Nabokov i exil: Migranten som vägrade sörja

Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att klara av att vara ensam stora delar av dygnet? Katarina Wikars reflekterar över att åldras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Med ångest mindes Trotskij ett yttrande av Turgenjev som Lenin ofta citerade: Vet ni vilken som är den värsta av alla laster? Att vara över 55 år.” Trotskij fick en ishacka i huvudet när han var 59. Stalin hann före åldrandet. Men är det fortfarande sant – att den värsta av alla laster är att vara över 55 år? Nu när marknaden svämmar över av filmer om kärlek efter 60, och då artiklar om Jane Fonda har rubriken 70 är det nya 40? Det är som en kollektiv om än medelklassig besvärjelse – att inte åldras. Jag letar efter ledstången i alla trappor. Sätter på mig broddarna och vill helst inte gå ut när det är halt. Och noterade redan för bra många år sen att halsen blivit gammal. Tänk om 55 istället är det nya 70? Så man kan nog säga att jag är lämpad att ta mig an handboken ”Konsten att bli gammal” av den tyske filosofen Wilhelm Schmid som är sådan där internationell bestseller som översatts till otaliga språk och kom på svenska. Tänk om 55 istället är det nya 70? Åldrandet ska inte bekämpas som en sjukdom står det redan på baksidan. Och så sammanställer han tio steg till – jämnmod. Det är ledordet. Och kanske jämnmodet går att finna först när man blir äldre. ”Konsten att bli gammal” riktar sig till alla som är i den hypotetiska tredje fjärdedelen av livet. Då möjlighetshorisonten krympt ihop väsentligt, men då också, enligt Schmid, många med emfas säger: jag kan det där! Både en massa praktikaliteter, och livet i stort, kanske. ”Sviktande fysisk kraft kan mötas med växande och bättre kanaliserade själsliga krafter.” Hur då? Drömmer vi inte alla om att bli levnadsmästare? Visare? Men vem som ska lyssna på en? Äldre människor har förlorat i status i det här samhället. Det är därför alla äldre vill vara unga. 70 är det nya 40. Man måste förr eller senare konfronteras med förgängligheten, inte ”vara en sådan där åldring som försöker förbli ung till priset av sitt eget åtlöje”, som Wilhelm Schmid skriver om. Men hallå! Historiskt sett har det ju varit lättare för män, åtminstone för framgångsrika män att åldras både med rynkor och viss övervikt än för kvinnor. De har inte överskuggats av ångest att framstå som patetiska direkt. Och det är en massa andra parametrar som inte heller får plats i ”Konsten att bli gammal”. För hur man åldras är ju också en klassfråga. Vissa yrken sliter ner kroppen snabbare men kanske går det inte ens att göra ett åldersdiagram utan det måste till en tredimensionell åldersmobil? Men tillbaka till jämnmodet: ge det en chans! Det kanske väntar där runt hörnet på alla oss som hela livet varit för rastlösa, för spänningssökande, för arga. Jag vet inte vad Simone de Beauvoir hade tyckt om allt det här pratandet om jämnmod för redan i förordet till sin bok ”Ålderdomen” från 1970 skrev hon: ”Framför allt kräver man att de äldre ska ha sinnesfrid, denna sinnesfrid som hör ålderdomen till, punkt slut, och det gör att man slipper intressera sig för att de är olyckliga.” Simone de Beauvoir var från unga år upptagen med tanken på åldrandet och döden, bodde med utsikt över en kyrkogård, och hon skrev om både sin mors och Sartres skröplighet och död innan hon tog det stora greppet på hela ”Ålderdomen” när hon var strax över sextio. Hon skrev: ”Jag minns min häpnad när jag första gången i mitt liv var allvarligt sjuk och tänkte, den här kvinnan som transporteras på bår, det är jag.” ”Never complain never explain” Förr i tiden var 50 den gamla förrädiska gränsen, efter vilken ålderstrappan stupade brant nedåt på de gamla oljetrycken. Den kultur vi nu lever i förbereder oss inte på att bli gamla. Pensionärer ska vara aktiva, äldre människor ska vara glada. Resa, upptäcka, dejta. Ingen berättar längre hur utlämnad man kommer att bli. Ingen talar om kontrollförluster. Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att lära sig att vara ensam stora delar av dygnet? Jag minns när jag läste ”Upptäckten” av Kerstin Thorvall att jag tänkte: Man måste träna på att vara ensam för till slut kommer man inte ut ur lägenheten och då vill inte jag ringa till psykakuten klockan halv sex varje kväll för jag inte står ut som Kerstin Thorvall gjorde. Kanske jag började alltför tidigt att träna på det här? Andra säger: Vad gör du? Jag: Jag tränar på att vara ensam så jag ska stå ut med det när jag blir gammal. Andra: Men vem säger att det ska vara så? Ingen. Vi ska ju ha kollektiv i Spanien med egen sjukvård i källaren. Tror de, ja? Ingen vet hur det kommer att bli. ”Ålderdomen överrumplar oss”. Det sa redan Goethe. Och jag som alltid har hatat gruppaktiviteter och samkväm, varför skulle det gå bättre när jag är 75? Kanske med ett större – just det- jämnmod. ”Never complain never explain”. Måste man vara ständigt glad i det här samhället? Det har jag faktiskt alltid undrat, och kanske blir det mer legitimt att sura när man blir äldre. När det gör ont i ryggen? Om någon man älskar försvunnit för gott? När det regnar oavbrutet? Schmid lyfter fram ord som passivitet i ”Konsten att bli gammal”. Frågar: ”När om inte nu när man blir äldre skulle den mänskliga rättigheten att förbli passiv tas i bruk? Och är inte en del av den moderna dödssynden depression helt enkelt den goda, gamla melankolin som är en naturlig del av livet?” ”Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem” Kan det vara så att andra halvan av livet handlar om att förbereda sig inför förlusterna? Att göra sig av med det man samlat på sig. Att första halvan handlar om ackumulering och den andra om reducering. Att lära sig av med. ”Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem”, skriver Schmid. Kroppen byggs upp och monteras sen ner. Och de gamla vanorna gör att man kan vila upp sig. ”Istället för lusten kommer det att inte behöva längta efter något” skrev Seneca. Min mamma brukade säga: ”Men jag är gammal” som svar på det mesta. Och när ens föräldrar dör blir man per automatik den äldsta just i sitt släktträds lilla gren så nu när mina vuxna barn försöker pigga upp mig med att föreslå: Om du ler fast du inte är glad blir du gladare. Om du sträcker på dig får du bättre hållning så svarar jag: ”Men jag är gammal”. Och allt oftare sitter jag och tittar igenom de gamla adressböckerna och anteckningsböckerna, och tänker: ”Finns det tid för försoning?” För det är som om det redan är försent att lära känna nya människor. Man har fullt upp med att försöka förstå sig på de gamla. Här skulle det kunna vara slut om inte en väninna just ringt och sagt att hon läst att kvinnor födda på sextiotalet i snitt kan tänkas leva till över hundra, bli 104, si så där. Det skulle betyda 50 år till - av åldrande. Så det kanske är lika bra att baxa fram den där gränsen och försöka tänka att 60 är det nya 35 istället för 75. Släppa både jämnmodet, handböckerna och ledstången ett tag. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Wilhelm Schmid: Konsten att bli gammal. Översättning Peter Handberg. Lind & co, 2016. Simone de Beauvoir: Ålderdomen. Översättning Eva Alexanderson. AWE/Geber, 1976. Kerstin Thorvall: Upptäckten. Albert Bonniers Förlag, 2003.

19 Maalis 201810min

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

14 Maalis 20189min

Globaliseringen har gjort små folkgrupper rädda för att förlora sin identitet. Men samma globalisering gör det möjligt för dem att driva sin sak, konstaterar författaren och journalisten Per J Andersson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag kliver av lokalbussen i byn i dalen mellan bergen är jag övertygad om att jag befinner mig i Italien. Men vägskyltarna får mig att tvivla. Urtijëi står det på skylten som meddelar byns namn. Och det låter inte särskilt italienskt i mina öron. Förvirringen ökar när jag ser ytterligare två ortsnamn: först Ortisei och sedan Sankt Ulrich in Gröden. Till slut fattar jag att byn har tre namn. Ett italienskt, ett tyskt och ett … ja vadå? Urtijëi? Vad i hela friden är det för språk? Men småfolkens återkomst handlar också om en motreaktion på globaliseringen. När jag nästa morgon börjar min semestervandring i de italienska Dolomiterna ser jag män i lederhosen som spelar dragspel och kvinnor i dirndl som joddlar för turisterna i bergsstugorna. Då inser jag att i detta Europa med gränser som är resultat av krig och kompromisser finns så många folk och språk som hamnat på ”fel” sida av en gräns. Några av dem som drabbades var invånarna här i Val Gardena. Vandringsguiden berättar om hur folken i dalgångarna i Dolomiterna redan på 1300-talet blev en besittning i Habsburgska riket. Sedan gör han ett stort hopp fram till slutet av första världskriget då Österrike-Ungern upplöstes i sina beståndsdelar och Italien fick en liten bit av imperiet, som tack för att man allierat sig med britterna, fransmännen och amerikanerna. Så kom det sig att sydtyrolarna fick italienska pass trots att man i själ och hjärta fortfarande kände sig som en del av Österrike. I de här dalarna i Dolomiterna har man aldrig tvekat om den politiska och kulturella samhörigheten med sina tysktalande grannar norr om Brennerpasset. Men ännu saknas en bit i Sydtyrolens språkpussel. Vad var det tredje språket på vägskylten? Bergsguiden ser chockad ut när jag ställer frågan. – Herregud, utbrister han, har du aldrig hört talas om ladinerna? Nej, det hade jag ju inte, men nu har jag det. Och i före detta diplomaten Ingmar Karlssons nya bok ”Småfolkens historia” får jag lära mig mer. För här berättar han grundligt om ett tjugotal europeiska minoritetsfolk som inte glömt sina lokala språk: från Baltikums ursprungsfolk, liverna i dagens Lettland, till Balkans urinvånare, vlacherna på gränsen mellan Grekland och Makedonien. Och så då ladinerna, Dolomiternas ursprungsfolk, som bevarat en folklig variant av latin som man en gång i tiden lärde sig av de romerska soldaterna. Efter lång tynande tillvaro är det sedan 1989 erkänt som regionalt myndighets- och skolspråk i en handfull byar och småstäder, som dessutom fått autonom status gentemot centralmakten i Rom. Andra kvällen i Val Gardena äter jag middag med en kvinna som är född och uppvuxen i dalen. Hon berättar att de lokala skolorna växlar mellan italienska, tyska och ladinska. På en och samma skoldag kan mattelektionen vara på italienska, historietimmen på tyska och naturkunskapen på ladinska. Nästa dag gör man en rockad och kör matten på ladinska och historien på italienska. Alla lärare måste därför behärska alla tre språken. Och eftersom det bara är de som är födda i de ladinska dalarna som behärskar samtliga språk betyder det att det är omöjligt för en lärare från exempelvis Rom att få jobb här. Språkkravet blir i praktiken ett ursprungskrav. tack vare en av globaliseringens främsta budbärare – internet – kan de särartsintressen som småfolken står för enkelt spridas långt bortom byn i dalen mellan bergen När kvinnan från Val gardena berättar slits jag mellan motstridiga känslor. Å ena sidan känner jag starkt för det omsorgsfulla bevarandet av kulturarvet. Ödet för så många andra minoritetsfolk och småspråk här i världen är ju att de assimileras med majoritetskulturen och försvinner. Å andra sidan innebär ju bevarandet av ladinskan att det blir väldigt svårt att bli lokalt accepterad om man så bara invandrat från en dal några mil bort där man inte talar ladin. På sistone har ladinerna och de andra småfolken stärkt sina positioner. Ingmar Karlsson kallar det för en europeisk hembygdsrenässans, där folk som bretoner, cimbrer, elsassare, friser, furlaner, sorber och rutener kräver att få sina röster hörda. En förklaring är att man i EU:s Lissabonfördrag från 2009 betonar det kulturella och språkliga arvet. Och att Europaparlamentet så sent som 2013 beslutade om utökat politiskt och ekonomiskt stöd till småspråken. Men småfolkens återkomst handlar också om en motreaktion på globaliseringen. Inströmningen utifrån av idéer, sedvänjor och människor har skapat en rädsla för att man ska förlora sig själv. Därför har allt fler börjat ta reda på mer om sin hembygds historia, språk och dialekter. Och tack vare en av globaliseringens främsta budbärare – internet – kan de särartsintressen som småfolken står för enkelt spridas långt bortom byn i dalen mellan bergen. Bretoner, cimbrer, elsassare, friser, furlaner och ladiner kan ju nu sitta på ett Starbucks i Rom, Berlin eller New York och dricka caffe latte i pappmugg och samtidigt bedriva superlokal europeisk kulturpolitik via bloggar, nyhetssajter och sociala medier. Strax efter resan till Dolomiterna besökte jag världens största litteraturfestival som varje år hålls i indiska Jaipur. Och där fann jag en snarlik diskussion om det lokala och det globala. En stor del av författarna kom från Storbritanniens före detta kolonier världen runt och skriver på engelska. Och ett av framträdandena handlade om en ny gränslös litterär värld och hade döpts till The Empire writes back, efter en snart 30 år gammal klassiker i postkolonial teori. I de före detta kolonierna har en allt större grupp av den bildade klassen övergett sina nationella språk i sin yrkesutövning för att istället diskutera och skriva på engelska. Något som ofta ogillas av nationalistiska politiker i de före detta kolonierna. En av de indiska författarna på litteraturfestivalen menade att det är de som vurmar för att barnbarnen till imperiets undersåtar måste skriva böcker på sina lokala språk som ger uttryck för en kolonial attityd. – Vi indiska författare, sa han, måste få skriva på det språk vi själva väljer, och väljer vi engelska är det för att våra idéer ska få maximal spridning. Den attityden har lett till att centrum för dagens engelskspråkiga litteratur inte är London, utan snarare Lagos, Toronto och Mumbai. Som den indisk-brittiske författaren Pico Iyer sa i ett av festivalens framträdanden, så överglänser idag såväl cricketspelare som författare från de före detta kolonierna sina kollegor i landet där spelet och språket en gång föddes. Asiatiska och afrikanska författare skriver om sina specifikt lokala erfarenheter, men ser alltså till att sprida sina böcker på ett världsspråk i globala mainstreamkanaler. Men jag vet ju att de lokala egenheterna lurar någonstans under globaliseringens blanka fernissa. När man traskar på huvudgatorna och genom affärsgalleriorna i storstäder i Asien, Europa och Amerika och ser samma varumärken och affärskedjor här som där känns det som om världen förlorat både smak och färg, som om alla lokala egenheter suddats ut av en global flodvåg. Men jag vet ju att de lokala egenheterna lurar någonstans under globaliseringens blanka fernissa. Som i byn i dalen mellan bergstopparna i Dolomiterna, där allt från skolböcker till restaurangmenyer och gatuskyltar är skrivna på såväl ladinska som tyska och italienska. Samtidigt är jag tacksam för att så många författare i dagens Afrika, Karibien och Asien erövrat engelskan. Allt började med en liten önations ambitioner om ett kolonialt världsimperium, och det känns ju inte så vackert, men resultatet är likafullt att jag och allt fler indier, afrikaner och kariber idag har ett gemensamt språk som gör att vi kan dela lokala erfarenheter med varandra – och hitta beröringspunkter över kultur- och nationsgränser. Att låta tusen lokala språk blomstra i kontrast till ett gemensamt världsspråk. Kanske måste det ena offras för det andra? Nej, givetvis inte. Så svartvitt får vi aldrig föreställa oss världen. Per J Andersson, författare och journalist Mer att läsa och titta på De små folkens historia – minoriteter i Europa av Ingmar Karlsson (Historiska Media, 2018). The Empire Writes Back: Theory and Practice in Post-Colonial Literatures av Sarah Menin, Bill Ashcroft och Gareth Griffiths (ursprungligen publicerad 1989, en andra upplaga kom på Routledge 2002). Imagination is no respecter of boundaries, Indian Express 26 januari 2018. Paneldiskussionen The Empire Writes Back på Jaipur Literature Festival 2018.

13 Maalis 201811min

Människan slungar ut sina ord i hopp om att de ska sätta världen i rörelse på ett visst sätt. Men hur förhindrar man att svärdet avslutar vad tungan påbörjat? Det undrar idéhistorikern Michael Azar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Ett ord och allt är vunnet, ett ord och allt är förlorat.” Så beskriver surrealismens fader, André Breton, den gåtfulla makt som vilar i ordet. Hur många har inte gått i döden för ett ja eller för ett nej? Hur många livsöden har inte avgjorts genom valet att tala eller tiga? Jag tänker på min egen farfar som gick döden till mötes bara för att han inte kunde hålla tyst den dag, då en fientlig milis passerade under hans balkong. Han kunde inte motstå frestelsen att håna dessa dödens män som cirkulerade på Beiruts gator i början av det libanesiska inbördeskriget. När min farfars ord väl lämnat hans mun var det för sent att ta tillbaka dem. Milisen sökte upp honom och tystade honom en gång för alla. Fel svar och du kan sluta dina dagar i diket med ett hål genom skallen. ”Svärdet avslutar” – så lyder ett gammalt arabiskt ordspråk – ”vad tungan har påbörjat.” Det är från samma period som Libanons gator börjar blockeras av hastigt uppkomna vägspärrar. De kontrolleras av unga adrenalinstinna män som utsätter de förbipasserande för notoriska identitetsförhör: vilken Gud tror på du? Vilken etnicitet och vilket politiskt parti hör du till? Fel svar och du kan sluta dina dagar i diket med ett hål genom skallen. Den kan dyka upp när som helst – situationen som kräver att du finner det rätta ordet, det befriande lösenordet, trots att du aldrig i förväg kan veta vilket det är. Det är den stora ensamhetens ödesstund. Varken gudarna, arvet eller miljön har något facit på hur du ska svara i det ögonblick då valet av ord sätter livet på spel. Teologerna har alltid varit upptagna av ordets performativa – dvs. dess skapande – kraft. När man läser Johannesevangeliets första rader är det rentav svårt att skilja mellan Ordet, Begynnelsen och Gud Fader själv. ”I begynnelsen”, står det, ”fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. … Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” Ja, det räcker med att Gud säger ”Ljus, bli till!” för att ljuset skall fylla världen. Hos Martin Luther tillskrivs Frälsarens löften en lika omvälvande innebörd: ”Jag vågar allt på Kristi ord”, säger han, ”även om det skulle kosta mig hundratusen liv.” De säger till mig att sanningen skulle ta livet av henne.Ett ord för mycket eller för lite skulle få den gamla kvinnans hjärta att brista. Enligt vissa strömningar i den samtida filosofin, där gudarna lyser med sin frånvaro, framhäver man istället det mänskliga talets verklighetsskapande dimension. Att ta till orda, det är att handla. Det är att gripa in i världen för att förändra den. Människan slungar ut sina ord i hopp om att de ska sätta världen i rörelse på ett visst sätt snarare än ett annat. Hon riktar orden till sin nästa i hopp om att de skall väcka någonting till liv inom henne. Utgångspunkten för en sådan filosofi är paradoxalt nog att människan börjar sin resa bortom orden. I begynnelsen var nämligen inte ordet, utan skriket. Det hjärtskärande och genomborrande skriket. Under vår första livstid är det just så vi når fram till dem som vi behöver allra mest. Orden kommer först senare, men även de röjer ibland vår lika ursprungliga som outhärdliga hjälplöshet. Det är till syvende och sist de andras kärlek, eller fiendskap, som står på spel när vi tar till orda. Det är därför vi så ofta måste väga våra ord och formuleringar på guldvåg. Stundom bär våra ord på en direkt dödlig kraft, inte bara för oss själva utan också för de som vi talar med – och om. Ibland behövs det inte mer än ett rykte för att ruinera ett människoliv. Jag känner personligen en äldre kvinna som inte vet om att hennes son är död sedan många år. Hennes närstående är nämligen veritabla mästare på att dribbla med orden. De säger till mig att sanningen skulle ta livet av henne. Ett ord för mycket eller för lite skulle få den gamla kvinnans hjärta att brista. Det är inte undra på att människan grips av fruktan inför sig själv när hon inser vidden av den makt som hon trots allt besitter i hjärtat av sin vanmakt. ”Valet av ett adjektiv”, förklarade han, ”kan få mig att svettas blod.” Få författare har varit lika upptagna av ordets makt som Gustave Flaubert. Hans litterära program gick just ut på att finna ”det rätta ordet” – le mot juste, som Flaubert kallade det. ”Valet av ett adjektiv”, förklarade han, ”kan få mig att svettas blod.” Hans romaner utforskar det sätt på vilket livets ordväxlingar formar våra ödes mönster. ”I Paris gör man så!”, säger Madame Bovarys älskare vid ett tillfälle. Och Flaubert är inte sen med att kommentera utsagans omtumlande effekter. ”Just de orden”, säger han, ”blev ett oemotsägligt argument som avgjorde allt för henne.” Vid ett annat tillfälle slås hon av att hon har en älskare och redan genom detta enda ord – ”En älskare!” – förflyttas henne tankar till alla ”hjältinnor i böckerna som hon läst”. Flaubert noterar att det räcker med detta enda ord för att ”hela den lyriska legionen av äktenskapsförbryterskor ska börja sjunga i hennes minne”. Så formas Emma Bovarys liv efter de fantasier som ordets skådespel omärkligt vävt i hennes inre. Ja, inte bara hennes liv. Flauberts författarskap handlar ju i slutändan om vad det innebar att vara människa: ”Madame Bovary”, sa han, ”det är jag”. Att ta till orda – det vet framför allt de som förväntas tiga i församlingen – är att ta en risk. För det första kan de andra kan vara helt okänsliga för våra ord. För det andra kan de vända allt vi säger emot oss, och försöka återbörda oss till tystnadens rike. Ingen människa är herre över ordens betydelser. De både föregår, omsluter och överlever oss. Jag skulle vilja”, skriver Jean-Paul Sartre, ”ha ord som tillhörde mig, men de ord som jag förfogar över har ju legat i oräkneliga andra huvuden. Orden ordnar sig själva i mitt medvetande på grund av den vana de har fått hos de andra ...” Innebär yttrandefrihet att vi kan säga vad som helst till och om varandra? När slår tal över i förtal? I sina bästa stunder äger de stora författarna, dramatikerna och filmskaparna förmågan att koncentrera en människas samlade sorg, glädje eller bitterhet i ett enda ordval. De vet att ordets mysteriösa verkningar inte bara ligger i vad som sägs. Utan lika ofta i vem som säger vad till vem. Och vidare i vilket ögonblick det sägs. För att inte tala om hur och varför det sägs. Som när den libanesiske filmaren Ziad Doueiri lyckas med konststycket att förtäta Libanons invecklade identitetskonflikter i en enda upphetsad ordväxling mellan en kristen libanes och en palestinsk flykting. Doueiris film ”Förolämpningen”, Oscarsnominerad för bästa icke-engelskpråkiga film 2017 blottlägger de mekanismer som flätar samman ord och handling, och som i detta fall försätter en hel nation i kris. Filmen reser avgörande frågor till vår egen samtid: Innebär yttrandefrihet att vi kan säga vad som helst till och om varandra? När slår tal över i förtal? Hur förhindrar man att svärdet avslutar vad tungan påbörjat? Så påminner den stora konsten oss om de våldsamma krafter av kärlek och hat som så ‎lätt kan väckas till liv inom oss alla – och som, från en dag till en annan, kan få den mest ‎vältaliga att sluta tala för att istället återfalla till det förtvivlans skrik som hon en gång kom ‎till världen med. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria‎

6 Maalis 20189min

Människan har urgamla fantasier om att övervinna döden. Men har vi ens, undrar författaren Lyra Koli, förstått något av det liv vi så gärna vill förlänga? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det krävs inte mycket petande i det skenbart så absoluta begreppet ”döden” för att det ska falla sönder till en mängd godtyckliga antaganden. Varken medicinskt, juridiskt eller kulturellt råder det globalt konsensus kring exakt när en människa slutar att finnas. Länge ansågs man vara död så snart hjärtat hade upphört att slå. Idag finns det gott om både bärbara och inopererade hjärtstartare som kan återuppväcka oss från hjärtstopp. Den första ”patienten” frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas Sedan 1988 räknar vi människor som döda i Sverige först när de centrala hjärnfunktionerna oåterkalleligen har upphört. Den juridiska och medicinska definitionen ”hjärndöd” tillämpas i de flesta västländer, vilket är en viktig förutsättning för att öka organdonationerna. Men i till exempel USA har flera omstridda fall ruckat på begreppet. Ett av dem är tonåriga Jahi McMath som 2013 förklarades hjärndöd efter en operation, men vars kropp fortfarande hålls vid liv av familjen. I en artikel i The New Yorker från tidigare i år beskrivs familjens kamp mot dödförklaringen, som har startat en debatt som belyst osäkerheten och oenigheten kring definitionen. Jahis hjärnstam har betydande skador, men andra delar av hjärnan är strukturellt intakta. En läkare noterar att hjärtrytmen höjs när hon får höra sin mammas röst, och mamman säger att hon vet att Jahi ”finns därinne”. I sammanfattningen av USAs Uniform Determination of Death Act fastslås inledningsvis: ”I en tid av snabba teknologiska förändringar så är det inte ovanligt för teknologin att överskrida medicinska, sociala och juridiska grundantaganden. Ett exempel på detta är den juridiska standarden för att avgöra biologisk död.” Om det idag går att återuppväcka vissa som tidigare skulle ha betraktats som döda, så kanske vår nuvarande dödsdefinition också kan bli förlegad efter nya genombrott? Tron på en sådan framtid har gett upphov till begreppet ”informationsteoretisk död”: när den i hjärnan lagrade information som anses utgöra en person har blivit omöjlig att återställa också med potentiell framtida teknologi. Mot den här definitionen lutar sig de organisationer som praktiserar kryonik, det vill säga bevarar avlidna kroppar i mycket låga temperaturer i väntan på en teknologi som kan göra det möjligt att återuppliva dem. Den första ”patienten” frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas, men fortfarande betalar människor enorma summor för att sänkas ner i flytande kväve efter sin död. om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär. Det kan låta som en omöjlig science fiction-dröm, och kryoniken som vetenskap är minst sagt spekulativ. Men idag förvarar vi könsceller och embryon på samma sätt. Gränsen mellan omöjliga drömmar och praktisk verklighet är aldrig lika skarp som de så kallade realisterna vill påskina, vilket har fått Ursula K Le Guin att kalla science fiction-författare för ”realisterna för en större verklighet”. Genom att föreställa sig en framtid där dagens teknologier har avancerat ytterligare kan science fiction skildra en verklighet som redan finns implicit i vår egen, men som kanske än så länge bara är gripbar som en fantasi. Sådana fantasier kan ibland säga oss mer om vår syn på liv och död än vad faktiska återgivningar gör. Mänsklighetens inställning till döden verkar alltid ha varit fylld av trots. Skildringar om att överkomma den har mångtusenåriga rötter – redan i Gilgamesheposet, världens äldsta bevarade litterära verk, beskrivs en växt som kan ge evigt liv. Mer vetenskapligt inriktade berättelser, det vill säga science fiction, kan sägas ta sin början med den nu 200 år gamla romanen ”Frankenstein” av Mary Shelley. Under det senaste århundradet har kryonik blivit ett vanligt tema. Men om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär. Ett av de tidigaste exemplen är H.P. Lovecrafts novell ”Kall luft” från 1920. Där blir berättarjaget granne med den excentriske doktor Muños, enligt egen utsago ”den främste av dödens alla svurna fiender”, som har förlorat alla sina vänner och pengar i experiment för ”viljans triumf över det organiska livet”. Den sjuka doktorn lever instängd i en lägenhet som hålls iskall med hjälp av olika kylaggregat. Berättaren försöker hjälpa honom, men han blir allt sämre. Till sist havererar kylsystemen och den slemmiga förruttnelsen väller fram ur kroppen: doktor Muños har i själva verket varit död hela tiden. Temat med levande död utforskas på ett mer samhälleligt plan i Vladimir Majakovskijs pjäs ”Vägglusen”, också den från 1920, som gör satir i lika hög grad av sin sovjetiska samtid som dess framtidsideal. Huvudpersonen Prisipkin är en småsint, försupen klassresenär. Av en olyckshändelse blir han infrusen i en källare i femtio år. Tillsammans med en vägglus som också råkat bevaras blir han återuppväckt av ett läkarteam i en rationellare framtid, där man av hygieniska skäl har slutat att ta i hand och inte längre minns vad musik, alkohol eller förälskelse är. Precis som vägglusen definieras Prisipkin som en parasit på samhället, och i slutet av pjäsen har de båda ställts ut på zoo. Som i Lovecrafts ”Kall luft” visar Majakovskijs pjäs att det finns något mardrömslikt med den mänskliga viljans envälde. Livet krymper om vi lyckas kontrollera det för mycket, eftersom våra ideal om vad livet ska vara alltid kommer att vara mindre än den förvirrande lervälling som vår dödliga tillvaro är. Kryonik återfinns också i berättelser som rör sig över enorma avstånd i tid och rum, som när nedfrysning blir en förutsättning för rymdresor. Drömmen om att överkomma döden visar sig vara en hyperbol för vår strävan att överskrida varje gräns för den mänskliga erfarenheten. Men verklighetens karaktär är kanske redan mer osäker än vi förstår. I Philip K. Dicks roman "Ubik" från 1969, där avlidna läggs i kylpack och får ett slags halvliv med begränsade möjligheter att kommunicera med omvärlden, verkar tiden implodera. Föråldrade mynt och fordon dyker upp, kaffeautomaten ger gammalt kallt kaffe och alltings former hamnar i upplösning. Varje intryck blir alltmer tvivelaktigt: på vilken sida av döden utspelar sig egentligen berättelsen? I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverk Komplex kryonikfiktion som "Ubik" visar att inget kan fixera livet. Det ligger något panikslaget bakom våra försök att förlänga det, en panik som framstår som mer omotiverad ju närmare vi försöker granska vad medvetande, tid och erfarenhet faktiskt är. Verklighetens praktiker framstår ofta som mindre nyanserade än fantasins. Kryonikorganisationernas vetenskapligt klingade begrepp ”informationsteoretisk död” försöker reducera en person till en samling data. Jahi McMaths föräldrar vill bevara hennes kropp till varje pris, trots att det lilla spår av medvetande som kanske finns kvar i den har förlorat förmågan till kommunikation för länge sedan. I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverk. Som författaren Kim Stanley Robinson säger så “lever vi tillsammans i en science-fiction-roman som vi alla samskriver”. Kryonikfiktionens oklara gränser mot samtida medicinska praktiker visar att själva fantasin om ett övervunnet slut kanske är något av det mest karaktäristiska för vårt nu: drömmen om att vi en dag ska kunna befinna oss i den evigt undflyende framtiden. Men i takt med att vår medicinska teknologi blir allt bättre upptäcker vi också i hur hög grad det liv som vi vill bevara är en tänjbar, stridbar, flyktig, motstridig och sist och slutligen outgrundlig fantasi. Lyra Koli, författare

5 Maalis 201810min

Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan, säger Mikael Timm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-03-01.Hörru. Här är något som heter Livet är en dröm. Kan Du göra något på det?Min fryntlige, rundlagde chef såg förbryllad ut. Han var van vid att handlägga världen, ja han bestämde vad som var viktigt och skulle höras i radions Ekosändningar: krig i Vietnam, ny president någonstans, ett stålverk som gjort konkurs, en undersökning som visade att svenska skolbarn var bäst på matte – men nu hade han alltså ett papper på vilket det stod Livet en dröm. Vad skulle han göra med det?Livet är en dröm – och en sådan låter sig inte fångas med statistik. Idag tror jag inte någon redaktionschef i västerlandet skulle förvånas över att få ett pressmeddelande som hävdade att livet är den dröm. Det ser ju alla. Varje dag.Pedro de Barca Calderons pjäs tillhör klassikerna, men det var länge sedan den spelades på en teater nära mig. Vad vet jag, kanske har verkligheten sprungit förbi denna 1600-tals text.Fast så slår jag upp New York Times vars förstasida nästan varje dag innehåller en analys av president Trumps senaste agerande. Den kan gälla stora frågor som frihandelsavtal eller små som statistik över personalomsättningen i Vita Huset. Den är större än under någon annan president – riktigt hur mycket minns jag förstås inte. Ty trots att någon räknat så noga fastnar inte siffrorna. Det är som om den traditionella politiska debattens metoder inte fungerar längre. Livet är en dröm – och en sådan låter sig inte fångas med statistik.Läraren i journalistik som skulle få sina elever att inse vad en nyhet är sade: att en hund biter en människa är ingen nyhet. Men får ni höra att en människa bitit en hund – då har ni något att rapportera om!Det avvikande är alltså vad media letar efter, medan forskarna söker efter det upprepade – strukturen. Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande – kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan.Den amerikanske historikern Jeremi Suri granskar i boken "The Impossible Presidency" åtta amerikanska presidenter, från George Washington till Barack Obama. Suri menar – föga överraskande – att presidentskapet är ”Mission Impossible”, misslyckandet är inbyggt i förutsättningarna. Men det går ju att misslyckas på olika sätt.Trump själv har pekat ut president Andrew Jackson – president på 1830-talet som en förebild. Han har hängt upp ett porträtt av Jackson i Ovala rummet, twittrat om Jackson och besökt dennes grav i Nashville.Det som väckt mest debatt är ett uttalande där Trump säger att om Jackson varit president senare hade kanske inbördeskriget – på 1860-talet – kunnat undvikas. Efter sådant rycker naturligtvis ett smärre regemente historiker ut och talar om hur fel Trump har.Men kanske är det intressantare att försöka förstå varför Trump hänvisar till Jackson. Vad vill han säga?Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt – det bröt drastiskt mot företrädarnas.Suri ger ingen djupare analys av Andrew Jackson – men den räcker för att man ska se likheterna med Trump. Jackson såg sig som en folkets man som skulle städa upp i Washington. Han tyckte illa om etablerade eliter, han var skeptisk mot den konstitutionella tredelningen mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt. Kongressen och domarna var frihetens motståndare, tyckte Jackson. Jackson omgav sig med vänner som inofficiella rådgivare. Han kompromissade ogärna och tog strid med kongressen. Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt – det bröt drastiskt mot företrädarnas.De första sex presidenterna var välutbildade, distanserade och kom från östkusten, Jackson från Tennessee. De första presidenterna satte gränser för presidentskapet. Jackson omdefinierade det. Han ville styra landet inte med utan trots domstolar och kongress som presidenten skulle vara oberoende av. Han såg sig om en rebell som när det behövdes, bröt reglerna för att tjäna folket.Tydligast märktes hans stridsvilja i den så kallade indianfrågan. Han fördrev mer än 100 000 indianer från deras territorier, förorsakade massdöd, bröt ingångna överenskommelser. Hans politik mot ursprungsbefolkningen kan liknas vid etnisk rensning. Föga överraskande var han anhängare av slaveriet och själv slavägare – så långt inget avvikande. Men han stödde olika försök att utvidga slaveriet norrut, trots att det ökade risken för förbud mot slaveriet i sydstaterna.Sammantaget var han en energisk och stridslysten president, synnerligen omtyckt av sina anhängare – en outsider för etablissemanget. Enligt Jeremi Suri ändrade han för all framtid synen på hur en president kan agera.Trumps hyllning av Andrew Jackson säger mer om Trumps politik än hans politiska tal. Symboler är starkare än statistik.Till det intressanta i Suris bok är att den så tydligt visar att bilden av presidenten är en viktig del av politiken. Under Obamas tid försvann t ex Jackson från framsidan på 20-dollarsedeln för att istället hamna på baksidan – vilket Trump, som då var presidentkandidat, tog sig tid att protestera emot.Det har sagts att Trump är den förste president som visar att McLuhan hade rätt – mediet är budskapet. Vi skulle alltså leva i twitters epok. Men Suris bok innehåller åtskilliga exempel på att bilden är viktigast. Och bilder lämpar sig för andra analyser än vad politiska journalister brukar syssla med. Bilder är mer mångtydiga och motsägelsefulla än politiska tal. Så kanske behöver vi justera vår uppfattning av Trump?Till att börja med kan det nog vara användbart att uppfatta Trumps presidentskap inte som ett radikalt brott med amerikansk historia utan som en fortsättning på den. För det andra tror jag att det kan behövas en ny sorts politisk journalistik, en som närmar sig film- och konstkritik. Trumps hyllning av Andrew Jackson säger mer om Trumps politik än hans politiska tal. Symboler är starkare än statistik.Jag är inte säker på att Trump är lika skicklig. Men för att rätt förstå honom måste jag nog vänta till hans officiella porträtt målas. Kanske blir det surrealistiskt."Black Panther", Ryan Cooglers film med svarta huvudroller – är inspirerad av serietidningen med samma namn, inte av rysk politisk film eller italiensk neorealism. Men "Black Panther" uppfattas av kritiker och publik som en aktuell politisk film om afroamerikaner och rasism. Breitbart News – som stödjer Trump – menar i en positiv recension att filmen inte handlar om idéer och ideal utan att den hyllar en hälsosam form av nationalism. Ja, rubriksättaren skriver att filmens hjälte är Trump, medan rörelsen Black lives matter är boven. En kommentar som i sin tur fött många kommentarer.Helt klart är bildanalys en nödvändig del av amerikansk politik.Varje president får sitt porträtt målat och sedan 2006 porträtteras även presidentfruarna. Barack och Michele Obama valde bägge afroamerikanska konstnärer. Kehinde Wiley målar Obama som en grubblare omgiven av grönska. Wiley är känd för porträtt av afroamerikaner som han framställer med referenser till traditionellt europeiskt måleri av regenter. Men hans porträtt av Obama för tankarna till en Rodin figur. Inte osäker, men tankfull.Amy Sherald klär Michele Obama i en fantastisk klänning med geometriskt mönster, det ser lite grand ut som en modebild av Irving Penn. Det dekorativa är viktigare än människan, men porträttet utstrålar självförtroende och styrka. Bilderna är inlägg i den amerikanska debatten.Hur är det då med Trumps favorit, president Jackson?Ja, det finns en mängd oljemålningar och teckningar av honom. Egendomligt nog – för en amerikansk makthavare – framställs han som en undanglidande. Hemlighetsfull, mystisk.På en officiell målning gjord av Ralph Eleaser Whiteside Earl ser Jackson ut som Draculas intellektuelle kusin, med högt hårfäste, svart dräkt och blodröd kappa. I andra målningar av samme konstnär påminner president Jackson om en dyster och hotfull figur i en Dickensroman.Andrew Jackson var hög militär, domare i Tennessees Högsta domstol och kongressledamot – alltså, till skillnad från Trump en erfaren, närmast slug maktspelare som inte förhastade sig.Jag är inte säker på att Trump är lika skicklig. Men för att rätt förstå honom måste jag nog vänta till hans officiella porträtt målas. Kanske blir det surrealistiskt.Hoppas de politiska journalisterna inkluderat kunskap om drömtydning och surrealism bland analysverktygen.Mikael Timm, kulturjournalist och författare LitteraturJeremi Suri: The impossible presidency. Basic Books, 2017.

1 Maalis 201811min

Det skiljer ett århundrade dem emellan. Men Anna Thulin läser samman journalistkollegorna Ariel Levys och Ester Blenda Nordströms livsöden, och frågar: Hur kan man leva fullt ut? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Journalistyrket har alltid förknippats med frihet. Och även om verkligheten ofta består av slimmade redaktioner, osäkra arbetsförhållande, låga frilansarvoden och näthat – så lever drömmen. Kanske inte minst för kvinnor. Frihetstörsten präglar den svenska pionjärjournalisten Ester Blenda Nordström, som levde kring förra sekelskiftet, såväl som den samtida skribenten Ariel Levy, stjärnreporter på tidskriften The New Yorker. Men trots likheterna så ska man inte förminska värdet av 100 år. De levde de under radikalt olika förutsättningar Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort. Ester Blenda Nordström var lika delar äventyrare och journalist. Hennes liv var som en rysk docka, med flera liv inuti varandra. I Fatima Bremmers personliga och djupgående biografi, som tilldelades Augustpriset 2017 i fackklassen, kan man läsa om hur hon tog anställning som piga för att kunna skriva om pigornas tuffa arbetsvillkor. Blev en av de få fastanställda ”pennskaften” som journalistkvinnorna kallades. Hon arbetade som lärarinna hos samerna, levde i skuggan av en vulkan på den ryska halvön Kamtjatka, räddade flera byar från hungersnöden under finska inbördeskriget, reste med svenska emigranter till drömmarnas land på andra sidan Atlanten. Fatima Bremmers biografi heter ”Ett jävla solsken”. Det var så Ester Blenda kallades av sina nära och kära: ett jävla solsken. Ytterligheterna personifierad. Men framförallt utstrålade hon just frihet. Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort. Hon drack också, för ofta och för mycket, och det var spriten och opiumkakorna hon slutligen dog av. Det var som om hon hade bråttom att leva. Samma livslust känner jag igen hos Ariel Levy, som skrivit den självbiografiska boken ”När reglerna slutat gälla”. Hon bor med sin fru på Manhattan och har ett liv fullt av lyxiga middagar och resor. Till skillnad mot hur det var för tidigare generationer är allt möjligt, säger hon. Att resa till andra sidan jorden, skriva ett reportage på sin bärbara dator och facetajma med partnern. Och till skillnad mot Ester Blenda Nordström, vars stora kärlek till en kvinna var olaglig, kunde Ariel Levy gifta sig med sin partner. De kunde till och med skaffa barn med hjälp av insemination.  Men varför nöja sig med att hemmets fyra väggar när hela världen väntar? Bara ett litet äventyr till, tänker Ariel Levy och bokar en reportageresa till Mongoliet när hon är gravid i femte månaden. Där tar det stopp. Ensam på hotellrummet krystar hon ut den för tidigt födda sonen. Han lever ett ögonblick, sedan håller hon hans döda kropp i sin famn. Ett liv kan vara just så kort att det ryms inom ett par andetag. Inte ska vi väl låta nästa generation kvinnor duka under bara för att de hade friheten i sikte?   Det är såklart ingens fel. Missfallet beror varken på att hon flög eller reste, läkarna intygar att det hade hänt ändå. Men händelsen väcker många tankar hos Ariel Levy. I sorgen över sitt förlorade barn ryms också en annan sorg: Kan vi verkligen få allt? frågar hon sig efteråt. Vi kvinnor har kämpat för rättigheter i århundraden och har äntligen nått en tid när alla möjligheter ligger öppna. Ja, inte alla möjligheter och inte för alla… men ändå. Känslan är den att man bara behöver sträcka ut handen för att vidröra solen. Känna värmen. Förtrollas av hettan. Det är både ett löfte och ett hot. Sträck ut handen, men om du bränner dig är det ditt eget fel.  I SVT-serien ”We can’t do it” från 2017 pratade unga kvinnor om utbrändhet. Det borde ha varit tungt att se, men de intervjuades ambitioner var så fängslande. De trodde och kände att de kunde göra allt. De ville gripa alla chanser. Är det så fel då? Är det alltid individen som måste välja och skapa en rimlig livssituation, eller är det samhällsstrukturer som bör förändras? Jag tror att man måste hålla båda tankar i huvudet samtidigt. Att frånsäga individen ansvar och handlingsutrymme för sitt eget liv är förminskande, men motsatsen, att ignorera strukturerna, är bara dumt och naivt. Inte ska vi väl låta nästa generation kvinnor duka under bara för att de hade friheten i sikte? För att alla världens möjligheter låg inom räckhåll? Under min och Ariel Levys livstid har samhällets begränsningar luckrats upp. Inte minst kvinnor har långt större frihet än i början på förra seklet. Friheten ställer högre krav på individen att själv känna av sina begränsningar. Att tänka på vad vi vill ska rymmas i ett liv. För om valfriheten resulterar i att vi väljer allt, är det då verkligen en frihet? Nej, fri är bara den som kan välja bort, som kan inse inse skillnaden mellan grundläggande behov och ytliga drömmar och önskningar. Alla får inte allt: det är lika naturligt och oundvikligt som att vi alla ska dö Vad kan då sägas vara grundläggande behov? Att älska och bli älskad, skulle nog de flesta hålla med om. Likaså att ha tak över huvudet och mat på bordet. Men resandet – som Ester Blenda Nordström, Ariel Levy och jag själv ofta har längtat efter – vilka grundläggande behov handlar det egentligen om? Att vilja upptäcka och lära nytt, att slappna av och koppla bort? Nog är det behov som man kan uppfylla utan att behöva flyga till andra sidan jorden. ”En av de grundläggande lärdomarna man drar av att resa är att världen är stor och magnifik”, skriver författaren Amanda Svensson i Expressen, apropå miljö och flygning. Hon fortsätter: ”I takt med att vi erövrat den tycks vi dock ha förlorat förståelsen för vad det faktiskt betyder: att världen är större än dig, större än mig. Som människa kan du inte äga den, den är ingen konsumtionsvara, den är inte ditt ostron, den kommer inte att sörja dig om du ibland stannar hemma på semestern.” Ariel Levy intervjuade en gång en kolumnist på The New York Times och frågade om hon någonsin ville ha barn. ”Alla får inte allt”, svarade hon kort. Till en början tyckte Levy att det kändes nedslående, som att erkänna sig besegrad. Men sedan förstod hon. ”Nu tycker jag att accepterandet av detta känns som en uppenbar och naturlig del av att utvecklas till en vuxen människa. Alla får inte allt: det är lika naturligt och oundvikligt som att vi alla ska dö.” Jag tycker också det är en befriande tanke. Man får inte allt. Världen är inte ditt ostron. Man utgår från platsen där man befinner sig, använder de erfarenheter och kunskaper man har, söker friheten genom att välja och välja bort. Och med tanke på både Ariel Levys och Ester Blenda Nordströms livsöden, så tycks det kunna bli rätt häpnadsväckande liv ändå. Anna Thulin, journalist   Litteratur Fatima Bremmer: Ett jävla solsken. Forum, 2017. Ariel Levy: När reglerna slutat gälla. Översättning av Anna Lindberg. Natur och Kultur, 2017.

28 Helmi 20189min

Hur kom Västeuropa en historisk bakgård till Asien och medelhavsländerna att bli en global och dominerande makt? Biologen Farshid Jalalvand har läst tre böcker som ger olika svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kan Stålmannen gestaltas av en svart skådespelare? Det är en fråga jag brukar ställa, när samtal slirar in på samhällsnormer. Det är väl ett masochistiskt drag som gör att jag utsätter mig för sådana här diskussioner, men som jag ser det, finns det inget inneboende hos karaktären som gör att han tvunget måste gestaltas som vit. När man ber någon beskriva vad som gör Superman till, Superman – hans utomjordiska styrka, hans flygförmåga, hans dolda identitet – är det ingen som tar upp hans hudfärg som ett viktigt karaktärsdrag. Men ändå är det många som inledningsvis har svårt att försonas med tanken av en svart Stålmannen. Varför? Jo, för detta är ett typexempel på vad som kallas – och må Gud förbarma sig över mig för användningen detta inneord – vithetsnormen. Det vill säga, när Stålmannen gestaltas som det som anses vara det mest självklara – som vit – bereds utrymme för alla hans andra egenskaper. Hans hudfärg blir en icke-faktor. Men så fort han skulle gestaltas som svart – eller som asiat för den delen – blir hans pigmentering en faktor, en ställningstagande, en egenskap. Att klura ut de omedelbara anledningarna till vithetsnormen är inte särskilt svårt. Västeuropa dominerade resten av världen i 500 år ... Vithetsnormen är rätt påtaglig för alla icke-vita, tro det eller ej. Stålmannen är ett exempel. Man kan även använda andra: tomten, James Bond, Lilla sjöjungfrun, Jesus. Karaktären är ovidkommande, det är fenomenet som är fascinerande. Att klura ut de omedelbara anledningarna till vithetsnormen är inte särskilt svårt. Västeuropa dominerade resten av världen i 500 år innan stafettpinnen gavs till ättlingarna i USA. Under denna period utvecklades tryckkosten, kameran, det moderna medielandskapet. Västs världsherravälde resulterade i vithetsnormen. Vad var det Xenofanes sa om gudarnas avbildning nu igen? Om hästar hade händer och kunde rita hade de avbildat gudarna som hästar. Den mer intressanta frågan handlar då istället om hur Västeuropa, en historisk bakgård till imperierna runt Medelhavet och i Asien, överhuvudtaget kom att bli en global makt. Och det är en fråga som inte är lika enkel att besvara. På senare år har flera akademiker antagit den djärva utmaningen att sammanfatta mänsklighetens historia i envolymsverk. Jared Diamond var pionjären med sin Pulitzerprisvinnande bok ”Vete, Vapen & Virus”. Därefter följde bästsäljaren ”Sapiens” av historieprofessorn Yuval Noah Harari. Den senaste i raden av dessa böcker är ”Sidenvägarna – En ny världshistoria” av Oxfordhistorikern Peter Frankopan. I boken beskriver författaren hur handelsvaror som tyger och kryddor – tillsammans med makt och idéer – utbyttes längs de historiska handelsrutterna som kom att kallas sidenvägarna, och som knöt öst till väst, från Kinas Stilla havskust till Europas atlantiska stränder. Och med handeln som utgångspunkt reder Frankopan ut faktorerna som har format civilisationen från antiken till nutid. När andra fick tillbringa den största delen av sin tid med att jaga och samla in föda kunde Eurasiens folk smida vapen, bygga skepp och skapa administration. En inbyggd uppgift för de som försöker sammanfatta civilisationens historia är förklarandet av den rådande maktordningen. Så är också fallet för Diamond, Harari och Frankopan som alla försöker vetenskapligt tackla frågan om Västeuropas oväntade uppgång som världsmakt. Diamond delar upp frågan. Västs framgång var direkt bundet till Eurasiens historiska försprång jämfört med andra kontinenter. Alltså måste man först förstå varför folken i Eurasien kom att bli teknologisk överlägsna de i Amerika, Oceanien och Afrika-söder-om-Sahara. Diamond påstår, baserad på tvärvetenskapliga studier, att dessa framgångar berodde på något så trivialt som, geografin. Hans tes är att den rika förekomsten av domisticerbara växter och djur i denna region gav dess befolkning ett försprång till jordbrukssamhället. Jordbrukssamhället i sin tur skapade överskott av mat som tillät befolkningsexplosioner att ske och specialistyrken att uppkomma. När andra fick tillbringa den största delen av sin tid med att jaga och samla in föda kunde Eurasiens folk smida vapen, bygga skepp och skapa administration. Förekomsten av vete i den bördiga halvmånen, och inte någon annanstans, var steg 1 mot den vita Stålmannen. Steg två, enligt Diamond, var geografin, återigen. Medan enorma landområden i exempelvis Kina kunde samlas under en härskare, skapade Europas oregelbundna landskap av bergskedjor, halvöar och stora floder en röra av politiska enheter som aldrig kom att enas under någon längre tid. Detta medförde att många konkurrerande politiska enheter befann sig inom ett relativt litet område där informations- och teknikutbyte kunde ske, men fred, aldrig råda. Resultatet var ständiga krig som drev på utvecklingen av militärteknik. Teknik som sedan användes för att kolonisera Amerika, Oceanien och Afrika, och lägga grunden till Västs uppgång. Harari accepterar Diamonds analys i stort. Han har dock en enkel, men viktig, invändning. De persiska safaviderna, indiska mogulerna, ottomanerna och det kinesiska kejsardömet var samtida imperier som hade alla möjligheter att konkurrera med Väst om att kolonisera världen – men lät bli. Han avfärdar eventuella moraliska motiv bakom detta. Istället resonerar han att de asiatiska makterna, underbyggda av hundratals eller i vissa fall tusentals år av högkultur och rikedom, hade blivit förnöjda. Som en gammal boxningsmästare som fått smak för det goda livet och inte längre bemödade sig om att träna hårt. Västeuropa, utsvulten och i maktens periferi, kan i denna liknelse betraktas som den unga utmanaren som är redo att gå till extrema gränser för att vinna. Om det innebar att ta oerhörda risker och segla ut mot fullständigt okända destinationer, må så vara. Steg tre mot vithetsnormen var således hunger. Frankopan understryker också i sin bok den politiska instabilitetens och geografins roll, inte minst för Storbritanniens del, som på grund av havets skydd kunde konkurrera ut sina grannar och bli den absolut dominerande makten i världen. Men han för in en ytterligare faktor: möjligheterna som föddes ur kaos. När pesten decimerade Europas befolkning fick de överlevande arbetarna i norr plötsligt ett förbättrat förhandlingsläge gentemot feodalherrarna. Detta resulterade i en slags proto-rättigheter för undersåtarna som i längden utvecklades till ett meritokratiskt system. Runt Medelhavet och längre österut var samhällsstrukturerna däremot så ingrodda att arbetarna hölls på mattan trots att deras förhandlingsläge egentligen var detsamma som deras motsvarigheter i norr. I öst blev det fortsatt arv och familjetitlar som premierades över militär och politisk kompetens. Så det är dels tack vare pesten, som jultomten blev vit. Vithetsnormen är så genomsyrande att vissa inte ens kan föreställa sig viktiga svarta karaktärer i en fantasivärld som utspelar sig i en annan galax. Men tiden har som bekant sin gång. Västeuropa föll som världsmakt under det förra seklet och på grund av politisk aktivism ifrågasätts vithetsnormen av allt fler i dagens globaliserade värld. Men den är långt ifrån död. I sociala medier fördes nyligen en infekterad diskussion i efterdyningarna av en av de nya Star Wars-filmerna där vissa högprofilerade debattörer tyckte att filmen innehöll alldeles för många icke-vita och kvinnliga rollfigurer – något som föraktfullt benämndes ”Disneyfieringen” av Star Wars. Vithetsnormen är så genomsyrande att vissa inte ens kan föreställa sig viktiga svarta karaktärer i en fantasivärld som utspelar sig i en annan galax. I sådana tider är det bra att påminna sig om vetets, krigets, hungerns och pestens roll i historien. För när man verkligen tänker på det, kunde både Luke Skywalker och Stålmannen varit mongoler. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi Litteratur Peter Frankopan: Sidenvägarna – en ny världshistoria. Översättning Peter Handberg. Albert Bonniers förlag, 2017. Yuval Noah Harari: Sapiens – en kort historik över mänskligheten. Översättning Joachim Retzlaff. Natur & kultur, 2015. Jared Diamond: Vete, vapen och virus – en kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13000 åren. Översättning: Inger Johansson. Norstedts, 2006.

27 Helmi 201810min