/3 2017.Jag skämtade bara! Det måste vara en av de vanligaste fraserna i språket. Men kan ett skämt verkligen bara vara ett skämt? Är det inte alltid något mer?Sigmund Freud samlade på skämt i hela sitt liv. I sin essä om humor berättar han om den dödsdömda mannen som på morgonen, precis innan sin avrättning vandrar ut på galgbacken, ser galgen framför sig, ser sitt öde och därefter tittar upp mot himlen där solen lyser och säger: "Veckan börjar fint i alla fall!" Galghumor i sin mest ursprungliga form.Freud förklarar att det som händer i skämtet är att den dödsdömda mannen ser på sig själv utifrån och tycker att han är skrattretande, rentav löjlig, att situationen är absurd. När man gör det, ser sig själv utifrån på det sättet och kan skratta åt sig själv så är det befriande och upplyftande, menar Freud. Det intressanta är att Freud tänker sig att det är överjaget som ligger bakom skämtandet.Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer.Överjaget behöver alltså inte bara vara en internaliserad uppläxande röst som säger åt dig att jobba hårdare, frosta av frysen, sopa upp gruset i hallen, utan kan också uppmana dig att skratta åt situationen eftersom den är så absurd. Skrattet blir ett försvar mot smärtan, ett sätt för överjaget att ta hand om jaget. Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer. Jag är böjd att hålla med.För en tid sedan var jag på en begravning, det var en mycket nära väns man som hade gått bort, bara trettionio år gammal. Det var vidrigt, fullständigt avskyvärt. Jag grät, en skakande fulgråt som aldrig tycktes ta slut. När deras son lade en blomma på kistan med sin lilla knubbiga hand kändes det bokstavligen som om jag skulle gå sönder. Och då var min sorg bara en skugga av min väns.När ceremonin var över var det dags att gå bort till församlingslokalen för kaffe. Jag kramade om min vän hårt och vi grät i varandras armar, sminket rann gråsvart över kinderna. Vi bytte några ord om hur fint det var att så många kommit dit, för att minnas och hedra hennes man. "Ja", sa min vän, "till och med pappa". Jag visste sedan länge hur ogärna hennes pappa lämnade sin lilla by på västkusten, hur intensivt han ogillade dryga huvudstadsbor. "Tänk", sa hon. "... tänk att det skulle krävas att min man dog, för att pappa skulle komma upp till Stockholm". Så skrattade vi båda så högt att folk vände sig om.Jag kan egentligen inte komma på så många platser eller tillfällen där det känns mindre lämpligt att skratta än just på en begravning, i en kyrka. Men ändå gjorde vi precis just det. Och i den korta stund då skrattet skakade våra kroppar, då var sorgen tillfälligt satt på paus. Precis i den stunden var den inte lika rakbladsvass. I just det ögonblicket behövde min vän inte tänka på hur hennes liv skulle gestalta sig, ensam med sonen, ensam med ansvaret och alla beslut, ensam med sorgen och minnena.Om man får en sådan där paus ibland, om man tillfälligt blir befriad och upplyft så orkar man mer, då blir det lättare att överleva. Andra försvarsmekanismer gör att vi förnekar, tränger under, projicerar ut saker på någon annan. Humorn gör inget sådant. Får oss bara att vila en liten stund, ger oss en liten paus från sorg, ångest eller fruktan. Lindrar bättre än psykofarmaka.Men humor är inte bara en försvarsmekanism, något som kan lindra psykisk smärta. Humor kan också vara ett sätt att få syn på oss själva eller omvärlden från ett annat håll. Ett oväntat skämt kan riva ett litet hål i den väv som utgör vår vanliga syn på världen och plötsligt göra oss medvetna om vårt eget skeva eller ologiska synsätt.Samhället och vårt liv som sociala människor är konstruerat kring en mängd riter. Riter i bemärkelsen symboliska handlingar som får mening av ett antal socialt legitimerade symboler. Överenskommelser om hur världen bör fungera, hur saker ska gå till. Som till exempel en begravning. Vi har en präst, en ceremoni, en kista som vi ligger blommor ovanpå, vi bär svarta kläder, vi dricker kyrkkaffe efteråt. Ett bröllop har andra riter, ett barnkalas sina. Vi har till och med riter, scheman, rutiner eller vad vi nu ska kalla det, för hur det brukar gå till när man handlar mat.Filosofen Simon Critchley menar att skämt är anti-riter. Skämten pekar på, synliggör riterna, och plötsligt kan vi se dem, se strukturen bakom. Ett skämt kan också peka på när något eller någon bryter mönstret, bryter rutinen och inte uppträder som förväntat. Critchley tänker att skämtet är ett slags antropologiskt inverterad spegel av samhället. Om vi kan förstå vad man skrattar åt i en särskild kultur, i ett särskilt samhälle, i en särskild grupp, då kan vi förstå hur det samhället, kulturen, gruppen fungerar, menar han. Det är därför humor är så svårt att översätta. Och det är därför humor är det absolut sista man greppar när man lär sig ett nytt, främmande språk, när man kommer till ett nytt land.En riktig komiker, menar Critchley, är en modig människa, en sådan som vågar se vad publiken skyggar undan ifrån. Som vågar se och säga vad som skrämmer eller sårar dem, eller kanske vad de innerst inne längtar efter. Ett sådant skämt kan frigöra oss, göra att vi får syn på oss själva och omvärlden.Trots att humor ofta är lokal och specifik för det enskilda samhället, landet eller gruppen man befinner sig i så, så började det i och med sociala medier uppstå en viss typ av global humor. Jag tänker framför allt på de otaliga Trump-skämt som formligen översvämmade nätet. Bilder med korta texter som "Orange is the new black" eller "Who wore it better" där Trumps frisyr jämförs med de ljusgula, små hårliknande testarna som kommer från toppen av en majskolv.Eller alla oräkneliga skämt rörande den klassiska bild där Trump, omgiven av åtta, nio män, skriver på ordern om att stoppa federalt stöd till organisationer om de så bara informerar om abort. I någon av skämtbilderna så får man istället för att se Trump hålla upp abortordern se honom rita från siffra till siffra i en målarbok gjord för barn. På någon annan skämtbild håller han i en teckning av en katt som ser ut att vara gjord av en tvååring.Ett tag funderade jag på om de där skämten egentligen är så bra. Om de inte bara är meningslösa cynismer som visserligen ger oss ett tillfälligt andrum, en temporär respit, men inte förändrar någonting alls i grunden. Att vi bara fortsätter gå mot galgen efter vår korta oneliner, som i Freuds skämt: "Veckan började ju i alla fall fint!"För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss.Men sedan insåg jag att det där lilla andrummet, den där respiten kanske är nödvändig just för att orka göra något. Vi ser på världen, vi ser vad som händer och måste i en liten stund få känna att det är så sjukt att det är skrattretande, att det är så otroligt dumt och vidrigt att man bara måste skratta. Precis som på den där begravningen, där vi skrattade till en stund för att orka. För att få en liten paus i den ångestfyllda, depressiva stämningen. Det är befriande och upplyftande som Freud sa.För humorn är inte bara en ypperlig försvarsmekanism som skyddar oss mot psykisk smärta. Den får oss också att se världen i annat ljus, se strukturen vi är intvingade i, riterna. Och genom det kan vi plötsligt agera på ett annat vis. För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss. Och då är skämtet något mycket, mycket större, än bara ett skämt.Jenny Jägerfeldpsykolog och författare

4 Marras 20249min

Den vietnamesiska köksguden är ingen hustomte, men liknar en partirepresentant. Kristoffer Leandoer berättar om en gud som följer med honom vart han är flyttar. Och ger tips på hur man mutar honom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag köpte Köksguden på gatan i Hanoi i tanken att det knappast kunde skada med ett vakande gudomligt öga över hushållets lycka och harmoni. Året var 2009 eller 2010, vår familj bodde i Vietnam och en liten träfigur lät sig utan vidare ceremonier installeras i lämpligt hörn av köket och har sedan dess fått följa med familjen i varje flytt och vakat över varje måltid. Nog har jag bränt vid en och annan middag och nog har jag skurit mig i fingret en gång eller två, men värre olyckor än så har knappast inträffat i vårt kök under hans uppsikt.Så ur min synpunkt har köksguden skött sin uppgift väl. Men det är inte jag som är hans egentlige uppdragsgivare.En svensk i Vietnam tänker sig gärna Köksguden som ett väsen liknande vår egen hustomte, bägge vakar de över hemmets härd och ser till att huset inte fattar eld. Eller så associerar man till husgudarna i antikens Rom, larer och penater, som beskyddade hemmet och familjen (penaterna hade särskilt ansvar för förrådsutrymmen). Romarna offrade till dem genom att kasta mat på elden vid varje måltid. Enligt vissa traditioner hade larer och penater sitt ursprung i förfädernas andar, enligt andra var de skyddsandar för åkrar och fält som flyttat inomhus. Det är lätt att jämföra vietnameser med antikens romare: bägge praktiskt lagda folk med sinne för ordning och organisation, utmärkta soldater och ingenjörer. Det praktiska sinnelaget fick dem att ta över färdiga filosofiska och mytologiska föreställningsvärldar, kompletta med gudavärld och allt, från sina mer fantasifulla föregångare, kinesiska respektive grekiska. Dessa gudar ägnades en strängt formaliserad men för övrigt förströdd dyrkan, medan den egentliga trosniten förbehölls den egna familjens förfäder. Jag följde dramat när min amerikanske väns pappa dog och hans lokalanställde chaufför hjälpte honom att sätta upp ett altare över den bortgångne i vardagsrummet, försett med rökelsestickor, mat och dryck: ”Nu tar jag en whisky med pappa varje kväll, det hjälper faktiskt”, konstaterade min vän. Jag tänkte att den vietnamesiska religiositeten var horisontell snarare än vertikal. Det visade sig helt fel.I ett undanskymt tempel i Hanois gamla kinesiska kvarter fick min fru och jag en dag bevittna en åkallan av de dödas andar, där mediet kedjerökte under hela ceremonin, eftersom tobaksröken är just vertikal: den stiger upp mot himlen där den tänks beveka andarnas sinnen som en offergärd. Dittills hade jag bara mött rökoffer i litteraturen, från Gamla testamentet till indianböcker. Först nu gick det upp för mig vilken vacker och konkret tolkning av relationen mellan himmel och jord ett rökoffer är; ett band som ringlar sig uppåt och etablerar en länk mellan skilda existensnivåer.Och just denna vertikala dimension är det som skiljer Köksguden från vår inhemska gårdstomte. Köksguden är en av de äldsta kinesiska gudarna, och kallas ibland även för Spisguden. Från början var han en taoistisk gudom och alkemisternas särskilde beskyddare dessutom. Han tilltroddes makten att bestämma inte bara över rikedom och välmåga utan även hur långt liv varje familjemedlem skulle få. Traditionellt skulle en bild av Köksguden förvaras i en nisch ovanför spisen där rökelsen hölls brinnande. Hans uppgift var inte alls bara att skänka hushållet välgång, utan tvärtom att föra räkenskap över hur man skötte sig. En gång om året, vid det kinesiska nyåret, lämnar Köksguden sin plats och flyger upp till Jadekejsaren, det vill säga himlens härskare, för att avlägga rapport om familjens vandel under det gångna året: från sin plats i köket hade han sett allt som hände. Denna himmelsfärd var en högtidlig tilldragelse som firades med fest och fyrverkeri, och varje år brändes bilden av honom för att underlätta resan uppåt.Köksguden var inte enbart en välvillig skyddsande utan lika mycket överhetens representant, en övervakare och angivare. Det går en rak linje från honom till det kontrollsystem som alltjämt fungerar i dagens enpartistat. Varje kvarter har sin partirepresentant som håller uppsikt över grannarnas moral och skriver upp viktiga tilldragelser med krita på den lokala anslagstavlan. (Ytterligare en likhet: under kejsare Augustus fick varje kvarter i Rom ett eget kapell för larerna.) De som sköter sig kan slippa vissa kommunala pålagor och utnämnas till kulturfamilj, vilket innebär raka motsatsen till vår aktuella svenska definition av begreppet, nämligen att pappa och mamma håller sig hemma om kvällarna. Förmodligen kan man spåra konfucianismens inflytande i denna vilja till total genomlysning och åsidosättande av den enskildes integritet för allmänintressets skull.Gåvorna till Köksguden inför dennes årliga avresa till Jadekejsaren hade karaktären av mutor. Honung smetades på hans läppar och under Yuan- och Mingdynastierna lär han ha bjudits på risbrännvin för att bli välvilligt inställd. Honungen hade biavsikten att klistra igen Köksgudens läppar och hindra honom från att berätta vad familjen haft för sig under det gångna året.Tjallare står sällan högt i kurs, så det är inte förvånande att Köksguden från början lär ha avbildats i form av en gigantisk kackerlacka i röd tjänstemannadräkt. Dessutom tänkte man sig att guden från början varit en människa, och inte något dygdemönster heller. Han var en enkel lantman som övergett fru och härd för att pröva lyckan i stora världen, gjort goda affärer och vid hemkomsten sparkat ut hustrun för en yngre modell: det enda hon fick behålla var familjens oxe, som visade henne vägen till en vänlig gumma. Än en gång vände lyckan. Maken råkade ut för en eldsvåda och hamnade som blind tiggare hemma hos sin före detta hustru: i ren skam kröp han in i spisen för att gömma sig, och där brann han upp. Som plåster på såren gjorde Jadekejsaren honom till kökets och spisens gud.De är lätt att hålla med George Eliot, i hennes roman Silas Marner från 1861 vägrar linnevävaren att byta ut sin gamla tegelspis mot en modern ugn, eftersom det var vid denna spis han sent omsider fann lyckan i livet: ”Husgudarna existerar alltjämt”, konstaterar Eliot och hoppas att ”varje ny tro som uppstår må visa tolerans mot denna fetischdyrkan”.Det slår mig att Köksguden sina årliga himmelsfärder till trots egentligen saknar transcendentalitet. Hans rike tillhör denna världen, han är en gud för utåtvända, för sådana som gärna står i gathörnen och ber.Kanske borde jag byta ut honom mot en tomte ändå. För vem har hört talas om en tomte som skvallrar?Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

24 Loka 20249min

Ett oxymoron är ett uttryck bildat av motsatser, som talande tystnad, bitterljuv eller lysa med sin frånvaro. Morris Wikström ser hur ett kritiskt poetiskt grepp tagits över av totalitär politik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Adam Curtis hypnotiserande dokumentär Traumazone finns en scen som stannat kvar i mitt minne. I en lägenhet i Moskva, i mitten av 90-talet, möter vi en kvinna som betalat 1000 dollar för att återställa sin karma. Det spelas lågmäld instrumentalmusik, samtidigt som ett brinnande ljus förs runt kvinnans huvud enligt ett bestämt mönster. Scenen är mycket stillsam, och blir så slående eftersom den står i stark kontrast till det som samtidigt pågår utanför lägenheten: en våldsam nedmontering av politiska monument, gälla röster i de tomma livsmedelsaffärerna och det dova ljudet av begynnande inbördeskrig i flera forna sovjetrepubliker.Traumazone består av arkivmaterial från åren 1985–1999 och behandlar Sovjetunionens sammanbrott och åren som följde. Det är ett material som är fyllt av motstridiga händelser och känslor. Men det som utmärker allt är en ständig rörelse. Det är en rörelse i tiden – framåt och bakåt. Framåt mot en kapitalistisk rovdriftsekonomi, bakåt mot ett våldsamt förflutet som genom tidigare censurerade romaner, memoarer och hemligstämplade arkivhandlingar nu ska beläggas och förstås. I det sammanhanget är den stillsamma scenen i lägenheten möjlig att förbise. Historien har skrivits utan att detta ögonblick införlivats i berättelsen. Men kanske går det att skriva historien om Sovjetunionens upplösning och den politiska utveckling som Ryssland därefter genomlevt just utifrån denna scen: just för att denna meditativa tystnad representerade ett svåråtkomligt tillstånd – ett tillstånd befriat från en framåt- eller bakåtrörelse. Ett löfte om en tillfällig respit, ett uppehåll i ett förlopp som galopperade, oberoende av om man hann med eller inte.Beskrivningarna av den ryska regim som Vladimir Putin grundlade vid millennieskiftet, och som på ett sätt kulminerade med den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022, utmärks av att de skiljer sig så mycket åt. Man frågar sig: är det Ryssland som växte fram under mer än 20 års tid ett slags fascism, en välbekant populism, en aldrig helt begravd totalitarism? Är det kanske en värdekonservativ ortodoxi, eller rentav en postmodern stat vars yta döljer ett ideologiskt vakuum – en konstruktion som riskerar att lösas upp vid minsta beröring? Beskrivningarna spretar. Men i alla de här disparata etiketterna finns en gemensam nämnare. Alla kan förstås utifrån en specifik stilfigur: oxymoron.Ett oxymoron är en märklig skapelse. I sin rena form är det orent. Det bygger på en förening av kvalitativa motsatser, till exempel i ordsammansättningar som den mörka dagen, den svarta mjölken, och den lysande skuggan. Poetiskt såklart, men oxymoronet är också otroligt potent: Det står i centrum för den outgrundliga religiösa tron och meditativa mantran, liksom för postmoderna insikter om diskursens makt – där varje system definierar sitt motstånd, och där varje motstånd definierar systemet. Den annulerade motsatsen som ligger till grund för ett oxymoron påminner också om ett viktigt drag i fascismen, som lyckas företräda en elit och samtidigt påstå sig tala i folkets namn.I den europeiska 1900-talshistorien har stilfiguren en särskild plats. Tidigare gick det att förstå den som ett finkalibrerat redskap för att skjuta ner totalitära ballonger på efterkrigstidens oroliga himmel. Detta förevigades i Paul Сelans ”Dödsfuga”, där ett poetiskt oxymoron tycktes fixera både det förflutna och framtiden i en och samma kristalliserade scen: att dricka svart gryningsmjölk – om natten, om dagen, om middagen, och om kvällen. Förintelseöverlevaren Celans oxymoron tycktes säga: inte ett steg längre, det är omöjligt att borsta askan från axlarna och vandra bort från den katastrof, den förintelse, som nyss ägt rum på jorden. Nu är vi för alltid fast i denna motsatsernas förening – där idén om framsteget måste offras på åminnelsens bål.Om det finns en sorg i 2000-talets politik så handlar den, tänker jag mig, om att den etiska hållning och den insikt om mänsklighetens kollektiva öde som återfinns i Celans rader har underminerats. I 2010-talets politiska landskap kom oxymoronet i stället att tjäna nya herrar, och bli till den stelnade maktens vardagliga vapen. Detta vapen har använts i många länder, både i Västeuropa och i USA. Men ingenstans har det varit så tydligt som i Ryssland under de år som ledde fram till den fullskaliga invasionen av Ukraina.I en essä från 2013 noterade den ryska journalisten Andrej Losjak de märkliga etiketter och paradoxer som hade blivit till en grundingrediens i Vladimir Putins politiska projekt. Putins användning av motsägelsefulla begrepp har skapat bevingade uttryck som ”suverän demokrati”, och ”konservativ modernisering”. Losjak skriver att detta kanske i själva verket var en medveten strategi: att genom oxymoronet dra undan mattan för verklig politisk kamp. Ersätta kampens blick mot horisonten med overklighetstillståndets yrsel. Oxymoronet och dess kusin paradoxen har, menar Losjak, framkallat en existentiell tyngdlöshet.Det är här man kan urskilja en röd tråd som förbinder den där scenen i Traumazone med Putins regim. Den återställning av ett slags evig kosmisk balans som några ryssar sökte efter på 90-talet har nu förverkligats genom det politiska oxymoronet. Ett tillstånd av stillhet förvisso, men också av en politisk viktlöshet. En befrielse utan utopi. På det viset är den retoriska figuren i sin sentida tappning en mycket klaustrofobisk konstruktion, och den har lyckats föda fram en resignation hos många i Ryssland. En uppgivenhet som tjänar varje politiskt projekt som slåss mot tidens tand.Ett politiskt oxymoron är också en skapelse som hyllar det totala. Dess viktigaste uppgift är att återföra och spika igen det som under en tid fragmenterades. Inte minst under 80- och 90-talen utövade skärvan, fragmentet och det ofullständiga en särskild dragningskraft på den europeiska kulturen. Det var i dessa skärvor och fragment som tidigare tystade röster tycktes tala och berätta om sina erfarenheter. De politiska projekt som nu ägnar sig åt att sammanföra motsatspar försöker återigen stänga inne dessa röster, spika igen nödutgångarna och limma lister över de brott som en gång låg i öppen dager. För oss som nu betraktar denna scenförändring är det avgörande att skärpa hörseln för att förstå detta: de burleska, komiska, tragiska, försagda och brutna rösterna som en gång hördes men som nu förstummats av enhetens betvingade logik har faktiskt inte slutat att vråla.Morris Wikströmslavist och kulturjournalist

23 Loka 20249min

Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får verklig existens först när någon observerar dem – men var det en värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av betraktarens blick?Einsteins fråga var förstås retorisk – att månen inte försvinner när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum – och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation, åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som påverkar och i viss mån skapar verkligheten.Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande vara beroende av vem man frågar.Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså – men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar – den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till ett jag som känner, upplever och reflekterar.Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande verklighet som svarar mot ett äpple – vad min perception visar mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver veta om äpplet.Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta något om kretsar, strömspänning och programvara – allt man behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen. Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när ingen ser den är, slår Hoffman fast, ”detsamma som att fråga huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn”. Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att förse oss med den information vi behöver för att överleva tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar – även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man trots det gör bäst i att inte ignorera.Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband med den verklighet de representerar gäller enligt författaren inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant – men faktum är att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes. Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som koncept är dödsdömd.När de tänkare som historien igenom grubblat över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt, de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande – att våra sinnen visar oss verkligheten – säger våra perceptioner oss egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet. Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra, eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer än att den är tung – för att överleva, få den inte i huvudet – och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta om en tiger? Lite mer – och om andra människor ännu lite mer, varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör mellan levande och icke-levande ”en följd av begränsningar i vårt rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur”. Att den yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet – men möjligen finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten att denna verklighet är rikt besjälad.Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och matematikLitteraturDonald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.

22 Loka 202410min

Vibrationerna bränner i fickan, det behövs inte ens en avisering. Men även om samtidsmänniskan är i appkapitalets klor, så hittar vi alltid ett sätt att styra vår tillvaro, menar David Wästerfors. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Klockor, sa mannen, och lutade sig över bardisken, var jag än stöter på dem så handlar det om social kontroll.Mannen kom från Schweiz men syftade inte på armbandsur – i alla fall inte först och främst – utan klockor av ett annat slag: ringklockor, tyskans Glocken. Som koskällor: klockor som hänger runt halsen på boskap som till exempel vallas på gräsbeklädda sluttningar i alperna.Det ger ett trivsamt och rogivande ljud, med varierande klanger om boskapen ska vallas uppåt i alplandskapet, under våren, eller nedåt, under hösten. Kvigor, stutar, kor och getter har olika klockor som låter på olika sätt. Klangerna bildar en jämn och betydelsefull ljudmatta som håller ihop djuren och utövar stor makt över dem.Mannen vid bardisken inskärpte: när det ringer i en klocka är det styrning i görningen. Människor – eller boskap – ska samlas och regleras, eller släppas ut och drivas bort. Vi ska avbryta det vi håller på med och underordna oss.Mannen var nu inte vilken barfilosof som helst utan sociologen Christoph Maeder, som jag träffat på flera konferenser. Han har gjort sig känd för sitt intresse för ljud och ljudlandskap, soundscapes. Samhällsvetare tenderar att glömma hörselsinnet, menar han. Det etnografiska ögat och den sociologiska blicken talar man ofta om, mer sällan det etnografiska örat eller det sociologiska lyssnandet.Kyrkklockan är ett historiskt exempel, uppfodrande manade den till samling och vördnad, men också väckarklockan och skolornas klockor, tätt förbundna med industrisamhällets plikter, liksom brandlarmet, förstås, förknippat med livsfara och hårt normerat utrymningsbeteende. En klockringning kan visserligen befria oss – skolbarnen rusar på rast när det ringer – men även det är en fråga om kontroll. När regimen ska ta paus är det den, och inte de befriade, som bestämmer frihetens ögonblick och varaktighet.Exakt vad en klockas ljud ska betyda är en social överenskommelse. Även om styrning är ett envist tema styr klockorna egentligen genom den betydelsetillskrivning som människor i samspel med varandra är inbegripna i. Att klockan ringer är en sak, vad det står för en annan.Men ringklockor, tänker du. Vårt samhälle präglas ju av helt andra krafter. Det kan väl vara pittoreskt med koskällor i alperna, men inte mer än så.Dagens samhälle kan vara ganska tyst. Få klockor ringer, fabrikerna har tystnat, kyrkklockan på söndagen betyder nästan ingenting, de flesta uppfattar den knappt.Men kallelserna finns ändå, inte minst under den förrädiskt harmlösa benämningen avisering.Om vi har satt mobilen på ljudlöst är de liksom införlivade, nästan förkroppsligade. De ligger som ett inre soundscape eller kanske notescape i våra medvetanden. Vibrationerna bränner i fickan. Vi förväntas avbryta det vi håller på med eller vi sysselsätter oss i plattformsvänliga intervaller, ständigt redo.Apparnas kallelser kräver underkastelse. Och hittar man ingen avisering letar man upp den.Om kyrkklockan stod för bondesamhällets plikter och fabriksvisslan för industrisamhällets står aviseringarna för vår tids ansvar, med myriader av erbjudna och missade chanser i den sociala ekonomi där klick och följare har blivit både valuta och råvara.När du öppnar din app och kollar vad som hänt säljer du uppmärksamhet, men du lämnar också ut dina brister, begär och önskningar. Du lägger ut framtida snaror för dig själv. En reel till, en till och en till, på samma eller snarlika teman. Minuterna och timmarna går. Man tuggar sitt digitala gräs och idisslar.Uppfinnandet av koskällan gjorde det möjligt, skriver Maeder, att styra boskap på mer otillgänglig terräng och över stora avstånd. Ledar-djuret förses med en särskild klocka med lägre och långsammare ljud, vilket gör det behändigt för herdarna att rikta sig till det, varpå de andra djuren följer efter.Vi kan väl inte dra alltför många paralleller, men överfört till aviseringarnas rike borde vi kunna säga att mobilen har gjort det möjligt att styra människor över stora avstånd och i alla möjliga terränger.Den vardagliga kampen idag handlar i stor utsträckning om att inte låta sig vallas likt kvigor och getter på gräset vid alperna av de imaginära klockor som hänger runt våra halsar – eller rättare sagt ligger i våra fickor och handväskor eller vilar i handen under våra böjda nackar. I vilken mån orkar vi ignorera ”alla andras” larm och ekon, strunta i den digitala världens diskreta dån?Det är en kamp om social kontroll. Man kan säga att kampen handlar om att inte bli kossor.Christoph Maeder säger egentligen inte att klockorna kontrollerar. Han säger att klockor används – för kontroll, ordning och kommunikation. Herdarna på alplandskapets ängar – och deras hundar – drar nytta av klangerna för att lokalisera sina djur och driva på dem, på samma sätt som dagens företag drar nytta av våra digitala efterklanger.Men även om företagen nog vill att vi ska bete oss som boskap på deras plattformar, vet vi från beteendevetenskaplig forskning att människor snarare är aktörer, innästlade i sina system och strukturer som inte bara omöjliggör handlande utan också möjliggör. Om vi fängslas av de system vi själva byggt upp och dagligen bidrar till visar det inte att aktörskapet upphört, utan att det antagit en annan form. Vi agerar inom och via systemen – eller lämnar över aktörskapet till dem.Ibland ”drunknar” vi i instrumentet och verkar inte kunna slita oss. Ibland är vi inte ens uppkopplade och därmed, socialt sett, ”dummare” än de flinka och digitalt tränade, som om vi strövade fritt på egen hand i alplandskapets gömda gläntor.Det låter väl mindre alarmerande och inte så rubrikvänligt, men sanningen är att vi samspelar med och förhåller oss till tekniken – och det finns mer än ett förhållningssätt.Noga taget var saken likartad i industrisamhället och bondesamhället. På ytan och i fågelperspektiv verkar människor fösas runt av överheten, kyrkan, fabriken, skolan och militären, men går vi lite närmare ser vi ett samhälle befolkat av tolkande, resonerande och kritiska människor, ibland enskilda, ibland i grupp.Dåtidens människor skapade dagens strukturer och monterade då ned sin tids ”aviseringar”: kyrkklockan, fabriksvisslan och så vidare. Jag tror att något liknande kommer att hända igen. Dagens kallelser kommer att förlora i betydelse, nya tar över.Det förtar förstås inte känslan av lömsk fångenskap, här och nu. Aviseringarnas landskap är klangfullt och rogivande, säkert beroendeframkallande. Vi trivs i flocken och det kan vara skönt att vallas.Jag föreställer mig nästa konferens: en yngre sociolog som rullar ihop sin yogamatta och säger ”aviseringar, var jag än träffar på dem så handlar det om social kontroll.” Jag kommer att nicka och instämma, men också skruva på mig. Kontroll, jo, men inte utan samspel, variation, motstånd.Sen kollar jag mobilen.David Wästerforssociolog och författare

21 Loka 202410min

Den walesiska fabrikören Robert Owen effektiviserade arbetet i bomullsindustrin, men i hemlighet planerade han en ny världsordning. Gabriella Håkansson berättar om hur det hjälpte alla världens barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är sekelskifte 1800 och bland Englands välbärgade elit har det rått skräckstämning i tjugo år. Trots stenhård statlig repression håller den franska revolutionen på att sprida sig till London. På gatan talar folk högt om frihet och radikaler organiserar illegala massmöten där man hetsar till blodig revolt. Frågan de styrande klasserna desperat sökte svar på – hur tyglar man den ostyriga massan, hur gör man arbetarklassen mindre farlig?Fram klev Robert Owen. Han hade precis förvärvat den vattendrivna bomullsindustrin New Lanark vid floden Clyde i Skottland. Den moderna fabriken bestod av en handfull höghus i grått tegel med spinnmaskiner på alla våningar. Nedersta botten användes som sovsal till de 500 barnarbetarna. Som i alla bomullsfabriker köptes föräldralösa småbarn i bulk från fattighusen, och tvingades arbeta upp till fjorton timmar om dygnet sex dagar i veckan. Långt ifrån alla överlevde fram till fjortonårsdagen, då de släpptes fria. Ofta var de skadade för livet. Barnen från gruvorna kunde inte räta på ryggen medan de från spinnerierna saknade fingrar och hostade blod. De hade varken gått skola, haft familj eller fått lämna fabriken och låg efter i den mentala utvecklingen. Owen hade sett det här och drabbats av empati och reformiver. Han förbjöd barn under tio att arbeta hos honom. En privat polisstyrka kontrollerade hygienen i de vuxnas bostäder och det ställdes krav på nykterhet. På fabriksgolvet betygsattes barnens uppförande och prestation. Allt detta var nytt och ansågs extremt progressivt. Han skapade också en sjukfond och öppnade en affär där man kunde byta sina arbetade timmar mot mat. Men det mest banbrytande var ändå att Owen erbjöd alla barn gratis skolundervisning 1,5 timme om dagen.Filantropi, javisst, men arbetare som mådde bra ledde också till ökad produktion. Men vid någon tidpunkt spårade Owens radikala experiment ur. Han publicerade pamfletter om sin fabriksby som han nu kallade för den levande maskinen. Genom att fostra arbetare från späd ålder kunde man skapa harmoniska och högproduktiva medborgare till en billig kostnad, menade han. För den som tvivlade fanns beviset i New Lanark där han nu dessutom startat ett banbrytande Institut för karaktärsdaning. Fabriker var på den här tiden kuriositeter omgärdade av höga murar och beväpnade vakter. När Owen öppnade portarna för allmänheten var det lite som om Willy Wonka hade slagit upp dörrarna till chokladfabriken: Den levande maskinen blev en turistmagnet för hela Europa. Men om fabriksbyns ökade produktion fick folk att tappa hakan - så gjorde inte Owens affärer det. Investerarna rasade över att han kortat arbetstiden och slösat pengar på småskola. Owen själv, ja, han satsade hela sin förmögenhet på propaganda om hur hela nationen skulle styckas upp och bli fabriksbyar.Nu började även landets beslutsfattare ana oråd. Vad var det för obskyr ideologi som låg till grund för den osannolika framgången? En chockad besökare rapporterade att han sett 80 par tvååringar iförda romerska togor dansa kadrilj i Owens institut, medan hundratalet uniformsklädda femåringar marscherade i kolonn runt byn. Det var uppenbart att den aparta klädseln anknöt till promiskuös hedendom. När det dessutom uppdagades att Owen inte använde Bibeln i undervisningen så utbröt moralpanik. Det verkar som om Owen både hämtat inspiration från Platon och den radikala romantiken, men många idéer kom också från det omfattande samtida ordensväsende som dyrkade ett mystiskt Högsta Väsen. I sina progandaskrifter skriver Owen att varje industriby skulle ha formen av en kvadrat med bostadskvarter uppdelade i mindre kvadrater, samt en kultplats för alla religioner. Pengar och privat egendom skulle avskaffas, byarna skulle bli självförsörjande. Varje enhet, eller kommunitet, skulle ha ett befolkningsantal på exakt 1200 personer som reglerades genom preventivmedel och civila äktenskap som kunde upplösas. Den levande maskinen skulle sprida sig över hela jordklotet och omfatta alla klasser och raser och följa en helt ny tideräkning som började nu. New Lanark verkade inte alls vara det merkantila experiment som Owen sålt in till finansiärerna– utan början på ett nytt radikalt tusenårsrike.Owens tyngsta supportrar var riskkapitalister och konservativa politiker som hade älskat att de marscherande småbarnen producerade dubbelt så mycket tyg. Nu drog de tillbaka sitt stöd. Owens stjärna dalade och han blev en pinsam, utblottad nobody, men fortsatte ändå bygga upp det ena mer misslyckade mönstersamhället efter det andra. Under 1830-talet lyckades han ta över den nystartade brittiska fackföreningsrörelsen, locka till sig en halv miljon medlemmar, utropa sig själv till stormästare och iscensätta mystiska initiationsriter med timglas och dödskallar – innan även detta vansinne havererade.Ökad besatthet av symmetrier och verklighetsfrämmande matematiska scheman tyder på att Owen drabbades av samma psykiska problematik som så många andra av historiens systembyggare. Kreativiteten övergick i tvångstankar och mani. Efter att ha varit en av Europas rikaste celebriteter var han vid sin död 1858 en visionär dåre som fallit i glömska.Men det skulle inte dröja länge innan han fick en oväntad renässans. När arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet växte fram, plockade män som Hjalmar Branting upp den Owenska doktrinen. Fröet till både det svenska Folkhemmet och mataffären Konsum står faktiskt att finna i Owens kommuniteter. Men inte heller denna gång strålade hans stjärna särskilt länge. När Sovjetunionens fyrkantiga planekonomi växte fram såg man att även detta monster hade grott ur Owens frön. Och även om många fortsätter hämta inspiration i hans självförsörjande lokalsamhällen, så sorteras Owen idag in i samma kategori som Henry Ford – bilmagnaten som på tjugotalet försökte bygga en industriby i Amazonas och blev besatt av att lösa alla mänsklighetens problem med sojabönor. Han är vad Marx kallade för en utopisk socialist – inspirerande, men inget man bygger en praktik på.Men vi har glömt något viktigt här. Barnen. I skuggan av sitt tusenårsrike kämpade Owen hela livet mot barnarbete, och lade fram motion efter motion i parlamentet utan att få gehör. Man menade att det skulle leda till en nationalekonomisk katastrof om man inte utnyttjade fattighusbarnen till max. Owens förslag röstades ner, om och om igen. Men den brinnande facklan fördes vidare och i mitten av 1800-talet lyckas man driva igenom en lag som förbjöd arbete för barn mellan fem och nio år – precis som Owen hade föreslagit. Lagen skärptes successivt och 1933 antogs The Children and Young Persons Act, där det slogs fast att allt barnarbete före femton års ålder var otillåtet – vilket idag är internationell standard. Marx hade alltså fel – Owens gärning var inte bara av utopisk karaktär. Tvärtom lade han grunden till en av de största förändringarna i världshistorien. Förbudet mot barnarbete. Det var bara vägen dit som var lite krokig.Gabriella Håkanssonförfattare och kritiker

17 Loka 202410min

En hippare gourmet, så kan man kanske beskriva foodien. Kunniga smakkonnässörer förvisso, men Henrik Lagerlund tycker att de är mogna för filosofisk förädling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”It is like butter in your mouth”, säger Miles, spelad av Paul Giamatti, till flickvännen Maya i en scen från filmen Sideways från 2004. Han har efter ett besök på en välkänd restaurang blivit besatt av det japanska wagyuköttet. Wagyu kostar flera tusen kronor kilot och har blivit symbolen för exklusiv mat. Det förekommer ofta i tv-program och är populärt bland foodies.Ordet ’foodie’ existerade inte före 1980. Det skall ha föreslagits av den amerikanske filosofen Gerald Dworkin för journalisten Paul Levy. Levy skrev sedan tillsammans med Ann Barr boken The Official Foodie Handbook och förde ut ordet till den breda allmänheten. En foodie för dem var någon som främst har en estetisk entusiasm för mat, någon som älskar och framför allt älskar att smaka på mat, men det har också kommit att bli associerat med en viss snobbighet. Någon som anser sig lite viktigare på grund av sin raffinerande syn på mat och dryck.I den bemärkelsen tycks ”foodie” föra tankarna till ett äldre ord: gourmet. Ordet fick stort genomslag med den gastronomiska klassikern Physiologie du goût (Smakens fysiologi), skriven av Jean Anthelme Brillat-Savarin 1825. Han var frustrerad över att en gourmet sågs som en frossare, och ville ge begreppet en ny laddning. Och med sin bok lyckas han faktiskt stöpa om det för en modern läsare. Nu förstods det som någon som har ”en etablerad, motiverad och passionerad preferens för objekt som smickrar smaken”. Det är en person med sinne för det förfinade och som också har ett förfinat sätt. Det är alltså inte helt olikt hur ordet foodie används idag. Kanske kan man säga att en foodie är ett lite hippare sätt att vara en gourmet.Brillat-Savarin ville som sagt frigöra ordet ’gourmet’ från dess tidigare association med frosseri och det kan tyckas självklart att den som liknar en gastronomins konstkännare inte kan jämföras med någon som urskillningslöst svullar sig av alla tillgängliga läckerheter. Men att vi kan göra den åtskillnaden beror på att också begreppet frosseri har förändrats.Under medeltiden var frosseri nämligen aldrig bara en fråga om att äta stora mängder mat. På 500-talet skriver kyrkofadern och påven Gregorius I att den som frossar ibland äter för mycket, men främst för tidigt, för delikat, för dyrt och för girigt. Och enligt den katolska kyrkans främste filosof, Thomas av Aquino, är det som gör frosseri till en dödssynd att frossaren har satt maten och njutningen före Gud. Den har blivit ett mål i sig. Det måste man ändå säga att gourmén har gjort. Aquinos utförliga utläggning om frosseri inspirerade Dante i Den gudomliga komedin. Där hittar vi frossarna i den tredje kretsen av helvetet. Dante skriver att det faller ett tungt och evigt slagregn där. ”Hagel, snö och smutsigt vatten öser här ned igenom luftens mörker; den jord som tar emot allt detta stinker.” (sång IV, i Ingvar Björkesons översättning). Frossarna vaktas av Kerberos, den trehövdade hunden som i grekisk mytologi vaktade ingången till Hades. Givet hans konstanta hunger är han en lämplig vakthund. Syndarna krälar i leran som grisar medan Kerberos klöser deras ryggar. Deras begär kan aldrig släckas och deras sökande efter njutning fortsätter i leran och smutsen. Begäret efter mat gick före Gud i livet och förhindrar dem att nå högre i efterlivet. Nu får de kräla i gyttjan under ett oupphörligt regn istället för att dåsa bort på schäslongen i bekväma hus med varma brasor i den öppna spisen.Även Lev Tolstoj tyckte att det var något problematiskt med att sätta smaken som målsättning för ätandet. I boken Vad är konst? som skrevs på ryska 1897 men som först gavs ut på engelska, skriver han: ”att anse att målsättningen med konst är den njutning den ger oss är som att anta att målsättningen med mat är den njutning den ger oss när vi äter”. Det är ett antagande av ”människor med den lägsta av moralisk utveckling, det vill säga av vildar”. Meningen med mat är att ge oss näring och att tillfredsställa vår smak kan inte vara ändamålet, menar Tolstoj.Men, låter inte det lite väl asketiskt och ensidigt? Saker och ting, konst eller mat, behöver inte bara ha en mening, utan kan mycket väl ha fler än en. Är meningen med sex fortplantning? Är meningen med ett hus att få skydd eller är meningen med kläder att hålla oss varma? Det är en lite tråkig värld den ryske författaren föreställer sig när han säger att något bara kan ha ett ändamål.Men han har delvis rätt. Det finns något av dödssynden kvar i foodiens livsstil. Det har inte bara med att göra att det är osmakligt att spendera tusentals kronor på en wagyu-köttbit när pengarna istället kunde ha gått till måltider för hemlösa. Det är fullt möjligt att vara medveten om andra människors lidande och vilja ge pengar till olika hjälporganisationer samtidigt som man är en foodie. Istället är det den allt för stora betoningen på estetisk njutning som är problematisk. Det är inget fel med att utveckla sin smak och inte ens något fel med att det finns standard och rätt och fel vad gäller smak. Foodies brukar inte heller stanna vid njutningen och smakerna, intresset för matens kulturella och historiska aspekter ingår i paketet. Men en viktig aspekt av mat verkar vara eftersatt: moralen.Jag vill som Brillat-Savarins förändra synen på foodien, sätta en högre standard för vad som krävs. Vi kan kan kalla det en filosofisk foodie, en person för vilken tänkandet styr smaken. Någon har kommit fram till att hon måste se på sina matval på ett nytt sätt och ta ett djupare ansvar för dessa och hur de påverkar hennes eget liv och andras. En mer reflekterande matälskare.En filosofisk foodie är inte nödvändigtvis en gourmet i Brillat-Savarins bemärkelse. Hon kan vara, men viktigare är att hon går djupare och inte enbart ställer upp estetiska utan även moraliska principer för sina matval och sitt ätande.Maten vi äter och de matval vi gör i livet är personliga. Men det är varken insikts- eller ansvarsfullt att låta dessa styras enbart av smaken, vi bör också se till var maten kommer ifrån, vad vi faktiskt har på tallriken, hur det har odlats, slaktats eller fångats, vem som har odlat det eller plockat det och så vidare. Den kunskap som kommer av att veta vad god mat är och hur den tillagas måste i vår tid kompletteras med filosofisk reflektion. Man måste fråga sig både hur maten och foodien kommer till tallriken. Det håller inte att flyga runt världen och äta Fugu i Japan, fermenterad haj på Island och levande bläckfisk i Korea. Endast en filosofisk foodie är en verklig foodie.Henrik Lagerlundfilosof och författare

14 Loka 20249min