Kanonvariationer: Klubben som konstruerade en manlig litteraturhistoria

Med antologin The New Negro: an Interpretation (1925) fick svart amerikansk kultur en ny kraft. Pontus Kyander berättar om redaktören Alain Lockes liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Livet – vi brukar säga att det börjar det vid födseln. Livsberättelsen: den är något annat. Den kan börja var som helst, men allra helst vid en vändpunkt.Jeffrey C Stewart börjar sin biografi vid en vändpunkt när han skriver om afroamerikanen Alain Locke, han som mer än någon annan formade vad som kallats Harlemrenässansen på 1920-talet.1922 avlider Lockes mor Mary. Den 37-årige Alain som fram till dess bott hemma klär upp henne en sista gång i den bästa pärlgrå klänningen och de matchande handskarna, stöttar upp henne i soffan som till en kaffebjudning och släpper in de närmaste för ett sista avsked. Vännerna troppar av lika fort som de anlänt, och själv tar Alain Locke klivet ut i ett nytt liv.Locke var en dandy av 1920-talssnitt, välklädd från hatten ner till skospetsarna, liten till växten, till sättet avvaktande och distanserad. Han kom från svart medelklass på den amerikanska östkusten. De hade högre utbildning sedan flera generationer; i ett viktorianskt samhälle var de svarta viktorianer väl medvetna om sin egen ställning – och mer angelägna att assimileras i en vidare medelklass än att blandas samman med Söderns fattiga slavättlingar.Jeffrey C Stewart ger bilden av en sammansatt och inte uteslutande sympatisk person: misogyn, oförlåtande inför verkliga och inbillade oförrätter, men också gränslöst generös mot dem han beundrade och älskade. Locke var dessutom homosexuell. Det var lika olagligt och oacceptabelt i universitetsvärlden som i den afroamerikanska gemenskapen.Alain Locke var inte den förste svarte studenten på elituniversitetet Harvard, och han var långt ifrån ensam. Men han blev den klarast lysande stjärnan. Som förste och länge ende afroamerikan tog han emot ett Rhodes-stipendium – ironiskt nog instiftat av kolonialpolitikern och affärsmannen Cecil Rhodes som gav namnet åt det rassegregerade Rhodesia.Rhodesstipendiaterna var en elit av amerikanska studenter som skickades att studera vid universitetet i Oxford. Det var en utvaldhet som exponerade Locke. På Harvard var han en bland flera svarta studenter. Bland Rhodesstipendiaterna i England var han den ende. Medan rasismen tog sig relativt diskreta uttryck i Boston och av Locke kunde skylas över som brist på hyfs från enskilda studenter, blev den öppna rasismen från studenter med rötter i den amerikanska Södern så uppenbar i Oxford att inte ens Locke kunde se förbi den.Det var inte bara den chockerande rasismen som splittrade Lockes studier i Oxford. På avstånd från mor, Harvard och annan social kontroll kunde han i England och på resor till kontinenten undersöka sin sexualitet. I London, Paris, och Berlin ägnade Locke lika mycket uppmärksamhet åt museer och teatrar som åt manliga vänner och unga prostituerade. Lika beroende som han var av en fast punkt hemma i USA, lika avgörande var uppbrotten och resorna för hans tänkande.Det blev ingen examen från Oxford. Den i hast skrivna avhandlingen i filosofi underkändes. Vad Locke däremot fick med sig från Europa var kärleken till europeisk konst och kultur. Samtidigt var det på resor i Europa som han teoretiskt började formulera sig kring ras. Rasbegreppet var för föregångare som W E B Du Bois statiskt och essentiellt, ett biologiskt faktum. Locke såg istället ras som något kulturellt, föränderligt och påverkbart. Han lutade sig bland annat mot antropologer som Franz Boas, som hävdade att det saknades objektiva kriterier för att skilja raser i fysisk mening. Varje kriterium förekommer rikligt också i andra raser. Ras är snarare en form av medvetande, en föreställning, enligt Boas.Denna ”mjuka” definition av ras passade Locke. Han sökte en väg som inte var aktivistisk och konfronterande, utan som öppnade dörrar i en tid av rassegregering. Det var också viktigt för Locke att inte själv tappa fotfästet i en akademisk och borgerlig kultur.Locke levde ut en homosexuell version av vad W E B Du Bois kallat ”en dubbel medvetenhet” hos USA:s svarta, ”känslan av att alltid se sig själv genom andras ögon” som det står i ”The Souls of Black Folks” från 1903. Det var först på avstånd från USA som Locke kunde formulera sig kring en afroamerikansk renässans. Allra först skedde det i essän ”Steps Toward the Negro Theatre”: en teater med och om svarta, inte alltid skriven av svarta men med utgångspunkt i afroamerikanska erfarenheter. Teatern skulle skapa svart medvetenhet och samtidigt slå bryggor till den vita medelklassen.Alain Locke erövrade så småningom sin doktorsgrad i filosofi vid Harvard, men i efterhand framstår han inte så mycket som en akademisk filosof, utan mer av en lysande kritiker och inte minst en barnmorska för en yngre generation svarta, manliga homosexuella poeter. Några av dem var hans älskare, den störste av dem, Langston Hughes, förblev otillgänglig för Lockes outtröttliga erövringsförsök. Estetik och sexualitet gick hand i hand. Kvinnor gjorde sig bara i undantagsfall besvär – Zora Neal Hearston brukar nämnas, men det var en inflammerad och bitter relation.När tidskriften Survey Graphics utkom med numret ”Harlem. Mecca of the New Negro” 1925 slog det ner som en bomb. Survey Graphics vände sig huvudsakligen till en intellektuell vit medelklass, men hade bjudit in Locke som gästredaktör. Han hade sedan länge arbetat på en essä om ”The New Negro”, som nu blev hjärtpunkten i en antologi om modern svart urban identitet.”Harlem. Mecca of the New Negro” förmedlade bilden av en ny kultur, färgad av möten och mångfald. Den luftiga formgivningen kombinerad med omslagets antytt afrikanska bårder signalerade något nytt, i jämna steg med europeisk modernism. Här föddes idén om Harlemrenässansen, där stadsdelen på norra Manhattan blev fixpunkt för all ny svart kultur.Locke följde året efter upp med antologin ”The New Negro: An Interpretation” där fokus flyttats mot den afroamerikanska litteratur som vuxit fram efter 1920. Det var en programskrift med syfte att frammana bilden av en ny afroamerikansk litteratur med anspråk att bli läst och hörd i egen rätt. Den väckte anstöt hos svarta intellektuella som ville se konsten som ett moraliskt och propagandistiskt verktyg för förändring. Men hans bidrag till en estetik ägd av Amerikas svarta och till konstruktionen av en positiv svart identitet, har haft efterverkningar in i vår tid.Harlemrenässansen blev kortlivad, det satte börskraschen definitivt stopp för 1929. Det vore en överdrift att påstå att Locke ”ledde” en rörelse som i väsentliga avseenden var ett resultat av ekonomiska, sociala och politiska omständigheter. Harlem blomstrade förvisso kulturellt, jazzen exploderade på klubbar som den legendariska Cotton Club, ett nytt mode av och för svarta uppstod, och afroamerikanska författare som debuterat på tjugotalet framstod som en samlad generation. Locke blev en röst som kunde sammanfatta skeendet i en övertygande form. Locke var ingen skrivbordsfilosof, utan en som kunde tänka fritt först när horisonten var öppen och tyglarna fria.Pontus Kyanderkonsthistoriker, kritiker och utställningskuratorLitteraturJeffrey C. Stewart: The New Negro – The Life of Alain Locke. Oxford University Press, 2018.

20 Marras 10min

Det är inte bara de svenska KInakrogarna som anpassats till lokala förutsättningar. Lin Herngren berättar en fascinerande global historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I öppningsscenen av Ang Lees film ”Mat, dryck, man, kvinna” från 1994 möter vi mästerkocken Chu, som förlorat sina smaklökar. Han förbereder familjens söndagsmiddag och hanteringen av råvarorna sker under rituella former – som i en dans rör han sig i det välutrustade köket. Med den breda kniven finhackas grönsaker, skärs kött och fileas fisk. Rytmiskt slår knivbladet mot skärbrädan medan oljan fräser i wokpannan och locket darrar på bambutråget. Mitt i tillagningen ringer telefonen. Chu svarar och yttrar filmens första replik: ”Chi le ma?”Har du ätit?Råkar du i samtal med någon bekant kring lunch- eller middagstid i en kinesiskspråkig miljö är detta en vanlig fråga. Men den grundar sig inte i nyfikenhet utan är närmast en hälsningsfras: Att fråga om du ätit är det samma som att fråga hur du mår. Maten – och måltiden – har en central plats i det kinesiska medvetandet.På 1990-talet fanns två kinarestauranger i Trelleborg där jag växte upp. Och det såg liknande ut runt om i landet. I dag är den klassiska kinakrogen en raritet. Jag kan fortfarande se skyltarna med deras namn framför mig men jag minns inte längre hur de såg ut inuti. När jag fantiserar om att kliva in genom dörrarna smälter inredningen ihop till en röra av detaljer. Jag passerar akvarium med slöa guldfiskar. I hörnen står porslinsvaser med blå dekor. Musiken som spelas låter som droppande vatten och på borden ligger tjocka menyer med inplastade sidor.Den nostalgiska känslan får en personlig och samhällelig klangbotten i Lap-See Lams konstnärskap. Med hjälp av en 3D-scanner har hon dokumenterat flera Stockholmsrestauranger innan de bytt skepnad eller slagit igen. Bland annat den restaurang som öppnades av av Lams mormor på 1970-talet. Inscanningen har gjorts om till en animation som kan upplevas i virtual reality, men tekniken har inte riktigt varit anpassad för att återge en levande miljö. Så när människor rör sig genom rummet uppstår visuellt sönderfall. Det glappar mellan verklighet och avbild och konstverket förmedlar en kuslig stämning av deja vu; av att vara fast mellan olika rum.Och är inte det just vad kinakrogen är? Ett slags mellanrum. Restaurangerna är en plats för möten mellan öst och väst; en sorts illusion som en gång stillade besökarens begär efter något annat, lagom främmande, men som i en mer globaliserad tid i stället anklagas för att inte vara tillräckligt autentisk.Vårrullar, friterade räkor i sötsur sås, fyra små rätter… den typiska maten som serveras på våra kinakrogar kommer från det kantonesiska köket, men är anpassad till råvaror och smaker i 1970-talets Sverige. Då lämnade många Hongkong eftersom de var trötta på det sociala och politiska tumult som spillt över från det kommunistiska fastlandet efter kulturrevolutionen. På samma sätt har andra politiska skeenden bidragit till den kinesiska migrationen, och spridningen av dess olika kök runt om i världen. I USA kan man äta chop suey, en slags såsig pyttipanna på ris som uppfanns av de kineser som emigrerade kring förra sekelskiftet för att finna guld och bygga järnvägar. Turkiets äldsta kinarestaurang serverar inte fläskkött och alkohol eftersom den grundades av en man som var hui – kinesisk muslim – och som tog sig till fots från Xinjiang när Nationalistpartiet retirerade till Taiwan.Dokumentärfilmaren Cheuk Kwan besöker och berättar om alla dessa platser i boken som heter just ”har du ätit”: ”Have you eaten yet? – Stories from Chinese Restaurants Around the World” Likt Lam använder sig Cheuk av kinakrogen som utgångspunkt för att berätta om diasporan, men i skildringarna är det snarare maten än det faktiska rummet som fungerar som utgångpunkt för att undersöka vad som är autentiskt och kinesiskt.Det är svårt, rent av omöjligt, att vara entydig när man pratar om ’kinesisk mat’. På fastlandet bor mer än 1 miljard människor. Vid sidan om majoriteten hankineser finns 55 minoritetsfolk. Störst är zhuang som räknar över 16 miljoner. Andra stora grupper innefattar manchuer, hui, miao, uigurer, mongoler och tibetaner. Utanför fastlandet, Hongkong och Taiwan bor mer är 40 miljoner kineser, som ofta har flera nationaliteter, kulturer och språk. Själv har Cheuk rötter i Kina men är född i Hongkong. Innan han emigrerade till Kanada var han bosatt i Singapore och Japan. Kanske är det därför hans inställning till autenticitet är så flexibel. För honom är maten kinesisk om den framkallar ett minne från måltiderna han åt under uppväxten.Äkthetstestet får mig att tänka på när jag själv som 20-någonting flyttade till Shanghai. Då fick jag för första gången smaka förlagan till den strimlade biffen med grön paprika som jag alltid beställde på krogarna i Trelleborg. Shanghairätten var kanske rikare i smakerna, men den hakade också i barndomens upplevelse av balansen mellan sälta och sötma, mellan de krispiga grönsakerna och det fluffiga riset.De flesta ställena som Cheuk besöker är familjeägda. Precis som i Sverige anpassar de sina menyer efter lokala förutsättningar för att verksamheten ska gå runt. I Kenya beställer han wokad biff med vattenmelon. I Brasilien får mapo-tofun hetta från en lokal superchili i stället för sichuanesisk blompeppar. På flera platser har den kinesiska maten transformerats genom råvaror eller tillredningstekniker och blivit del av andra kök. I Peru finns exempelvis chifa-köket, där gränserna mellan det kantonesiska och peruanska suddats ut. En typisk rätt är den wokade biffgrytan lomo saltado. Köket är så välintegrerat att det i dag finns 20–30 000 chifa-restauranger runt om i Peru, vilka även spridit sig till närliggande länder som Ecuador, Chile och Bolivia.Den sista söndagsmiddagen i filmen ”Mat, dryck, man, kvinna” är inte lagad av stjärnkocken Chu utan av hans distanserade, karriärdrivna mellandotter. När han för skeden till munnen känner han för första gången på länge smaken av ingefära. Genom att återskapa moderns kycklingsoppa har dottern inte bara väckt hans smaklökar till liv, utan också påmint honom om en annan tid. Även om de två nu lever helt olika liv växte dottern upp i Chus kök. De delar erfarenheter och är av samma kött och blod. På samma sätt är maten som serveras på kinesiska restauranger runt om i världen en spegling av tillhörigheter och identiteter. Beroende på vem som äter den, när eller var den äts blir den uttryck för samhörighet eller främlingskap.Lin Herngrenförfattare och sinologLitteraturCheuk Kwan: Have you eaten yet? Stories from Chinese Restaurants Around the World. Pegasus books, 2023.

19 Marras 10min

Soporna är historiens blundande skugga. Just därför är de så värdefulla. Dan Jönsson befarar att vårt genomlysta skit inte kan jämföra sig med antikens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finge jag önska något av historien är det att den inte var så tyst. Tänk, till exempel, om det ur städernas husfasader och stenläggningar gick att locka fram några av alla de ljud och röster som genom tiderna har ekat genom gränderna, ungefär som när man spelar upp en grammofonskiva? Om det i en gammal kruka inte bara gick att få syn på krukmakarens fingeravtryck utan också höra sången han nynnade medan han jobbade? Eller om jag hemma i mitt vardagsrum, som en gång lär ha fungerat som kontor för den lokala kooperationen, på något fiffigt vis kunde få golvspringorna och taksprickorna att släppa ifrån sig bara några brottstycken av diskussionerna och skitsnacket från föreningens sammanträden för hundra år sedan? Det skulle förstås mest bli lösryckta fragment, knappt ens begripliga och blandade huller om buller till en ruin av ljud som ändå – eller just i sin kakofoniska röra, tänker jag mig, skulle få det förflutna att kännas lika yrvaket levande som om det aldrig ens hade passerat.Det finns en sådan plats. I Nildalen, ungefär femton mil söder om dagens Kairo, låg en gång den antika staden Oxyrhynchos, ”elefantnosfiskens stad”. För tvåtusen år sedan var den en av det hellenistiska Egyptens metropoler – idag finns inget av den kvar. Det vill säga: av stadens stolta murar och monument återstår i stort sett inte ett spår. Det som bevarats är något helt annat, nästan motsatsen, nämligen dess soptipp. 1896 tog några engelska arkeologer ett spadtag i sanden i utkanten av den gamla staden och stötte på vad som visade sig vara oändliga mängder med gamla papyrusfragment. Bland det första som dök upp var ett litet stycke av Thomasevangeliet, och med skoporna som följde kom det ena efter det andra, en salig röra av dikter och inköpslistor, dramer och polisrapporter, priskuranter, klagomål och kärleksbrev. När de grävt färdigt, efter några år, hade de fått upp ungefär en halv miljon papyrusfragment.Hittills har lite drygt 6000 blivit dechiffrerade och publicerade. Av dem som gått att tidsbestämma kan man dra slutsatsen att soptippen varit i bruk från åtminstone 100-talet före till 700-talet efter vår tideräknings början – det är som om vi idag skulle slänga våra gamla kvitton och reklamblad på samma ställe som på 1200-talet. Och att allt i stort sett skulle finnas kvar. Det urval som publicerades på svenska 2025 omfattade knappt 400 korta texter, en del bara några lösryckta ord, andra fullt bevarade, begripliga utredningar om affärstransaktioner, skilsmässor, transporter och översvämningar. En slav har rymt och blir efterlyst med detaljerat signalement. En man har övermannats av sin kärlekslängtan och nedkallar en erotisk besvärjelse över sin älskade. En pojke deklarerar för sin pappa – vi befinner oss just här på 200-talet – att om han inte får följa med till Alexandria tänker han varken äta eller dricka mer, ”så det så”. En missnöjd kund i klädbutiken blir utsatt för misshandel och gör polisanmälan. Fem dubbla kannor vin ska inhandlas. Ett snabblån utverkas. En råttfångare får betalt.Att läsa dessa texter är som att lägga örat tätt intill en väldigt tunn vägg bakom vilken allt detta fortfarande pågår. Samtidigt, oavbrutet i munnen på vartannat. Pompejis berömda graffiti är dödsviskningar i jämförelse. Det spelar ingen roll att en del knappt går att urskilja, att somligt mest låter som ett osammanhängande mummel när det överröstas av det allmänna sorlet: för det är just själva sorlet som gör alltihop så intensivt levande, denna stockning av uppdämda ögonblick, denna hysteriska historiska samtidighet, detta liv på andra sidan tiden. Detta slumpmässiga, ofrivilliga arkiv av vittnesmål som framträder med sådan omedelbar skärpa och närvaro just för att det inte avsiktligt sparats och arkiverats på någon därför avsedd, avskild plats utan tvärtom medvetet sållats bort, lyfts ut ur tiden och historien.Man skulle kunna säga att om historien är det som blir kvar när tiden har gjort sitt, så är soporna det negativa avtrycket av den. Historiens blundande skugga. Bland det som utmärker vår egen tid är att den tycks vilja bekämpa denna omedvetna skugga med alla medel: lysa upp den, driva den på flykten, spara minsta vittnesbörd och representativa kvarleva i sina arkiv och bibliotek, fysiska och digitala. I världens stora arkiv ryms idag så mycket information att inge människa kan drömma om att få en överblick. I San Francisco i USA står en blinkande superserver, The Wayback Machine, som samlar skärmdumpar av världens internetsidor. Om historien har ett slut är det kanske så här det ser ut – när den sakta men säkert övergår i ögonblicklig, automatisk dokumentering.Men det betyder ju knappast att det i vår tid inte produceras sopor. Tvärtom, soporna hör i själva verket till den moderna civilisationens största produkter. Ett normalt dygn gör vi oss av med ungefär fem miljoner ton – nästan ett kilo skräp per jordinvånare och dag. Georges Bataille skriver i sin essä Den fördömda delen om överflödet som all ekonomisk aktivitets mål och mening. Som alla organiska processer genererar även den mänskliga ekonomin ett överskott, och varje samhällsform definieras av sitt sätt att hantera det. Aztekernas människooffer, Romarrikets militära expansion och vår tids konst och lyxkonsumtion är exempel på hur överskottet leds bort från den produktiva ekonomin och istället genererar existentiella – politiska och kulturella – värden. Samtidigt rör det sig alltså om just en avledning. Överskottet blir ett problem eftersom det frikopplas från den nytta och nödvändighet som ses som motorn i ekonomin. På så vis, menar Bataille, har det en tendens att skapa ångest i ett samhälle där dess problem i grunden förblir olöst.För dagens västerländska konsumenter är denna ångest ständigt närvarande. Vi vill helst inte se vårt överflöd i ögonen. Men avfallet är det ofrånkomliga beviset för detta ångestskapande överskott – därför måste det hållas undan, maskeras och förädlas. Istället för soptipp: återvinningsstation. Istället för att slänga, ”sorterar” vi. Med följden att soporna som sådana försvinner – redan innan de bränns eller återvinns, mals ner och deponeras. Fragmenten från Oxyrrhynchos ger mig en hisnande känsla av att stå inför ett gigantiskt, kollektivt, historiskt minne, ett nät av slumpmässiga synapser som tillsammans bildar något både tidlöst och ögonblickligt. Någon liknande superhjärna lär framtidens akeologer knappast hitta bland det avfall som vi lämnat efter oss. Istället kommer de att storkna framför våra tysta arkiv, förbluffat fråga sig: var detta människor som fanns, på riktigt? Kanske hittade de bara på sig själva.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturGeorges Bataille: Den fördömda delen. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2021.

18 Marras 10min

Ludwig Wittgenstein var omgiven av många av sin tids främsta tänkare, men en av de allra främsta är okänd för allmänheten Frank Ramsey. Helena Granström reflekterar över deras komplicerade vänskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2021-03-17.Det är i efterhand inte alltid så lätt att säga exakt hur eller när en vänskap tar sin början, men i det här fallet är det ingen tvekan: Den börjar med ett märkvärdigt och svårgenomträngligt bokmanuskript, författat mer eller mindre nerifrån en av första världskrigets skyttegravar. I denna skrift menar sig författaren, den då knappt trettioårige österrikaren Ludwig Wittgenstein, ge en fullständig redogörelse för relationen mellan språk och verklighet. Texten pekar också mot filosofins begränsningar, och etablerar en distinktion mellan det som kan uttryckas klart och det som enbart kan gestaltas eller visas: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.”1921 publiceras det som senare ska bli ”Tractatus logico-philosophicus” för första gången i en tysk tidskrift, och när den ett år senare utkommer på engelska är det tack vare ansträngningarna av Frank Ramsey, en 18-årig universitetsstudent som redan vid denna ålder utmärkt sig i såväl tyska som matematik, logik och filosofi.Och det är alltså här som relationen mellan de båda männen kan sägas få sin inledning: i och med Ramseys översättning av denna närmast oöversättliga lilla traktat, för vilken bokens förläggare väljer att ta åt sig hela äran. Det uteblivna erkännandet tycks emellertid inte bekomma Ramsey. Vad han i första hand tar med sig från arbetet med Wittgensteins Tractatus är filosofiska impulser som han sedan ska komma att ta spjärn emot under hela återstoden av sitt alltför korta liv. Det är emellertid inte ett förhållande präglat av okritisk beundran från Ramseys sida; snarare är det fråga om ett ömsesidigt utbyte mellan de två. Mellan Tractatus briljante men kryptiske och djupt obstinate författare, och det lågmälda och godmodiga underbarnet, som före sin död i sjukdom vid 26 års ålder även hann lämna betydelsefulla bidrag inom logik, matematik och ekonomi.Men, till en början har relationen mellan det kärva österrikiska geniet och hans begåvade brittiske översättare ändå tveklösa drag av kärlekshistoria. När Ramsey i september 1923 för första gången besöker Wittgenstein i den lilla österrikiska bergsby där filosofen, som skänkt bort hela sin del av familjens enorma förmögenhet, tjänar sitt uppehälle som grundskollärare, har rapporterna hem en närmast nyförälskad ton. ”När han förklarar sin filosofi är han upphetsad och gör stela gester”, rapporterar Ramsey, ”men han förlöser spänningen med ett charmerande skratt. Han har blå ögon. … Han är fantastisk.” Vilket inte utesluter att deras gemensamma genomgång av Tractatus var krävande: ”Det är förfärligt när han frågar ’Är det klart?’ och jag säger ”nej” och han säger ’För helskotta, det är helt vedervärdigt att behöva gå igenom allt det där igen’. … Han glömmer ofta bort innebörden av saker han skrivit fem minuter tidigare, och drar sig till minnes den igen först senare.”Det är en påfrestning i relationen som för Ramseys del bara kommer att växa sig starkare, så att han under ett besök året därpå i sina brev hem konstaterar att den stora filosofen inte är bra för hans arbete: ”Pekar man på en frågeställning vill han inte höra ens eget svar på den, utan börjar bara genast försöka komma på ett själv. Och det är så enormt hårt jobb för honom, som att knuffa någonting alldeles för tungt uppför ett berg. ”Ännu ett år senare inträder en kris i förhållandet mellan de båda, till stora delar föranledd av Wittgensteins oförsonliga attityd gentemot sin omgivning. När de sammanstrålar hemma hos ekonomen John Maynard Keynes, ett par veckor efter Keynes bröllop och några dagar före Ramseys eget, oroar sig Ramsey för hur han ska underhålla sin krävande vän, eftersom denne bara vill befatta sig med de mest seriösa diskussioner, men dessa å andra sidan tenderar att leda till så våldsamma meningsskiljaktigheter att de blir helt omöjliga. Det mest positiva Ramsey har att rapportera i sina brev är Wittgensteins vana att framföra komplexa operastycken med bara munnen till hjälp: ”Han visslar fantastiskt”.Att Wittgenstein efter mötet hemma hos Keynes plötsligt bryter kontakten med Ramsey har åtminstone delvis att göra med att deras meningar går isär angående psykoanalysens fader Sigmund Freud, som Wittgenstein menade var moraliskt förkastlig: ”Moraliskt sett är Freud ett svin eller något liknande, men det ligger mycket i vad han säger. Förresten är det samma sak med mig. Det ligger mycket i vad jag säger.”.Wittgenstein var, vilket Ramsey alltså fick erfara, en man med ett oerhört strängt moraliskt system som han lät omfatta såväl andra som sig själv; en man förmögen att producera aforismer av typen ”den som inte är beredd att göra sig själv illa kan inte tänka ordentligt”.Vilket möjligen kan läsas som ett avfärdande av den jämförelsevis sorglösa Ramsey; icke desto mindre hittar de två tillbaka till varandra när Wittgenstein efter upprepade övertalningsförsök återvänder till Cambridge 1929. Den förälskade spänningen mellan dem tycks intakt, liksom svårigheterna: Deras samtal är, skriver Wittgenstein, ”som något slags energikrävande sport och genomförs med gott humör. Det är något erotiskt och chevalereskt över dem.” Ramsey å sin sida rapporterar hur Wittgenstein driver honom till vansinne genom att komma in i arbetsrummet och inte säga någonting utom ”jag är så hopplös” – för att därefter starta ett uppslitande filosofiskt gräl, som inte sällan slutar med att båda männen faller i gråt.Ramsey kom allteftersom tiden gick att vända sig mot Tractatus filosofiska system i allt högre grad; han kritiserade Wittgenstein bland annat i frågan om språklig mening, matematiska utsagors innebörd, och sinneserfarenhetens plats i filosofins teoribyggen. Något som tycks ha provocerat Wittgenstein: efter Ramseys död i gulsot år 1930 skriver han att han fann dennes sinne frånstötande och fult, och att hans kritik inte var av den kreativa, stimulerande typen, utan den hämmande.Inte förrän långt senare, i sin skrift Filosofiska undersökningar, ska Wittgenstein vidgå sin yngre kollegas inflytande. Där skriver han att han kommit att inse de misstag han gjorde i Tractatus, och att denna insikt – ”i en utsträckning som [han] knappast själv kan bedöma” – stammar från den kritik som riktades mot dem av Frank Ramsey, som dryftade dem med honom i otaliga samtal under de två sista åren av sitt liv.Och kanske kan man säga att Ramsey därmed gavs erkännande för ett av vänskapens viktigaste element, nämligen integritet, som han förmådde uppvisa också i relation till ett arrogant geni som bestraffade i princip allt som inte var beundran från omgivningen med vrede och fördömanden. Ramsey förblev fast i sin vänskap, men också fast i sin intellektuella övertygelse – ett sätt att beskriva det är att han tog Wittgensteins egen filosofi och vände den emot honom genom att sträva efter att på en gång göra den mer mänsklig, och mer konsekvent. ”Det vi inte kan tala om kan vi faktiskt inte tala om”, påminde han sin vän och fortsatte ”och vi kan inte vissla det heller.”Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturCheryl Misak, "Frank Ramsey. A Sheer Excess of Powers" (Oxford University Press, 2020)F.P. Ramsey, "Critical Notice: Tractatus Logico-Philosophicus", Mind, vol 32, nr 128 (1923)Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson (Norstedts, 2014)Ludwig Wittgenstein, "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg (Thales, 1992)Ray Monk, "Ludwig Wittgenstein. The Duty of Genius" (Vintage, 1991)

17 Marras 10min

I ljuset av berömda förfäder funderar Selma Yousif Mesbah över en nära vänskap och över driften att vilja göra allt till Du. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Är det gudomliga egentligen ett språk? Det är den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudahs ord som väcker frågan inom mig, när han under ett författarsamtal i Malmö beskriver Gud som en översättare, som försökt nå ut med sitt budskap till oss genom olika alfabet och olika religioner. Men vi har inte förstått, hur många yttringar vi än fått ta del av fortsätter vi begå samma brott mot varandra, oss själva och andra livsformer. Gud försöker trots det enträget att nå fram till oss med sitt kärleksbudskap i det som Joudah kallar utplåningens tid, bland annat genom poesin. Jag knuffar min vän Martin i sidan och höjer menande på ögonbrynen.En skrivande person behöver ibland lämna den plats där livets distraktioner råder för att kunna skriva och tänka fritt. Det var så jag träffade Martin. En gemensam vän tipsade om att Martin hade ett litet hus på sin tomt, där jag nog kunde få skrivro. Jag fick något mer än så. Det framkom snart att vi var själsfränder. Vi sökte båda efter ett alternativt sätt att leva, i närhet till naturen och bort från samtidens förtärande konsumism. Våra intressen kretsade kring konst, litteratur och existensen väsentligheter. Samtalen blev långa och innerliga och under ett av dem, en eftermiddag i juni ett år in i vår vänskap, fick vår starka koppling en oväntad klangbotten.Martin berättade om sin farmors farfar. Han hette Gottlieb Klein och var rabbi vid Judiska församlingen i Stockholm vid sekelskiftet. Han var en progressiv reformist och övertygad antisionist och forskade om urkristendomens förhållande till judendomen, vilket ledde honom till religionsöverskridande samarbeten En gång läxade han upp en förmäten Strindberg, när denne fått för sig att han kunde lära sig hebreiska på endast två veckor.Min mormors morfar var också aktiv på den tiden, svarade jag. Det låter faktiskt lite likt. Nathan Söderblom hette han, ärkebiskopen som fick Nobelpris för sitt engagemang i fredsfrågor och den ekumeniska rörelsen. Martin tog upp sin mobil, sökte och läste högt:”Bland Kleins nära vänner fanns Nathan Söderblom. De såg dialogen mellan religionerna som verktyg för fred och försoning. Genom den etiska universalismen…lyfte de fram det som förenar människor snarare än det som skiljer.”Vi såg på varandra och skrattade till, så det var så det låg till? Där satt vi som av en slump, och så var det ingen slump utan kanske ödet?Våra förfäders vänskap hade varit lika stark, de talade om ”själarnas frändskap i fromhet, vetenskapssyn och i optimistisk framtidstro”. I ett brev till Gottlieb uttrycker Nathan sin uppskattning för deras ”uppbyggande och uppvärmande” samtal under en middag som innehade ”mer religion än i hela samvaron dagen förut med biskoparna”.Gottlieb föddes i en liten by i nuvarande Slovakien, Nathan i en by i Hälsingland, de sammanstrålade i de fina rummen i Uppsala och Stockholm, där de strävade efter andlig och intellektuell upphöjelse. Jag och Martin har självmant flyttat till landsbygden, drivna av en slags känslomässig gravitation, som drar oss mot jorden i en motsatsrörelse från våra förfäders klättrande på civilisationens trappa, mot ett andligt upphöjt tillstånd. Men det har alltid funnits en motkraft, en dragkamp mellan det jordnära och det upphöjda som slitit i oss, som skapat en inre splittring och osäkerhet i hur vi ska finnas till i världen. Det är förfäderna, tänker jag nu, som lever vidare inom oss med sina transcendentala ambitioner, de som gör det svårt för oss att förlika oss med en jordbunden och alltför enkel tillvaro där vi odlar våra trädgårdar, utan att lägga oss i vad som sker i den stora världen därute.Våra samtal går ofta från det omöjliga i att leva ett fragmentariskt liv där jaget får stå tillbaka för ett tillstånd av ständig produktion och konsumtion, till en längtan efter en kollektiv och självklar samhörighet där enhet och helhet får bejakas. Det har aldrig varit tal om Gud i en strikt religiös mening, mer en känsla av hemhörighet i alltet, en känsla vi enklast uppnår i naturen, kanske i mindre utsträckning bland människor. De kan ju vara så mycket svårare att relatera till än träd. Ändå har viljan och utmaningarna med att förenas alltid funnits där, ett sökande efter en gränslös och alltomfattande gemenskap. Ett språk, kanske, som alla kan förstå, bara genom att förnimma det.Nathan Söderbloms syn på Gud och tro påminner om Joudahs gudomliga översättare. För min förfader handlade det om uppenbarelser; Gud måste upplevas. Men det är inte bara genom en kristen praktik man möter Gud, vem som helst kan få en uppenbarelse, var som helst. Personligen ansåg han att kristendomen kommit närmast den rena uppenbarelsen, men att alla sorters gudsyttringar var lika legitima, en tro på naturens andar såväl som på ett evigt liv i reinkarnation. Ingen religion är en kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse, menade han. Och Gottlieb Klein instämde: Det var det universella i judendomen som var det väsentliga, inte en etnisk gemenskap utifrån idén om Guds utvalda folk.Klein var en av judendomens största tänkare, det tyckte i alla fall den judiska filosofen Martin Buber, vars bok ”Jag och Du” jag hittar på bordet framför brasan i Martins vardagsrum en kväll. Redan vid titeln känner jag ett magiskt pirr av igenkänning genom kroppen, en känsla av att allt hänger ihop. Buber angriper Guds uppenbarelse direkt via språket, han skriver att människan förhåller sig till världen genom två grundordpar, Jag-Du och Jag-Det. Genom att säga Jag-Du ingår man i en relation med ett subjekt, det kan vara en människa såväl som ett träd, men att säga Jag-Det är att erfara ett objekt utan att en relation uppstår. Anden, alltså Gud, visar sig när ordparet Jag-Du yttras, och det görs med hela väsendet. Det är i förhållande till Du, som Jag blir till.Buber skriver om en drivkraft efter en all-relation som vi bär med oss in i livet, men som glöms vid födseln, en drift att göra allt till Du. Träden, människorna omkring oss, även de vi knappt vågar se i ögonen på grund av meningsskiljaktigheter. Det är den drift både jag och Martin känt, den vi alltid når fram till i våra samtal, i vilken ände de än börjar. Det finns alltså ett språk, precis som Joudah beskrev, som kan överskrida kategorier och nå fram till oss, bara vi lyssnar. Herrarna i denna essä kallar det språket för Gud, men understryker att det finns andra sätt att förmedla den alltomfattande kärlek som Gud ger uttryck för, genom poesi, filosofi eller bara ett samtal med ett Du.Att reducera en människa till ett Det utesluter möjligheterna till en relation, det går inte att älska ett ting. Det går däremot att förinta utan att känna att man förintar sig själv. En villfarelse vi alltför sent känner igen som sådan, när skadan redan är skedd. I utplåningens tid.Selma Yousif Mesbahskrivpedagog och skribentLitteraturMartin Buber: Jag och Du. ÖVersättare: Andreas Ekvall. Polaris, 2024. Jonas Jonson: Jag är bara Nathan Söderblom, satt i tjänst. Verbum, 2014.

13 Marras 10min

Vänner, bekanta eller totala främlingar. Resesällskap kan skifta, men hur vi betraktar dem kan förändra hela resandets natur, menar Henrik Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Likt solrosor som vänder sig mot ljuset står resenärerna med sträckta huvuden under skärmen på flygplatsen. Blicken letar efter rätt avgång, och sedan försvinner vi åt olika håll. Om jag har en stund över går jag inte direkt till gaten, utan slår mig istället ned bland människor som väntar på ett helt annat flyg. Där njuter jag av att befinna mig i början av en resa som aldrig kommer att göras, på ett sätt som påminner om när jag var barn och drömde mig bort till avlägsna länder. Det händer att jag letar jag upp avgången till en stad som spelat en särskild roll i livet, som Lissabon eller Bukarest. Andra gånger väljer jag istället en destination som är helt okänd för mig. Ibland tar jag då fiktionen ett steg längre, och börjar småprata med någon intill mig om platsen dit jag egentligen inte ska: Har du hört hur vädret är i Tirana? Det ska bli skönt att komma tillbaka till Marseille!Innan förklädnaden faller återvänder jag till mitt riktiga liv. Men det korta mötet dröjer kvar, och väcker tankar om samtal och sällskap längs vägen. Att resa ensam eller tillsammans – det är ett av de första besluten som måste tas innan man ger sig av. Med ett resesällskap kan man dela intryck och skapa minnen att gemensamt återkomma till efter hemkomsten. När man reser på egen hand för man istället en dialog med sig själv; lägger ibland märke till andra saker, hamnar kanske i samspråk med andra människor.För det finns också en annan sorts resesällskap – människorna som man träffar under färdens gång. Dessa sammanträffanden kan vara korta och till synes oansenliga, men påminner om Hjalmars Gullbergs rader: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, / kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog … Byta ett ord eller två / gjorde det lätt att gå.” I andra änden av spektrumet finns bekantskaperna som förändrar livets gång, kanske början på en lång vänskap eller kärlek. Efteråt återkommer vi då till slumpens roll. Tänk om vi inte hade hamnat i samma tågkupé, eller fått bord långt ifrån varandra på restaurangen?Med tiden har möten och samtal under resans gång kommit att bli minst lika viktiga för mig som berömda katedraler och museer – just eftersom de inte kan förutses och inte står med i några guideböcker. Frågan är om man inte kan se sådana oväntade bekantskaper som de sista vita fläckarna i en värld som redan har kartlagts i minsta detalj.En som förstod värdet av tillfälliga resesällskap var Franz Kafka. I dagboken kan man läsa om den semester han åkte på mot slutet av sommaren 1911 med vännen Max Brod. Knappt har tågresan västerut börjat förrän en hatt ramlar ner från hyllan, vilket blir en förevändning för Kafka att tala med den flicka som senare dyker upp i inledningen till den oavslutade roman som de båda vännerna arbetade på efter resan. Så fort Kafka hamnar i en tågkupé skildrar han medresenärernas alla förehavanden och personligheter, och när han och Max Brod färdas till Zürich, Milano och Paris kommer de i kontakt med allt från en judisk guldsmed och grekisk läkare till en handelsresande i vykort och ett ungt kyssande italienskt par.Världslitteraturen rymmer också många fiktiva resesällskap. Vad vore Dante utan Vergilius? Och Don Quijotes äventyr utan hans vapendragare och resesällskap, den fattige bonden Sancho Panza, som med jordnära humor och ironi balanserar husbondens storslagna visioner? Nog hade det varit sorgligt om Don Quijote var ensam om att få se havet för första gången när de kommer till Barcelona. I slutet drabbas riddaren av svårmod och klarsyn. Tårarna Sancho Panza fäller vid hans dödsbädd påminner läsaren om att detta, bland mycket annat, är en roman om en mycket speciell vänskap. Och om att resa tillsammans.Resesällskapet kan också fylla berättartekniska funktioner i litteraturen, som ett sätt att öppna en intrig eller introducera romangestalter. Den ryska 1800-talsprosan vimlar av möten i tågkupéer eller på ångbåtar som hjälper handlingen på traven. I den indiska författaren Anita Nairs roman Kvinnor på ett tåg fungerar en nattlig resa från Bangalore till landets sydspets som en förevändning för sex olika kvinnor att berätta sina dramatiska livshistorier för varandra och läsaren.I reseskildringar finns två diametralt olika sätt att närma sig människor man möter längs vägen. Många författare använder sådana möten och samtal för att teckna ett större skeende; illustrera den politiska situationen i ett samhälle eller den kulturella egenarten hos ett land. Själv tilltalas jag av en annan, något mindre vanlig sorts reseskildring, där författaren avstår från att göra sina resesällskap till verktyg och istället låter dem framträda i sin egen rätt. Som i spanjoren Julio Llamazares bok Trás-os-Montes, där författaren under några dagar reser i den glesbefolkade portugisiska regionen med samma namn. På ett anspråkslöst sätt talar han med en äldre barberare i staden Bragança och fruktförsäljare vid landsvägen. Han överger sökandet efter huset där upptäckaren Ferdinand Magellan eventuellt föddes, och hamnar istället i samspråk med några brandmän som vilar i skuggan utanför stationen. Det enkla men känsligt tecknade mötet gör att de under en kort stund överskuggar betydelsen av sjöfararen som gjorde den första världsomseglingen för över fem hundra år sedan.Liksom romankonsten har resan dödförklarats många gånger. Den amerikanske författaren Paul Bowles menade att resan tynade bort samtidigt som ångfartygen försvann, och att snabbare transportmedel bara resulterade i en ytlig form av turism. I weekendresornas tidevarv, då vi regelbundet får ta del av listor över årets hetaste och mest överskattade resmål, kan det vara lockande att hålla med honom.Men även om resan som en väg till fördjupad förståelse av världen och det egna jaget är hotad, påminner författare som Julio Llamazares om att det aldrig är för sent att skärpa blicken på främmande platser och länder. Kanske skulle en renässans för att resa på djupet kunna gå genom en omvärdering av resesällskapet som fenomen. En sorts kopernikansk revolution, där destinationerna och sevärdheterna inte längre är det viktigaste – utan där medresenären som utan förvarning dyker upp längs vägen står i centrum. I så fall är en sådan renässans inom räckhåll för var och en av oss – bara några ord och en människa bort.Henrik Nilssonförfattare och essäist

12 Marras 9min

Kunde flickor leka tre på vikingatiden? Maria Andersson Vogel funderar över paradoxen med kvinnor som både relationsproffs och kalla utfrysare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2025-02-03.Det är något med kvinnors vänskap som förbryllar mig. Å ena sidan anses flickor och kvinnor vara bättre på relationer än pojkar och män. Att ta ansvar för, bygga och vårda relationer är intimt förknippat med hur vi föreställer oss kvinnlighet. Alla har väl hört berättelsen om den frånskilde mannen som finner sig utan vänner eftersom hustrun tagit ansvaret för att upprätthålla relationerna. Å andra sidan finns ett myller av berättelser om vänskapsrelationer flickor och kvinnor emellan fyllda av raka motsatsen till denna relationella kompetens. Att ”flickor inte kan leka tre” är kanske den allra mest spridda, men här finns också historier om deras inbördes relationer som fullkomligt genomsyrade av skitsnack, utfrysning och knivar i ryggen. Hur går det här ihop?Om vi går riktigt långt tillbaka i historien kan vi konstatera att vänskapsrelationer var något som endast män ansågs begåvade nog att syssla med. Eller åtminstone är det så det har beskrivits, den mesta dokumentationen från mänsklighetens tidiga historia har ju som bekant författats av män, för män. I det antika Grekland sägs det att vänskap betraktades som den noblaste formen av mänsklig kontakt. Det var en specifikt manlig verksamhet som inte bara gav glädje till individen utan som också var central för såväl civila som militära gemenskaper. Eftersom kvinnor ansågs konstitutionellt svagare än män var de inte skapta för den vänskap som byggde samhällen. Med andra ord, huruvida kvinnor hade vänner eller ej, eller hur bra de var på att vårda sådana relationer, var ointressant.Men om vi går längre fram i historien, till den tidsperiod som dagens populärkultur ofta porträtterar som fylld av starka och handlingskraftiga kvinnor. Vikingatiden. Hur såg det då ut med kvinnors vänskap? Den frågan har även historikern Agneta Ney ställt i boken ”Vänskap mellan kvinnor på vikingatiden. Om urval och historieskrivning i de isländska sagorna”. Majoriteten av de isländska sagorna är författade av män, och Ney konstaterar att även här är den manliga vänskapen central för samhällsbygget. Kvinnors inbördes relationer ägnas inte någon större uppmärksamhet i sagorna. Men den är inte helt frånvarande, och när den beskrivs tycks den ofta utspela sig i specifika rum.Kopplingen mellan kvinnlighet och rum är inte förbehållet vikingatiden. I såväl feministisk teori som i populärkultur är ”flickrummet” både en metafor och en scen för flickors identitetsskapande. Flickrummets avskildhet från vuxenvärldens tämligen konstanta övervakning av sina döttrar, möjliggör ett visst utrymme för frihet. Den är besläktad med det egna rum Virginia Wolf menade att kvinnor behövde för att kunna skapa, men det är en förrädisk sådan. Där pojkarna tar gatan i besittning får flickorna hålla till godo med en frihet kringskuren av hemmets lyckta dörrar.Nog säger det något om historiskt kontinuerliga förståelser av kvinnors inbördes relationer att de få spår av kvinnors vänskap som finns i de isländska sagorna utspelar sig i vävstugan. Ett rum som primärt kvinnorna beträdde. Såväl då som nu tycks med andra ord feminint kodade rumsligheter, vare sig det är flickrummet eller vävstugan, vara centralt för kvinnors vänskapsband. Här kan paralleller dras till kvinnorörelsen under 1960–70-talet som proklamerade att det privata är politiskt, men som också betonade vikten av separatistiska rum. Där kvinnor kunde utbyta erfarenheter, lära av varandra och gå samman i politisk aktion. Det var i dessa rum som kvinnors privata relationer blev politiska, och det på ett nytt sätt jämfört med hur de manliga formella vänskaperna tidigare genom historien ansetts samhällsbyggande.Men så var det det där med knivar i ryggen, utfrysning och skitsnack. Om det förekom under antiken eller vikingatiden lär vi aldrig få veta, eftersom ingen brydde sig tillräckligt om kvinnors relationer för att nedteckna sådana detaljer. Men samtidens berättelser om dysfunktionella flickgemenskaper är många och jag ryggar så instinktivt emot bilden av de intriganta flickorna. Den andas kvinnoförakt. Skolad som jag är i socialkonstruktivism och dekonstruktion vänder jag mig istället till de som kritiskt granskat dessa bilder. Kulturvetarna som säger att det är misogyna föreställningar menade att underminera potentiellt subversiva relationer. Ett sätt att bemöta den politiska kraft som uppstår när kvinnor går samman i gemensamma rum.Och visst är det en begriplig, och på flera vis adekvat kritik, men jag kan inte hjälpa att den känns som en polyesterkappa i minusgrader. Snygg, men utan funktion. För det enda den får mig att tänka på är att nästan alla föräldrar med döttrar tycks ha en berättelse om det här. Jag har själv en dotter och en berättelse om en dysfunktionell grupp flickor i en lågstadieklass. Att dekonstruera samhälleliga föreställningar hjälpte oss föga i att hantera dessa konflikter.Och samtidigt. Om vi inte tror att kvinnor av naturen, rent biologiskt och evolutionärt, är elakare än män (och varför skulle vi tro det) så måste det väl handla om socialisation? Inom psykologin kallar man det social, ibland relationell, aggression. Icke-verbala aggressivitetsuttryck som miner, blickar och gester menade att exkludera och frysa ut, men också att snacka skit bakom ryggen och på olika sätt använda manipulation. Enligt den amerikanska psykologiforskaren Marion Underwood är ett skäl till att flickor oftare använder sådana uttryck just en fråga om socialisering. Om du som kvinna fått lära dig från tidig ålder att det är viktigt att vara snäll, tillmötesgående och att undvika konflikter – blir dessa undflyende uttryck kanske de enda tillgängliga.Såväl flickrummet som vävstugan är platser där kvinnor delar förtroenden. Här byggs relationer i hög grad på intimitet. Det sägs ibland att medan män utöver sin vänskap axel mot axel, genom gemensamma aktiviteter, utövas kvinnors relationer ansikte mot ansikte. Det är en intimitet som är en central byggsten i kvinnors relationella kompetens, men det är också något som kan bli potent ammunition i en konflikt. Det som gör att kvinnor betraktas som relationellt kompetenta, intimiteten och förtroendena, blir med andra ord också det som underblåser föreställningen om att tjejer inte kan leka tre.Ibland hävdas det att vi borde uppfostra flickor mer som pojkar. Vi säger att det handlar om att lära dem att stå upp för sig själva och inte ta någon skit, men vad som lurar där bakom är inte sällan en förståelse av pojkars direkta aggression som något finare. Nog vore en bättre väg att istället söka efter mittpunkten, ett torg mellan vävstugan och slagfältet. Där konflikter löses med tydlighet och respekt, inte med knutna nävar men inte eller med kalla blickar.Maria Andersson Vogelskribent och doktor i socialt arbete KällorNey, Agneta (2024). Vänskap mellan kvinnor på vikingatiden. Om urval och historieskrivning i de isländska sagorna. Nordic Academic Press.Underwood, Marion K. (2004). Glares of Contempt, Eye Rolls of Disgust and Turning Away to Exclude: Non-verbal Forms of Social Aggression among Girls, Feminism & Psychology, 14(3), 371-375.

11 Marras 9min

Vänskap är ett begrepp som har sysselsatt tänkare i åtminstone 2400 år. Mikael Timm ansluter sig till grubblarna och tar hjälp av Martin Scorsese. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2020-08-20.Ordet ”vän” behöver ingen förklaring, men det behöver ordet ”vänskap”.Grunden för systematiskt tänkande om begreppet ger Aristoteles som definierar tre olika sorter: sådan vänskap man har nytta av, sådan man har nöje av och så en tredje sorts perfekt vänskap när vännerna delar allt utan egennyttiga intressen. De flesta skulle kanske invända att de tre kan flyta ihop, men låt oss ta det i Aristoteles ordning.Sociologen Pierre Bourdieu slog igenom drygt 2000 år efter Aristoteles med sina studier av vänskap som baseras på utbyte av tjänster, alltså Aristoteles första art av vänskap. Verkligen inget nytt – men det som väckte uppmärksamhet var att Bourdieu hävdade att systemet också gällde inom det kulturella fältet. Vänskap, som vi uppfattar som något mycket individuellt, skulle alltså följa samma mönster överallt.Att det är bra med vänner som kan hjälpa en är självklart men Aristoteles framhåller att det inte gäller att ha för många vänner – för vem hinner med att utföra alla dessa gentjänster? Man bör alltså skaffa sig just så många vänner som man har behov av. Denna första sorts vänskap kräver beräkningar.Den andra sortens vänskap, den som man har nöje av, låter trevligare. Men Aristoteles ser förstås problem. Dels är det svårt att dela känslor och tid med en massa människor, dels bör ju ens vänner också vara vänner sinsemellan. Kan bli krångligt om man också tar hänsyn till den första sortens vänskap med tjänster och gentjänster. Och är det inte något skumt med den som har en massa vänner? Har hen en enda sann vän, är inte vännerna egentligen beundrare, snyltare eller bara festande affärsbekanta?Skummisarna i Martin Scorseses film The Irishman funderar inte på detta. Sheeran, (spelad av Robert de Niro) en lite grovhuggen chaufför som är torped och hans mentor Russell Buffalino (spelad av Joe Pesci) mördar sig igenom decennierna och blir allt bättre vänner. Deras vänskap är visserligen från början nyttoinriktad, alltså kategori ett hos Aristoteles. Men den övergår till nästa nivå – de har roligt tillsammans i pauserna mellan morden. Och mot slutet är de verkligen vänner utan utbyte av tjänster. De befinner sig i den oegennyttiga – och framtidslösa - vänskapens sista stadium som för dem också är livets sista stadium."The Irishmans" storhet är inte intrigen, skildringen av brottlighetens koppling till politiken utan vänskapen som just därför att den omges av grymhet är gripande och öm. Ja, Aristoteles tredje kategori av vänskap ligger inte så långt från kärleken. Så vad skiljer dem åt:Det har sagts att berättelser om kärlek visar hur man kan knyta an till en specifik individ, medan berättelser om vänskap visar hur man kan knyta an till livet självt.Jag vet inte om vi får de vänner vi förtjänar eller får vi kanske de vänner vi inte förtjänar. Hmm…Eller så får vi inga alls. När Jacques Derrida på 80-talet gav en serie föreläsningar om vänskap var det helt i tidens anda. Han var den store dekonstruktören som öppnade välbekanta begrepp som man öppnar konservburkar och tömde ut innehållet på laboratoriebänken. Föreläsningarna blev en bok som Derrida inleder med Aristoteles ord ”Åh vänner, ingen vän”. Eller talspråkligt: ”Oh, mina vänner, det finns ingen vän” Vad menar Aristoteles – finns det ingen verklig vänskap? Eller fanns det inga vänner bland lyssnarna?Derrida utgick från en felöversättning. Aristoteles menade nog helt enkelt att den som har många vänner inte har någon. Men felöversättningen var en bra utgångspunkt för Derrida som var ute efter något annat än att förstå vänskapens psykologi. Han såg vänskap som ett politiskt fenomen och försökte via vänskapen förstå individens plats i kollektivet.Men Derrida var ofta lika mystisk som klarläggande. Texten glimrar vackrast när han belyser hemligheternas betydelse för vänskap – något som varje barn som varit medlem i ett hemligt sällskap känner till och som protagonisterna i The Irishman erfar.De som delar en hemlighet delar sina själar.Derrida påpekar att man ser sig själv i sin vän. Möjligen är det förutsättningen för både hemligheter och vänskap. Men finns där redan från början en önskan om att överleva den andre? Ser vi vännens död i samma ögonblick vi delar något med vännen?Liksom ett barn kan föreställa sig hur de orättvisa föräldrarna gråter vid barnets grav föreställer sig Derrida vännernas mumlande vid graven. Men det räcker inte att sörja den döde vännen. Derrida menar att man måste kunna se framtiden i vänskapen, alltså en framtid utan vännen.Hans bok är skriven i klyftan – låt mig säga avgrunden – mellan samhälle och individ. Då blir den självklara frågan: Kan vänskap vara en modell för hur politiken bör fungera?I så fall bör vi betänka att Aristoteles menade att för att vänskap ska existera måste vännerna vara jämställda. Vänskap mellan människor med alltför olika tillgångar fungerar inte.Den italienske sociologen Francesco Alberoni publicerade i början av 80-talet en bok om Vänskap. Man skulle kunna tro att han som sociolog skulle närma sig ämnet realpolitiskt men begreppet vänskap låter sig inte trivialiseras.”Det är med vänskap som med renhet: det behövs bara en liten dos förorening för att en substans inte längre ska vara ren” menar Alberoni som också säger att det inte går att rädda en förlorad vänskap. När tilltron är förlorad är den förlorad för alltid.Han menar i likhet med Aristoteles att vänskap bygger på jämlikhet. Men Alberoni går längre än Aristoteles och beskriver vänskapen som en ideal form av kärlek eftersom parterna är jämställda vilket de inte är i en kärleksrelation.Undrar just om de italiensktalande gangstrarna i The Irishman hörde talas om Alberoni. Förmodligen inte, de läste nog mest om mord i tidningen. Men de kunde ha instämt i den italienske sociologens synpunkt. Vännerna är viktigare än makarna i filmen. När deras familjer är borta når deras vänskap perfekt balans. När Frank och Russell är gamla, utslagna och maktlösa behöver de inte balansera känslor mot nytta.En som skulle förstått svårigheterna i denna balansakt är Cicero, antikens bäste talare. Cicero såg vänskap inte som psykologi, inte som utbyte av tjänster utan som en form av godhet, nästan en ideologi: goda senatorer skulle tillsammans sträva efter goda mål. Dygden skulle sprida sig och man skulle kunna lita på varandra.Vänskap var alltså för Cicero ett idealtillstånd. Och sann vänskap skulle utmärkas av uppriktighet… Ja, vi kan se var svårigheterna börjar. Inte långt efter att Cicero hade avslutat boken om vänskap blir han mördad. De blir också de flesta i The Irishmans cirkel av vänner. Filmen slutar och börjar på ett ålderdomshem där torpeden minns sitt liv.I Montaignes berömda essä om vänskapen till Etienne de la Boétie minns essäisten sin vän i ett förklarat ljus. Det gör inte Frank Sheeran. Han minns det förflutna med obarmhärtig klarhet.Ingen försoning är möjlig, det goda fanns bara i gemenskapen med Russel Buffalino trots att det var denne som gjorde Frank Sheeran till mördare. Jimmy Hoffa, deras gemensamma vän, en officiell makthavare, var i grunden solospelare och måste därför mördas av vännerna. Som Cicero. De två maktpelarna förstod inte den grundläggande regeln: Utan vänskap inget liv.Mikael Timmkulturjournalist, filmare och författare samt tidigare medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

10 Marras 9min