Mörkrets hjärta: Cecilia Uddén, Qamishli

Utrikeskrönika 19 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Jag är nog inte ensam om att ha gnällt lite över sommarens abrupta slut här för några veckor sedan, över att det så snabbt blev dags för fingervantar och tjocka tröjor. Sommarens exceptionella värme i Europa är förstås oerhört skrämmande men om jag ska gå till mig själv så mår jag som bäst när temperaturen ligger kring 25 grader. När tunna bomullsklänningar är det enda som behövs och ylletröjorna kan stanna i garderoben.Det är förstås en ohållbar hållning. Planeten behöver årstiderna såsom de en gång var.Kostnaderna för ändrade vädermönster är enorma och kännbara inte bara här av de som direkt drabbats av bränder och översvämningar. Även på andra sidan klotet, på fabriksgolvet i Bangladesh, får vår varma sommar effekter. Bangladesh tillverkar en stor andel av de kläder vi bär så när vi inte springer och köper nya tjocktröjor stannar maskinerna.Företrädare för det stickade modet säger till bangladeshiska medier att orderingången minskat och försenats. De europeiska bolag som beställt tröjor ber om att få vänta med leveransen.Det är inte bara det varma vädret som påverkar fabrikerna i Bangladesh. Rysslands invasion av Ukraina har haft en betydande negativ inverkan på affärerna. Dels har försäljningen i Ryssland minskat när flera modeföretag upphört med sin verksamhet där, dels har den stigande inflationen lett till en minskad efterfrågan överlag. Textil- och klädsektorn ligger bakom landets snabba ekonomiska utveckling som gett miljoner människor, främst kvinnor, arbete.Om kriget fortsätter och med det de höga energipriserna, så kan förstås efterfrågan på varma kläder öka, om människor i Europa inte har råd att värma upp sina hem som förut. Det vore bra för affärerna, konstaterar en fabriksägare som intervjuats av tidningen The Daily Star – om det inte vore så att Bangladesh själv drabbats hårt av de stigande energipriserna.De senaste månaderna har priserna på bränsle och mat höjts kraftigt vilket lett till folkliga protester. Skolor har hållit stängt en extra dag i veckan för att minska elförbrukningen.Bangladesh är också ett av de länder som drabbas tydligast av den globala uppvärmningen. Översvämningar har alltid varit en del av vardagen särskilt längs kusten men i juni drabbades nordöstra Bangladesh av stora översvämningar som orsakades av intensiva regn i grannlandet Indien.Intensiva väder och krigshungriga ledares agerande påverkar oss alla - men på olika sätt.Naila Saleem Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

19 Syys 20222min

Utrikeskrönika 16 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.I flera veckor var Julia Pajevskaja försvunnen någonstans kring Mariupol.Blonda kortsnaggade aikidomästaren Julia blev volontär och sjukvårdare i Kiev under Euromajdan för åtta år sedan. Senare utbildade hon frontsoldater i taktisk medicin. När kriget bröt ut fanns hon nära Mariupol och blev sjukvårdare igen. Men den 15:e mars greps hon av rysk militär och sattes i fångläger i nära två månader. Hennes dotter och man fick inget veta förrän hon frigavs i en fångutväxling i juni.Nu har hon vittnat inför människorättsorganisationen Helsingforskommittén i USA om tortyr och övergrepp i de ryska fånglägren.Fångar, som blivit torterade och vrålar av smärta i sina celler och sen dog för att de inte fick någon läkarvård.Hennes detaljerade berättelser från lägret överensstämmer med andra vittnesmål från fångar, som utväxlats. Många fångar trängdes in i celler där det inte fanns rum att ligga ned för alla. Internationella Röda Korset har förgäves försökt besöka lägren, men inte fått tillstånd.Särskilt svårt är det för kvinnor, som är gravida. En av dem är Svetlana, militärdoktor, som beräknas föda i slutet av september. Hennes familj har förgäves försökt få henne fri. Andra frigivna har bekräftat att hon finns kvar i lägret.De krigsförbrytelser som Julia vittnade om i USA ingår i en systematisk dokumentation. Att mitt under brinnande krig samla in vittnesmål och bevis för krigsförbrytelser, som ryska soldater begått mot ukrainare är enda möjligheten att nå fram till rättvisa i domstol. Bosnienkrigets tiotusentals övergrepp, våldtäkter på kvinnor och de 8 000 avrättade männen i Srebrenica resulterade bara i 91 fällande domar.Därför finns nu både internationella experter, inhemska jurister och polisutredare och journalister i Ukraina för att dokumentera allt. Nu kommer uppgifter om nya massgravar i de nyligen befriade samhällena i Charkivregionen.Tortyrutrustning har hittats på polisstationen i Balaklija och människor i byarna, som befriats berättar om hur nyckelpersoner fördes bort, det kunde vara lokalredaktörer, prästen eller lokalpolitiker.Alla som protesterade mot ockupationen och inte ville acceptera det som de ryska ockupanterna sa: Ryssland är här för att stanna för alltid. De senaste dagarna visar vilken lögn det var.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

16 Syys 20223min

Utrikeskrönikan 15 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Hon hade gjort sig fin.14-åringen.En sista gång.Tagit av sig tandställningen.En sådan där tandfast man nog måste ha en tång för att avlägsna.Kammat det ljusa, raka håret.Tänt ett ljus.Hon ville vara fin, det skulle vara mysigt när hon avslutade sitt liv.Några timmar senare hittades hon av sin förtvivlade mamma.Ett liv var släckt. En familj krossad.Någon annanstans.Senare.Musik strömmade från högtalarna.Han hade tagit en sista klunk öl. Ville känna den härliga beskan.Han blev 24.Hittades några dagar senare av sin bror. Hade inte svarat på telefonsamtal, missat en födelsedag och hela familjen var oroad.Han hittades hängd från en våningssäng.I det randiga ljuset från neddragna persienner som höll solen ute men där små dammkorn dansade obekymrat i de små strimmor av ljus som ändå letade sig in.Ett ungt liv till ända, så många andras liv i en aldrig sinande bottenlös sorg.Det här är inte poesi, det är förtvivlan. Det här är människor som funnits på riktigt, men människor ni aldrig hört talas om förut. Unga människor som avslutar sina liv alldeles för tidigt.Nästan hälften av alla känner någon som begått självmord, ändå är det fortfarande så förbannat svårt att prata om. På nyhetsredaktioner har jag fått höra att man inte ska prata om det offentligt eftersom det kan uppmuntra till nya självmord. Men om vi inte pratar om det hur ska vi då få bukt med det?Mitt område, Mellanöstern, skiljer sig på många sätt kulturellt mot Sverige. Men när det gäller just självmord ser vi med lika mycket tabu på det. Som om det vore något skamligt, som ska tystas ned och gömmas undan. Någon riktig statistik över hur många som tar sina liv i Mellanöstern finns inte, ibland skrivs självmord om som ”olycka” i dödsjournaler. Familjer tyngda av skuld och skam går omvägar för att slippa förklara varför deras son eller dotter inte längre finns i livet.Tack och lov dör inte många barn i Sverige, men statistik visar att var fjärde dödsfall i åldrarna 10 till 19 år orsakats av självmord. Hur många skulle kunnat undvikas om någon tog barnen och ungdomarna på allvar?Ibland är det skolan som inte ser hur barn mobbas och trycks ner; misshandlas, verbalt och fysiskt och berövas sin värdighet. Ibland är det ungdomspsykiatrin som missbedömer. Ibland är det vi, omvärlden som blundar, som inte vill se hur dåligt ett ömtåligt barn kan må. Ibland kommer det som en blixt från en klar himmel. Att förlora ett barn eller ett syskon är en sådan outhärdlig sorg. Kvar står vi andra med skuldkänslor och frågor som aldrig får svar. Förminskade till sörjande skal.I dag begår fyra människor självmord i Sverige, fler familjer som slängs ned i sorgens slukhål.Låt oss prata om det. Ta det på allvar, agera.Kanske det då kan bli färre imorgon.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

15 Syys 20223min

Utrikeskrönikan 14 september 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag.Det började som en viskning.Parlamentsledamöter mötte varandras blickar medan en bit papper skickades runt, och premiärministern och de andra informerades om drottningens försämrade hälsotillstånd.Några timmar senare kom beskedet – Storbritanniens längst sittande monark, drottning Elizabeth II, hade somnat in.”Hon var som hela landets farmor eller mormor”, säger en kvinna utanför Buckingham Palace. En plikttrogen regent – och ett familjeöverhuvud, en matriark.För första gången på sjuttio år har Storbritannien, och de 14 andra länder där den brittiska monarken är statschef, en kung. Och om inte framtiden leder in på oförväntade vägar så kommer det dröja länge innan en kvinna sitter på tronen igen. Efter Charles följer William, och efter honom George.Kungahusets kvinnor vandrar nu inte i täten, utan vid männens sida.Kate, nu prinsessa av Wales, Williams kärlek sedan universitetstiden – som omfamnats av både det brittiska folket och den brittiska pressen. Hennes kläder säljer slut i butiker och hon hamnar ofta högt i opinionsmätningar om vem som är den mest omtyckta i kungahuset.En rak kontrast till Meghan, hertiginnan av Sussex, prins Harrys fru. Enligt vissa medier kan hon nästan inte ta ett steg rätt – hon anklagas för att ha stulit Harry och för att ha förstört familjerelationerna.När Harry i en dokumentär pratade om sina skäl att lämna Storbritannien och sin officiella roll i kungahuset sade han att han varit rädd att historien skulle upprepa sig. Att han skulle förlora ännu en kvinna i sitt liv. Att han behövde skydda sin fru från samma förföljelse från den brittiska pressen, samma utsatthet och psykiska utmattning som sin mamma.Prinsessan Diana, ”folkets prinsessa” som Tony Blair kallade henne. Hon som försökte vifta bort paparazzi-fotografer medan hon skuffade in Harry och William i bilar, och ta skydd från kamerablixtarna. Hon som sagt att hon hoppades på livslång kärlek men kände sig allt mer utfryst, kämpade med ätstörningar och sin roll i ett otrohetskantat äktenskap som var på upphällning.Diana och Charles uppbrott, och Dianas död för 25 år sedan, var kärnan i en enorm kris för det brittiska kungahuset. Drottningen anklagades vara känslokall och Charles sågs som syndabocken i relationsuppbrottet.Känslorna kring Charles är idag kluvna, men de flesta jag träffar nu säger att det där är förbi, att han har visat att han är en trofast, plikttrogen man. Folkmassorna kring Buckingham Palace och på andra platser brister ibland spontant ut i nationalsången som nu lyder ”God Save The King”.Vid den nytillträdde kungens sida finns, som han kallar henne, hans ”darling wife” Camilla. Kvinnan som först var Charles flickvän, sedan hans älskarinna – anklagad för att ha förstört Charles och Dianas äktenskap. Och sedan, efter år av skandaler och väntan, till sist hans fru, och nu drottning.Jag frågar en kvinna utanför Buckingham Palace om tiden läkt såren även kring Camilla? Hon tystnar, och skakar på huvudet. Dottern svarar – nej, du måste förstå, vi kände så starkt för hans första fru. Men Charles har de förlåtit. Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

14 Syys 20223min

Utrikeskrönika 13 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.”Du får ursäkta mig, men jag börjar nog gråta nu”, sa kvinnan i andra änden av luren medan hennes röst blev ostadig.”Det är så bittert att säga det här.”Det hon sa var hur hon sedan den 24 februari, dagen då Ryssland invaderade Ukraina, har satt sitt hopp till att omvärlden ger Ukraina tillräckligt med stöd, militärt, så att de ska klara av att jaga i väg de ryska soldaterna från sitt territorium. Hon sa, och nu hördes det att tårar rann ner för hennes kinder: ”Jag önskar ett nederlag för vårt land.”Där hon stod på gatan i Rysslands andra stad Sankt Petersburg sa hon att själva kan vi göra mycket lite. ”Alla våra ledare sitter fängslade och vi får vara tacksamma så länge som de inte dödas där i fängelserna.” ”Vi förstår”, sa hon, ”att ett nederlag för Ryssland kommer att gå ut över oss. Den vrede det kommer föra med sig hos Putin, presidenten, kommer vändas mot oss, folket. Men bättre så, än kriget som pågår nu.”Jag tänkte på vad en rysk väninna sa till mig efter Rysslands annektering av den ukrainska Krimhalvön 2014. Att visst kommer sanktionerna slå mot vanliga människor, men bättre så. Vad som helst för att dagens ryska regim ska försvagas, någon gång bytas ut.Det sägs ofta, och det stämmer, att en stor del av den ryska befolkningen stöder landets ledning och ställer sig bakom det som pågår i Ukraina. Varför det ser ut så har sina förklaringar: I propagandan, i en olust i att se sig själv som förövare och för att det är enklast, och säkrast så. Men det är också ett faktum att väldigt många ryssar känner djup sorg och förtvivlan över det som händer. Som till och med kan säga så bittra saker som att de önskar det egna landets nederlag. Trots att de själva, i alla fall på kort sikt, kommer få betala priset.Men, det är som bekant, inte deras tid nu. Har inte varit på länge.I förra veckan framträdde Rysslands president Vladimir Putin vid ett ekonomiskt forum i Vladivostok i ryska fjärran östern. Satt bredbent i en vit fåtölj och svarade på samtalsledarens frågor. En löd: ”Vad har Ryssland förlorat – och vad har landet vunnit – sedan den 24 februari?””Vi har inte förlorat någonting. Och vi kommer inte att förlora någonting”, sa Putin. Visst, sa han, har en viss polarisering uppstått – också i vårt land. Men det är bara till gagn. En slags reningsprocess. ”För allt onödigt, skadligt och allt som hindrar oss från att röra oss framåt kommer att avvisas”, sa Rysslands president.Med andra ord: Alla som inte är med oss är mot oss. Och de ska bekämpas, isoleras och avvisas. Att i det klimatet ens andas att man tycker annorlunda kräver ett enormt mod. Och det kommer alltid att finnas, också i Ryssland.Johanna Melén, Rysslandskorrespondentjohanna.melen@sverigesradio.se

13 Syys 20223min

Utrikeskrönikan Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. New York, fredag morgon.På skyhöga rosa klackar, i en matchande tuggummi-färgad puffklänning dansar DD Fuego ut på scenen. Det blonda håret når ner till rumpan som hon skakar i takt med musiken. Det är kväll i Hell's Kitchen och jag har äntligen lyckats komma iväg för att se min vän uppträda här med sin Drag show på en liten bar längs tionde avenyn.DD Fuego är skandalös och sprakande vacker, hon skämtar på scen tillsammans med kollegan Skye Walker – som bär glittriga stilettklackar och ett batikmönstrat tajt fodral – om att bli friad till av strejta män och om att ha sex i full drag-utstyrsel. (Det är lite knepigt med korsetterna och perukerna och ögonfransarna, konstaterar de.)När showen närmar sig sitt slut med ett potpurri av publikens önskelåtar tackar de båda Queensen för att gästerna stödjer sin lokala Drag-bar. Och det som under decennier varit en konstform mest förknippad med just gaybarer har de senaste 20 åren blivit alltmer mainstream. Realityserien RuPauls Drag Race, som sänts i 14 säsonger, spelar en viktig roll i det. Den är en av de mest populära realityserierna i världen och den största stjärnan, RuPaul själv, har utsetts till en av de mest inflytelserika personerna i världen av Time Magazine.Men här i USA har också något helt annat hänt det senaste året. Drag Queens har mer och mer högljutt av konservativa och republikaner på högerkanten målats ut som fiender i det pågående kulturkriget, och drag-kulturen som skadlig för amerikanska barn. Sagostunder på bibliotek med Drag Queens som högläser för barn har mötts av arga demonstranter runtom i landet och attackerats av högerextrema grupper som kallat dragartisterna för pedofiler. De anklagas för att grooma barn, för att lura dem till olika övergrepp. Och republikanska politiker har lagt fram lagförslag som skulle förbjuda minderåriga från att besöka en drag-show. Många i inom dragkulturen i USA oroar sig för utvecklingen, för hoten och hatet.Tillbaka i New York, där DD Fuego har uppträtt bland regnbågsflaggeprydda gator i gaykvarteren i fem år. Kvällens föreställning i Hell's Kitchen är över och när DD tagit av sig de höga rosa klackarna, peruken och bubbelgumsklänningen, och sen som Daniel ska sätta sig på tunnelbanan hem sent på kvällen är han noga med att se till så att allt smink också är helt borta. Inga avslöjande färgstarka ögonlock kvar. "Det är säkrare så", säger han.Cecilia Khavar, New Yorkcecilia.khavar@sverigesradio.se

9 Syys 20223min

Utrikeskrönikan 8 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Vintern kommer och inte vilken vinter som helst. En riktig krigsvinter kan det bli, säger statsministern.En krigsvinter. Hur förbereder man sig på det?Jag tänker på dem i min familj som upplevde finska vinter- och fortsättningskriget, och vad de berättat om hur de klarade sig.I städerna i svenska Österbotten fördelades skyddsarbetet mellan invånarna i varje kvarter. Pappa och hans bröder hade till uppgift att veva igång flyglarmet när ryska fiendeplan hotade anfalla. Mammas familj, som bodde på landet några mil bort och ägde en lanthandel, hade gott om mat. De kunde öppna sina hem och ta emot flyktingar från Karelen. När Sovjetunionens bombplan till slut anföll trakten låg mamma på ett hustak och såg bomberna falla över pappas stad. Pappa, som aldrig sen ville leka krig med mig och de där små plastsoldaterna. Krig hade han fått nog av, fräste han.Men i min del av världen är det långt till frontlinjer och fallande bomber. Här talas om energikrig. Strypta gasleverenser och priser på el, fordonsbränsle och mat som skenar.Så jag försöker förbereda mig. Buffrar och tätar. Drar ner värmen och stänger dörren till utflugna barns rum. Vrider ner golvvärmen, klickar av apparater i standby-läge. Byter gamla lysrör till LED-varianter och ser till att disk- och tvättmaskin kan köras på natten. Allt för att inte frysa som en "korkad vargsvans" som Putin verkar hoppas.Men sen då. Vad gör man åt oron?Jag tänker på mormor som blev änka och ensam med tre barn strax före den där första krigsvintern. Hur hon steg upp varje morgon och tände elden i spisen så att man kunde ligga kvar under tjocka täcket tills köket värmts upp en aning. Och mamma som blev änka sent i livet. När ensamheten kändes extra tung i det moderna välisolerade huset – då tände hon en brasa att dricka sitt morgonkaffe framför, tills både rummet och själen värmts upp en smula. – Sen kändes det bra igen, brukade hon säga.Nu gör jag likadant. – En krigsvinter kan man nog behöva litet extra ved, tänker jag och beställer en körning innan även det priset rusat alldeles åt skogen. Torr och fin ved som ska staplas luftigt och tändas i toppen för minsta möjliga sot och farliga luftpartiklar.Kunde de så kan väl jag klara en krigsvinter eller två. Jag får väl dra på mig ett par tjockare raggsockar och plocka fram nån sorts finsk sisu.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Syys 20223min

Utrikeskrönika 7 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin onsdag.Jag har nyligen återvänt från en resa söderöver och kommer tillbaka med en liten påminnelse och uppdatering om den eviga popularitetstävlingen mellan Bayern och Berlin.Det röriga och stökiga Berlin med sin vulgära tunga, Berliner Schnauze, gjorde sig påmind en sista gång när tåget rullade iväg från Hauptbahnhof mot Südkreuz.Men till allas förvåning ropade konduktören ut Spandau, som ligger åt helt motsatt håll. Och snart rasslade det till i högtalarna och konduktören skrek ut Scheisse!!, följt av en lång svada, och till slut att det fattar väl alla att det är i Südkreuz vi strax ska stanna.Typiskt Berlin, tänkte nog de av passagerarna som var på väg hem till München, där de kan se fram emot ordning och reda, prydliga gator och präktiga hus, inte så skräpigt och fult som människor från Bayern gärna beklagar sig över Berlin.Och i München är den gamla ordningen äntligen tillbaka. Efter två år av pandemipaus är öltälten och karusellerna redan på plats inför Oktoberfesten som drar igång på lördag. Årets oktober-brygd är avsmakad till bryggmästarnas belåtenhet och tältvärdarna har fått sin traditionella välsignelse, med en bön om en fredlig, säker och frisk fest. Men hur står det egentligen till med Bayern och ordningen när det gäller annan folksport än öl och korv?! Den riktiga sporten, fotboll. År efter år vet man ju hur det slutar redan innan Bundesliga har dragit igång. Mest spännande brukar vara vem som åker ut och vem som lyckas kravla sig över strecket. Vem som vinner, det brukar ju vara de gamla vanliga, FC Bayern München.Och så blir det kanske den här gången också men det piggade upp rejält när Berlins kultlag FC Union i helgen lyckades hålla emot målmaskinen från Bayern och spela oavgjort 1-1. Vilken bragd och vilket jubel! Union-fansen firade som om de vunnit hela ligan, där i lilla skogsarenan.Ja, det kanske är nåt som håller på att hända med det ordentliga och förutsägbara Bayern. På min tågresa från München var det inte bara märkliga utrop som rörde om passagerarna. I god tid innan nästa anhalt ropade konduktören ut att vi skulle komma till Erlangen och vilka anslutningståg som väntade där. Och efter en stund tätnade bebyggelsen. Vi närmade oss stationen och såg hur perrongen svischade förbi. Efter en liten stund harklade sig konduktören i högtalaren och meddelade att, jo lokföraren glömde visst att stanna vid stationen. Så de som skulle ha klivit av fick snällt hänga med 20 minuter till till Bamberg. Och i Berlin var allt som vanligt igen. Nånting blockerade spåren och resan slutade långt efter midnatt.Daniela Marquardt, Berlindaniela.marquardt@sverigesradio.se

7 Syys 20223min