Kyskhet: Att avstå är att odla sitt begär

Kyskhet är något mycket mer än sexuell avhållsamhet. Wera von Essen lyfter en underskattad dygd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag återkommer ofta till en jesuitpaters ord om kyskhet. Han sa: ”kyskhet är att bevara den andres hemlighet”.

Men vad innebär det egentligen? Talar vi om sexuell avhållsamhet, celibat, eller talar vi om hur man behandlar andra människor rent generellt?

För man kan vara sexuellt avhållsam, men okysk, precis som man kan vara sexuellt aktiv, och kysk. Celibatet utgör ingen garant för kyskhet, man kan kränka en persons integritet på andra sätt, eller ännu värre: använda celibatet som en sorts täckmantel för att begå sexuella övergrepp, en förödelse vi tvingats bevittna i katolska kyrkan de senaste decennierna.

Detta är en fråga som den norske katolske biskopen Erik Varden inte duckar för i sin bok Homo Castus (2025), en långessä om kyskhet. En teologisk och idéhistorisk genomgång som ibland innebär en ganska komplicerad och modig brottningsmatch med de tyngre aspekterna av denna dygd.

Att träda in i en andlig gemenskap är att ganska snabbt upptäcka att den renhet man sökte kräver en daglig kamp och stort tålamod med sina egna och andras brister. Människan förblir nämligen mänsklig, och utan att ursäkta de brott som begåtts måste man någonstans förlika sig med att livet och tron är något olösligt, ja, ibland närmast förnuftsvidrigt.

Redan de gamla Psaltarpsalmerna gestaltar verkliga brott, krig och våld, ändå, eller just därför, sjungs de i kyrkor runt om i hela världen, som en vacker påminnelse om vårt eget potentiella fall, och om nåden som räddar.

Bibeln består främst av människor som förvandlas snarare än att vara fullkomliga.

Centrala gestalter som den samariska kvinnan, Paulus, Maria Magdalena med flera, erfor verkliga omvändelser tack vare sina erfarenheter. Och den förlorade sonen, som varit minst sagt okysk, som levt i sus och dus, välkomnas med öppna armar av fadern när han återvänder hem. Den dygdige och återhållsamme brodern upplever detta som djupt orättvist, han blir, som så ofta är fallet i Bibeln, svartsjuk och avundsjuk.

Detta för tankarna till den katolska läran om pro existens – livsbejakandet, som ju också kan inneha en erotisk dimension. Liv må vara något oförutsägbart, ibland kaotiskt i sin intensitet, och impulsen att kväsa det ligger därmed nära till hands. På så vis slipper man ju göra fel. ”Låt inte ditt liv bli sterilt”, hade en munk sagt till Varden när denne gick in i trappistkloster i Norge. För kyskheten är inte steril, tvärtom, den innebär snarare att begär och passion riktas och tas till vara.

Och det är svårt att vara ödmjuk om man inte själv kämpat med sexualitetens krafter. Om man bara stryper dessa riskerar högmodet att ta över. ”Förtrogenhet med vår egen svaghet lär oss ha medlidande med andra”, skriver Erik Varden. Men han påminner också om att vissa destruktiva lidelser kan svältas ihjäl, det gäller att medvetandegöra dem och avvisa dem. Här menas inte bara lidelse av sexuell art, utan brister av alla de slag. Jag tror att det är viktigt att bekämpa sina brister, men bara med vetskapen om att man är älskad med dem. ”Var inte så hård mot dig själv”, skriver den brasilianska författaren Clarice Lispector till sin syster i ett brev. ”Man vet aldrig vilken brist som håller samman vår byggnad i sin helhet.”

Den ungerske författaren Sandor Márai (1900-1989) beskriver i sina dagböcker, översatta av Ervin Rosenberg, vad han ser som en generell metafysisk skillnad mellan väst och öst – han observerar några buddhistiska munkar som han tycker vänder sig bort från världen och håller en solid distans till allt vad begär heter. Han jämför dem med Faust som inte kunde låta bli att sluta ett avtal med djävulen. Márai skriver: ”Han var åtminstone nyfiken”.

Det är en smått provokativ och lekfull passage, men denna nyfikenhet har, kan man hävda, på många sätt och på gott och ont, format den judeo-kristna civilisationen. En så kallad upptäckarlust, ofta exploaterande, har varit närmast outtömlig och lika genial som rastlös.

I den judiska mystiken, kabbalah, talar man mycket om förverkligandets natur genom de olika stadierna i Livets Träd. Människans begär och önskningar passerar från det inre till det yttre och blir till materia. Begäret ska inte alltså kväsas, utan förädlas. Detta genom självkännedom och genom att avlägsna de ytligare begären som står i vägen för de djupare. Att hänge sig åt kortlivad tillfredställelse hindrar oss både från att förstå vad vi egentligen begär, men blockerar också vägen för det djupare begärets materialisering.

Ökenfäderna, kristendomens första eremiter som levde i den egyptiska öknen på 200-talet, trodde på det som stod i Bibeln på ett konkret sätt. De materialiserade tron genom sina egna liv. De hade inga så kallade andliga upplevelser eller någon spännande identitet kring dem. Den helige Antonius (f. 251) som beskrivs som den förste att bilda en liten klostergemenskap ute i öknen, uppfattade till exempel Kristi uppmaning att göra sig av med sina ägodelar och följa Honom på ett bokstavligt vis – han gjorde det helt enkelt bara. Det som senare kom att uppfattas som abstraktioner hade då en annan innebörd, det vill säga, distinktionen mellan metafor och materiell förankring var inte så stor som i det moderna samhället.

Erik Varden nämner i Homo Castus agustinermunken Richard av Sankt Victor (f. 1110) vars devis Ubi amor, ibi oculus betyder: »Där kärlek är, där är ett öga som ser.« Liknande tankar om kärlek har de franska 1900-talsfilosoferna Simone Weil och Emanuel Lévinas, kärlek är odelad uppmärksamhet gentemot en annan människa, där dennas ansikte får framträda, istället för att låsas fast i definitioner.

Att bevara någons hemlighet innebär att man tänker sig att varje människa har ett eget inre rum som bara är till för Gud. Det är bara Han som har hela bilden av den människans existens, vår kunskap om andra är ytterst begränsad.

En kysk blick är således uppmärksam, men inte klåfingrig. En hållning som också går ut på att inte härleda saker och ting alltför mycket till individualitet, utan snarare odla dygder som grundats i den större Saken. Kvalitéer som trofasthet och respekt bygger enligt ett kyskt synsätt mer på löftet man gett till Gud, än på de temporära känslor man har gentemot andra människor. En sorts underkastelse om man så vill, där människan söker inlemmas i en tradition istället för att själv vara utgångspunkten och utgöra världens centrum. En hållning som kan appliceras på bildningstraditionen, eller på litteraturkritiken, där verkshöjden förblir viktigare än författaren som person.

Ett symptom på klinisk depression är minskad initativförmåga, lust och glädje. I förlängningen betyder detta faktiskt minskat begär. Det mänskliga begäret är något friskt som gör oss kreativa. Det gäller bara att se till så att det blommar och bär frukt.

Wera von Essen, författare och översättare

Litteratur:

Erik Varden Homo Castus, översättning Hillevi Norburg, Silentium skrifter 2025

Clarice Lispector, Brev i urval, översättning Wera von Essen, Tranan 2020

Sándor Márai, Dagbok 1984-1989, översättning Ervin Rosenberg, Tranan 2014