Fredrik Wadström: Alla 24 februari-monument

Utrikeskrönika 14 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel tisdag,Det har snart gått 30 år sedan bröderna Gallagher i Oasis spelade in den här låten: Supersonic – en av deras bästa om ni frågar ett gammalt popsnöre som jag.Jag har haft den låten och många andra från Oasis i tankarna den senaste tiden och det är på grund av mitt arbete faktiskt.För den allt frostigare relationen mellan EU:s ledare: kommissionsordföranden Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel, har allt mer kommit att likna relationen mellan Liam och Noel Gallagher.Att bröderna inte drog jämt är en underdrift. Eller för att citera Noel: ”jag gillade min mamma fram till den dagen då hon födde Liam”.När det var som värst kunde bröderna inte ens vistas på samma plan eller samma turnébuss. De reste separat och träffades i princip bara på spelningar.Ungefär som Michel och von der Leyen som i princip bara träffas på gemensamma presskonferenser efter EU:s toppmöten.När ledarduon nyligen besökte USA:s president Joe Biden i Washington kunde de inte ens vara i samma rum samtidigt. Michel träffade Biden i ovala rummet medan von der Leyen fick sin pratstund med presidenten ute i trädgården.Dessa träffar föregicks inte av någon gemensam avstämning för att ledarna skulle kunna samordna sig och visa enad EU-front i samtalen med Biden.Nä, EU:s båda ledare pratar sällan med varandra, tvärtom sägs det att de snarare undanhåller information från den andre.No ones gonna tell you what I'm on aboutSå det finns en del likheter mellan Liam och Noel och Michel och von der Leyen, tycker jag. Men också en väsentlig skillnad.För oavsett hur mycket bröderna Gallagher bråkade hade de en förmåga att samarbeta när det väl gällde. När det gällde musiken.Låten vi hörde i början, Supersonic, rev Noel ihop medan de andra i bandet tog en paus under en inspelning av en annan låt i en studio i Liverpool i december -93. När de andra kom tillbaka efter pausen spelade de in musiken och Liam satte därefter sången på första tagningen.Bröderna var helt enkelt otroligt synkade, rent musikaliskt.Detsamma kan inte sägas om EU:s ledare. De är inte synkade, inte musikaliskt så vitt jag vet men inte heller politiskt.Det har bland annat blivit tydligt under konflikten mellan Israel och Hamas. Medan Michel har sagt att Israels blockad av Gaza är ett brott mot internationell rätt har von der Leyen mer betonat Israels rätt att försvara sig, bland annat under en resa till Israel dit hon åkte utan Michel och utan att stämma av med honom före.Denna brist på samordning och dialog hjälper knappast ett EU som har som ambition att stärka sin roll i världspolitiken.Om ni skulle tillåta en simpel korrespondent att få ge ett litet tips skulle nog det bästa för von der Leyen och Michel och EU i stort vara om de släppte sina gamla meningsskiljaktigheter och började samarbeta. Michel och von der Leyen, borde helt enkelt lyssna på Oasis.Don't look back in angerAndreas Liljeheden, ett popsnöre, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

14 Marras 20233min

Utrikeskrönika 13 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Thimphu, måndag.Thimphu, var ligger det undrar ni kanske? Det är Bhutans huvudstad. Fast här säger man inte Bhutan utan Druk-Yul som betyder Åskdrakens land. Oavsett namn så är det lilla bergslandet inklämt mellan Indien i söder och Kina i norr.Med den södra grannen har man varma relationer, inte minst ekonomiskt. Med jätten i norr är det frostigare på grund av en gränskonflikt. Därför är det i stort sett bara flyttfåglar som korsar den norra gränsen. Tranorna från Tibet har precis börjat komma till sina vinternästen här.Bhutan är kanske mest känt som turistdestination för de som har pengar. Besökare måste nämligen betala en daglig skatt för att ens få vara här. Pengarna går enligt turistchefen, som jag träffade häromdagen, till att utveckla landets utbildningssystem och till att hålla turistattraktioner i skick.Vad finns det då att se? Buddhistiska kloster, uråldriga borgar, vilda djur och kanske världens vackraste natur. Bhutan benämns ibland som Shangri-La, ett slags paradis på jorden. Under min resa österut i landet är det lätt att förstå varför. Vi åker genom barrskogar som övergår i lövskog. Sen kommer kaktusarna och lite längre bort rhododendronskogarna som förstås inte blommar, men ändå. Vägarna slingrar sig längs bergsväggarna.Jag åker österut för att ta reda på mer om hur landets skogar sköts. Hela 70 procent av Bhutan är täckt av skog, stora delar är nationalpark som inte får röras. Skogen är på sina ställen så tät att vissa experter varnar för att strategin att lämna naturen i fred har gått för långt. Träden får inte tillräckligt med ljus och näring där de står och trängs anser en del forskare.Tack vare den enorma skogsarealen har Bhutan inte bara uppnått nollutsläpp av koldioxidgaser. Landet ligger till och med på minus. Men drabbas likväl av klimatförändringar som smältande glaciärer, torka och regn när de inte ska komma.I Bhutan får tillväxt inte ske på miljöns bekostnad, utan en sund omgivning ingen lycka, lyder det mantra som gjort Bhutan så känt. Ett exempel på det är ansträngningarna att upprätthålla våtmarker och skapa en balans mellan turism och lugn i Phobjikhadalen som är ett av tranornas vinternästen. I lördags var det festival i dalens kloster. Finklädda bybor med picknickkorgar begav sig uppför berget för att bevittna dans- och musikuppträdanden och hälsa den sällsynta svarthalsade tranan välkommen. Stämningen var på topp och trängseln stor inne på klostergården.Vad är det bästa med den här festivalen frågade jag några besökare. Barnens dans tyckte någon. En liten kille svarade däremot blixtsnabbt; att jag ska få köpa leksaker och sprang sedan ner till marknadsståndens plastiga krimskrams.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

13 Marras 20233min

Utrikeskrönika 10 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Miami, fredag.Det doftar kaffe ända ut på gatan, dörren står öppen på det kubanska caféet på Palm Avenue och när jag kliver in blir jag välkomnad på spanska.Jag har kommit hit för att prata med cafégästerna om politik, om debatten mellan de republikanska presidentkandidaterna. Men så fort jag förklarar mitt ärende, så skrattar servitrisen Maria.Debatt, vilken debatt? Det finns bara en kandidat, och han heter Donald Trump. Vänta ska du få höra själv, säger hon och presenterar mig för några av gästerna längs zinkdisken.De dricker sött svart kaffe ur små vita koppar och vinkar åt mig att slå mig ner, och förklarar att Trump är numero uno, den bästa president vi haft.Varför skulle vi ens bry oss om några av de andra kandidaterna? De är bara små kopior, han är originalet, säger en av männen.Vi pratar på en blandning av min knaggliga spanska och deras lite knaggliga engelska. Här i Hialeah, nordväst om Miami, har de flesta spanska som förstaspråk och de flesta har kubansk bakgrund. Flera av cafégästerna säger till mig att det är Trumps hårda tag mot Kuba, utrikespolitiken, som är hans största fördel.Senare samma kväll kommer borgmästaren i Hialeah att meddela att avenyn där caféet ligger ska byta namn till ”Donald Trump Avenue”. Han lämnar över en stor grön gatuskylt till Trump som ett tecken på Hialeahs lojalitet. Trump tackar för stödet och pratar om hur världen är på väg åt fel håll, han varnar för ett tredje världskrig och säger att om inte jag blir president så kommer det gå åt helvete för USA. ”We’re going to hell”. Biden kommer göra oss till ett kommunistiskt Kuba, säger han.Inne på det kubanska caféet kommer flera gäster fram, knackar mig på axeln och vill gärna säga vad de tycker om valkampanjen. Det bildas en liten kö framför min mikrofon. Två äldre systrar säger att Trump borde vara president alltid, han är komplett som politiker. En man i knallrosa skjorta berättar att han är präst i kyrkan runt hörnet, och väljer Trump för att han är mest antikommunist av alla. Servitrisen Maria vinkar till mig: - han i hörnet där borta vill nog gärna säga något, visar hon. Och mannen vid hörnbordet säger med hög röst, så att alla kan höra att han inte håller med de andra.Folk här inne förstår inte, säger han, att Donald Trump vore en katastrof för demokratin. Han ljuger, han beundrar diktatorer. Han är farlig för USA, säger mannen vid hörnbordetDet blir för ett ögonblick tyst på caféet. Och så reser sig prästen upp och lämnar lokalen.Du kan ju titta på opinionsmätningarna säger han till mig på vägen ut. Vi vet vem som kommer vinna.Och så öppnar han dörren ut mot Donald Trump Avenue.Ginna Lindberg, Miamiginna.lindberg@sverigesradio.se

10 Marras 20233min

Utrikeskrönika 9 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm torsdag,Jag tror att det som sker nu kan påverka världen mer än 11 septemberattackerna, det oförsonliga avgrundshat som nu uttrycks kommer inte att blekna när detta krig är över.Och hatet är djupt chockerande. En kristen arabisk man som jag känner och som haft en högt uppsatt position i ett av de Israelvänliga arabiska kungahusen, skrev häromdagen på sociala medier: Åk tillbaka till era ghetton. Det vill säga, han anser inte att israeler har rätt till Israel utan ska återvända till ghetton i Europa, och det här är en man som i decennier umgåtts med israeler och deltagit i fredsprocesser. Nu anklagar han hela västvärlden för folkmord på palestinier och säger att hela världen ropar antisemitism så fort en palestinier eller arab protesterar mot Israels bomber, markstöld eller bosättarvåld.En israelisk kvinna säger till mig att hon minsann sett hur det sprattlar i liksäckarna palestinierna radar upp i Gaza – de ljuger, de älskar Hamas och det är inte synd om dem och bara de lyder Israels råd att fly söderut i Gaza – så blir de mottagna av hjälporganisationer som ger dem all service de kan drömma om. Det är inte sant det vet vi.Och de senaste dagarna har bosättare på Västbanken spritt flygblad till palestinierna där det står: En stor katastrof väntar er, vi kommer att fördriva er från vårt heliga land.Fördriv dem, avhumanisera dem, förneka deras lidande.Själv blir jag anklagad för att vara islamist och Hamassupporter, en vidrig Israelhatare – om jag rapporterar om Gazas lidande. Och när jag häromdagen la ut midsommarblommor med den självklara uppmaningen stoppa antisemitismen, beskylldes jag för att ha tagit ställning för ett folkmord på palestinier. Hatet göder begreppsförvirringen. Det är inte antisemitiskt att kritisera Israel och den palestinska flaggan är inte en antisemitisk symbol lika lite som Davidsstjärnan eller kippan symboliserar dödande av palestinska barn.Många journalister lever i tron att om de får kritik från båda håll, så är det ett bevis för att de är opartiska eller neutrala som vissa säger. Ett ganska billigt journalistknep, som om korsande giftpilar skulle justera, rätta till, garantera sanning.Det enda sanning jag ser just nu är en monumental monopolisering av lidandet, som speglar sig i en bottenlös avsaknad av empati och som också gör att alla fredsprocesser framstår som löjliga akademiska övningar. Var fredsprocesserna bara ett sätt att skjuta upp det vi ser idag? Ett sätt att dölja det faktum att vare sig israeler eller palestinier har hittat ett gemensamt språk för året 1948, när staten Israel bildades och palestinierna tvingades på flykt.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.seRättelse: I en tidigare version av den här krönikan uppgavs att den palestinska flaggan förbjudits på demonstrationer i Tyskland. Det stämmer inte. Däremot kan flaggan i delstaten Berlin beslagtas om den hålls av någon som ropar slagord som undergräver Israels rätt att existera som stat, är antisemitiska eller våldsförhärligande. Rättelsen gjordes 9 november 2023.

9 Marras 20233min

Utrikeskrönikan 8 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Östersund, onsdag.Häromveckan dog den tidigare kinesiska premiärministern Li Keqiang.Ni vet, han som varje år de senaste tio åren stått i Folkets stora sal i Peking och läst upp Kinas ekonomiska mål.Enligt kinesiska statliga medier dog Li Keqiang av en hjärtattack.Han blev 68 år.Dödsbeskedet kom plötsligt, Li hade nyligen pensionerat sig och försvunnit ur det politiska rampljuset.Och hans död har, inte oväntat, lett till en uppsjö spekulationer, analyser och konspirationsteorier.Det brukar bli så i kinesisk elitpolitik. Det slutna systemet och bristen på information göder ryktesspridning.Och Li Keqiang har under sina år som premiärminister också varit en person som ofta fått bära manteln som någon typ av anti-Xi Jinping.Absolut inte någon rebell, men en relativt pragmatisk, reformintresserad politiker. Marknadsvänlig, Västinspirerad. Både folklig och välutbildad.Långt ifrån den dogmatiska parti- och maktvarelse som Xi Jinping ofta beskrivs som.Så, när han nu gått bort är det inte konstigt att reaktionerna blivit starka och att vissa automatiskt ser hans död som en del i ett politiskt spel.Och vem kan klandra skeptikerna.Den kinesiska politiska historien saknar knappast brutala uppgörelser i den styrande eliten.Mao Zedong själv, på 1970-talet, sägs ju ha undanhållit läkarnas cancerbesked till dåvarande premiärministern Zhou Enlai.Men skepsisen i Kina är dubbeleggad.Genom sig själv, känner man andra.Och under mina i år i Peking har jag inte sällan märkt hur denna, ja, kalla det i viss mån cyniska världsbild, inte är begränsad till hur man ser på Kina.Tron, till exempel, bland vissa, på att USA och CIA har ett finger med i nästan allt som pågår runtom i världen.Övertygelsen hos somliga att västerländska medier såklart har en agenda, precis som de statliga kinesiska medierna har det.Vi är alla lika goda kålsupare, är sensmoralen.Från Kommunistpartiets sida brukar man ibland säga, som svar på kritik, att Väst minsann inte förstår Kina.Men med tanke på det slutna politiska system de lever i, så undrar jag ofta hur väl Kommunistpartiet egentligen förstår det så kallade ”Väst”.Och som trenden ser ut nu med växande konfliktytor mellan Kina och många av världens demokratier, så tror jag att möjligheterna för ömsesidig förståelse blir allt mindre.Björn Djurberg, Kinakorrespondentbjorn.djurberg@sverigesradio.se

8 Marras 20232min

Utrikeskrönikan 7 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vilnius, tisdag.Den senaste tiden har jag febrilt letat i mail och sociala medier efter något som känns görbart. Något som inte bara spär på all förtvivlan och oro som jag, och många andra känner för utvecklingen i världen just nu.Till och med producenten på P1 morgon mailade och sa att jag gärna fick berätta om något positivt den här gången.Det är ju så mycket död och bedrövelse i sändningarna nu, skrev hon.Ja, det är ju det. Och det ser tyvärr inte mycket ljusare ut inom mitt bevakningsområde.Men jag letar vidare.Där! Ett mail om att femtio städer i Europa skulle kunna bli klimatneutrala – alltså inte släppa ut mer växthusgaser än de klarar att suga upp redan 2030 – om de använder sig av teknik- och naturbaserade lösningar vi redan känner till. Jag ringer några samtal. Mm.. kanske.Och där – ett annat forskningsprojekt om hur ätbara insekter i Afrika kan ersätta protein från kor och därmed minska både klimatutsläpp, öka livsmedelssäkerhet och ge mer inkomster till kvinnor och barn.Jag nappar direkt. Det känns kul och intressant. Det tycker även kollegorna när jag försiktigt kollar – är det kanske ändå för lättviktigt just nu, när det händer så mycket allvarligt och tungt i världen?Nejdå. Det kommer fungera bra i mixen säger de. Vi behöver något som lättar upp litet.Sagt och gjort. Jag fixar och trixar och får hjälp med röster från Zimbabwe och det blir ett intressant, lärorikt och inte så tungt inslag i mixen.Ändå ringer direkt någon arg, svensk lantbrukare och skäller i örat – varför ska ni alltid klaga på oss bönder?!Öh.. det här var i Afrika.. försöker jag.. men han gillade INTE mixen.Nu är jag på plats i Vilnius och ska göra det tredje positiva, lösningsinriktade ämnet jag nosat upp.Vad det handlar om?Tja, 100 procent sol, vind, vatten, batterilagring och kanske ett elnät så smart att den där fossilfria världen inte känns så långt borta ändå. Kanske redan runt hörnet..En droppe i havet, säger du?Ja kanske. Eller en av de där många små dropparna som till slut urholkar stenen. Kanske rent av ett ljus i novembermörkret.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

7 Marras 20232min

Utrikeskrönikan 6 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Latinamerika, den region jag har att bevaka, präglas av en djupt orättvis fördelning av rikedomen, i FN rapporter står det att läsa att det är världens mest ojämlika världsdel.Här uppfattas fattigdom som ett naturligt tillstånd, liksom pompös rikedom som geografiskt lever sida vid sida med de hungrande latinamerikanerna.Möjligen en förklaring till varför många väljer den kriminella banan – brottsligheten i metropoler som Mexiko City, Rio de Janeiro och Bogota är skrämmande hög och brutal, knarkkartellerna har kontroll över hela regioner och har på senare år gjort inmarsch i Ecuador, Peru och Chile …De kriminella gängen styr i Port au Prince på Haiti samt i städerna i Centralamerika.Därför är det så imponerande att hitta så fina och generösa människor mitt i den dystra verkligheten – jag beskrev dem i en tidigare krönika som de som verkligen gör avtryck på en. Jag har några till här som exempel.Medelålderskvinnan utanför Lima som blev av med sitt hus i ett jordskred i mars i år efter ett ovanligt kraftigt regnoväder – hon har ägnat åtta år av sitt liv åt att upplysa sina grannar om klimatförändringarna och ingår i en frivillig grupp som tränar folk att förbereda sig inför naturkatastrofer.När hennes hus drogs med den kraftiga flodströmmen i vintras fick plötsligt hennes insats en ny mening, berättade hon. När myndigheterna inte griper in, vad har vi kvar, ju oss själva, sa hon.Eller den katolska nunnan i Necocli i norra Colombia, dit tusentals migranter från Sydamerika ständigt kommer för att vattenvägen ta sig till Darien, en av världens farligaste regnskogar, enda vägen upp mot centralamerika och slutmålet USA.Nunnan, 63 år gammal, bor i ett skjul mitt bland migranttälten och samlar in mat till barnen i lägren. Vid ett besök i fjol bad hon mig om hjälp att med bil hämta en mängd tegelstenar från en fabrik. Jag tänkte att hon skulle bygga en mur vid skjulet mot den kommande orkanen – jag tänkte fel. Hon skulle sälja tegelstenarna för att köpa kläder och madrasser till de nytillkomna migrantbarnen.Eller den mordhotade människorättsaktivisten i Tierralta i nordvästra Colombia, det land där flest miljö – och människorättsaktivister dödas varje år … till priset av att inte kunna leva med sin fru och sina två barn åker han runt o hjälper regionens bönder mot knarkkartellernas hot och myndigheternas övertramp.Någon måste göra det här, man kan inte lämna folk i sticket, sa han om varför han inte flyr själv till ett tryggare liv.Kan det vara så att så mycket elände föder dessa pärlor till människor? Är det så mänskligheten har överlevt så mycket grymhet genom århundraden?En grymhet som har följt med oss in i vår upplysta epok, där vi har trott att vi har nått civilisationen?Ivan Garcia, San José, Costa Ricaivan.garcia@sverigesradio.se

6 Marras 20233min

Utrikeskrönika 3 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagFör några veckor sedan var jag i Kosovo, för att bevaka en händelse som var på vippen att sätta Balkan i brand – igen.PubliceraNu efteråt haglar beskyllningarna om vem som ligger bakom den senaste tidens ökade spänningar i en konflikt som pågått i flera decennier.En stor problematik med konflikten, eller konflikterna på både Balkan och andra håll i världen, är att alla sidor ser sin kamp som den mest rättmätiga – men få erkänner sina egna brister och fel.I Kosovos huvudstad Pristina pryder två män en hel husvägg. Två UÇK-ledare som stred för ett självständigt Kosovo under 90-talet.Hjältar i Kosovo.Men kommer hjälteglorian att hamna på sned, när rättegången som just nu pågår i Haag mot dom två männen, är avslutad?Båda är nämligen sedan två år tillbaka häktade och utreds för hundratals mord, kidnappningar och övergrepp under Kosovokonflikten.I Kosovo vill majoriteten av invånarna inte se sina hjältar kopplade till den sortens brutalitet och ilskan är stor över att dom överhuvudtaget utreds.Men detta är som sagt inget unikt för Kosovo, samma känslor utspelade sig efter Balkankriget på 90-talet när generaler och ledare för dom olika stridande parterna greps för att utredes för olika krigsbrott eller brott mot mänskligheten.Hela Kroatien kokade av ilska och demonstrerade när någon populär general eller befälhavare greps och dömdes för olika brott.I Bosnien likadant: när parternas hjältar skickades till Haag, protesterade den sidan de representerade.För serberna har vi massakern i Bosnien i mitten av 90-talet där mellan 6000-8000 bosniska män, infångades och avrättades av den bosnienserbiska armén.Srebrenica-massakern! Folkmordet!Än idag har många serber svårt att se den händelsen som ett brott.Min poäng handlar om efterspelet. Hur människor hela tiden kan hitta förklaringar, ursäkter – för något som inte kan ursäktas.Alla konflikter brukar vara långt mer komplicerade än hur de lanseras i propagandan från de trätande sidorna.Men det handlar inte om huruvida kampen som förs är berättigad eller inte – utan HUR den ser ut, HUR den förs.Och hur stor grad av civiliserad mänsklighet sidorna som krigar mot varandra ger sig vinn om att behålla.Att döda civila, barn, ungdomar och gamla – det är inte kamp.Det är mord och ett brott mot krigets lagar.Att fånga in, avväpna och sedan systematiskt skjuta ihjäl tusentals män, det är inte kamp, det är mord och ett brott mot krigets lagar.Där bör gränsen gå: att aldrig acceptera eller rättfärdiga omänsklighet, barbari, mord... för gör vi det riskerar vi att själva gå förlorade i en sådan kamp.Milan Djelevic för P1 Morgonmilan.djelevic@sverigesradio.se

3 Marras 20233min