Svampfobi: I Sverige åt vi hellre sågspån än ”paddehatt”

Vardagens eufori och erotikens syntax. Kristofer Folkhammar visar några vägar in i österrikiska Friederike Mayröckers inflytelserika poesi. Man måste hänge sig och segla med, konstaterar han. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i maj 2020. En av mina kökslådor är sprängfylld av små lappar. Varje vardagsmorgon drar jag av ett tunt blad från den pastellfärgade kloss som är mitt kom-ihåg-lappar-block, och skriver. Veckodag och dagens datum högst upp. Och sedan några år tillbaka, efter att jag läste en roman av Elisabeth Hjorth, brukar jag även skriva dit orden "Dagens möda". Sedan följer en glest eller tätt skriven lista av vad jag hoppas hinna med under dagen. Arbete. Saker som jag ska handla. Vänner och kollegor som jag ska maila och ringa. Böcker som jag ska beställa från biblioteket. Städning. Någon gång en fras att använda i en dikt eller essä. Jag tittar sällan på de där lapparna efter att jag skrivit dem. Ändå tar de emot att slänga. Jag sparar dem i lådan tills köksknivarna blir svåra att hitta och jag får skyffla ner dem i soporna och påbörja ett nytt block, en ny kloss av dagar. Kanske tar det emot att slänga dem, helt enkelt för att jag är rädd att ha glömt något. Och att jag en riktigt vacker dag ska ha tillfälle att omsorgsfullt gå igenom ansamlingen av anteckningar, och kompensera för alla bortglömda sysslor och löften, och ta vara på alla briljanta formuleringar. Eller handlar det kanske om att de där lapparna rymmer något helt särskilt om mig och mitt liv, något sant. De klottriga orden mot de ljusa färgtonerna. Brokiga små följeslagare genom det ständiga tröskandet. I harvandet. Ogarderat och precist finns ju min tillvaro dokumenterad i dem. Mindre förskönat än i något jag skriver för att visa för någon annan. Mindre gnälligt än i min dagbok. Bitterljuva påminnelser om vardagens ändlösa utsträckning. Med poeten Friederike Mayröckers ord: "Och dagarna gick utan att livets grundläggande frågor blev lösta." Det klara, enkla citatet dyker upp en kort bit in i det flödande prosadunder som utgör boken Och jag ruskade en älskling. Friederike Mayröcker har ofta porträtterats tillsammans med sina lappar. I sitt hem i Wien, i sitt "skrivhål", som hon kallat det. Med allsköns litterärt bråte, böcker och anteckningar omkring sig. Det är spåren från ett långt, skrivande liv som breder ut sig runt författaren. På vissa bilder tycks hennes kropp, hela hennes väsen, vara en integrerad del av den där bråten. Schamanlikt och svartklädd hukar hon i röran. Det kan ligga nära till hands att koppla Mayröckers snåriga flödesdiktning till automatisk skrift, surrealism eller modernistisk medvetandeström. Men på något sätt är hon både ytligare och innerligare än så. Hennes sätt att låta språket vindla har något egendomligt vaket över sig. Ett erfarande och aktivt skrivande "jag" står fram tydligt, och siktar det häftiga flödet. Ett smått profetiskt jag. Någon som tar sats för att med stor intensitet få ha med språket och andra människor, att göra. De många datum-angivelserna i texterna förankrar det visionära "jaget" i en sorts euforisk vardaglighet, där språket gnistrar och gnisslar. Jag tänker på hur flera kritiker använt metaforen "elektriskt" för att beskriva Mayröckers stil. I sådana fall bör detta "jag" i texterna, ses som en sorts diktens ledare. En gåtfullt skimrande, snirklande koppartråd, men praktisk och isolerande. Datumen skulle med samma bild kunna tänkas utgöra dikternas relä. Mayröcker föddes i Wien 1924, och denna grafomana författare har ett svåröverskådligt stort antal titlar bakom sig. Poesi och experimentella prosaböcker. Men också hörspel och barnböcker. Hon fick sitt genombrott för en tyskspråkig publik under 1980-talet. Och hon levde tillsammans med poetkollegan Ernst Jandl, fram till dennes död år 2000. Han lever vidare i hennes böcker, som en återkommande litterär samtalspartner. Och det är framförallt dessa böcker, skrivna på tjugohundratalet, som nått svenska läsare. Perspektivet där är den åldrade poetens. Ett perspektiv präglat av en uppspelt, förälskad blick. Här finns krämpor och sorg. Minnen och förlust. Men den rastlösa formen erbjuder ingen vila, låter inte läsaren dröja i någon enkel sentimentalitet. Tiden swishar förbi. Dåtiden, nuet. Och om gestaltningen av åldrandet tillhör de mer uppseendeväckande dragen i Mayröckers poesi, tillhör bilden av erotisk energi de mer kongeniala. Hettan i den snubblande, klumpiga och samtidigt förföriskt musikaliska meningsbyggnaden utgör en sorts förälskelsens sanna syntax. Som ville språket bara få hänga ihop med mer och mer, ha mer, sluka allt. I den krispiga samlingen Om omfamningar läser jag i dikten "Om att kyssa" följande rader: klykan = tvättklämman de 1:a 3 bokstäverna i hans namn ("bri.") i sidfacket på axelremsväskan i mina båda lungor och jag flyger prasslande med mina pappersvingar susande berusad av morgonens blekhet, men störtar för varje steg ned i tankeexistensens avgrund / hängdrivor medan en (fantastisk) persons ofärd, tvekönade ljus, som förbluffa Översättaren Ulla Ekblad-Forsgrens gärning kan inte kallas för något annat än underbar. Hon låter Mayröckers tyska vandra in i svenskan, och svänga till den. Inte bara överfört genom den täta, jazziga meningsbyggnaden, utan också i hur enskilda ord böjs till för att behålla sin Mayröckerska färg. I Och jag ruskade en älskling står det till exempel: "De små anteckningslapparna schvittrade i mitt knä". I en rak översättning hade tyskans "zwitscherten" bara blivit "kvittrade". Jag tror att den strida ström av Mayröcker-översättningar som utkommit hos förlaget ellerströms har varit oumbärliga för den svenskspråkiga poesin. Vissa unkna ordval och delar av den grandiosa poet-positionen skulle nog en relativt enad trupp av samtidspoeter avsäga sig. Men hennes rytmrubbade långdyk genom ett litteraturens vardagsliv, präglat av samtal med författarvänner och andra texter – har helt uppenbart vitaliserat samtida svenskspråkig litteratur. Visat vad språklig uppfinningsrikedom vill säga, och vad ett lyriskt självförtroende kan göra. En dikt som älskar språket medan den bryter sönder det, och gör det oförutsägbart, utan att rädas det vackra och romantiska. Tydligast kan denna influens skönjas i Hanna Hallgrens diktböcker. Men den syns också hos Erik Lindman Mata och Gabriel Itkez-Sznap. En mer pastoralt sinnad släkting finns hos Eva-Stina Byggmästar. Man måste hänge sig när man läser Mayröcker. Att försöka avkoda varje enskild rad, och få fram en klar betydelse eller mening är bara frustrerande. Det gäller att följa med på färden, låta sig intas av ett tricksande, hypersensuellt språkligt universum. Samtidigt gäller det att inte läsa för fort. Det är lätt hänt att bara störta genom texterna och missa allt som händer i dem. Alla detaljer. Allt poetiskt guld. Alla konstiga små lekar med vardagsspråket. Det gäller att liksom segla när man läser. I slutet av 2019 utgavs på svenska prosaboken Patos och svala. Skriven i skuggan av en sjukhusvistelse, då Mayröcker tvingades bort från sitt hem, och från alla sina anteckningslappar. Det är verkligen en välfunnen titel för en Mayröckerbok, Patos och svala. Den nålar fast hennes omisskännliga sammanföring av pompös högstämdhet och luftigt svepande sätt att komponera texter. De rastlösa vingarna högt upp i skyn. Visst låter de som scvhvittrande papperslappar? Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Mayröcker på svenska Patos och svala, 2019. Vill ej mer gå i vall: Rekviem för Ernst Jandl och andra hörspel, 2017. Om omfamningar, 2013. Jag är på anstalt: fotnoter till ett ickeskrivet verk, 2012.Scardanelli, 2011. Och jag ruskade en älskling, 2010. Indianhår, 2005.Alla i översättning av Ulla Ekblad-Forsgren och utgivna på ellerströms förlag. Ekblad-Forsgren tilldelades Svenska Akademiens översättarpris för år 2020.

7 Kesä 202110min

Paul Celan var askans diktare, men skrev också dikter fulla av färg. Författaren Eva Ström ger en inblick i arbetet med att översätta dem till svenska. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i november 2020. När coronapandemin bröt ut 2020 isolerade jag mig. Jag kunde inte längre umgås nära med människor, men under sommaren började jag närma mig träden. Jag vandrade bland dem, fotograferade dem. Bara några hundra meter från mitt hem i Kristianstad upptäckte jag ett jättelikt mullbärsträd som övervakar barnens lekplats, ett träd som jag inte tidigare lagt märke till. Och kanske hade jag inte lagt märke till det om det inte vore för att jag samma sommar också vandrat omkring i den tyskspråkige judiske poeten Paul Celans poetiska universum. Tillsammans med Björn Sandmark arbetade jag med att ge hans tidiga poesi en svensk språkdräkt. Det var som att träda in i mörk kristall, en svart diamant, men efter hand kunde jag urskilja fler och fler kolörer. Celan, askans och mörkrets diktare har skrivit dikter som skimrar av färger. I hans dikter förekommer ord som stenblått och mögelgrönt, flaggrött och kungsblått, lergult och oljegrönt. Här lyser också mängder av blommor, blommor som vallmo och fingerborgsblomma, syrener och maskros, ögontröst och krusmynta. I ett brev skickat från Paris till väninnan Erica Lillegg i Wien skriver Celan: ”Jag är bara ett blad, som man varje dag på nytt måste påminna att det finns träd” Och i dikterna hittar man även mandelträd och plataner, popplar och cypresser, aspar och karelska björkar och så mullbärsträdet. Det återfinns i en senare samling, ”Andningsvändning”; en bok som jag inte översatte – ändå gick jag och grubblade över dikten hela sommaren: Du kan med förtröstan bjuda mig snö Var gång jag skred genom sommaren skuldra vid skuldra med mullbärsträdet skrek dess yngsta blad. Jag läste dikten om och om igen. Varför utövade den en sådan magi över mig, från dess första inledande förtröstan, till skriket i dess yngsta blad? Var det silkesmaskarna som angrep bladet, för att skapa den vackraste av vävar ? En väv lika skimrande som en dikt? Hade det någon betydelse att Celan på sitt sommarställe i Moisville hade planterat tre stycken mullbärsträd med vita bär i stället för röda? Kanske var det just de där vita mullbären som var den snö han talade om i dikten? Jag läste sägnen om Pyramus och Thisbe, att blodet från deras genom missförstånd åstadkomna dubbla självmord färgade de från början vita bären röda. Samma natt hade jag en dröm. Paul Celan hade kommit till Skåne! Han satt på ett brunnslock i en trädgård och lutade sig framåt, han stödde underarmarna mot benen, han såg glad och avslappnad ut. Så fantastiskt att han tagit sig hit, så underbart att han såg så lycklig ut! Och vilket tillfälle jag hade nu att fråga honom direkt om hans dikt! Jag störtade mig fram i största förväntan. Men just innan jag skulle öppna munnen hejdade jag mig. Paul Celan dog redan i sitt femtionde år, då han dränkte sig i Seine i april 1970. Hans dikt fortsätter att fascinera genom sin gåtfulla utstrålning, med sin kristalliska, nästan skulpturala struktur. Men hur ta sig in i denna svarta diamant? Många som likt mig blivit fångade av hans dikt vill läsa så mycket som möjligt om hans verk och också om hans liv, eftersom de var så djupt förbundna. Meine Gedichte sind meine Vita, sa Paul Celan själv, ”Mina dikter är mitt liv”. Kanske kan man få några ingångar genom att läsa brevsamlingen ”etwas ganz und gar Persöhnliches, (något helt och hållet personligt) som innehåller 691 brev, där Paul Celan många gånger får anledning att berätta om sig själv och sitt liv. Även om han ofta nämner sin diktning ger han inga tolkningar, men han berättar sin livshistoria som flykting från det forna Östblocket, som tyskspråkig jude från Czernowitz i Rumänien, hans föräldrar dödades av nazisterna. Celan beskriver sin kamp som tyskspråkig diktare i exil, men också lyckliga stunder, i brev riktade till sin älskarinna Ingeborg Bachmann eller till hustrun Gisèle Lestrange. Men trots allt som har skrivits om Celan är det dikterna man känner hans unika, gåtfulla särprägel, den som man aldrig riktigt kan utröna, även om man känner förutsättningarna för hans dikt: Förintelsen och det judiska ödet. En av dikterna jag översatte bär den för 2020 så ödesdigra titeln ”Corona”. Det är en kärleksdikt till Ingeborg Bachmann och här ingår de vackra orden som gett diktsamlingen ”Mohn und Gedächtnis” dess titel: ”Vi älskar varandra som vallmo och minne.” Corona, är latin för krona, men det är också en musikalisk term för en fermat, alltså ett ställe i musiken där man håller ut tonen i en tonsatt vila, kärlekens vila. Under ett år präglat av pandemi gav mig läsningen av Paul Celans dikter just en sådan tonsatt vila, jag upplevde glädjen att få vistas i hans dikter och umgås nära och varsamt med dem, för översättning är framför allt noggrann och uppmärksam läsning. Det menade Celan själv som när människor fann hans dikter svårförståeliga, skrev i ett brev, att man skulle ägna dem uppmärksamhet, likt den uppmärksamhet en blind flicka ägnar den gata hon tar sig över med sin blindkäpp. Celan var själv översättare av ryska poeter som Mandelstam och Jesenin, och han förstod vilket mödosamt och svårt arbete det kunde vara. I ett annat brev säger han att en översättning var som att skeppa något över en flod: ”man ska därvid beakta inte bara antalet rader utan också roddartagen. ” I drömmen frågade jag aldrig Paul Celan om vad han menade med sin dikt. För det är inte så man gör. Man läser dikten, man tar den till sig, men man frågar inte. Och med denna insikt vaknade jag. Dikten behöll sina underjordiska flöden intakta, och poeten vaktade leende dess källor. Jag vet inte om de tre mullbärsträden med vita bär i Moisville i Frankrike ännu står kvar, men jag vet att det står ett mullbärsträd i hans dikt och ett i Tivoliparken i Kristianstad. Jag vet inte vet om det har hjälpt mig att förstå dikten bättre, men vill gärna tro det. Och när jag upptäckte det, med sina ännu ljusa mullbär, blev jag lycklig; lika lycklig som Paul Celan såg ut att vara i min dröm när han satt på ett brunnslock i en skånsk trädgård på Österlen. ”Jag är bara ett blad som man varje dag måste påminna om att det finns träd” skrev han i sitt brev, ett utryck fylld av oändlig ensamhet. Jag tänker att alla vi som läser hans dikt är sådana träd, och att också vi är blad på dessa stora träd, och jag hoppas Paul Celan skulle glädja sig åt att förstå hur många vi är som läser hans dikt och finner den livsnödvändig. Eva Ström, författare Litteratur Paul Celan: Etwas ganz und gar Persönliches. Die Briefe 1934–70. Redaktörer Barbara Wiedemann och Bertrand Badiou. Suhrkamp Verlag AG, 2020. Petra Rychlo (redaktör): Mit den Augen von Zeitgenossen. Erinnerungen an Paul Celan. Suhrkamp Verlag AG, 2020.

3 Kesä 202110min

Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor. Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte. Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist. Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet. Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN. Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt. ”Alltid har människan älskat broar” inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur – med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp – kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne. Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes – allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen. Nu har även jag en penna. ”Mina böcker kommer från detta hus”, skriver Duras och fortsätter, ”Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen.” Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts? Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen. Oskar Kardemark Litteratur: Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014 Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.

2 Kesä 20218min

Melankoli är en form av djup depression, som länge förknippades med tänkande och kreativitet. Poeten Ellen Nordmark slår ett slag för melankolin och en musikalisk liten insekt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hör du syrsornas sång? Den minner om doften av hur solvarmt gräs svalnar i sommarkvällen; hur middagsbordet aldrig dukas av; hur samtalen bara fortsätter. Förda till samma toner som för 2400 år sedan ackompanjerade Sokrates och Faidros. Fast egentligen har det aldrig varit syrsor som spelar, utan svenska vårtbitare och grekiska cikador. Inte konstigt att uttrycket ”sätta griller i huvudet” kommer från grekiskans gryllos som betyder gräshoppa. Och därför grubblar vi, för att sådan är livsgången: svårdefinierad som syrssången. ”Det berättades” förklarar Sokrates ”att cikadorna en gång i tiden hörde till det människosläkte som fanns innan muserna blev till. När så muserna kom med sång och filosofi, blev några av dessa människor så utom sig av förtjusning att de glömde mat och dryck och dog utan att själva märka det”. Berättelsen om hur människor uppslukas av konsten så till den grad att de förvandlas till insekter, är på sitt säregna vis vacker. Samtidigt ligger det något lika melankoliskt över den som över sången i sommarkvällen: en kontinuitet präglad av entonighet, kombinerad med självutplånande förgänglighet. Kanske är det ingen tillfällighet att den mörka, kalla jorden är cikadornas habitat. Inom humoralpatologin, en antik lära där sjukdom anses bero på en obalans mellan kroppsvätskorna, kopplas jorden till svart galla – och därigenom till melankoli. Tankarna var tongivande långt in på 1800-talet och renässansförfattaren Robert Burton hänvisar direkt till Sokrates berättelse, när han i mastodontverket Melankolins Anatomi resonerar kring varför de bildningstörstande oftare tycks hemfalla åt melankoli än sina medmänniskor. Till detta finner han två grundorsaker: ”Det ena är att de lever ett stillasittande, ensamt liv, för sig själva och Muserna” skriver han. Det andra är kontemplationen i sig, den ”torkar ut hjärnan och släcker all naturlig glöd”. Från antiken hämtar Burton också sin melankoliske arketyp: Aristoteles som sägs offra sin hälsa för tänkandet. Men som samtidigt kanske var den förste att koppla samman melankoli och geni. Till denna tveeggade tradition sällar sig även modernare tänkare. Exempelvis fastställer filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin att han ”kom till världen i Saturnus tecken” – Saturnus som är den svarta gallans och melankolins planet. Han förklarar vidare i avhandlingen Ursprung des deutschen Trauerspiels att melankolin är ”den mest genuint sinnliga av de kontemplativa impulserna, och det har alltid varit känt att dess kraft lika gärna kan återfinnas i den galne hundens blick som hos geniet”. Burtons omvärld är med hans egna ord ”jäktad och ärelysten”, författarna är ”förhäxade efter begär och berömmelse” – defekter som också vår tid anklagas för. Renässansen kan betecknas som övergången mellan en medeltida kollektivism med kristna förtecken till modern individualism. Livet går från att vara en färdsträcka mot himmelriket, till att bli något som ska självförverkligas. Hanna Arendt - som för övrigt gör just Benjamins liv till en karaktäristisk melankoli när hon liknar det vid ett nät av meriter, talanger, klumpighet och stor otur – beskriver i sin essä ”Arbete, tillverkning, handling” omställningen i samhällets värdegrund med begreppen Vita Contemplativa, det kontemplerande livet, och Vita Activa, det aktiva livet. I och med moderniteten nedvärderas kontemplationen och handling blir viktigare än tanke. Samtidens Vita Activa-människa klagar visserligen på att lärare och vårdpersonal inte hinner med sina primära arbetsuppgifter i och med det ökade kravet på dokumentation, och att ”det är för mycket snack och för lite verkstad” i politiken. Men i slutänden är målet med allt detta ”snack” snarare mätbar prestation än verkligt begrundande. Tidsandan sammanfattas av Donald Trumps versalröst: ”Jag tycker inte om att analysera mig själv, eftersom jag kanske inte kommer tycka om vad jag får syn på”. Så dränks syrsornas sång. Att likt Sokrates förlora sig i tankar och fastna i farstun på väg till nästa möte, eller gästabud, accepteras inte. Ändå är det hans reflektioner som väcker mest insikt och förundran när han väl kommer fram. ”Melankolin förråder världen till förmån för kunskapen”, fastslår Benjamin. Den blir en anomali, ett hot mot tidsandan, och har därför allt sedan Burtons dagar definierats som diverse sjukdomstillstånd. En inkräktare på det ”riktiga”, ”friska” jaget som ska avlägsnas. Burton förespråkar åderlåtning och avhållsamhet från svårsmält viltkött. Tvåtusentalssvensken vänder sig till självhjälpsböcker, raw food och high intensity interval training för att bli sitt bästa jag. Psykisk ohälsa kan medföra stort lidande och förödande konsekvenser, det bör inte romantiseras. Men kanske kan det vara värt att ställa sig frågan om det verkligen finns ett riktigt jag helt skiljt från det sjuka, och om det som anses sjukt enbart är av ondo. Vår upplevelse av världen sker trots allt ofrånkomligen genom kroppens lins. Ändå klarar vi inte av att tala om dess melankoliska svaghet som en naturlig del av livet. Att se in i sjukdomens rätta ansikte kräver, som Virginia Woolf uttryckt det, ”modet hos en lejontämjare, en robust filosofi och ett förnuft djupt rotat i jorden.” Djupt rotat i den melankoliska jorden finner vi Vita Contemplativa, vars avsaknad av resultatinriktning och inneboende svaghet gör det till ett uppror: det öppnar för en tolerantare världsbild, där varje enskildhet också är helhet och nödvändighet. ”Det enda nöje en melankoliker tillåter sig är allegorin” förklarar Benjamin. Det allegoriska synsättet utvidgar tingens mening och bygger nya helheter av dem. Sokrates tycks kanske svamla om garvare och packåsnor, andra gånger om stjärnor, bergarter och vaser: det är inte förrän åhörarna tittar in i resonemangen som det avslöjas att otaliga, fängslande bilder ryms därinne. Den melankoliska allegorin bygger mening också av livlösa ting på en grund av meningslöshet, och står därmed i direkt korrelation till död och förfall. Livets mening skapas i förhållande till döden, och dödens ofrånkomlighet gör melankolin till en grundsten i världsordningen, inte en parasit på den. Snarare då en cikada, lika odödlig som tingen, som krälande och småäcklig spelar förtrollande musik. I Vita Contemplativas melankoliska farstu lurar alltid handlingsförlamningen och meningslösheten. ”Jag har en talang för misslyckanden” suckar Benjamin inför alla sina oavslutade projekt. Liksom Sokrates måste kontemplationen våga sig in på festen. Men förgäves om inte gästerna vill höra på: för dialog krävs som bekant två. Det är kanske dags för Vita Activa att sänka rösten, se in i lejonansiktet och acceptera att den livssång vi lever i också är syrsornas melodi. När cikadorna blev cikador fick de, berättar Sokrates, en gåva av gudarna: de behöver varken mat eller dryck. ”Ser de oss” fastslår han ”däremot inbegripna i samtal och oberörda av deras sirensång, då kanske de med glädje skänker oss den.” Troligen blir vi aldrig behovslösa gudar, men kanske kan vi acceptera människans mångfacetterade, självmotsägande natur och bli melankoliska aktivister i sommarkvällen. Ellen Nordmark KÄLLOR - Arendt, Hanna. 2013. ”Arbete, tillverkning, handling”. ARNE MELBERG (red. & övers.) Essäer. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. - Arendt, Hanna. 1968. ”Walter Benjamin”. Zohn, Harry (övers.). Men in dark times. San Diego/New York/London: Harvest Book Harcourt & Brace Company. Tillgänglig: fdocuments.in_hannah-arendt-men-in-dark-times.pdf [hämtat 21-03-23]. - Barbaro, Michael. 2016. What Drives Donald Trump? Fear of Losing Status, Tapes Show. New York Times. 25 oktober. Tillgänglig: https://www.nytimes.com/2016/10/26/us/politics/donald-trump-interviews.html [hämtat 201108] - Benjamin, Walter. 1998. The Origin of German Tragic Drama. Osborne, John (övers.) LONDON: Verso. - Burton, Robert. 2019. Melankolins anatomi. Melberg, Arne (övers.). Stockholm: Atlantis. - Platon. 1969. ”Faidros”. Wester, Ellen (övers.). ERIK BERGGREN (red.). Dialoger Sokrates Försvarstal Faidon Faidros. Stockholm: Bonniers. - Platon. 2000. ”Gästabudet”. Stolpe, Jan (övers.). JAN STOLPE (red.). Platon. Skrifter. Bok I. Sokrates försvarstal/ Kriton / Euthyfron / Laches / Den mindre Hippias / Gästabudet / Faidon /Gorgias. Stockholm: Atlantis. - Woolf, Virginia. 2015. The Moment and Other Essays. Project Gutenberg of Australia. Tillgänglig: http://www.gutenberg.net.au/ebooks15/1500221h.html#ch3 [hämtat 201108] - Öhman, Marie. 2007. ”Här kan jag äntligen tala”. Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap. Diss., Örebro Universitet. Tillgänglig: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:135308/FULLTEXT03.pdf [hämtad 201108] - Birnbaum, Daniel. 1993. Melankolisk trio. Labyrintiskt om Saturnus och svart galla. Dagens nyheter. 23 mars. Tillgänglig: https://www.dn.se/arkiv/kultur/melankolisk-trio-labyrintiskt-om-saturnus-och-svart-galla/ [hämtat 21-03-23]

1 Kesä 202110min

Den nya offentligheten bar på ett löfte om ett genuint demokratiskt och fördjupat samtal. Det blev inte riktigt så. Litteraturvetaren Frida Beckman reflekterar över kritikens möjligheter i denna tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i december 2019. Kritik är inte nödvändigtvis detsamma som en negativ synpunkt. I en filosofisk, estetisk, och politisk tradition utgör den snarare grunden för ett reflekterande vridande och vändande på påståenden i syftet att förstå dess, och även våra egna, förutsättningar och gränser. Kritik i denna bemärkelse har en central funktion för individ och samhälle, en funktion som har varit grundläggande för det moderna samhällets självförståelse. Poeten och översättaren Magnus William-Olsson beskriver kritiken som det skelett som hållit upp både den individuella och den samhälleliga kroppen. 1700-tals filosofen Immanuel Kant såg kritiken som en förutsättning för Upplysningen. I utvecklingen från mer despotiska och auktoritära samhällen mot mer demokratiska var en central faktor att få människor att ta sig ur vad Kant kallar deras ”självförvållade omyndighet.” För honom handlar alltså kritiken om att alla måste tänka själva, men också att vi måste göra det tillsammans och att det måste ske ute i offentligheten. Denna fria, gemensamma, kritiska aktivitet måste alltså ta plats i ett offentligt utrymme. Under tidigare perioder fanns torgen som möjliga sådana, under Upplysningen växte det fram akademier, salonger, skrifter, och på 1800-talet tar det ordentlig fart med framväxten av tidningar och tidskrifter tillgängliga för gemene man, eller, ja, för medelklassen i alla fall. Den tyske 1900-tals tänkaren Jürgen Habermas beskriver det som ett framväxande av vad han kallar en ”borgerlig offentlighet”. I det ideala samhälle som Habermas teoretiserar består denna offentlighet i samtal baserade på vad han kallar ”kommunikativ rationalitet.” Dessa samtal är beroende av deltagare som aktivt brukar sitt förnuft och utarbetar gemensamma strategier för att föra samtalet – och kritiken – vidare. Redaktioner, moderatorer och kritiker utformar mer eller mindre beständiga former för samtalet. Redan på 1960-talet oroade sig Habermas för denna offentlighets försvinnande. Och sedan dess har också många påpekat att offentligheten har förändrats. Inte minst har ju andra sociala kategorier än just de bildade medelklassmän som Habermas hade i åtanke gjort sig hörda sedan 60-talet. Från 1990-talet och framåt har ju även Internet inte bara tagit plats i våra salonger utan också alltmer kommit att utgöra våra salonger. I början sågs nätet som en fantastisk plats för offentligheten, där en mångfald av röster och åsikter kunde få ta plats i demokratins namn. I princip kan ju vem som helst uttrycka sig och kommunicera med vem som helst. Eller så var tanken. Men i den nya offentligheten har samtalets former flutit ut. En allt större del av det offentliga samtalet formas och ägs av kommersiella aktörer och plattformar såsom Facebook och Twitter och deras sponsorer. Samtidigt blir gränserna mellan privat och offentligt, mellan kommersiellt och ideologiskt, mellan tyckande och kunnande, mellan publikt samtal och hatstorm allt mindre tydliga. Och det tycks inte finnas någon väg ut – inget utanför denna sörja av urholkad och urskillningslös interaktion. Som Marcia Sá Cavalcante Shuback noterar i William-Olssons antologi Kritiken i den nya offentligheten från 2018, ”Kritiken är redan i den nya offentligheten, det vill säga alla försök att utveckla en kritik av den nya offentligheten är redan absorberad av den nya offentligheten” (36). Håller alltså skelettet som William-Olsson beskriver det, på att vittra sönder? ”är vi på väg” undrar han, ”att falla samman i små högar av hud och kött och hjärna?” (5). Ja, ibland verkar det sannerligen inte bättre. Studie efter studie visar hur vi går på ”magkänsla” när vi väljer vilka fakta och vilka sanningar vi vill tro på. Visst har internet och sociala medier gjort plats också för produktiva kontaktytor och givande samtal. Men alltför ofta tycks den ”kommunikativa rationaliteten” formligen drunkna i mer eller mindre oredigerat tyckande och kännande. Och när det eller den som låter högst och skapar starkast reaktioner får styra samtalet ligger rationaliteten risigt till. Fast det kan ju låta både ganska kritiskt och ganska rationellt ibland. Lever vi själva verket inte i en tid där kritiken frodas? Aldrig har väl auktoriteter ifrågasatts med samma intensitet. Förutom tyckande och känslor präglas också den nya offentligheten av vad litteraturvetaren Christopher Castiglia kallar ”critiquiness” – alltså typ ”kritiskhet.” Kritiskhet låter som kritik men saknar dess etiska ställningstagande. Kritiskhet är ett slags iscensättande av ett sinnelag som består av indignation och brist på tillit. Detta sinnelag karaktäriseras också av brist på öppenhet – man har liksom bestämt sig, redan innan man möter sin omgivning, vad man tycker. Castiglia kopplar kritiskhet till vad komikern Stephen Colbert kallar ”truthiness.” Detta begrepp är ännu mer svåröversatt. ”Sanning-het”? Sanning-het är produktionen av något som låter sant enligt de som redan tror på det som sägs och som därför inte avkrävs bevis eller ens logik. Detta kopplas i sin tur ihop med det numera välkända begreppet ”postsanning.” Det är också i denna kontext som vi landar i begreppet ”postkritik.” Under denna rubrik frågar man sig vad som är kritikens förutsättningar i dag. Många som arbetar med kritik, oavsett om de är filosofer, akademiker eller kritiker, och oavsett om sig de befinner sig i Sverige eller i USA, tittar nu kritiskt på kritiken själv. Vissa befarar att den har spelat ut sin roll. Den har ersatts av kritiskhet – av en brist på tillit och öppenhet. Vissa oroar sig till och med att kritiken, i sitt ständiga vridande och vändande på kunskap, inte bara tagits över av utan till och med gynnat samtidens relativisering av sanning och korruption av fakta. Andra ser denna kris som en öppning mot nya sätt att se på tillvaron och litteraturen. Inom ”postkritiken” har producerats en mängd nya tolkningsmodeller som vill gå ifrån kritikens impuls att ständigt avslöja påståendens och texters bakomliggande betydelser och maktstrukturer. I dess plats söker man utforma läsningsstrategier som uppmärksammar de läkande och produktiva krafter som litteraturen och kulturen bär på – hoppet, förståelsen, tillförsikten, tillhörigheten. Så kanske är inte kritiken utspelad ändå. Det hör till kritikens själva väsen att vara i kris – de två orden hör till och med ihop etymologiskt. Det är i själva verket en av kritikens egenskaper att också vara självkritisk och undersökande i relation till sin samtid. I det perspektivet kanske postkritiken helt enkelt bör ses som vår samtids kritik. Med tanke på de allt mer misstänksamma, för att inte säga paranoida, drag som präglar samhällsdebatten, inte minst på internationell nivå, gör postkritiken rätt när den är vaksam mot kritiskheten – mot indignationen och bristen på tillit. Läkande, skapande, produktiva krafter behövs. Samtidigt måste vi vara vaksamma också mot idén att kritiken själv blivit överflödig. Exakt hur denna balans mellan kritiskt granskande och produktiva krafter uppnås har postkritiken fortfarande inte helt lyckats svara på. Men så länge det får fortsätta att vara en fråga som tar plats i offentligheten fortlever bevisligen den kritiska aktiviteten. Och vi kan ha kvar våra skelett lite till. Frida Beckman Litteraturlista Habermas, Jürgen (1991) The Structural Transformation of the Public Sphere: An Inquiry into a Category of Bourgeois Society, trans. Thomas Burger with the assistance of Frederich Lawrence, Cambridge MA: The MIT Press (1962). Kant, Immanuel (1989) ”Svar på frågan: Vad är upplysning?” Vad är upplysning? Red. Bruno Östling, Stockholm: Symposion. Sá Cavalcante Schuback, Marcia (2018) ”Kants kritiska revolution,” Kritiken i den nya offentligheten: Kritiken som konst och kunskapsform, red. Magnus William-Olsson, Ariel litterär kritik 11. William-Olsson, Magnus (red.) (2018) Kritiken i den nya offentligheten: Kritiken som konst och kunskapsform, Ariel litterär kritik 11.

31 Touko 20219min

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet – Le temps retrouvé – var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda – dagstidningar, böcker och teaterföreställningar – blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

27 Touko 20218min

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet – Le temps retrouvé – var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda – dagstidningar, böcker och teaterföreställningar – blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

27 Touko 20218min

Innan den viktorianska erans intågande i Storbritannien var det vanligt med privata museer, många i nyklassicismen anda. Gabriella Håkansson har tittat närmare på en av de mer spektakulära samlingarna från den tiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2019. År 1780 kunde man i engelska guideböcker läsa att världens största samling av antika föremål, utanför Rom, fanns i London. Samlingen var inrättad i ett hus på nummer 7 Park Street, och turisterna vallfärdade för att besöka det spektakulära privatmuseet som, skapats av en mr Charles Townley – och som somliga menade övertrumfade självaste British Museum. Vad museigästerna inte kände till, varken under eller efter besöket, var att de deltog i en hemlig initiationsrit. Jag återkommer till det. Museets storhetstid varade i knappt tjugofem år. Efter Townleys död skingrades objekten, husets såldes och den berömde samlaren raderades ur historieböckerna. Det skulle dröja tvåhundra år innan man återupptäckte honom – vad var det egentligen som hände? Charles Townley var kolgruvebaronen som hade vuxit upp i ett katolskt hem i norra England, och blivit mångmiljonär genom arv. Förmögenheten lades på att supa, spela kort och gå på bordell. På Londons klubbscen var han känd som den störste hedonisten och något äktenskap var det inte tal om. Townley fortsatte klubba ända fram till trettio, då han sent omsider begav sig ut på sin Grand Tour. Och i ett slag förändrades allt. Bildningsresan följde den sedvanliga rutten genom Europa ner till Rom och Neapel, där Townley hamnade i kretsen av intellektuella kring den bourbonske prins Felipe på Palazzo Portici. Här fanns bland andra sir William Hamilton, Johann Winckelmann, Joseph Nollekens, baron d´Hancarville och en rad andra intellektuella som gärna kombinerade frihetlig upplysning med hårt festande, och ett brinnande intresse för Felipes utgrävningar av Pompeiji och Herculaneum. Den bourbonske prinsen hade strukits från tronföljden på grund av en sexuell mani, och i källaren på sitt museumspalats hade han ett hemligt rum, Gabinetto Segreto, där han förvarade alla föremål av erotisk karaktär som hade grävts upp, och som inte var lämpliga att visa för allmänheten. Hit fick bara vissa utvalda tillträde, här försökte man försöka förstå antikens mörkare sidor genom de märkliga erotiska fynden. En av de utvalda var Charles Townley. Den knappt trettioårige Charles hade aldrig intresserat sig för Rom, Grekland eller Egypten tidigare – nu började han samla frenetiskt. Statyer, vaser, mynt – han rensade marknaden på fynd. Den första Neapelresa resulterade i trettio lårar med historiska objekt som skeppades hem till London – och med dem följde också hans nya vän, författaren och pornografen, baron d´Hancarville. Townley hade ett tydligt samlarfokus, alla föremål han köpte anknöt till den romerske guden Bacchus. Allt som var esoteriskt och rörde fruktbarhetsriter, falloskult, mysteriespel och backanaler, var av intresse. Det verkar som att d´Hancarville hade övertygat honom om att de grekiska mysteriekulterna hade bevarat spår av mänsklighetens allra tidigaste religiösa ritualer. Och att spåra, tolka och återskapa dessa hedniska riter, verkar också ha varit det hemliga band som knöt männen runt Gabinetto Segreto samman. Ursprungskulten det rörde sig om var dyrkan av en tidig fallosgud, som man menade var alla religioners ursprung – även kristendomens. Hemma i London satte Townley igång att bygga ett museum för sina obskyra artefakter. Tillsammans med d´Hancarville åkte han runt och studerade alla engelska antiksamlingar i jakt på esoterisk kunskap om ursprungskulten. Det var ett mångårigt arbete som i baronens fall resulterade i ett trebandsverk om utvecklingen av grekisk konst, och i Townleys fall, i en helt unik idé om hur privatmuseet skulle konstrueras. Den berömde arkitekten James Wyatt anlitades och 1780 stod huset klart och dörrarna kunde slås upp för allmänheten. Med all inredning, färgsättning och dekor kopierad från Pompeiji blev det ett nyklassicistisk landmärke. Rumlaren Charles Townley hade blivit en erkänd konnässör. Men museet bar på en stor hemlighet. För vad besökarna inte visste var att dess inre var konstruerat som en hemlig kod, och att byggnaden i själva verket var ett tempel helgat åt Bacchus. Utställningen var arrangerad så att gästens rundtur efterhärmade initiationsriten till backanalen, där novisen gick från död till uppståndelse i en ockult ceremoni som ledde från underjordens mörker till sanningens ljus. Målet var att påverka gästernas sinne i smyg. I entrén möttes de av sarkofager och andra föremål förknippade med död, begravning och ceremoniell tvagning. I nästa rum kunde man beskåda fruktbarhetsgudar som Faunus och Priapus, därefter anträdde man husets mittpunkt, biblioteket, där Townleys stora samling av böcker om religion och hedniska praktiker fanns. I takets i alla rum slingrade sig en girlang av murgröna, Bacchus symbolväxt, varvad av de instrument som spelades under Bacchus-orgierna för att åskådarna inte skulle höra skriken från de som initierades. Inget av detta förstod de intet ont anandes besökarna, som i dagböcker och brev beskrev museet i förtjusta ordalag. Men succén blev inte långvarig. Efter sekelskiftet 1800 skedde ett drastiskt filosofiskt och klassmässigt paradigmskifte i England, där allt som kunde knytas till den franska revolutionen sågs med ogillande, där ibland nyklassicismen. Stilen hade varit en symbol för upplysningens hedonistiska, frihetliga ideal, och ersattes nu snabbt av den nationella nygotiken – samtidigt som grekofilernas sexfixering hånades offentligt. I den växande, urbana medelklassen var det kristen moral, och inte hedendom, som stod på agendan. Man engagerade sig i djurrätt, antislaveri och regleringar av dryckenskap och barnarbete – bland annat i Townleys kolgruvor – och tog avstånd ifrån privatsamlande, och den ansvarslösa skörlevnad, som man menade att 1700-talets upplysningsmän hade ägnat sig åt. Det nya samhället skulle formas av och för fria människor, i transparenta rum – inte i slutna ordenskammare. Klenoderna i Townleys samling hade sålts dyrt till British Museum på 80- och 90-talen, men vid hans död 1805 fanns inte längre något intresse. Flera av hans berömda statyer var, som det hette på 1700-talet, renoverade – antikvitetshandlarna hade satt på nya armar och ben på gamla statyfragment så att de blev hela, och sen blekt och slipat dem innan de visades för säljarna. Nya krav på vetenskaplighet gjorde att dessa statyer nu tappade värde. Konnässörerna betraktades som oseriösa förfalskare, och deras privatmuseer revs ett efter ett. När drottning Victoria 1838 besteg tronen var alla jämnade med marken. sir John Soanes hus på Lincoln’s Inn Fields är idag det enda vittnesmålet som finns kvar av Townleys epok, och de upplysta män som byggde sina drömmar på antika ideal. Men kanske är historiens gränser inte så skarpa ändå. På sätt och vis kan hela den viktorianska perioden liknas vid den excentriske engelsmannens Bacchusbygge. Den djuriska driften var väl dold, men ändå allestädes närvarande, bubblande under de sociala ceremoniernas blanka yta. Den som med full kraft skulle riva fasaden var ingen engelsman, utan en Wienbo vid namn Sigmund Freud. Han kartlade hur bråddjupet inom oss trädde fram i drömmar, konst och vardagliga felsägningar. Och hans stora intresse, vid sidan av psykets och sexualitetens vindlingar, ja, det var att samla på antika statyetter. Gabriella Håkansson, författare

26 Touko 202110min