Romankonst: Bokmarknaden domineras av 1800-talslitteratur

Om dagens bokmarknad metadels består av 1800-talsromaner, vad är då en modern roman? Mattias Hagberg försöker skilja äpplen från päron.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det börjar med en röst, en röst som förefaller komma ur tomma intet: ”Jag är en sjuk människa… Jag är en ond människa. En frånstötande människa.”

Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, om en namnlös, ensam och bitter man, är omöjlig att värja sig mot. Monologen är påträngande och andfådd; orden väller fram över sidorna; budskapet är svårfångat och motsägelsefullt, men rösten är ändå, på något märkligt sätt, övertygande. Stämman, som kommer mot mig som läsare, är självisk och karaktärslös, den koketterar gärna med sina egna tillkortakommanden och med sin förkärlek för det låga, lidelsefulla och irrationella.

Dostojevskij slår an en ton som på en och samma gång känns uppriktig och lögnaktig, intim och främmande. På ett ställe utropar den namnlösa romanfiguren: ”Men nu räcker det… Vad har jag lyckats förklara med dessa ordanhopningar?” Och på ett annat: ”Jag vill här varken försvara lidandet eller välståndet. Det jag försvarar är… mina egna infall och en garanterad rätt att följa dem, närhelst det känns nödvändigt.”

Ja, vad är detta egentligen för en text? Vad vill den?

Ett intressant svar på dessa frågor finns hos den amerikanske kritikern och tidskriftsredaktören Edwin Frank i hans uppslagsrika studie ”Stranger than Fiction: Lives of the Twentieth-Century Novel” från 2024, ett svar som pekar fram mot en samtida diskussion om litteraturens roll och betydelse.

Med Dostojevskij, skriver Edwin Frank, börjar den moderna romanen. Här möter vi för första gången en text som inte utger sig för att vara något annat än just litteratur, men som samtidigt undflyr alla försök att inordnas. Romanen förefaller, med Edwin Franks ord, att handla om ”allt och ingenting”. Här finns ingen entydig handling, ingen början och inget slut, inga distinkta karaktärer, bara en röst som mal och mal, som talar utan att bry sig om ifall någon lyssnar.

Visst, ”Anteckningar från Källarhålet” hade föregångare, texter som rörde sig mot det subjektiva och irrationella, men ingen annanstans hade anslaget varit så tydligt och så konsekvent genomfört som hos Dostojevskij.

Titeln på Edwin Franks bok, det svåröversatta engelska uttrycket ”stranger than fiction”, är talande. Det bär på en hel teori om litteratur som det kan vara värt att dröja vid; det vill säga att den moderna romanen, den som uppstod med Dostojevskij och fortsatte med författare som Franz Kafka, Gertrude Stein och Virginia Woolf, inte i första hand bygger på fiktion, utan på något mycket märkligare, något mycket mer udda och undflyende.

För Edwin Frank är fiktionen intimt förknippad med det tidiga 1800-talet. Fiktionen var romantikens och realismens verkningsfält. Författarna i denna tradition ville avbilda och underhålla, berätta och gestalta, de ville spegla verkligheten eller få den att framträda på nytt med fantasins hjälp. Men även om de bröt ny mark, riktade blicken mot nya områden och nya företeelser, var de fast förankrade i sin form – i den klassiska berättelsen, med sin tydliga början, mitt och slut. De ville förmedla en känsla av trovärdighet. Läsaren skulle bjudas in i en värld som kändes sammanhängande och förståelig. En form som numera dominerar bokmarknaden, och som i dag kanske bäst beskrivs med orden kommersiell realism.

Den moderna romanen däremot, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, ville något annat, eller rättare sagt något mer.

Men vad?

Edwin Frank svarar med en katalog, eller en konstellation, som han själv uttrycker det. I ”Stranger than Fiction” lyfter han fram ett trettiotal romanförfattare som verkat i Dostojevskij efterföljd, från André Gide till W. G. Sebald, och deras verk.

1900-talsromanen är för Edwin Frank inte en form utan ett förhållningssätt. Den vill inte inordna sig, eller underordna sig någonting, eftersom den inte är intresserad av samma saker som sina föregångare; den vill inte bygga världar, den vill inte gestalta, den vill inte kommunicera. Den är reaktiv i stället för formativ – det vill säga: den moderna romanen är ett subjektivt svar på en upplevelse eller en erfarenhet, inte ett objektivt sätt, en objektiv form, för att gestalta en situation. Därmed blir också själva språket, det personliga uttrycket, en naturlig del av denna reaktion. De författare som Edwin Frank lyfter fram är inte i första hand intresserade av att sända begripliga budskap till sina läsare. Nej, de svarar med de ord de har till hands, med det språk som är möjligt i just deras situation. De prövar sig fram. Undersöker och testar. De försöker. Ja, ordet försöker är centralt. Den moderna romanen, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, är en anstas.

Hos Dostojevskij är detta tydligt, det räcker med att läsa de första raderna ur ”Anteckningar från källarhålet” för att förstå att här arbetar en författare som reagerat starkt på sin samtids övertro på förnuftet och framsteget, och som gör det på sitt alldeles egna sätt, såväl språkligt som innehållsmässigt. Men det skulle så klart gå lika bra att exemplifiera med någon av de andra romanerna ur Edwin Franks katalog, som Ralph Ellisons reaktion på rasismen i den bitvis absurda ”Osynlig man” från 1952, eller Chinua Achebes svar på kolonialismen i ”Allt går sönder” från 1958, eller Elsa Morantes uppgörelse med den moderna historieskrivningen i romanen ”Historien” från 1974.

I debatten om litteratur är det vanligt att göra en distinktion mellan fin- och fullitteratur, mellan det som är bra och det som är dåligt – som om litteraturen var en produkt en på en marknad, där det gällde att göra rationella val. Inrättandet av en kanon handlar om just detta, liksom betygsättning av litteratur, eller listor över de bästa böckerna just nu.

Men det finns ett annat synsätt, ett annat språk för att tala om litteraturen i allmänhet och romankonsten i synnerhet. Som inte är intresserat av värdering i traditionell bemärkelse, utan av litteraturen som ett levande förhållningsätt till en värld i ständig förändring. Ur denna blickpunkt växer litteraturen ur ett existentiellt behov av att reagera på sin omgivning. Den är inte bra eller dålig. Sann eller falsk. Den är responsiv. Den är ett genuint försök att svara på en verklig erfarenhet – ett försök som dessutom, i kraft av sin originalitet och sitt språk, kräver ett gensvar av den som läser.

Mattias Hagberg
kulturjournalist, litteraturkritiker och författare, samt universitetslektor i litterär gestaltning

Litteratur
Edwin Frank: Stranger Than Fiction – Lives of the Twentieth-Century Novel. Vintage publishing, 2024.