Anders Chydenius – den svenska liberalismens fader och hans efterföljare

När Julius Caesar korsade floden Rubicon år 49 f.Kr i strid med Romersk lag. inleddes ett inbördeskrig som blev kulmen på konflikten mellan två av republikens mest briljanta gestalter: generalen och populisten Caesar och retorikern och traditionalisten Cicero. Deras relation speglade republiken i sönderfall, där ideal ställdes mot ambition.Både Caesar och Cicero ville rikets storhet, men de hade helt olika visioner. Cicero ville rädda republiken genom lagen och vältaligheten, medan Caesar ville omforma den via personlig makt och folkligt stöd. Deras drama formade hela Roms framtid.Detta är fjärde av sex avsnitt i podden Historia Nu:s serie om Romarriket, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med professor Ida Östenberg professor i antikhistoria vid Göteborgs universitet.Marcus Tullius Cicero, född 106 f.Kr. i Arpinum, föddes i enkla förhållanden men nådde senaten genom sin retorik och övertygelsen att rättsstaten var central för republiken. Julius Caesar, född sex år efter Cicero i en patricierfamilj utan större inflytande, steg via militära segrar, allianser i det första triumviratet och folkligt stöd till medborgarens absoluta topp.Deras väg korsades med både samarbete och konflikt. Cicero beundrade Caesars intellekt men fruktade hans maktambitioner. Caesar såg Ciceros inflytande över opinionen och närmade sig honom mer taktiskt än ideologiskt. Under inbördeskriget försökte Caesar vinna Cicero som allierad, men Cicero valde lojalt republikens institutioner och stödde Pompejus.Cicero stod för mos maiorum – de förfädersbundna traditionerna och en maktbalans kontrollerad av senaten. Caesar använde populistiska medel – direkt folkstöd och arméstyrka – för att kringgå senaten, vilket ledde till att han samlade diktatorisk makt. Efter att ha besegrat Pompejus blev Caesar diktator på livstid 44 f.Kr., och Cicero förlorade gradvis sitt politiska inflytande. Han höll sina berömda Philippicae-tal mot Marcus Antonius, men det var redan för sent: republiken var döende.Cicero mördades brutalt 43 f.Kr. på order av Antonius, medan Caesar tidigare fallit offer för en mordkomplott i senaten. Deras död symboliserade republikens slut. Kort därefter inleddes kejsartiden under Augustus – Caesars adoptivson – och republikens ideal blev historia.Även om de stod på motsatta sidor av historiens vind, har både Caesar och Cicero lämnat ett bestående avtryck. Caesar blev urbilden för den starke ledaren. Cicero inspirerade generationer av jurister och filosofer – särskilt under renässansen och upplysningen – och är en ständig påminnelse om balansen mellan frihet och makt.Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.Lyssna också på Mordet på Julius Caesar den 15 mars 44 f.v.tKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

18 Syys 46min

Det romerska imperiets snabba expansion satte press på republikens institutioner. Soldaternas växande lojalitet mot sina generaler snarare än mot staten gjorde hela samhället instabilt.Gaius Marius och Lucius Cornelius Sulla utlöste genom sin personliga rivalitet och maktkamp det första romerska inbördeskriget – en konflikt som bidrog till republikens erosion och banade väg för ett diktatoriskt styre, med brutala utrensningar som följd.I det tredje avsnittet av podden Historia Nu:s serie om Romarriket samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.Marius och Sulla representerade två diametralt olika politiska världar. Marius, mannen från Arpinum, reformerade armén så att även egendomslösa kunde värvas. Det försköt lojaliteten från staten till den enskilda generalen. Sulla, aristokratins man, gick brutalt till väga – han marscherade mot Rom och införde proskriptioner som rensade ut politiska motståndare.Gaius Marius gjorde sig först känd genom segrar över de germanska stammarna kimbrer och teutoner i slutet av 100-talet f.Kr. Genom att öppna armén för egendomslösa skapade han legioner lojala mot honom personligen – inte mot senaten. Han fick folkets stöd (populares) och valdes till konsul hela sju gånger – en unik bedrift.Lucius Cornelius Sulla, från den patriciska aristokratin, representerade optimaterna. När han som konsul år 88 f.Kr. fick överbefälet i öst mot kung Mithridates VI, drogs detta tillbaka genom senaten efter påtryckningar från Marius. Sulla svarade med att marschera mot Rom – något tidigare otänkbart – och tvingade Marius i exil. Det markerade inbördeskrigets början.Efter Sullas östresa återvände Marius tillsammans med Cinna, tog kontroll över Rom och inledde blodiga utrensningar. Marius dog kort därefter, 86 f.Kr., men Cinna fortsatte styret. När Sulla återvände 83 f.Kr. med sina veteraner utkämpades flera avgörande slag, bland annat vid Sacriportus och Collineporten (82 f.Kr.), där Marius den yngre besegrades och tog sitt liv.Som ensam makthavare utropade sig Sulla till diktator. Hans regim präglades av proskriptioner – offentliga listor över personer dömda till döden eller fredlöshet. Tusentals mördades och senaten rensades. Sulla återgav aristokratin makten och inskränkte folktribunernas inflytande. Även om han senare abdikerade hade han förändrat Roms politiska landskap för alltid.Under republikens förfall spelade slaveriet en central roll. Miljontals slavar – fångade i krig, födda i fångenskap eller sålda i desperation – bar upp det romerska samhället. Samtidigt som Marius, Sulla och senare Caesar kämpade om makten, vilade hela imperiets ekonomi på omfattande tvångsarbete.Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.Lyssna också på Kvinnorna i Rom som utmanade makten.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

17 Syys 42min

Romarrikets växande armé och slaveriet hade eroderat den fria bondens ställning i samhället – och därmed också grunden för republikens stabilitet. Därför ville bröderna Tiberius och Gaius Gracchus stärka de fria bönderna med jordreformer. Men resultatet blev våldsamma konfrontationer, politiskt kaos och de första politiska morden i Roms historia.I eftervärlden har bröderna Gracchus beskrivits både som modiga reformatorer och farliga agitatorer. Oavsett tolkning blev deras reformförsök en vändpunkt i Roms historia. De inledde ett århundrade av våld och inbördeskrig.Detta är det andra avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket, där programledare Urban Lindstedt samtalar med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.Tiberius (ca 163–133 f.Kr.) och Gaius (ca 154–121 f.Kr.) Gracchus föddes i en familj med både politisk makt och moralisk prestige. Deras mor, Cornelia Africana, dotter till den legendariske fältherren Scipio Africanus, fostrade dem i klassiska dygder, bildning och republikansk idealism. Hon blev under sin livstid en symbol för kvinnlig dygd och inflytande i Rom.När Tiberius valdes till folktribun 133 f.Kr. var republiken i kris. Det fria bondeståndet hade utarmats och ersatts av latifundier – stora gods ägda av aristokrater och brukade av slavar. Tiberius föreslog en reform som begränsade den offentliga jord (ager publicus) en individ fick bruka till 500 jugera (≈125 ha), med överskottet fördelat till jordlösa medborgare.Syftet var att återställa den självförsörjande bonden och stärka arméns rekryteringsbas. Reformen hotade dock den mäktiga jordägande eliten. När Tiberius försökte bli omvald, i strid med politisk sedvana, svarade senaten med våld. Under upplopp på Capitoleum dödades han och hundratals anhängare.Tio år senare, 122 f.Kr., valdes Gaius till folktribun och lanserade ett ännu mer ambitiöst reformprogram. Han återupplivade jordreformerna, grundade kolonier och införde subventionerat spannmål till Roms fattiga. Han minskade senatens makt över rättsväsendet och föreslog medborgarrätt för Roms italienska bundsförvanter – ett särskilt kontroversiellt förslag.År 121 f.Kr. kulminerade motståndet i blodiga upplopp på Aventinen. Gaius tog sitt liv för att undvika fångenskap.Omslag: Montage med bröderna Tiberius och Gaius Gracchus som var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.Lyssna också på Kvinnorna i Rom som utmanade makten.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

16 Syys 44min

Att en liten stad vid floden Tibern på den italienska halvön kunde förvandlas till ett imperium som sträckte sig från Mesopotamien till Britannien har fängslat oss i årtusenden. Och Romarriket fortsätter att påverka oss genom språk, arkitektur och lagstiftning.Romarrikets ursprung vilar på legenderna om tvillingarna Romulus och Remus och även hjälten Aeneas från Troja. Dessa myter visar vilka ideal Romarriket byggdes på.Detta är det första av sex avsnitt om Romarriket i podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.Arkeologiska fynd visar att bosättningar fanns på Palatinen och Roms andra kullar redan under 800-talet f.Kr. Utgrävningar visar ett samhälle i förändring, påverkat av grannar som etruskerna, och med en växande ambition att härska över mer än bara sina egna sju kullar.Den viktigaste faktorn bakom Roms expansion under antiken var dess militära styrka och organisatoriska skicklighet. Genom ett disciplinerat och flexibelt armésystem, strategisk utplacering av kolonier samt effektiv integration av erövrade folk som medborgare eller allierade, kunde Rom snabbt utvidga sitt herravälde.Det geografiska läget vid Tibern möjliggjorde handel och kommunikation, vilket skapade resurser och strategiska fördelar. Handelsvägar och ekonomiska incitament ledde till välstånd och möjliggjorde import av livsmedel och råvaror – avgörande för att försörja den växande befolkningen och försörja armén. Politisk stabilitet och ett fungerande rättssystem, som de tolv tavlornas lag, bidrog till ordning i ett snabbt växande rike.Roms järnåldersbyar växte gradvis samman. På 600-talet f.Kr. dränerades myrmarkerna mellan kullarna med hjälp av Cloaca Maxima, och Forum Romanum började ta form som stadens centrum.Rom utvecklades från ett kungadöme – där sju legendariska kungar regerade till en republik från år 509 f.Kr. Republiken kom att expandera till ett imperium som kom att dominera hela Medelhavsområdet och stora delar av Europa.Under denna tid utövade etruskerna stort inflytande på Rom. Ett tekniskt och konstnärligt lyft märks i övergången från enkla hyddor till tegel- och stenbyggnader, och från lokala kulter till monumentala tempel. Etruskisk stadsplanering, religiösa ritualer och symboler som fasces införlivades i den romerska kulturen.Etruskerna hade ett utvecklat skriftspråk, avancerad teknik och ett rikt religiöst system som påverkade romarna. Gudavärlden förändrades: den tidigare enkla italiska tron ersattes gradvis av en mer antropomorf och hellenistiskt influerad pantheon. Triaden Jupiter, Juno och Minerva blev symboler för romersk makt och ordning.Omslag: Montage med bröderna Tiberius och Gaius Gracchus som var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.Lyssna också på Latin – språket som formade Europa.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

15 Syys 51min

När andra världskriget närmade sig sitt slut var Socialdemokraternas ambitioner höga. De ville skapa ett nytt välfärdssamhälle med sociala rättigheter för alla medborgare. Välfärdsstaten formades utifrån en önskelista och det var pragmatism, snarare än ideologi, som gjorde visionerna möjliga.Mellan 1945 och 1965 växte ett system fram – ett socialt trygghetssystem, bostadsförsörjning och jämställdhet byggdes steg för steg – finansierat genom ett successivt ökande skattetryck. Utvecklingen präglades av kompromisser mellan staten, arbetsmarknadens parter och folkrörelserna.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Urban Lundberg, verksam vid Högskolan Dalarna, aktuell med boken Efterkrigstider.Redan innan kriget var slut presenterade Socialdemokraterna sitt efterkrigsprogram från 1944 – 27 punkter för framtidens samhälle: full sysselsättning, pensioner, bostäder åt alla och en stark offentlig sektor. Planhushållningskommissionen, under ledning av nationalekonomen Gunnar Myrdal, följde upp med förslag om produktionsstyrning och sociala investeringar.Men den förväntade lågkonjunkturen uteblev. I stället kom en kraftig tillväxt, vilket möjliggjorde reformerna. Skattereformen 1947 höjde marginalskatterna för höginkomsttagare, sänkte dem för låginkomsttagare och lade grunden för bostadsbidrag och välfärdssystem.Det som började som arbetarrörelsens socialpolitiska reformförslag växte till ett nytt samhällskontrakt, där staten tog ansvar för medborgarna från vaggan till graven. Med stöd från fackföreningsrörelsen, en växande skattebas och en pragmatisk neutralitetspolitik lades grunden till det vi i dag kallar den svenska välfärdsmodellen.Den svenska välfärdsstaten var inget resultat av revolution – utan av kompromisser. Mellan ideal och verklighet, säkerhetspolitik och social rättvisa, stat och arbetsmarknad. Det var denna balans som gjorde det möjligt att forma en av världens mest omfattande välfärdsmodeller.Sverige skapade sin efterkrigstidens välfärdsstat genom ett nära samspel mellan socialdemokratisk vision, stark facklig samordning och neutralitetspolitiks anpassning till kalla kriget. Modellen blev en kompromiss mellan realpolitik och social rättvisa, med höga skatter, generella trygghetssystem och statliga bostadsprogram. Under högkonjunkturens tryck växte ett välfärdssamhälle fram som överlevde både politiska stormar och internationella kriser.Genomgripande reformer 1945–1965 • Allmän sjukförsäkring och barnbidrag (1948) • Förbättrade pensioner • Stöd till bostadsbyggande (1947) – ett förspel till Miljonprogrammet • Arbetarskyddslag (1949), tre veckors semester (1951), fria skolmåltider (1955) • Solidarisk lönepolitik och lagstadgad likalön (1965)Bildtext: En kvinna med barnvagn utanför Konsum Snabbköp – ett tidstypiskt motiv från efterkrigstiden då den svenska välfärdsstaten växte fram och konsumtionsmönstren förändrades. Tillgången till snabbköp och modern handel blev en symbol för folkhemmets ökade levnadsstandard och den nya vardagen för familjer. Fotograf: Karl Heinz HernriedKälla: Nordiska museet, identifikationsnummer NMA.0030041 Licens: CC BY-NC-ND (Erkännande–IckeKommersiell–IngaBearbetningar)Musik: Scat Time Lounge av Yagull Music, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

10 Syys 46min

Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp (1636-1715) spelade en viktig roll i de svenska kungafamiljen. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto Sveriges första dam till sin död 1715. Som änkedrottning var hon medlem i både Karl XI:s och Karl XII:s förmyndarregeringar. Idag är hon mest känd som 1600-talets största slottsbyggare.Hedvig Eleonora från furstendömet Holstein-Gottorp giftes bort med Karl X som artonåring, men det harmoniska äktenskapet blev kort då kungen dog efter bara fem år. Som gift med Karl X, mor åt Karl XI samt farmor åt Karl XII arbetade hon för ett starkt kungahus under stormaktstiden. Sent i livet skulle hon för döva öron vädja till Karl XII att sluta fred med sina fiender.I denna repris av podden Historia Nu samtar programledaren Urban Lindstedt med Eva Helena Ulvros, professor emerita i historia vid Lunds universitet. Hon är aktuell med biografin Hedvig Eleonora och hennes tid.Hedvig Eleonora föddes 1636 på slottet Gottorp som dotter till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och Maria Elisabeth av Sachsen. Hennes äktenskap med Karl X var rent politiskt som de flesta kungliga äktenskap vid denna tid. Hennes make Karl X Gustav dog redan i februari 1660. Ett dygn före sin död dikterade han sitt testamente för att trygga sin ”kära makas”, sin sons och sitt rikes framtid. Den döende kungen överlämnade riket till sin unga maka och en förmyndarregering.
Hedvig Eleonora har setts som svag i förmyndarregeringen för Karl XI, men hon hade en tydlig linje i utrikespolitiken där hon gärna främjade Hollstein-Gottorps intressen. Drottningen accepterade den makt som riksrådet erbjöd henne, men den unga Hedvig Eleonora hade svårt att hävda kungamaktens ställning gentemot aristokratin. Hon tog ganska ringa del i förmyndarstyret, och då Karl XI senare anklagade förmyndarstyrelsen för försummelse kom han att helt frikalla sin mor från ansvar. Förmyndarregeringen varade till 1672, då Karl XI blev myndig.
Hedvig Eleonoras praktfulla hov och intresse för kultur satte ett stort avtryck i landet. Änkedrottningens Drottningholm var under flera decennier i slutet av 1600-talet landets största slottsbygge. Slottbyggandet var för Hedvig Eleonora ett sätt att markera sin ställning gentemot den svenska adeln och samtida europeiska furstar. Drottningen ägnade sig gärna åt balett- och teaterföreställningar på slottet, som under hela hennes livstid var rikets kulturcentrum Den gamla änkedrottningen blev förmyndare för Karl XII och fyra år senare, 1697, åter medlem i en förmyndarregering. Nu var Hedvig Eleonora en erfaren kvinna som inte tyngdes av sina 61 år, och hon var aktiv i utrikespolitiken mot Danmark till förmån för Holstein-Gottorp. Hennes kontakter till det gamla hemlandet tilltog ytterligare när hennes sondotter Hedvig Sofia gifte sig med sin kusin hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp.
Bild: Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp porträtterad av David von Krafft. Nationalmuseet, Wikipedia, Public Domain. (beskuren)Musik: Henry Purcell (1659-1695) – In Nomine à7, Z.747 for Treble, Tenor & Bass Viols, Phillipwserna, CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons. Lyssna också på Gråkappan Karl XI – klämd mellan far och son. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

8 Syys 52min

Sionismen – idén att judar i diasporan skulle återvända till Sion, det bibliska namnet för Jerusalem – härstammar så tidigt som från den babyloniska fångenskapen omkring 500 f.Kr. Men det var först i modern tid, under antisemitismens tryckning, som sionismen utvecklades till en nationalistisk rörelse och omvandlade religiös längtan till politisk handling.Rörelsen kombinerade europeiska idéer om folkstyre med en djup kulturell och historisk identitet och lockade både sekulära judar, som sökte trygghet, och religiösa, som såg det som profetisk uppfyllelse. Sionismen bortsåg dock från att kristna och muslimska araber sedan länge bodde i det historiska Israel.I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Göran Rosenberg om sionismens idéhistoriska rötter, legitimitetskamp och vägen till staten Israel 1948. Rosenberg är författare till Det förlorade landet – Israel, en personlig historia.År 1896 publicerade den wienbaserade journalisten Theodor Herzl pamfletten Der Judenstaat ("Den judiska staten") där han föreslog ett judiskt hemland som en politisk nödvändighet, född ur Europas antisemitism. Detta ledde till Baselprogrammet och bildandet av Sionistiska organisationen vid första sionistkongressen 1897.Tidigare hade aliyah-idén vuxit fram genom tänkare som Zvi Hirsch Kalischer och Moses Hess, vilka betonade judars egeninsats för nationell upprättelse snarare än gudomlig frälsning. Rörelser som Ḥovevei Ẓiyyon stödde framväxten av judiska bosättningar i Palestina mellan 1870 och 1897, ofta med hjälp av filantroper såsom Rothschilds.Utvandring skedde i vågor, i takt med antisemitismens svängningar. Stora pogromer i Ryssland väckte den första emigrationsvågen. Under första aliyah (1882–1903) anlände cirka 65 000 judar, främst från Östeuropa, och grundade jordbrukssamhällen som Rishon LeZion och Zikhron Ya’akov. Andra aliyah (1904–1914) präglades av socialistiska pionjärer som betonade hebreiskt arbete och kibbutzrörelsen.År 1917 utfärdade Storbritannien Balfourdeklarationen, som stödde upprättandet av ett judiskt nationellt hem i Palestina. Under det brittiska mandatet (1920–1948) ökade invandringen, men arabiskt motstånd växte, vilket ledde till Peelkommissionens delningsförslag 1937 om arabisk och judisk stat.Efter Förintelsen intensifierades kravet på en judisk stat. FN:s delningsplan 1947 (resolution 181) banade väg för utropandet av staten Israel den 14 maj 1948 av David Ben‑Gurion. Detta följdes av arab‑israeliska kriget och den massflykt eller fördrivning av palestinier som kallas Nakba.Efter statsbildningen omvandlades sionismens roll — från nationellt skapande till konsolidering och statens säkerhet. Det blev allt svårare att förena demokratiska ideal med ambitionen att vara en judisk stat. Efter sexdagarskriget 1967 blev Israel ockupationsmakt; sionismen radikaliserades genom offensiv bosättarpolitik, palestinier tvingades leva under rättslöshet och arabisk mark konfiskerades.Bild: Judiska flyktingar anländer till Haifa, Wikipedia, Public domainMusik: Klezmer Inspired Dance av The Turquoise Moon, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

3 Syys 52min

Rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen tog ordentlig fart efter att Sovjet skjutit upp satelliten Sputnik 1 i omloppsbana runt jorden den 4 oktober 1957, men drömmarna om att resa ut i rymden har funnits sedan antiken.Både de amerikanska och sovjetiska rymdprogrammen tog avstamp i Nazitysklands utveckling av robotar under andra världskriget. Och trots att bägge rymdprogrammen presenterades som civila fanns det i allra högsta grad militära bevekelsegrunder.I denna repris av av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Björn Lundberg om kampen om rymden. Björn Lundberg är aktuell med boken Kampen om rymden.När världen förundrades över Sovjetunionens uppskjutning av världens första satellit Sputnik 1 i omloppsbana runt jorden den 4 oktober var amerikanarna i chock över att det kommunistiska Sovjetunionen hann före ute i rymden. Sputnik 1 är startpunkten på en rymdkapplöpning som nådde sitt klimax med den amerikanska månlandningen den 20 juli 1969 med Apollo-programmet.Efter Sputnik chockade Sovjet USA igen genom kosmonauten Gagarins första rymdflygning den 12 april 1961 i omloppsbana runt jorden. Efter det bestämde amerikanarna att de skulle sätta ett mål så utmanande och krävande att Sovjetunionen inte skulle hänga med. Den 25 maj förklarade den nytillträdde presidenten John F Kennedy att USA innan 1960-talets slut skulle sätta en man på månen och få honom hem igen.Lyssna också på Berlinmuren – kalla krigets främsta symbol.Bild:Apollo 17-uppdrag, 12 december 1972. Astronaut Eugene A. Cernan gör en kort resa med Lunar Roving Vehicle (LRV) under den tidiga delen av den första Apollo 17 NASA, Wikipedia, Public Domain.Musik: Space Exploration Future Technology Cinematic Filmscore av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1 Syys 55min