Delad verklighet: Att blunda sig igenom klimatkrisen

Måste vi göra oss blinda för att stå ut i en orolig värld? Författaren Ann Lagerhammar funderar över hur den destruktiva normaliteten kan få fäste.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I den portugisiske Nobelpristagaren José Saramagos roman Blindheten från 1995, drabbas en hel stad av en oförklarlig blindhet. Den kommer plötsligt. Invånarna drabbas mitt i steget, i bilen, i sängen, på bussen. En sitter vid ratten på väg till jobbet och väntar på grönt ljus, en är på väg till sin bokhylla för att bland de medicinska böckerna försöka finna svaret på denna mystiska åkomma, en sträcker behagfullt ut sig i sängen på ett hotellrum efter ett hemligt möte med sin älskare. De drabbade uppvisar inte några sjukdomstecken, deras ögon är friska, regnbågshinnan klart tecknad, senhinnan vit och kompakt som porslin. De borde se men de ser inte.

De har helt enkelt förlorat förmågan att se.

Saramago förklarade att hans avsikt med romanen var att blotta ett ruttet och avtrubbat samhälle. Titeln på portugisiska är Ensaio sobre a cegueira, det vill säga ”essä om blindheten”. I en intervju med en brasiliansk tidning i samband med lanseringen sa han: ”Vi lever i en värld som till synes förmedlar allt till oss – genom ljud, genom bilder – men sanningen är att vi blir allt mer blinda.”

Romanen inleds med ett citat ur det fiktiva verket Rådsboken, ett citat som framstår som en angelägen uppmaning, och kanske en varning, till läsaren: ”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Använd ögonen, säger Saramago, inte bara till att passivt registrera, utan sätt din förmåga att tolka och reflektera i arbete så att du också förstår det som utspelar sig inför dig.

Blindheten kan läsas som en studie i mänsklig moral och våra samhällens bräckliga strukturer, men den kan också läsas som en skildring av vad som händer när vi som kollektiv ansluter oss till vad den amerikanske psykiatern Robert J Lifton kallar en destruktiv normalitet. Det innebär att ett skadligt eller destruktivt beteende blir accepterat som normalt i ett samhälle eller ett system, så att vi till slut inte har förmågan att se med klar blick på det som sker.

I sin bok Indefensible weapons från 1982 skriver Lifton att kärnvapnens potential att utplåna allt mänskligt liv ligger som en skugga över vår mänskliga ekologi och påverkar oss i allt vi gör och allt vi känner. Trots att vi vet att vi kan dö när som helst lever vi våra liv som om vi inte visste det. Lifton kallade detta tillstånd för ”det dubbla livets absurditet”, ett tillstånd som han senare har kommit att föra över till vår hantering av den globala uppvärmningen.

Det var efter att jag hade läst den amerikanska sociologen Kari Marie Norgaards bok Living in denial (det vill säga Att leva i förnekelse) som jag började notera i mig denna känsla av att leva i dubbla, eller parallella verkligheter. Inte som i populärkulturens berättelser och drömmar om parallella världar och alternativa verkligheter, eller kvantmekanikens teorier om alternativa förgreningar och oändliga tidslinjer. Nej, min känsla hörde helt och hållet hemma i det konkreta. Det var upplevelsen av att leva i en kollektivt konstruerad känsla av normal och trygg vardag och samtidigt ta del av medias rapporteringar om de accelererande klimatförändringarna och hotet mot vår existens.

Det var just konflikten mellan dessa parallella verkligheter, denna kollektiva blindhet, som Kari Marie Norgaard observerade när hon för tjugo år sedan gjorde en etnografisk studie i ett litet samhälle i Norge. Hon fann att invånarna i detta lilla samhälle lyckades förneka klimatförändringarna trots att de på ett mycket direkt sätt påverkades av dem i sin vardag, inte minst genom att snön, som de flesta av dem försörjde sig på genom skidturismen, kom allt senare på säsongen och försvann allt tidigare. Skidbacken som förr var vit av snö i december var nu en smal remsa konstsnö ner längs det kala berget. Sjöar och vattendrag frös inte längre till is som förr. ”För bara tio år sedan kom människor från hela Norge för att fiska på isen här”, berättade en man från byn. ”Där var så många människor att isen såg svart ut på avstånd.” Nu kom inte längre någon för att fiska. Och skolutflykten som brukade göras vid denna tid på året fick ställas in eftersom lärarna inte längre litade på att isen på sjön skulle hålla för barnen. Vädret diskuterades ständigt i vardagliga samtal, så som det ofta görs, men sällan i ljuset av det förändrade klimatet.

Norgaard använde uttrycket ”dubbla verkligheter” för att försöka fånga in och förstå invånarnas beteende. En av de intervjuade i Norgaards studie förklarade: ”Vi lever på ett sätt, och tänker på ett annat. Vi lär oss tänka parallellt. Det är en färdighet vi har, ett sätt att leva.”

Det fanns som en avgrundsdjup spricka mellan vad man faktiskt visste och vad man kunde hantera känslomässigt eller erkänna offentligt.

I slutet av Saramagos Blindheten frågar en kvinna sin man. ”Varför blev vi blinda”. ”Jag vet inte” svarar mannen, som är läkare, ”en vacker dag kanske man kommer att få reda på orsaken.” ”Vill du att jag ska säga vad jag tror”, säger kvinnan. ”Berätta.” ”Jag tror inte att vi blev blinda, jag tror att vi är blinda, Blinda som ser, Blinda som trots att de ser inte ser.”

Är det kanske så att vårt liv i dubbla verkligheter är en överlevnadsmekanism i en skrämmande tid? Att vi i någon mån måste göra oss blinda för att orka med livet som det ser ut idag, med klimatkrisen, men också med de ständigt pågående krigen och en turbulent geopolitisk världsordning.

På detta svarar Robert Jay Lifton bestämt nej. Han menar att känslomässig avstängning kan vara en nödvändig överlevnadsstrategi på kort sikt, under och efter traumatiska upplevelser, men på en samhällelig nivå riskerar känslomässig avtrubbning att ställa sig i vägen för en kollektiv kamp inte bara mot klimatförändringarna, utan också mot krig, kriser och katastrofer. På en samhällelig nivå är det nödvändigt att bejaka både förnuftet och känslorna. Det är när vi stänger ute känslorna och undviker att träda i relation till världen, till andra människor och till naturen, som den destruktiva normaliteten får fäste.

Då kan förnuft och förnekelse obekymrat leva sida vid sida.

Enligt Lifton är problemet med den destruktiva normaliteten att den är så inbyggd i samhällsstrukturen att den kan vara svår att få syn på. Utmaningen är att genomskåda den, eller för att använda Saramagos formulering, att se, betrakta och uppmärksamma hur hela vårt sätt att leva utgör ett hot mot människans framtid på jorden.

Men trots sin dystopiska syn tycks Lifton hysa ett visst hopp. Det visar sig inte minst i hans numera över fyrtioåriga vana att, som en besvärjelse mot blindheten, avsluta varje föreläsning, om den så handlar om nazisternas ogärningar, hotet från kärnvapnen, krig eller den globala uppvärmningen, med att citera den amerikanske poeten Theodore Roethke: “In a dark time, the eye begins to see.”

I mörka tider börjar ögat se.

Ann Lagerhammar, författare

Producent: Ann Lingebrandt